Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Det finns ett fenomen som jag finner mycket roande. Vi kan kalla det “inte bry sig väldigt aktivt”-paradoxen. Man hör det lite då och då i fikarummen men ännu tydligare blir det kanske på nätet så den engagerade icke-bryende människan verkligen kan låta sitt syndrom blomma ut.

För det är en paradox. Till symptomen hör att vara förvånansvärt insatt i det man inte bryr sig om och ett tvångsmässigt deklarerande av hur lite man bryr sig. Det är framför allt i det sista paradoxen ligger, för ju mer högljutt man inte bryr sig, desto mer visar det hur mycket man bryr sig.

Till exempel har jag på sistone noterat att en rad vänner har gått med i en grupp som heter Vi som ger fullständigt faaan i Mafia Wars och Farmville och annan skit.. Gruppen har i skrivande stund sjuttiofemtusenetthundrasjuttiosex medlemmar. Drygt sjuttiofemtusen människor bryr sig alltså så lite om Mafia Wars och Farmville att de bildat klubb där de i loggen kan tävla i vem som mest aktivt inte bryr sig.

Ett annat exempel hittade jag hos Lisa Magnusson som fått en gullig kommentar från Heimdal, 67, Tierp. Han berättar att hon är ung och tanklös och undrar vad hon överhuvudtaget tillför. Han är så upprörd att han snubblar på tangenterna ibland, kryddar med arton frågetecken och avslutar med att retoriskt fråga: “Vem bryr sig egentligen om en så oerfaren och osnuten ’slyngla’??”. Jadu, Heimdal… Du?

Fail, liksom.

Är jag bättre själv då? Förmodligen inte, det är delvis därför det är fascinerande. Hädanefter ska jag försöka stå för att jag stör mig på och avskyr vissa saker istället för att påskina att jag inte bryr mig. Vi får väl se hur det går.

Andra bloggar om: paradox, bry, fail

Aftonbladet har en artikel ute om det rent barocka förslaget i Storbrittanien som i korthet innebär att man vill stänga av fildelare utan rättslig prövning. Inget nytt under solen egentligen. Man jobbar stenhårt på att avskaffa rättssäkerhet och dylikt mjäkande även i Frankrike, något som Anaïs håller oss ständigt uppdaterade om.

Till artikeln har Aftonbladet kopplat en läsarundersökning där man undrar om det är rätt att stänga av fildelare från Internet. Svarsalternativen lyder “ja”, “ja, men det måste ske en rättslig prövning” och “nej”. I sammanhanget kan jag inte tolka det på annat sätt än att “ja” betyder “ja, utan rättslig prövning”. Det intressanta är att 7,4%, eller i skrivande stund 5017 personer, svarat ja. Det innebär antingen att Jan Guillou har röstat 5017 gånger eller att det faktiskt finns 5017 personer i det här landet som tycker att en anklagelse räcker gott och väl för att döma någon.

Jag undrar: Gäller denna motvilja mot rättsliga principer bara fildelning, eller även andra brott? Vilka fler brott bör resultera i att man döms utan rättslig prövning om man blir anklagad? Jag blir ju nyfiken!

Men om vi ändå ska vända ryggen åt de rättsliga principer som samhället samlat på sig och förfinat genom århundradena, varför stanna vid att stänga av fildelare från Internet? Varför inte anamma den iranska metoden? Där hugger man handen av tjuvar så att de inte ska kunna sno saker igen, och fildelning är ju ungefär som att sno någons gräsklippare, så varför inte hugga av mushanden? Det borde lära dem!

Eller varför inte gå tillbaka till häxprocesserna? Likheterna är fler än man kan tro. För precis som det på den tiden var grannkärringens häxeri som gjorde att ens ko inte mjölkade så mycket som man önskade, är det idag fildelarens fel att ens skiva inte säljer så mycket som man skulle önska. Därför tycker jag att det vore lämpligt att återinföra den tidens rättsliga prövning, för det är trots allt lite väl magstarkt att inte få någon prövning alls.

Således ska man kasta fildelaren i älven. Om fildelaren sjunker var den oskyldig och samtliga inblandade bör stämma upp ett ångerfullt “Oops!” innan de kastar i nästa. Om fildelaren flyter är den skyldig och ska brännas på bål tillsammans med litteratur som inte är godkänd av The Worshipful Company of Stationers and Newspaper Makers. Ordet “copyright” har nämligen sitt ursprung i ett monopol som utfärdades av den brittiska kronan till tryckargillet The Worshipful Company of Stationers and Newspaper Makers, eller Stationers’ Company. Mot att de bara gav ut litteratur som var godkänd av staten fick de monopol på att ge ut trycksaker och dessutom rätten att beslagta konkurrenters utrustning och bränna deras böcker.

