Jag fick ett mail från en läsare som tyckte att eftersom jag skrivit vettigt om varg förut borde jag vara intresserad av följande upprop. Det är jag. Mailet undertecknades för övrigt med Ylva, vilket är den feminina varianten av Ulf, som betyder varg. Tillfällighet?
Ett par tidigare texter i ämnet:
Thylacine
Ulf Gråben
Vem är farligast?
Disclaimer: Det här är inte på något sätt en bash av CDON och ska inte läsas som en sådan. Tvärtom är CDON ett företag som jag har goda erfarenheter av. Däremot är det ett vittnesmål om hur föråldrad och ineffektiv den affärsmodell som skivindustrin klänger sig fast vid är.
I höstas tänkte jag göra ett undantag från min branschbojkott och köpa en skiva. Jag tänkte beställa Dream Theaters Black Clouds & Silver Linings eftersom det är en förjävla bra skiva. Jag har lyssnat på den en hel del eftersom den plötsligt fanns i min dator. Måste vara någon hustomte som har laddat upp den genom vårt trådlösa nätverk eller något.
För att genomföra mitt tänkta inköp vände jag mig till CDON. Till min förvåning kunde jag inte hitta skivan i deras sortiment. Det är ytterst märkligt, i synnerhet som den fanns där tidigare – jag hade ju länkat till skivan på just CDON när jag recenserade den förut. Således skrev jag en kort fråga till kundtjänst:
Hej
Undrar varför inte Dream Theaters senaste album Black Clouds & Silver Linings går att hitta i CDONs utbud.
Svaret lät inte vänta på sig.
Hej,
Tack för att du kontaktade oss.
Om skivan du efterfrågar inte finns på vår site kan det bero på att den antingen har utgått ur våra leverantörers sortiment eller att den inte släppts i Sverige.
Om skivan är tillfälligt slut kan du genom att klicka på bevaka-knappen, få ett mail när varan återigen går att köpa/boka.
Vårt musiksortiment består av de skivor som finns hos de leverantörer (skivbolag) som är anslutna till GLF (Grammofonleverantörernas förening), i dagsläget över 100 000 titlar. Ligger musiken på mindre skivbolag, som inte är kopplade till GLF är det inget som tas in tyvärr.
Du kan alltid hålla dig uppdaterad genom att titta under “Kommande” i menyn till vänster på vår site.
Okej, det där är kanske inte en copy/paste från avdelningen “vanliga frågor”, men det känns ganska standardiserat. På’t igen.
Hej igen
Det tycks ju ytterst märkligt att just den skivan inte finns i utbudet när alla andra Dream Theaters skivor finns (ok, jag har inte dubbelkollat att det verkligen är ALLA). Till saken hör dessutom att den har funnits listad hos CDON tidigare, under följande länk: http://cdon.se/musik/dream_theater/black_clouds_%26_silver_linings-4199931
Slutsatsen blir alltså att skivan har funnits i utbudet men plockats bort, och jag undrar återigen varför. Är det någon idé att vänta på att den dyker upp igen, eller ska jag ge mina pengar till någon annan?
Tack för snabbt svar för övrigt.
Som en parentes vill jag här inflika hur tråkigt jag tycker att det är att behöva spela “jag har pengar”-kortet, men vad ska man göra? Återigen, det här är ingen bash av CDON utan mer eller mindre universalt. Alltför ofta försöker kundtjänster vifta bort sina kunders funderingar med standardiserade svar, som vore vi flugor som stör en idyllisk sommardag. Det är först när man påpekar att man är killen med pengar och att man vill göra affärer som man får ett ordentligt bemötande. Ursäkta men… vad trodde ni att er verksamhet gick ut på?
CDON svarar:
Hej
Vi skickar en förfrågan till musikavdelningen och återkommer så fort vi vet mer.
Dagen efter kom nästa uppföljning.
Hej
Orsaken till att den inte ingår i vårt sortiment beror på att Dream Theaters leverantör inte är kopplade till Grammotex. För att skivan ska kunna säljas på vår hemsida måste de finnas på grammotex.
Jag tackade för svaret och lät saken bero. Det hela föll i glömska tills nu, och bara för att dubbelkolla så sökte jag efter nämnda skiva på CDON igen, och guess what? Nu finns den igen!
