Det är alltså Dan Browns senaste bok som ska avhandlas. Om jag redan nu avslöjar att jag tycker att den borde heta Den förlorade storyn eller något liknande så behöver ni knappast någon chiffernyckel för att avkoda vad jag tycker om den.
Det är alltså professor Langdon som är i farten igen. Världens främste symbolexpert som i Änglar & Demoner inte kände igen ett kristet kors. Den här gången är han i Washington och ägnar sig åt knep och knåp för väldigt stora barn, och den centrala rollen i boken spelas av Frimurarna.
Jag ska inte avslöja handlingen och jag vet inte om jag skulle kunna ens om jag ville eftersom den är rörig, osammanhängande och bristfällig. Det har ärligt talat varit bristen i alla Brown-böcker jag har läst, men i Da Vinci-koden och bitvis i Änglar & Demoner accepterade jag det, eller såg det inte ens, eftersom jag var förblindad och fascinerad av det andra.
För så här är det: Jag gillar verkligen kryptothrillers. Jag fascineras av kopplingar mellan historia, religion, konst och legender och när författare kan knyta ihop det med en nutida story så kan det verkligen bli bra. Och jag tror att mycket av Dan Browns framgång beror på att de västerländska samhällena blir alltmer historielösa, sekulariserade och svaga på traditioner. Andefattiga, kanske. Jag tänkte på det när jag såg ett uppträdande av Magnus Betnér där han pratade om att ingen är religiös längre. Man tror inte på gud, men någonting. Brown har hittat en nisch där. Han spelar på ett behov som finns inom oss men som vi ignorerar eftersom vi är upptagna med att shoppa, och så utnyttjar han det för att bli skitrik själv. Rätt åt oss och grattis till honom.
Jag såg farbror som pratade film i en morgonsoffa nyligen som sa att den överlägset bästa egenskapen en film kan ha är tittarens oerfarenhet. Något i den stilen i alla fall. Han förklarade det med ett exempel: Indiana Jones. När första filmen kom hade man inte sett något liknande och publiken var hänförd. Därefter spelar det ingen roll om uppföljarna har en mer sammanhållen handling, större budget, bättre skådespelare, häftigare effekter, för nu har vi sett konceptet redan. Jag tror att det var precis det som var grejen med Da Vinci-koden. Jag hade förvisso läst böcker som kan sortera in i den genren förut, men ändå inget som hade det konceptet. Änglar & Demoner höll halvvägs. Sedan hade jag tröttnat och började se till handling, karaktärer och hur boken var skriven istället. De blå dunsterna fungerar bara ett tag. Nu, när jag för tredje gången läste om Langdon, stönade jag högt ibland. Det är faktiskt så dåligt.
Till att börja med är karlns språk rätt torftigt och enahanda. Jag får ibland en känsla av att han försöker förenkla in absurdum för att öka läsekretsen, men det har jag givetvis inget belägg för. Det ska också sägas att jag aldrig har läst Brown i originalspråk så det är svårt att veta hur mycket som beror på översättningen när böckerna ska månglas ut med ett pressat tidsschema. I Den förlorade symbolen irriterade jag mig också på att det nog inte fanns en enda sida där inte något ord var kursiverat. Det är övertydligt och irriterande.
Vidare är hans karaktärer platta och intetsägande och hans skurkar överdrivna platityder. En genomsnittlig självmordsbombare framstår som fullt logisk och resonabel bredvid hans senaste monster.
Och så alla dessa cliffhangers! Jösses vad trött jag är på att läsa saker som “person x visade person y något som fick honom att blekna” eller “Jo förstår du, det ska jag berätta… Det är någon vid dörren, spring!” Jag förstår visst vitsen med att hålla läsaren på halster, men återigen; det är för mycket, för ofta och, framför allt, för tydlig.
Efter allt det här sågandet bör jag dock tillstå att jag fortfarande har viss behållning av att läsa hänvisningar och förklaringar till legender, konst, häftiga matematiska konstruktioner som magiska kvadrater, arkitektur, religion, historia, och så vidare. Men det räcker inte. Om dylikt används för att krydda en handling kan det bli riktigt bra. När handlingen istället bara är ett nödtorftigt svepskäl för att flasha med kunskaper faller det ändå platt.