Men jag kan väl inte jämföra med häxprocesserna? Det var ju så länge sedan! Nåja, dagens upphovsrättslagstiftning kan spåras tillbaka till England och Statue of Anne 1709. Den sista som avrättades för häxeri i Sverige var Anna Eriksson som den femtonde juni 1704 halshöggs i Stockholm. Sveriges sista häxprocess utspelade sig i Åls församling i Dalarna under åren 1757-61 och resulterade förvisso i att samtliga anklagade förklarades oskyldiga. Dock först efter att ha utsatts för tortyr så svår att den i vissa fall ledde till livslång invaliditet. En av de arresterade kvinnorna förlorade sina fingrar under tortyren. London Company of Stationers (kärt barn har många namn) fortsatte att bränna böcker tills det förklarades olagligt 1775.

Idag regleras tryckning av musik på CD av Nordisk Copyright Bureau (n©b). Visserligen krävs inte att kronan har godkänt innehållet för att få ge ut musik (vad jag vet) men den som inte vill ansluta sig till STIM (som är delägare) och n©b kan se sig i stjärnorna efter att få sin musik utgiven på CD. För att få trycka skivor krävs nämligen tillstånd från n©b. Det kallas “fribrev”. Det låter väl modernt och bra? Vidare krävs att texten “All rights reserved” är tryckt på skivfodralet, vilket i praktiken gör det omöjligt för den som vill avstå delar av sina av Gud givna rättigheter, till exempel med en Creative Commons-licens. Klingar det lite bekant?

Pär Ström brukar fråga hur mycket övervakning som är tillräckligt. Det är en mycket bra fråga. Jag undrar: Hur lite rättsäkerhet är tillräckligt lite? Hur samhällsvidriga lagar är folkvalda politiker beredda att stifta för att tjäna upphovsrättsmaffian? Vad krävs för att man ska inse det orimliga i att med vilja, våld och vaselin tvångsmässigt upprätthålla en hopplöst omodern lagstiftning?

Man kan tycka vad man vill om olovlig fildelning, men om man inte ställer upp på att rättssäkerhet är viktigt så är man faktiskt dum i huvudet. Varje gång diskussionen kommer upp är det någon som yttrar åsikten att “det är bara att följa lagen så är det inget problem”. Gärna undertecknat “vän av ordning” eller liknande.

Kära vän av ordning. Du har fel. Rättssäkerhet finns inte för att skydda brottslingar. Rättssäkerhet finns för att skydda oskyldiga.

Logik.

Andra bloggar om: upphovsrätt, copyright, rättssäkerhet, fildelning, häxprocesser, historia, intressant?

LT:s nyhetschef rapporterade via Twitter att Socialdemokraterna kopierat en av tidningens texter och publicerat på sin hemsida. När jag noterade detta hade hon fått tag i någon som såg till att artikeln plockades bort igen. Därför vet jag inte exakt hur det såg ut, men det bör ha varit den här artikeln, eftersom rubriken överensstämmer med den länk där sossarna återpublicerade den.

Eller, om vi ska använda det gängse språkbruket: Socialdemokraterna stal en text av LT och fildelade den illegalt till sina anhängare.

Jag är inte särskilt upprörd över själva sakfrågan, men däremot både irriterad och road av det öppna hyckleriet. Kom ihåg att Socialdemokraterna är för IPRED och instämmer i kören som sjunger upphovsrättslobbyns lov och anser att upphovsrätten är så viktig och så helig att man bör sätta rättssäkerheten ur spel för att upprätthålla den. Men själva klarar de inte av att hålla sig inom lagens råmärken. De vill stoppa ickekommersiell fildelning för privatbruk men tvekar tydligen inte att använda andras alster i offentliga sammanhang. Är man så arroganta att man anser sig stå över lagen eller kan man den inte?

Jag undrar om det kommer att dyka upp någon förklaring till det här eller om man i vanlig ordning kommer att låtsas som det regnar. Det kan tyckas som en skitsak och ett misstag, men kom igen; nog vet väl både kreti och pleti att man inte får kopiera hela artiklar och publicera på annan plats utan tillåtelse? Hur tänkte ni?

Andra bloggar om: socialdemokraterna, lt, upphovsrätt

Nej, det handlar inte om Radio Rix. Det handlar om Guantanamo. Uppgifter gör nu gällande att musik kan ha använts som tortyr förstärkt förhörsmetod, och en rad artister och upphovsmän kräver nu att få veta om deras musik har använts. Därför begär de ut en lista över vilka låtar som har spelats för fångarna. Jag gissar att deras respektive skivbolag också snart inkommer med samma begäran och vill ha betaaalt samt att Metallicas trumslagare Lars Ulrich personligen åker till Gitmo för att ilsket stå och skaka stängslet och kräva sina pengar.