Så vad ska man tro? Hoppar Dream Theaters leverantör in och ut ur Grammotex? Någonstans känns det rätt uppenbart att det är för många mellanhänder inblandade. Och vilka drabbar det? Tja, dels musikerna som i värsta fall inte får sälja sina alster för att kunderna inte kan få tag i dem, och dels kunderna som inte kan få tag i det de vill ha alternativt betala överpriser för att göda mellanhänder som inte behövs.
Andra bloggar om: cdon, grammotex, skivindustrin, dream theater, kundtjänst, intressant?
Jag sitter och tittar på morgonteve och hör ytterligare en människa berätta att hon tycker att julen är lite jobbig. Det är så konstigt. Överallt man vänder sig, vem man än pratar med, så hör man uttryck för samma åsikt: Julen är för hysterisk, för kommersiell. Det är för mycket krav och för mycket pengar, för egentligen vill man ju bara ta det lugnt och umgås med sina nära och kära.
Så varför är inte julen lugnare och mindre kommersiell då? Om det är så här alla tycker, varför kan vi inte leva så? Tänk efter; är inte det här väldigt märkligt?
Jag ser det här som ett symptom. Ett symptom på en tid och ett samhälle där människor inte känner sig delaktiga och inte upplever sig ha kontroll över sina egna liv. Det är i så fall djupt oroande.
Det ska inte behöva vara så. Människor ska inte behöva känna sig som fångar i sitt eget samhälle, utan makt att själva bestämma var de vill gå och i vilken takt. Alla ska med, stod det på Socialdemokraternas valaffischer inför förra valet, och på något märkligt sätt, utan att skylla samhällsklimatet på Socialdemokraterna, så sammanfattar det den kultur vi lever i ganska väl. Alla ska med. Ingen vet var. Ingen vet varför. Ingen frågar vem som tar ut riktningen, men alla ska med.
Hur har det blivit så här? Och hur kan vi förändra det? Jag har lite tankar kring deltagarkultur som jag vill sprida och som får ta avstamp i julexemplet, även om det knappast är det bästa eller mest relevanta. Det är ännu bara ett tankefrö, men det är rätt att publicera just därför, så att så många som möjligt får chansen att vara med och tänka.
När vi pratar om deltagarkultur så är det på något sätt underförstått att man pratar om “kulturyttringar”; dvs, musik, litteratur, etcetera. Men kultur är ju mycket mer än så. Konstformerna är som sagt bara kulturyttringar, vittnesmål om den kultur vi lever i. Kultur är våra värderingar, kittet som håller ihop människor. När man pratar om kulturkrockar så är det ju inte direkt osämja om vilken musik man gillar som avses. Nog för att synthare och hårdrockare hatade varandra på åttiotalet, och nog för att ett och annat band har upplösts med hänvisning till “musical differences”, men något större samhällsproblem är det knappast.
Därför tycker jag att vi ska börja titta på deltagarkultur i ett större perspektiv. Deltagarkulturen är allerstädes närvarande på Internet där det överallt uppstår spontana samarbeten där den som vill kan bidra. Hela bloggosfären är ett gigantiskt exempel på deltagarkultur. Man väntar inte på att någon ska bjuda in en i samtalet, man startar en blogg och säger vad man tycker. Tidigare var jag medlem i ett community där medlemmarna själva deltog med testning, felsökning, förslag på förbättringar, design och kod i vissa fall, efter egen förmåga och vilja. Diverse open source-projekt är ytterligare exempel på deltagarkultur. Som Ubuntuanvändare kan jag felsöka, skriva buggrapporter, lämna in förbättringsförslag och på olika sätt delta i utvecklingsarbetet, om jag vill. Återigen efter egen förmåga och vilja. Jag är självfallet, i alla avseenden och i alla ovan nämnda exempel, fri att låta bli. Det går utmärkt att bara vara användare av Ubuntu, bara medlem och användare av ett community som ovan nämnda, och att driva en privat blogg som aldrig länkar till någon annan och därför aldrig deltar i det stora samtalet.
Piratpartiet är sprunget ur den här kulturen. Vi kräver inte något av våra medlemmar, varken medlemsavgift eller praktiskt arbete, men alla som vill kan delta och bidra efter egen förmåga och vilja.