Avslutningsvis vill jag tacka Dan Brown för den behållning jag ändå har haft av hans böcker, men det får vara nog nu.
Andra bloggar om: dan brown, den förlorade symbolen, böcker, recensioner, intressant?
Det är alltså Dan Browns senaste bok som ska avhandlas. Om jag redan nu avslöjar att jag tycker att den borde heta Den förlorade storyn eller något liknande så behöver ni knappast någon chiffernyckel för att avkoda vad jag tycker om den.
Det är alltså professor Langdon som är i farten igen. Världens främste symbolexpert som i Änglar & Demoner inte kände igen ett kristet kors. Den här gången är han i Washington och ägnar sig åt knep och knåp för väldigt stora barn, och den centrala rollen i boken spelas av Frimurarna.
Jag ska inte avslöja handlingen och jag vet inte om jag skulle kunna ens om jag ville eftersom den är rörig, osammanhängande och bristfällig. Det har ärligt talat varit bristen i alla Brown-böcker jag har läst, men i Da Vinci-koden och bitvis i Änglar & Demoner accepterade jag det, eller såg det inte ens, eftersom jag var förblindad och fascinerad av det andra.
För så här är det: Jag gillar verkligen kryptothrillers. Jag fascineras av kopplingar mellan historia, religion, konst och legender och när författare kan knyta ihop det med en nutida story så kan det verkligen bli bra. Och jag tror att mycket av Dan Browns framgång beror på att de västerländska samhällena blir alltmer historielösa, sekulariserade och svaga på traditioner. Andefattiga, kanske. Jag tänkte på det när jag såg ett uppträdande av Magnus Betnér där han pratade om att ingen är religiös längre. Man tror inte på gud, men någonting. Brown har hittat en nisch där. Han spelar på ett behov som finns inom oss men som vi ignorerar eftersom vi är upptagna med att shoppa, och så utnyttjar han det för att bli skitrik själv. Rätt åt oss och grattis till honom.
Jag såg farbror som pratade film i en morgonsoffa nyligen som sa att den överlägset bästa egenskapen en film kan ha är tittarens oerfarenhet. Något i den stilen i alla fall. Han förklarade det med ett exempel: Indiana Jones. När första filmen kom hade man inte sett något liknande och publiken var hänförd. Därefter spelar det ingen roll om uppföljarna har en mer sammanhållen handling, större budget, bättre skådespelare, häftigare effekter, för nu har vi sett konceptet redan. Jag tror att det var precis det som var grejen med Da Vinci-koden. Jag hade förvisso läst böcker som kan sortera in i den genren förut, men ändå inget som hade det konceptet. Änglar & Demoner höll halvvägs. Sedan hade jag tröttnat och började se till handling, karaktärer och hur boken var skriven istället. De blå dunsterna fungerar bara ett tag. Nu, när jag för tredje gången läste om Langdon, stönade jag högt ibland. Det är faktiskt så dåligt.
Till att börja med är karlns språk rätt torftigt och enahanda. Jag får ibland en känsla av att han försöker förenkla in absurdum för att öka läsekretsen, men det har jag givetvis inget belägg för. Det ska också sägas att jag aldrig har läst Brown i originalspråk så det är svårt att veta hur mycket som beror på översättningen när böckerna ska månglas ut med ett pressat tidsschema. I Den förlorade symbolen irriterade jag mig också på att det nog inte fanns en enda sida där inte något ord var kursiverat. Det är övertydligt och irriterande.
Vidare är hans karaktärer platta och intetsägande och hans skurkar överdrivna platityder. En genomsnittlig självmordsbombare framstår som fullt logisk och resonabel bredvid hans senaste monster.
Och så alla dessa cliffhangers! Jösses vad trött jag är på att läsa saker som "person x visade person y något som fick honom att blekna" eller "Jo förstår du, det ska jag berätta... Det är någon vid dörren, spring!" Jag förstår visst vitsen med att hålla läsaren på halster, men återigen; det är för mycket, för ofta och, framför allt, för tydlig.