Personligen vet jag inte vilket som skulle vara värst i sammanhanget: Att min musik använts till att plåga andra människor eller insikten om att min musik är så plågsamt dålig.

Tips till förhörsledarna på Guantanamo: Dr Bombay, Crazy Frog, Markoolio, Las Ketchup, Günther och Basshunter.

Andra bloggar om: guantanamo, tortyr, förstärkta förhörsmetoder, musik

Det är mycket sverigedemokrater just nu. Jimmie Åkesson kastade ut en debattartikel i Aftonbladet och alla står på kö för att såga den. Liksom Mymlan saknade jag dock underbyggd kritik. Nu har den börjat ramla in i och med att en och annan tagit sig tid att granska Åkessons påståenden. Jag saknar dock fortfarande klargöranden i Aftonbladets artikel om vilka påståenden Åkesson har fel om - det är alltför lätt att bara säga “han har fel”, eftersom han säger saker som man inte får säga! Trettioplus har emellertid en analys av artikeln som är väl värd att läsa.

Uppdatering: Uppgifterna om på vilka punkter Åkesson har fel fanns tydligen långt långt ner på sidan. Jag slutade läsa där namnet på artikelförfattaren stod och ett stort vitt tomrum tog vid - det brukar betyda att artikeln är slut.

Personligen är jag för yttrandefrihet, och då inte bara den sortens yttrandefrihet som innebär att man får säga att kattungar är söta, utan även den sortens yttrandefrihet som innebär att man får säga att man inte gillar en viss kategori människor. Jag tycker till exempel att Åke Green ska få säga att han tycker att homosexuella är en cancersvulst på himlakroppen Jorden (jag är dock inte helt säker på att Green ser Jorden som en himlakropp - han kanske är kvar i den gamla föreställningen om att himlavalvet och stjärnorna är ett målat tak som omger en platt värld) precis som jag ska ha rätt att säga att jag tycker att Åke Green är en cancersvulst.

Problemet med Sverigedemokraterna är inte att vad de säger, utan att alltför få slår hål på deras argumentation. Jag såg slutet av en debatt mellan Åkesson och Maud Olofsson imorse. Hon var katastrofal. Vägrade svara på frågor och var arg som ett bi. Vi har alltså en vice statsminister som inte vill eller kan svara på frågan “ska vi ha en separat lagstiftning för muslimer?” Problemet är också att övriga partier under en alltför lång tid har stoppat huvudet i sanden och konsekvent vägrat prata om det Sverigedemokraterna vill prata om. Därför äger Sverigedemokraterna nu frågan. Därför är det nu de som formulerar frågorna, och därför blir det också väldigt obehagligt för till exempel Maud Olofsson att försöka svara. Skyll er själva.

Ett par argument om debattartikeln då. Till att börja med tycker jag att Jimmie Åkesson använder ett alldeles för invecklat språk. Jag får en känsla av att Sverigedemokraterna dras med lite dåligt självförtroende eftersom den gängse bilden är att de till stor del består av en obildad folkölspöbel och därför arbetar man väldigt hårt på att uppträda korrekt och propert. Och man gör det med den äran ska sägas, men när det kommer till själva debattartikeln känns det som att man har författat den med näsan i ett lexikon. “Vi är ingen obildad folkölspöbel, titta vilka fina ord vi kan!”

Sedan undrar jag lite över påståendet att muslimer skulle vara “vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Hur menar de här egentligen? Man skulle kunna raljera lite och säga att eftersom Sverige krumbuktade sig som en kinesisk gymnast och klarade sig tämligen väl undan andra världskriget så krävs det inte mycket för att vara “vårt största utländska hot” sedan dess, men jag tror inte att det är så Åkesson menar. Den mer närliggande tolkningen, och mycket mer obehagliga också, är att göra en parallell mellan Åkessons retorik och den tyska dito strax före andra världskriget. För hur stor skillnad är det egentligen? Åkesson anser att muslimer är ett hot mot oss, mot vårt land. Byt ut Åkesson mot en mustaschmissprydd dvärg i lederhosen och “muslimer” mot “judar” och vad har vi? Känns retoriken bekant?

Sverigedemokraternas problemanalyser är tämligen ihåliga. Man pekar på motsättningar och menar att den muslimska kulturen är oförenlig med vår kristna. Om så är fallet; hur förklarar man då motsättningarna i Södertälje? De problem som finns i Malmös Rosengård finns också i Södertäljes Ronna. Och Södertäljes i särklass största invandrargrupp (vilket är fel ord eftersom så många är födda i Sverige, men i brist på bättre) är kristen och består av assyrier/syrianer. Jag skulle verkligen vilja få förklarat för mig vilja muslimer det är som orsakar problem i Södertälje, och hur.