Nycklarna, som jag ser det, är förtroende och frihet. De allra flesta människor växer med förtroende och tar personligt ansvar om de har frihet att göra det. Man kan inte lagstifta fram solidaritet eller civilkurage, det kan bara komma ur frivillighet. För att kunna visa solidaritet eller civilkurage måste man faktiskt ha valet och möjligheten att inte göra det.
När vi pratar om integritets- och informationspolitik och hur det genomsyrar nästan allt så får åtminstone jag ofta en Alice i Underlandet-känsla: Jag tittar ner i kaninhålet och har ingen aning om hur djupt det går, men anar att det är stort. Om man börjar fundera kring deltagarkultur på det här sättet så tror jag att vi har ett kaninhål till. Ett där vi kan tillåta oss att vara riktigt visionära.
Tänk er ett samhälle där människor känner sig delaktiga. Det borde vara självklart; samhället är ju vi! Vi är medborgare, inte konsumenter och väljare. Och tänk vilken potential det finns i varje människa. Jag vägrar tro att vi är skapta för att jobba, betala skatt, konsumera och döva hjärnan med sprit och dokusåpor. Det går att få folk att engagera sig, men engagemanget måste komma av fri vilja, inte beordras uppifrån.
Jag tror att det finns en jätteutmaning i att sprida och förankra deltagarkultur i samhället. Ingen kan göra allt, alla kan göra något.
Ta er en titt ner i kaninhålet. Hur djupt är det?
Bilden kommer från Smath. och är publicerad under CC-licens.
Andra bloggar om: deltagarkultur, samhälle, framtid, delaktighet, förtroende, frihet, ansvar, open source, kaninhål, intressant?
Det går tungt för bilindustrin. Saab står med ena foten i graven, Volvo säljs till Kina och i USA står General Motors på ruinens rand. Det köps uppenbarligen inte tillräckligt många bilar. Analytikerna radar upp sig för att försöka förklara varför med allt från lågkonjunktur till bilmodeller som inte svarar mot vad kunderna vill ha och annat blaha. De använder fel verktyg när de analyserar och får därför fel svar.
Efter att ha studerat en annan het debatt under en lång tid har jag lärt mig hur man gör en korrekt analys. Det är egentligen en variant på Ockhams rakkniv och går ut på att den sanna förklaringen är den som kvarstår efter att man tagit bort alla andra tänkbara orsaker som stör. Således måste man bortse från lågkonjunktur, felsatsningar, bensinpriser och andra kostnader, etcetera och inte låta sig förledas att tro att de har något med bilindustrins problem att göra. Det som blir kvar då är den egentliga orsaken: Bildelning.
Tänk efter. Hur många är det inte som förflyttar sig i fordon som de inte äger? Man lånar bil av grannen för att man är för snål för att köpa en egen. Eller så tigger man skjuts. Man anordnar bilpooler så att så många som möjligt kan åka i en bil. Så långt är det visserligen icke-kommersiell bildelning men ändå.
Ännu värre är den kommersiella bildelningen. Tänk er att det finns de som livnär sig på att hyra ut bilar. De köper alltså ett par bilar och hyr sen ut dem om och om igen till andra, och går med vinst medan industriarbetarna i Trollhättan ligger sömnlösa och oroar sig för framtiden.
Och allt det här är lagligt i Sverige! Det är inget mindre än en praktskandal. Ska vi ha det på det här viset? Ska hederliga industriarbetare behöva bli ställda på bar backe på grund av släpphänta politiker som inte vill, vågar eller orkar ta krafttag mot den utbredda bildelningen?
Nu finns det förvisso de som försvarar bildelningen med att den är miljövänlig. De menar att biltillverkning har en kraftig miljöpåverkan och att varje bil därefter släpper ut massor med gifter. De menar att minskad trängsel i sin tur gör att utsläppen från de bilar som är i trafik också minskar eftersom de kan köras mer effektivt. Det är lätt att förledas att tro att de har rätt i det.
Det har de emellertid inte. Varför har de inte rätt? För att multinationella företag har mer pengar än miljömuppar förstås. I slutänden är det faktiskt så att eftersom det finns en fabrik som tillverkar bilar i Trollhättan så ska det för all framtid finnas en fabrik som tillverkar bilar i Trollhättan. Eftersom det finns bilar ska det alltid finnas bilar och biltillverkare och för att det ska fortsätta finnas måste de tjäna pengar. För alltid. Behov eller inte. Det är deras rättighet.