Efter allt det här sågandet bör jag dock tillstå att jag fortfarande har viss behållning av att läsa hänvisningar och förklaringar till legender, konst, häftiga matematiska konstruktioner som magiska kvadrater, arkitektur, religion, historia, och så vidare. Men det räcker inte. Om dylikt används för att krydda en handling kan det bli riktigt bra. När handlingen istället bara är ett nödtorftigt svepskäl för att flasha med kunskaper faller det ändå platt.
Avslutningsvis vill jag tacka Dan Brown för den behållning jag ändå har haft av hans böcker, men det får vara nog nu.
Andra bloggar om: dan brown, den förlorade symbolen, böcker, recensioner, intressant?
Jag har för mig att den här boken inte översattes av en person, utan flera som fick olika delar för att storyn inte skulle läcka ut? Det måste ju verkligen göra en story lite konstig. Jag läser den just nu på engelska, men det går segt.
Carina’s last blog post..Sista för året?
Åfan, det kände jag inte till. De fick säkert listigt krypterade manus också och leta chiffernycklar i apokryferna och gamla tavlor. :)
Dan Brown är en okay författare, trots övertydligheten och den rätt haltande logiken. Fast det kanske jag tycker för att jag tycker det är kul med otroligt överdrivna konspirationsteorier…Med det sagt så gör han sig bättre på engelska. Om det beror på att översättningarna är dåliga eller att jag är för van med att läsa på engelska låter jag vara osagt.
Troligen en blandning, men jag tror inte att olika översättare var involverade påverkar senaste boken. Brown’s språk/stil är för “pang på rödbetan” för att det borde påverka slutresultatet något nämnvärt.
Jag tycker också att det är kul med konspirationsteorier. Jag älskar att läsa den sortens romaner. Men de måste hålla ihop och vara trovärdiga. Personligen tycker jag att Brown tar ut svängarna alldeles för mycket.
Om du gillar såna böcker och är van att läsa på engelska så rekommenderar jag varmt Jim Hougans The Magdalene Cipher. Hougan bildade tillsammans med sin nu bortgångna hustru Carolyn pseudonymen John Case, som är en av mina favoriter.
Så besviken jag blir! Var den så usel? Jag som hade sett fram emot skandalösa outningar av Frimurarnas hokuspokusvärld! Ska ge mig i kast med den ikväll iaf.. :)
Ta inte mitt ord på det utan läs den själv. Den är nog inte sämre än någon av Browns andra böcker. Hade jag läst den här först så hade jag säkert varit fascinerad av den och sågat en annan. :)
Jag läst the Da Vinci Code och Digital Fortress på engelska, I Cirkelns Mitt och Änglar och Demoner på svenska. Jag kan inte påstå att jag tyckte originalversionerna var nämnvärt bättre språkligt sett. Så nog tycker jag översättarna har gjort ett bra jobb med att förmedla Browns generella uselhet.
Jag kan tipsa om Tetraktys, vilken kom ut i september, så det tar ett tag innan den blir översatt. Håller på med den just nu, och såhär halvägs verkar den inte så dålig, har till och med blivit lite spännande de senaste sidorna. Författaren är Ari Juels.
Men det jag främst ville säga är att din blogg är ganska jobbig att läsa. Jag vill helst ha stor text, men om jag trycker Ctrl + blir det bara mindre och mindre plats för texten, då även din blid till vänster blir större.Detta är extremt jobbigt om man som jag har en niotummare.
Luddevig: Vad handlar den om?
Vad kör du för webläsare? I Firefox 3.5 finns en funktion under “visa, zoom” som säger “zooma endast texten”. Med detta sagt är jag medveten om att den här designen kan vara ett problem för vissa. Jag har länge funderat på att göra om bloggen men inte haft vare sig ork eller inspiration. Nu finns det dock lite idéer så kanske kommer det att hända saker framöver.
Brown är en underbart författare för en språkundervisare. Korta kapitel, cliffhangers, enkelt språk, massor med ledtrådar att klura ut och diskutera och en handling som är så platt att den lätt går att dra ut på från lektion till lektion och att sedan skriva en enkel uppsats om, passar perfekt i klasser som ännu inte är så hemma i språket – hans böcker är skrivna för att läsas högt, inte enskild tyst och framförallt inte för alltför reflekterande läsning.