Motsättningarna är mer komplexa än att muslimer är roten till allt ont. Det finns så många faktorer att ta hänsyn till. Problemet är att dessa förklaringar inte får plats i bruset. Den som levererar den mest kompakta “förklaringen” vinner. Sverigedemokraterna kan förenkla och vinner på det därför att andra politiker varit alltför ovilliga att diskutera frågan. Och det i sin tur har antagligen sin förklaring i att man aldrig kan medge misstag. Därför måste all invandringspolitik alltid ha varit lyckad och för att man ska kunna låtsas att så är fallet får det inte finnas några motsättningar. Därför finns det inga motsättningar. Allt är bra.

Så det är väl bara att gratulera. Tack för att ni har givit Sverigedemokraterna rollen som Sanningssägare. Tack så hemskt mycket.

Med ett år kvar till valet hoppas jag innerligt att Aftonbladets beslut att publicera Åkessons debattartikel är banbrytande. Ge Sverigedemokraterna massor med mediatid nu. Ge dem allt det utrymme de inte fick tidigare, retroaktivt. Ta ifrån dem martyrskapet och låt dem prata så att vi får höra hur ihåligt det låter.

Sverigedemokrater på landsdagarna.

Andra bloggar om: sverigedemokraterna, jimmie åkesson, islam, muslimer, södertälje, intressant?

Jag minns hur det gick till när FRA-lagen drevs igenom. Politikerna teg. Media teg. Bloggosfären eldade på och gick till slut ut på gatorna för att demonstrera, och till slut fick vi också med gammelmedia. Det var mig veterligen första gången vagnen drog hästen genom medialandskapet. Det var första gången jag såg traditionell media reagera på bloggosfärens skriverier, och inte tvärtom. Det var vackert.

Till slut tvingades också politiker börja prata, och vi vet ju att när de pratar så ljuger de, men lögner kan konfronteras. Och när vi stod där utanför riksdagshuset för att markera vår närvaro och vårt stöd för den som tänkte stå upp för oss såväl som vår avsky för den som tänkte svika, så kände vi oss segervissa. Vi hade fört upp det på agendan, fått FRA att hamna på allas läppar, och vi hade gjort det genom ett envetet men i grunden oorganiserat svärmarbete. Så varför skulle vi inte också kunna vinna? Att få fyra borgerliga nejröster kändes möjligt.

Jag minns också hur det slutade. Voteringen sköts upp, det blev allmän förvirring utanför. Så småningom skingrades vi, efter att ha skojat lite om att voteringen skulle kunna ske lite i skymundan under kommande fotbollslandskamp. Därefter voterades det, lite i skymundan, under en fotbollslandskamp. En liberal visade sig vara liberal och tryckte på nej-knappen. En enda som inte bara pratade som en liberal eller kallade sig liberal, utan visade sig vara det. En annan lade ner sin röst. En tredje tvångskvittades ut. Två högröstade integritetsförespråkare blev quislingar och har sedan dess ägnat sig åt att marknadsföra Lex Orwell istället för att kritisera den. Kanske tror de att om de upprepar lögnerna tillräckligt många gånger så blir de sanna. Kanske är det lättare för dem själva att leva med sina val på det här sättet.

Nu är det dags igen. En del av bloggosfären jobbar träget vidare. Vi möts ute på gatorna för att säga ifrån, men det känns inte som att det är samma kraft längre. Vi trodde då att vi kunde påverka, men sveken tog musten ur oss.

Vad gör huvudpersonerna idag då? Tja, quislingen Annie Johansson är numera vice gruppledare. Hennes lydnad mot partitoppen har belönats. Den enda verkliga liberalen Camilla Lindberg är däremot reserv i kulturutskottet. Straffet för hennes olydnad har inte låtit vänta på sig. Jag träffade Camilla Lindberg igår och fick möjlighet att växla några ord, och hon uttryckte ungefär att även om det är tråkigt för henne personligen så är det bra att det har blivit såhär, för det visar så tydligt hur saker och ting fungerar. Låt oss hjälpas åt att minnas detta när vi går till val om ett år.

Visserligen sker den kommande omröstningen på onsdag, då det kommer att spelas en fotbollslandskamp. Tråkigt nog för regimen är den matchen totalt ointressant den här gången eftersom Sverige redan är borta från VM-slutspelet om inte det skulle ske ett mirakel i Portugal. Därför finns ingen match att gömma sig bakom. Men troligen har man kalkylerat med den risken och för att förebygga ett alltför stort intresse kring FRA-lagen har man kastat ut ett par köttben åt hundarna.