Så ta nu och gör rätt för dig. Gå och köp en ny bil och rädda livet på en familj i Trollhättan.
Andra bloggar om: saab, ipred, fildelning, bilindustri, intressant?
Tomten tittade förbi här inatt. Tydligen har lågkonjunkturen drabbat honom också. Han har fått göra sig av med en del nissar, och renarna orkar inte dra släden eftersom man har saltat så förbannat på vägarna. Han hinner således inte dela ut alla klappar och lämnade därför några politiska paket till mig som han bad mig skicka vidare. Jag hjälper såklart gärna till, så här kommer klapparna:
Fredrik Reinfeldt får en lögndetektor så att han kan få hjälp att hålla sig till sanningen.
Maud Olofsson får en kopia på Centerns partiprogram att läsa och förstå att Centern är ett eget parti och inte detsamma som Moderaterna. Materialet på Centerns hemsida är numera Creative Commons-licensierad så Olofsson får ta del av materialet utan att behöva stämma sig själv.
Volkpartiets gruppführer Johan Pehrson får en gräsklippare.
Christian Engström får också en gräsklippare så att Pehrson får ha sin i fred.
Göran Hägglund får ett Facebookkonto som hjälp i sin jakt på verklighetens folk.
Tomas Bodström får en fotboja så att vi andra kan få övervaka honom och se var han är när han inte är i plenisalen. För han har väl rent mjöl i påsen?
Lars Ohly får en låtsaskompis och slipper hädanefter springa till Mona Sahlin och Maria Wetterstrand och fråga om han får vara med och leka.
Maria Wetterstrand får en påminnelse om att hennes parti heter miljöpartiet och inte klimatpartiet.
Mona Sahlin får en påse trovärdighet.
Tomten hade varit och hämtat en skylt med texten Arbeit macht frei att ge till Jimmie Åkesson men den var för tung så han lämnade tillbaka den. Istället får han nöja sig med en gul Post-It-lapp med samma text.
Till alla svenskspråkiga med dator delar Tomten ut en bok författad av Anna Högberg. Tomten säger sig vara jätteglad över att dela ut sådana klappar eftersom det inte belastar hans rygg eller miljön, och inte heller människors ekonomi mer än de är villiga till. Det är en gåva som fortsätter att ge eftersom alla som får den är fria att kopiera den till sin nästa. Och till Anna Svensson ger Tomten gåvan spridning och erkännande.
I övrigt låter Tomten hälsa att han fortfarande är sur över att kristendomen stulit julen, men säger sig vara intresserad av att ta en debatt med en av kyrkans företrädare så att kyrkan kan få förklara med vilket skohorn man lyckats knöla in en skäggig gubbe med röd dräkt i sin mytologi. Påskharen och Lucia vill gärna delta eftersom också de har en och annan fråga.
Och med det tror jag att säcken är tom, förutom en julhälsning till alla från mr Garrison.
Andra bloggar om: politik, julklappar
Idag den fjortonde december startar Piratpartiets primärval. Instruktioner kring hur det går till har skickats ut. Men det är ingen brådska, valet stänger inte förrän den sjuttonde januari tagit slut, så den som inte redan har sin vallista klar för sig behöver inte hasta ihop något utan kan i lugn och ro undersöka alternativen eller rent av ställa en fråga till kandidaterna.
Säkert har en och annan noterat att jag inte kampanjar särskilt hårt. Det är alldeles korrekt. Visserligen har jag gjort mig lite synligare i interna kanaler och jag har lagt till ett par sidor med kort information här på bloggen, men i övrigt rullar jag på ungefär som jag brukar; jag skriver och pratar och för ut vårt budskap. En lite kul anekdot, som en parentes, var när LT skrev om att jag ställde upp i primärvalet. Jag slängde ut en länk i en kanal där det just då pågick lite halvhetsiga diskussioner. Efter att jag lagt ut länken fick jag lite positiv respons och en person skrev “Snyggt, där kammade du säkert hem ett par personröster” varpå en annan fyllde på med “…och vi blev utan för att vi bara sitter här och bråkar.”
Anledningarna till att jag har valt att agera så är flera. Dels anser jag det viktigt att arbetet utåt inte stannar av för att vi är upptagna av att kampanja inåt. Dels anser jag att det är viktigt att man kan bedöma människor utifrån vad de gör snarare än utifrån vad de säger att de gör. Och eftersom jag själv anser att jag är bra på att förklara piratpolitik utåt så lägger jag energin på att göra det, istället för att ideligen berätta att jag bra på det.