Morrica’s last blog post..Skånetrafik bättre än Västtrafik
Jag tänkte faktiskt på det när jag skrev, att han borde vara utmärkt som stilstudie. Inte minst för “gör inte såhär”. ;)
jag har läst många dan brown böcker på både svenska och engelska. Och tycker han är helt okej eller till och med bra första gången. nästa bok du läser känns det som du känner igen delar och tredje boken kan man förutse helt och hållet. Det är alltid samma story.
Ond organisation x vill förstöra världen. hjälten måste stoppa det. mot slutet avslöjas det dock att Hjältens polare/mentor/chef är högt uppsatt inom organisationen.
Och det här att han kan mycket. Har dom som tycker det läst nåt som dom har kunskap inom. Testa digital fortress.
eller titta på
http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/DanBrowned
http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/DanBrowned/DanBrown
Det också =)
Morrica’s last blog post..Skånetrafik bättre än Västtrafik
Bättre blev det!
Tetraktys handlar om att det är en grupp människor som har hackat sig in på väldigt många ställen, NSA, CIA, vanliga företag, stora företag, många ställen helt enkelt. De lämnar bara ett spår eftar sig, några meningar lite varstans, te x: An odd number is pleasing to God.
Med hjälp av dessa meningar kan NSA åtminstone göra en såndär profilidentitet. Och det visar sig att gruppen verkar vara några slags lärljungar av Phythagoras.
Och en av datorns huvudmisstänkta var Ambrose Jerusalem, vars far hade lärt upp honom, på det “klassiska” sättet. Så han kan allt om antiken, medeltiden, latin os v. Även matte och hur man krypterar. Men han blir istället deras wildcard, de hoppas att han ska komma på nått åt dem, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att det går ganska bra!
Jag tycker att konspirationsteorierna Brown skriver om är så överdrivna att boken i sig blir töntig. Jag blev inte särskilt fascinerad av Da Vinci-koden men nog var den spännande alltid. Samma sak gäller de andra böckerna jag läst av honom, nu senast I Cirkelns Mitt.
Nu har jag inte läst Den förlorade symbolen, men jag måste bara säga att jag stönade högt när jag läste vissa saker i de andra böckerna – det är verkligen larvigt ibland. Och dialogerna är hemska. Men som sagt, spännande är det verkligen så det dröjer nog inte länge förrän jag läser denna bok också.
Carl: Jag började läsa Digital Fortress men gav upp för den kändes så fånig. Jäkligt bra boktitel och namn på ett krypteringsprogram, men det var det enda som verkade bra.
Luddevig: Låter definitivt som en bok jag vill läsa. Stort tack för tipset.
Lottis: I cirkelns mitt var väldigt förutsägbar, tyckte jag. När Brown på slutet klämde till med författarversionen av “ha-ha, det trodde du inte va!?” så svarade jag “eh, jo, för länge sen” och kände mig smart. ;)
Mastervarket IMHO nar det galler att vava ihop historia, religion och symboler med en modern historia ar ju annars Snow Crash av Neal Stephenson (http://en.wikipedia.org/wiki/Snow_crash). Hejdlost underhallande och fasligt intelligent. Eller vad sager man om en bok som blandar ihop Cyberpunk med Sumerisk mytologi, Chomskys lingvistiska teorier och hackerromantik?
Anders: Härligt! Ska läsas.
Jag måste erkänna att jag inte har läst Browns böcker, delvis beroende på någon slags snobb-elitism – om den stora massan gillar dessa böcker så KAN de ju bara inte vara bra! (För övrigt samma anledning som varför jag inte har sett Twilight än.) ;) Att de sedan har blivit så hypade som de blivit lär ju inte direkt öka sannolikheten för att de ska leva upp till förväntningarna…
Däremot tror jag visst att det kan påverka kvalitén om det nu är så att flera olika översättare har varit inblandade, då man när man sysslar med översättning vanligtvis är väldigt noga med konsekvens vad gäller ordval. Hur enkelt någons språk än är så finns det alltid ett visst mått av egen tolkning inblandat när man översätter.