En av huvudmännen förra gången, Staffan Danielsson, gick nyligen ut och krävde förbud mot burqa och niqab. Något som givetvis fick spinn i bloggosfären. Och quisling nummer två, Fredrick Federley, gjorde i fredags ett utspel om sexköpslagen, vilket är ett stupsäkert sätt att få igång en debatt. Och debatter vill de ha, men inte om FRA-lagen. Om allt annat, vad som helst annat, men inte FRA-lagen.

Var för sig kan de här sakerna te sig som tillfälligheter. Voteringen råkade sammanfalla med en fotbollsmatch för att debatten drog ut på tiden. Annie Johansson råkade bli befordrad och hamna på en post som normalt är reserverad för veteraner. Danielsson valde just den här veckan till att bli så in i bänken upprörd på alla dessa spöken som smyger omkring i lakan på våra gator, och Federley tyckte att av alla fredagar var just den här den strategiskt bästa för att tycka till om sexköpslagen. Det skulle kunna vara så. Men det är rätt misstänkt, eller hur?

Det verkar nu som att många tror att det är försent. Att det enda som händer om några borgerliga ledamöter röstar med oppositionens motion är att FRA-lagen återförs till 1.0. Att eftersom lagen gått igenom en gång så är den oåterkallerlig. Så är det inte. Vi skriver inte lagar i sten längre. Jag tror inte att vi har gjort det sedan Mose tid. Lagar skrivs av människor och kan således upphävas av människor. Kablar kopplas in av människor och kan således kopplas ur av människor. Makthavare tillsätts av människor och kan, än så länge, avsättas av människor.

Bloggväggen, snodd från Scaber Nestor och remixad:
OlofB, Kommunisterna, Anna jobbar och bloggar, ArvidFalk, Dagens Konflikt, Annarkia, Sossar mot Storebror, Lando, Anders Widén, TantraBlog, Minimaliteter, Folkpartiet Norrköping, Sundin, Lindberg, MMK, JensO, Anohito, Liberal & Långsint, Bandhunden skäller, ProjO, Blågrön Röra, Frykman, Kent Persson, Oscar, DN, SvD, Dagens Arena, PP, Mer vänster i Uppsala, Hallén, Varjager, Blå Borgen, S_N, PP2, UD/RK, Loppsi, NU, Dexion, Klamberg, Sultan, Opassande, Falkvinge2, Widén, Mullvaden, Svensson, Satmaran, Tomas, Polisstaten, Leo Erlandsson, Free&Thinking, Svart Måndag, Nemokrati, ConnyT, MiniMaliteter, HAX, OscarF (c), PPDrift, knivsöder, Falkvinge, NSM-Sverige, Maria Ferm, Motpol, Herr Klokbok, Lars-Erick, Törnebom, Intensifier, Bloggvärldsbloggen, XOR, Christian Engström, SR, GP, Lake, Dahlberg, Aron Modig (kdu), dnmr, Lando, Opassande, FarmorGun, JRL, Dexe, Maloki, Falkvinge3.

Andra bloggar om: fra, lex orwell, annie johansson, camilla lindberg, fredrick federley, staffan danielsson, övervakning, storebror, intressant?

Igår var det demonstration mot Lex Orwell. Igen. Det samlade en hygglig skara människor och det uppkom ett lustigt ämne då Emma refererade till någon som “en demonstrationskompis”. Vilket genast gav upphov till uttrycket att träffas AFD - Away from demo.

Dexion kunde inte närvara men manifesterar sitt motstånd med ett blogginlägg och en skylt med en remix av en piratparoll: Riv upp! Gör om! Gör rätt! Och skäms! OBS! Bilden är troligen ett montage.

Jag har ett och annat att säga om FRA fortfarande men det lär jag få återkomma till för snart får jag besök. Just nu vill jag bara konstatera att jag gladdes åt att se en stor banderoll med texten Borgerligt nej till FRA-lagen när jag anlände. Det visade sig att detta borgerliga nej bestod av den tappert kämpande Lake, och en barnvagn.

Om ni prompt känner att ni vill rösta borgerligt i nästa val - rösta på barnvagnen. Den kommer åtminstone inte att hitta på nya dumheter.

Edit: Barnvagnen är pirat, inte borgerlig. Allt hopp om borgerligt motstånd är således ute.

Barnvagnar mot FRA

Andra bloggar om: lex orwell, fra

En Bertil Wennergren dök upp och tog diskussion med mig efter min text om EU-versionen av demokrati. Den gode Wennergren har absolut ett par poänger och på det stora hela kändes det som en ganska trevlig och respektfull ordväxling.