Nuförtiden blir jag ofta skeptisk när folk slår sig för bröstet och berättar hur bra de är på någonting. (Det kan ha någonting att göra med alla de där som går runt och kallar sig liberaler men agerar i motsats till det.) Men genom åren har jag råkat på människor som berättar hur bra pedagoger de är men i själva verket använder sina kunskaper som knölpåk. (Säg mig, Baloo, om du knockar dina elever, hur tror du då att de ska komma ihåg vad du har lärt dem?) Jag har råkat på människor som högt och ofta förklarar sig vara goda lyssnare men som aldrig håller käft så att någon annan får komma till tals.
Nu menar jag inte därmed att det är fel att berätta vad man anser sig vara bra på, och de allra flesta människor har ju faktiskt en ganska sund självbild. Problemet är bara; om man saknar självinsikt, vet man om det då? Därför vill jag bli bedömd utifrån vad jag kan och vad jag gör, inte utifrån vad jag säger att jag kan göra.
Ett personkampanjande kan också lätt gå till överdrift. När fokus blir att lyfta fram sig själv är risken stor att sakfrågorna, politiken och det parti man vill representera kommer i skymundan. Om det blir för mycket jag jag jag jag kan man faktiskt kampanja bort sig själv, i alla fall från min lista. Det här är inte en känga som är avsedd att vara riktad åt något håll alls, men om du känner dig träffad kanske det finns fog för det.
Generellt sett har kampanjandet så här långt skötts snyggt, utifrån vad jag har sett. Jag har inte noterat någon pajkastning utan inställningen tycks vara att visa vad man själv går för utan att förminska någon annan. Gott så. Om det inte begås större synder än att kanske tuta för mycket i sin egen lur, eller inte tillräckligt, så är det faktiskt alldeles utmärkt. Vad som är för mycket eller för lite är ju faktiskt högst subjektivt. Jag kanske är extremt känslig när det kommer till självhävdelse.
Mer om de virtuella vallokalernas öppnande kan man läsa hos Mattias Bjärnemalm som resonerar kring vikten av att rösta lokalt. Jag håller inte riktigt med. Jag tänker inte i distrikt överhuvudtaget och därför är det för mig helt ointressant var folk bor. Vi har en partikultur som helt struntar i geografiska begränsningar och vi har det så för att vi sköter väldigt mycket online, så varför begränsa sig själv nu? Är du ansluten till Piratpartiet och har en kandidat som du väldigt gärna vill kunna kryssa in i riksdagen så småningom så rösta för all del på den personen i primärvalet. En del av de kandidater som sannolikt kommer att återfinnas bland mina tjugotvå namn har jag faktiskt inte den blekaste aning om var de bor.
Jag har också bestämt mig för att inte offentliggöra hur jag röstar. Att rangordna sina vänner och kollegor är känsligt. Även om jag vet att den som tänker tjänstgöra som politiker på heltid får vara beredd på betydligt hårdare puckar än så, så föredrar jag ändå den mer skonsamma vägen och besparar mina kandidater vetskapen om hur jag rangordnar dem. Det är jobbigt nog för mig själv att göra det.
Men; som med allting så har vi subjektiva uppfattningar om saker och ting. Det är såhär jag resonerar. Det betyder inte att det är rätt för andra. Och det är tur det, för världen vore så tråkig annars.
Andra bloggar om: piratpartiet, primärval, kampanj, intressant?
Moderaterna har presenterat sin nya giv: Virtuella polisstationer i bland annat Second Life! Att håna dem för det är som att sparka på den som redan ligger, och även om regimen gärna ägnar sig åt dylikt behöver vi andra inte sänka oss till den nivån. Men ändå. Det är väldigt roligt.
Till att börja med: Använder någon Second Life längre? Är inte det lite… 2006? Hela grejen andas lite “vi har ingen aning om hur det där internetet fungerar men vi måste få folk att tro att vi är visionära och ungdomliga”. Lite som när gammelpolitiker försöker vara lite hippa och mindre mossiga genom att berätta att de gillar Bruce Springsteen. Fail! Inget ont om Springsteen alltså, han har min fullaste respekt, men som hippfaktor är det inget vidare kort att spela.