/Anita – som drömmer om att få översätta en hel bok där man kan få ett sammanhang för orden istället för random-ord och meningar ur programvara…
Josh: Kom på nu att jag har försökt att ha det såhär innan. Din blogg fungerar det hyffsat på nu, men de flesta andra blir det helfel på. Så jag ändrar tillbaka igen :) Får nog ändra den inställningen varje gång jag besöker bloggen.
Geoffrey Pullums lustmord av bara första sidan av Da Vinci-koden sammanfattar ganska väl vad jag har tyckt om Brown redan från första början (“one of the worst prose stylists in the history of literature”).
http://itre.cis.upenn.edu/~myl/languagelog/archives/000844.html
Jag gav upp på sidan tre. Att läsa skiten för att den är lite skoj är som att lyssna på Paris Hiltons skiva för att den är fartig. Det finns så otroligt mycket bättre saker att tillbringa tiden med – som att sortera tvätt, pilla navelludd eller sitta i telefonkö till Comhem.
Har inte läst den, och har en gnagande känsla av att denna bok skrevs för att dom ska kunna göra en film till med Langdon. Fast det är bara min konspiratoriska sida förstås. :)
Kan inte läsa Brown heller efter “Gåtornas palats”, maken till skräp och faktafel får man leta efter.
-Ett slags utochinvänd variant av Däniken.
Josh, om du gillar sånt där bör du gå direkt på Umberto Eco. Mycket mer tillfredsställande.
“mycket av Dan Browns framgång beror på att de västerländska samhällena blir alltmer historielösa”… Definitivt – annars skulle ju folk märka att all krydda med ‘historiska fakta’ bara var påhittade.
Jag hör till dem som slukar Dan Brown, (Stieg Larsson, Liza Marklund och Jan Guillou) för att de är lite fartiga. Slukar nästan allt, förstås. Finns en skrivregel som säger “Give the audience what they want but not in the way they expect” men det är ju nån slags glidande skala mellan vad som är vad och hur. Det funkar bra för mig. Lyssnade på “Den förlorade symbolen”. Men det finns en scen där Langdon sitter i skurkens fälla på väg att dö och avslöjar hemlighet av mycket grumliga skäl. I blotta hoppet om att skurken plötsligt totalt ska ändra karaktär och utveckla barmhärtighet? Eller bara för att Brown vill öka dramatiken och implementera en ny föreläsning i nån fringe science?
Där föll en stor del av boken för mig. Inte för att karaktärer måste agera trovärdigt, utan för att de måste agera i enlighet med sin karaktär.
Dea’s last blog post..*tårar*
Urk, ångrar att jag läste din recension.
Tillbaka i skolbänken med dig, du kan ju inte skriva ordentligt.
Jag läste Da Vinci-koden på engelska när den var ny – en kompis satte den i händerna på mig och påstod att jag bara måste läsa den.
Först var den rätt kul, men efter några kapitel blev den som en billig chokladask. Nån godbit, och så letar man efter en till, men all chokladen är egentligen rätt otillfredsställande. Sen när man har tömt asken undrar man varför man inte åt en liten bit Valhrona-choklad istället…
Och det här att TVÅ kryptoexperter inte omedelbart ser att en vanlig text är spegelvänd, det blir liksom bara patetiskt.
Harry Potter för vuxna, typ.
Skräp, med andra ord. Jag har INTE sett filmen (tänker inte slösa mer tid på Dan Brown), och har INTE läst några fler av hans böcker. Jag läser fan hellre telefonkatalogen.
Någon tipsade här om Umberto Eco – JA!
Allt som är det minsta bra i Da Vinci-koden är stulet från Focaults pendel.
Fast de går naturligtvis inte att jämföra.
Det blir som att jämföra Shakespeare med en buskisrevy av sämre slag.
Läs Eco, läs Rushdie, läs Somerset Maugham – läs något som kan stimulera din intelligens på riktigt, Johnny!
Calle Rehbinder’s last blog post..När två bisarra ting krockar uppstår ofrivillig komik