Wennergrens klart tydligaste poäng är att kritiken mot hur saker hanteras i EU riktas mot de fall där man faktiskt har röstat! Och precis som Wennergren säger; om ett land genom folkomröstning förkastar ett förslag, och man ändrar förslaget, då är det väl helt i sin ordning att rösta igen? Det är det absolut, det håller jag med om. Problemet är dock att ändringarna i fördragen inte riktigt tycks stå i proportion till Ja-propagandan, om man säger så.

Jag tror att det generellt är lättare att reagera på saker som faktiskt har hänt än på saker som inte har hänt. Därför blir dubbelomröstningarna på Irland en symbol för en uppdämd ilska och en frustration över alla andra som inte får rösta alls. Men i sak har Wennergren rätt; det vi bör vara förbannade över är givetvis att vi inte får rösta, snarare än att irländarna får rösta flera gånger.

Om vi tittar på omröstningarna om Lissabonfördraget på Irland så var det så att Irland förkastade det i en folkomröstning. Irland fick då vissa garantier, bland annat om att få behålla sin medeltida syn på abort. Observera alltså att fördraget inte har ändrats - det är bara förutsättningarna för irländarna som har blivit annorlunda i och med att just de har fått vissa löften. Det här är ett sätt att få till en ändring utan att göra en ändring, eftersom en ändring i själva fördraget skulle ha tvingat andra länder att ratificera om det. Man kan tycka att fiffigt och man kan tycka att det är fiffel, men det är så det går till. Och de där garantierna ska jag återkomma till strax.

Nå. Wennergren undrar varför jag drog in Danmark i det hela, för han menar att det var helt i sin ordning att Danmark röstade en andra gång om Maastrichtfördraget, av den enkla anledningen att fördraget ändrades efter Danmarks nej. Jag håller med, förutsatt att det inte bara lovades saker. Garantier, kanske. Jag är för dåligt insatt i turerna där, så för argumentationens skull säger vi att Maastrichtavtalet förändrades något mellan omröstningar för att bättre falla danskarna i smaken. Fine. Vi säger också att dessa ändringar inte påverkade andra länder och därför behövde de inte ta ställning till avtalet på nytt utan rycka på axlarna och mumsa vidare på sina baguetter, njurpajer och jointar (beroende på var i Europa de befann sig).

Så långt är det helt i sin ordning. Om jag får ett erbjudande som jag inte tycker är tillräckligt bra och tackar nej till det är man naturligtvis välkommen åter med ett bättre erbjudande. Dock anser jag att Danmark-fallet är en del i ett mönster, där man hela tiden har en känsla av att ändringarna inte står i proportion till påtryckningarna, lobbyismen och propagandan. Sedan insåg jag något som är mer intressant.

Tidigare försökte man få igenom vad man rätt och slätt brukar kalla en EU-konstitution. Det är föregångaren till Lissabonfördraget och det var det Frankrike och Holland ratade i folkomröstningar. Man återvände till ritbordet och kom ut med Lissabonfördraget istället. En av skillnaderna mellan EU-konstitutionen och Lissabonfördraget är att EU-konstitutionen var tänkt att ersätta det lapptäcke av fördrag som just nu utgör grunden för EU. I Lissabonfördraget har man skippat de ambitionerna. Däremot, och det är här det blir intressant, innebär Lissabonfördraget att man gör vissa förändringar i befintliga fördrag, till exempel Maastrichtfördraget, alltså det fördrag som Danmark folkomröstade om två gånger.

Så nu undrar jag: När danskarna förkastade det första Maastrichtfördraget och därefter fick rösta igen efter att det modifierats, borde de då inte i konsekvensens namn också folkomrösta om Lissabonfördraget? Borde inte det ärliga och schyssta sättet att göra saker på vara att berätta för Preben på vilket sätt Lissabonfördraget ändrar Maastrichtfördraget och låta honom rösta en tredje gång utifrån det? För inte känns det väl som god sed att i efterhand ändra i avtal utan att alla parter är eniga? Och eftersom förändringar medger nya omröstningar så borde väl också Sverige folkomrösta om Lissabonfördraget och dess konsekvenser för Maastrichtfördraget, eftersom vi godkände det senare genom folkomröstning när vi anslöt till EU, och det med ganska knapp majoritet?

Och det är det här som är mitt och många andras problem med EU-versionen av demokrati. Det är som tjatsex; man frågar tills man har fått ett ja, och sedan kör man. När du har sagt ja är du fucked, bildligt och bokstavligt.