Hur man har tänkt att det hela ska fungera har jag inte den blekaste om. Jag betvivlar att moderaterna har det heller. Men det låter säkert bra i deras öron. Det hela är ju trots allt resultatet av en utredning om hur man ska attrahera unga väljare. (Fast man undrar ju om utredarna har låst in sig och gnuggat sina grå. För inte har de väl gått ut och faktiskt fört en dialog med de där ungdomarna?) Och moderaterna är ju alltid för fler poliser så det är ju en fiffig lösning – virtuella poliser är mycket billigare än riktiga. Jag vet inte riktigt vad ett medlemskap i Second Life kostar men för en polislön borde man kunna köpa sig rätt många avatarer.
Däremot är det naturligtvis bra att ha poliser som specialiserar sig på datorer och hur nätet fungerar, och det handlar inte bara om att kunna sätta dit fula fiskar, utan lika mycket om rättssäkerhet. Därför är det viktigt att hela rättsväsendet har en god kompetens på området. Utöver det vore det ju finemang om det fanns kunskap om nätet representerat i riksdagen så att man slutar stifta vansinniga internetlagar, men det fixar vi i nästa val.
Roligast är ändå att Anna König Jerlemyr pratar om respekt för ungdomar. Jag vet inte var jag ska börja…
Att respektera ungdomar är inte att säga att man inte ska jaga en hel generation och därefter låta privata aktörer göra det istället. Man kan hävda hur mycket man vill att det tekniskt sett inte var lögn, det är bara semantik. För den jagade generationen är det skitsamma, eller till och med värre att det är privata aktörer som står för jagandet. Tror ni att ni kan släta över det genom att sätta upp ett par polisstationer i Second Life?
Att respektera ungdomar och “vara där de är” är att prata med dem, inte att avlyssna dem. Tror ni att ni kan släta över införandet av allmän avlyssning genom att sätta upp ett par polisstationer i Second Life?
Respekt är ett heltidsjobb och inte något man kan slå på när man behöver höja opinionssiffrorna i en demografisk grupp. “Nu måste vi respektera den här gruppen ett tag, tills vi fått upp siffrorna med två procentenheter.” När man talar om att “attrahera ungdomar” så uttrycker man maktkåthet, inte respekt. Liksom när man talar om väljare istället för medborgare och konsumenter istället för människor.
Jag är säker på att Anna König Jerlemyr uppriktigt menar väl, men det blir ändå så fel. När sådana här förslag kommer upp blir det en tragikomisk påminnelse om vilket avstånd det är mellan makthavarnas verklighetsuppfattning och den verklighet vi andra lever i. Har Göran Hägglund hittat verklighetens folk än förresten?
Andra bloggar om: virtuella poliser, moderaterna, ipred, fra, ungdomar, respekt, fail, intressant?
I Kanada har en grupp artister tröttnat på skivbolagens arrogans och lämnat in en stämning mot De Fyra (Warner, Emi, Sony, Universal) för upphovsrättsintrång. Anledningen är att bolagen använt musik utan att skaffa rätt licenser för användandet och struntat i att betala artisterna deras arvode. Enligt principen “använd nu, betala senare om alls” har man helt enkelt kört utan att vänta på tillstånd och satt upp låtarna på en väntelista, eller snarare en “den dagen den sorgen”-lista. Som vanliga människors räkningshög, typ. Genom åren har högen av ärenden växt till över trehundratusen låtar. Som min räkningshög, ungefär.
Skulle bolagen fällas kan prislappen landa i storleksordningen sex miljarder dollar (!) vilket låter helt befängt. Men, som Michael Geist påpekar, beloppet är framräknat på samma sätt som i tidigare använts av skivindustrin för att stämma en fildelare på mångmiljonbelopp. Då tyckte RIAA att det var rimligt. Ironin är uppenbar.
Kan vi sluta låtsas att de stora skivbolagen bryr sig om upphovsmännen nu? Kan vi sluta låtsas att det är för deras skull de vill bekämpa fildelningen? Och kan vi, för helvete, sluta låtsas att IPRED är en lag som kommer att göra det minsta nytta för upphovsmännen? IPRED är vapen som okunniga politiker har satt i händerna på en hänsynslös industri. Lägg därtill att denna industri börjar se slutet på sin guldålder och slutsatsen blir skrämmande: Vad skulle hindra dem från att stämma så många de hinner, fullkomligt urskiljningslöst? Goodwill är nämligen bara intressant om man har en framtid.