Irlands garantier ja. Det är som bekant lätt att raljera över löften och garantier från politiker. Vi vet ju vad det är värt, eller hur? Men såvitt jag förstår så är dessa garantier juridiskt bindande. Det låter ju bra, för irländarna, men: Om ett fördrag kan förändra ett tidigare, vad finns det för garantier för att inte nästa fördrag gör dessa garantier obsoleta? Jag skulle inte sätta alltför stor tillit till de där garantierna, om man säger så. Och när vetorätten väl är borta (generellt ogillar jag veto-tanken, men med ovanstående jämförelse om tjatsex i färskt minne så…) kan väl EU besluta sig för att kasta garantierna överbord?

Snårigt? Ja, det verkar så. Det tycks hopplöst att hänga med i alla turer. En del resonerar just därför som så att eftersom det är så snårigt att “vanligt folk” inte förstår, så borde vi överlåta det åt politikerna. För de kan ju det där, och vi har ju faktiskt givit dem förtroende att representera oss. Jojo. Eller så kan man se till att upplysa folk så att de röstar rätt. Och med upplysa menar jag just upplysa, inte föra bakom ljuset. Trots allt finns det en tjusig konsekvens inbyggd i demokratin som idé, och det är just att den som vill ha makten måste motivera sina beslut och få folks gillande. Tyvärr har det istället blivit så att den som ljuger bäst vinner och man gör saker medvetet komplicerade så att folket inte ska orka engagera sig.

In true democracy every man and women is taught to think for himself or herself.

- Mohandas K. Gandhi

Andra bloggar om: eu, lissabonfördraget, irland, danmark, maastrichtfördraget, demokrati, tjatsex, intressant?

Jag drabbas allt oftare av känslan att inte hänga med. Att det händer för mycket. Att varje gång jag tar strid och är upptagen med att fäktas passar en hel fiendearmé på att smita bakom min rygg. Att jag slåss mot väderkvarnar.

Lyckligtvis står jag inte ensam utan är uppbackad av en armé som håller flankerna, täpper till hålen i frontlinjen och genomför offensiva räder. Jag är därför tryggt förvissad om att ha ryggen fri. Det är skönt att veta.

Även om jag ibland önskar att jag hade tagit det blå pillret så har tiden som soldat i frihetens armé varit givande, och jag tror att mina kamrater har överseende för att jag under en period backat bak från frontlinjen för att slicka såren. Jag drabbades väl av stridsutmattning och gjorde som Francis i Plutonen; högg mig själv i låret för att komma bort från stridszonen.

Nåväl. Här är ett axplock av slag under den senaste tiden som jag önskar att jag hade varit mer delaktig i.

Sagor från Livbåten och Scaber Nestor: Warner har stulit Edwyn Collins musik. Här pratar vi stulit på riktigt. Inte kopierat, stulit. Och trots att man kan tro att det borde vara ganska enkelt att reda ut (för upphovsrättslagstiftningen är ju så bra!), ett så kallat open and shut case, så inser Collins att verkligheten inte ser ut så. Den som har flest advokater vinner. Därför åker man dit hårt om man är en fattig student som fildelar, men kommer undan om man är ett stort skivbolag. Noterbart är att Collins själv inte har några problem med att folk fildelar hans musik, så en uppmaning här: Fildela gärna Edwyn Collins musik, men om du funderar på att köpa en skiva, kolla extra noga att det inte står Warner någonstans på den för då är risken stor att du stödjer en kriminell verksamhet. Undrar om inte det borde räknas som häleri förresten. Man köper ju stöldgods.

Fyra pirater på DN Debatt: Privatlivet är hotat, och det gäller sannerligen inte bara på nätet. Vi har vetat det länge och många av oss har också gnisslat lite tänder åt att “Piratpartiet bara handlar om fildelning, eller möjligen “bara” om Internet”. Nu har vi dock äntligen gått ut och givit konkreta exempel som handlar om din fysiska person. Det var på tiden, som Calle konstaterar.

Rick Falkvinge ger ett koncist exempel på att censuren redan är här och undrar retoriskt vilket slags internet vi vill ha. Ett ocensurerat, tack. Faktum är att Internet aldrig hade blivit vad det är om det inte hade varit fritt. Lek med tanken att Internet redan från början hade varit nedlusat av censur, upphovsrättskrångel och patenttvister. Tänk om Internet hade sett ut som en amerikansk låda där all information drunknar i logotyper och upplysningar om på vems nåd en viss sträng kod används. Någon som känner sig manad att utveckla den tanken? Själv tror jag inte att Internet någonsin hade lämnat startgroparna på de premisserna eftersom alla inblandade hållit hårt i sin bit och undrat hur de skulle få betaaalt.

Avrundningsvis: På lördag är det en demonstration mot Lex Orwell. Igen. Det går fortfarande att sänka skiten. Allt som krävs är att fyra riksdagsledamöter från Alliansen har civilkurage nog att rösta med oppositionens motion att skjuta grisen och servera den på julbordet istället för att sminka den. Eller att åtta dito går till omröstningen men avstår rösta. Eller en kombination. På lördag markerar vi vår närvaro. Och vi är antingen med er eller mot er, det är upp till er. Oavsett vad som händer kommer vi inte att glömma, var så säkra.

Och det här är bara det senaste dygnet, och långt ifrån allt. Så här ser verkligheten ut. Ett blått piller, någon?

Andra bloggar om: fra, lex orwell, upphovsrätt, warner, edwyn collins, krig, piratpartiet, frihet, integritet, internet, intressant?

Av misstag råkade jag zappa förbi trean och få en glimt av programmet Sveriges fulaste hem, i vilket Sveriges fulaste heminredare Simon och Tomas reser land och rike runt och förolämpar Svenssons smak. Och inte bara det. De förolämpar också Svenssons prioritering att inte lägga alla sina pengar på en home stylist så att bostaden kan se ut som något ur en inredningskatalog. Simon och Tomas tänker emellertid förbarma sig över de stackars satarna och göra om hemma hos dem. Det tycks vara själva programidén.

Nåväl. Det är lätt att raljera över inredningsprogram och över heminredningshysterin överlag. Visst, alla vill vi väl ha det fint och trivsamt omkring oss och har man som intresse att pyssla och dona så är det absolut inget fel i det. Däremot reagerar jag ofta över att inredningsprogrammen många gånger går ut på att göra hemmet totalt opersonligt. Ut med allt som är ditt. Arvegodsen, gåvor, saker som din brorsson har gjort i slöjden - ut! Din skivsamling, dina böcker, fotona på dina hundar som inte längre är i livet - ut! In med galna färger, ännu galnare former, häftig belysning. Visst, det ser ibland riktigt snyggt ut, men är det praktiskt? Och var ska jag ha mina prylar? Ska jag inte ha några prylar? Och allt är jävligt hippt och inne just nu, men om två år kan jag bjuda hem två andra heminredare (eller samma) och de kommer att sucka över hur totalt ute allt är. “Usch, den här är sååå förra året, ut med den! Jaså du skiter inte pengar? Då är det bäst att du lär dig det.”

Simon och Tomas var det. När jag kom in i programmet höll de på att göra silhuetter av sig själva för att ha som inredningsdetalj. Hallå hybris. Strax därefter kom ett inslag där herrarna ifråga pratade om svenska designmissar, där det sågades hej vilt. Bland annat var det helt fel att ha bilder på kattungar på väggarna. Men silhuetter av Simon och Tomas..? Jag väljer kattungen när som helst.

Och så satt de då där och skrockade och gjorde sig lustiga över smaklösa Svenssons.

“Du vet när de har en sån där jätteaffisch över New Yorks sky line, men man vet att det längsta de har varit är till Puttgarden för att köpa några plattor öl, hö-hö?”
“Yes, and kittens.” Av någon anledning är den ene ibland för fin för att prata svenska. “Art is supposed to be about creativity!” Jovisst, men en del av oss kanske inte vill ha konst på väggarna hemma? Vi kanske vill bo i ett hem, inte i en galleria? Vi kanske vill att våra små barn och våra katter ska kunna leva och leka, utan att vi själva behöver sitta med hjärtat i halsgropen över att någon antik artifakt ska gå sönder?

Jag har jävligt svårt att ta dem på allvar. Trots allt, de satt där och skrockade självgott, den ena i någon flottig ankstjärtsfrisyr, med ett par hiskeligt fula glasögon i vit plast som bara överträffas av en ett par likadana fast röda som han har haft på sig i en trailer för själva programmet. LP-skivor hade han under armarna också, vilket är helt rätt om man är snickare eller rörmokare, men inte om man ska såga andras smak i tv. Och den andre skrockade iförd en smårutig kostym som var ett nummer för liten, och för att vi inte skulle missa det hade han knäppt en knapp i kavajen så att den verkligen skulle streta och sitta som ett korvskinn. Är det här verkligen personer som ska åka runt och berätta vad som är snyggt och inte?

Jag gjorde förresten en snabb bildgoogling på dem. Det är något djupt motbjudande med människor som använder hundar som accessoarer.

Inredningen då? Jag såg inte hela processen, men såg ett vardagsrum som såg ok ut men opraktiskt (och naturligtvis ingen bok i bokhyllan, herregud!) och ett kök som fick det att vända sig i min mage. Knallorange väggar och lika knallorange stolar. Som bantningsmetod är det nog effektivt, men i övrigt? Nej tack.

Jag säger som tjuren Ferdinand: Jag trivs bättre här.

Andra bloggar om: simon och tomas, sveriges fulaste hem, heminredning, design, intressant?