När vi varnade för att IPRED är en lag som kan användas i utpressningssyfte sa Beatrice Ask att hon “utgår från att de flesta producenter är klokare än så”. Nu är det ju så att det inte är producenterna vi är rädda för, därför att tack vare regimens rådiga lagstiftande har man skapat en situation där det är mer lönsamt att stämma folk än att producera. Och om någon tycker att jag är tjatig och långsint som tar upp det där citatet lite nu och då; ja det är jag. Jag tänker inte låta någon glömma hur vår justitieminister ser på rättssäkerhet, och jag uppmanar alla att i sin tur berätta om det. Hur kan man tro att stora amerikanska bolag med ett uselt track record skulle vara det minsta intresserade av rättssäkerheten för medborgare i nåt litet skitland som inte ens har kärnvapen?
För övrigt tycker jag att vi bör stifta en lag som ger tobaksindustrin polisiära befogenheter så att de kan stämma folk för passiv rökning. Varför inte? Alla ingredienserna finns ju där: Passiv rökning är stöld. Det går dåligt för tobaksindustrin eftersom rökningen i Sverige minskar, och det beror såklart på att folk står och gratisröker. Och tobaksindustrin är kända för att vara hyggliga. Jag litar på att de kommer att använda sin egen privatpolislag med gott omdöme och att de är genuint intresserade av rättssäkerheten i Schweiz Sverige.
I år blir det inga platta paket från mig.
Andra bloggar om: upphovsrätt, ipred, skivbolag, fildelning, intressant?
På DN läser jag att IFPI nu kliver in i häxjakt 2.0 och gör sin första Ipredanmälan. Offret är en “ganska normal” fildelare och ska ha tillgängliggjort tiotusentals låtar, även om IFPI:s lakejer nöjt sig med att ladda ner ett femtiotal från användaren. När lagen skulle drivas igenom fick vi hela tiden höra att man inte var intresserad av vanliga fildelare utan ville åt de stora skurkarna, som fildelade på industriell skala. Man ljög väl inte för oss?
Jag ställer mig genast frågan: Är tillgängliggörande ett brott? Det måste väl fortfarande bevisas att folk har laddat ner upphovsrättsskyddat material från den här användaren för att brott ska kunna styrkas, och detta utöver det femtiotalet låtar IFPI själva tankat därifrån eftersom det närmast bör ses som brottsprovokation.
Men visa av erfarenhet vet vi ju att det inte kommer att bli så. Rättsväsendet har visat prov på imponerande inkompetens i de här frågorna förut och det lär inte bli någon större skillnad nu. Dock vill jag inflika att eftersom både upphovsrättsmaffian och politiker som gräsklipparmannen gärna hävdar att fildelning är stöld, då måste ju IFPI i rimlighetens namn anmäla alla skivhandlare i Sverige för “tillgängliggörande”. Att ladda ner låtar från Internet är ju detsamma som att gå in i en skivbutik och sno skivor, och det vore omöjligt att göra om inte skivhandlaren tillgängliggjort skivorna först. Där har ni er nästa guldgruva, IFPI!
Nu kanske många resonerar som så att det är irrelevant om man kan bevisa att andra användare laddat ner från den här användaren eller inte, eftersom “det är klart att så har skett”, “det är ändå bara en tidsfråga” eller “vad skulle annars syftet vara?”. Det må så vara, men det ska likförbannat bevisas! Annars kan vi skippa knivlagen och börja döma den som ertappas med kniv på allmän plats för mord rakt av, eftersom “det ändå bara är en tidsfråga” eller “vad skulle annars syftet vara?”. För att inte tala om alla som går omkring med penis på allmän plats. Våldtäkt, vad skulle annars syftet vara? Det kallas omvänd bevisbörda och sätter den åtalade i en omöjlig sits – att bevisa sin oskuld.
Jag kan berätta att på den tiden jag använde Direct Connect var det inte direkt ovanligt att den användare man kopplade upp sig mot för att tanka ner någonting gick offline eller kastade ut en direkt. Direct Disconnect. Jag kan inte ge några siffror på hur ofta det hände men det var som sagt inte direkt ovanligt. Grejen är nämligen den att på Direct Connect släpps du inte in på särskilt många hubbar om du inte själv delar ut rätt ordentligt med material, detta för att undvika rena leechers såklart. (Leechers, för er som inte kan terminologin, är de som bara tar del av det andra delar med sig av men inte bidrar själva. Ungefär som bidragsfuskare och Skandiachefer. Leechers är allmänt avskydda i fildelningsvärlden.) Men leechers kringgår reglerna genom att tillgängliggöra ett stort utbud och sedan sparka ut den som börjar tanka, för att på så sätt behålla bandbredden för sig själv. Notera att detta är uråldriga uppgifter, jag har inte använt DC sedan Dackefejden.
Hur som helst menar jag att det faktiskt kan finnas andra skäl till att tillgängliggöra material än att låta folk ladda ner dem. En gång råkade jag på en som hade delat ut hela C:, inte den starkast lysande fyren på ön kanske men vad gör man inte för att komma in på de fina hubbarna? Men; om rätten kommer fram till att användaren i det här fallet är en leecher som inte alls har delat med sig, då tycker jag att vi ska begära vederbörande utlämnad och ta hand om saken själva…
Det allra roligaste i artikeln är dock när Magnus Mårtensson avslutningsvis förklarar, helt korrekt, att BitTorrent-tekniken är mer effektiv när man vill flytta stora filer (och, vill jag inflika, används därför också för att flytta och dela fullständigt lagligt material, som till exempel förundersökningen i Arbogamålet) medan DC är mer av ett socialt nätverk.
Du ansluter dig till en hub och är där under dagen, chattar och byter filer med andra. Lite som en ungdomsgård på nätet även om det inte bara är unga som är där
Tidigare har Henrik Pontén liknat en beslagtagen server vid ett bibliotek:
Servern som har beslagtagits kan man likna vid ett bibliotek och den anhållne mannen vid bibliotekarien.
Intressant nog ställer jag helt och hållet upp på Mårtenssons och Ponténs liknelser. Skillnaden är bara att jag och resten av piratrörelsen tycker att ungdomsgårdar och bibliotek är bra saker som vi vill uppmuntra. De vill förstöra det. Med sådana fiender behöver vi inga vänner.
Andra bloggar om: dc, direct connect, ifpi, ipred, fildelning, intressant?
Häromdagen läste jag följande rubrik i DN: Även bögar får bli blodgivare. Detta gjorde mig rätt förbannad. Ja, inte att att bögar får bli blodgivare alltså, utan att de i praktiken fortfarande inte får det om de envisas med att idka bögeri. Som Åsiktstorpeden skriver: “Vi fördömer inte individen, vi fördömer bara handlingen.” Som homosexuell man får du tydligen välja mellan att ha ett njutbart sexliv eller åtnjuta ynnesten att bli tappad på närmare fem liter blod. Svårt val.
För om man läser artikeln så framgår det att man förvisso lyfter den gamla livstidsbannlysningen för en man som någon gång haft sex med en annan man, vilket kan se ut som en liberalisering. Men likväl kräver man ett års karens från senaste manliga homosex. Idkar man enbart heterosex gäller tre månaders karens från senaste nya sexpartner! Som heterosexuell behöver du alltså ha hållt dig till en och samma partner de sista tre månaderna före blodgivning, men som homosexuell man ska du helt ha avstått från sex i ett år.
Varför denna åtskillnad? En trolig förklaring kan vara att analsex utgör en större risk för blodsmitta än andra varianter. Men det är ju inte det man frågar om, eller hur? Och, this just in, det har visat sig att det går att ha analt heterosex också. Säkert finns det andra motiv, men faktum kvarstår att man någonstans har satt tre månader som en rimlig tid för att kunna upptäcka smitta. Menar man att bögar har längre inkubationstid, eller vad?
Jag vet inte om man ämnar göra någon ändring i den regel som säger att om du någonsin haft sex mot betalning så är du bannlyst som blodgivare på livstid, men jag antar att den regeln står fast. Den är precis lika idiotisk. Nog för att pengar är rena smittohärdar, men det är ju högst osannolikt att de orsakar blodsmitta. För i så fall borde man väl få kryssa i om man är en mutkolv eller inte när man ska ge blod?
Som jag ser det borde de enda rimliga frågorna gällande blodgivarens samliv vara huruvida de haft en ny sexpartner under den senaste [x tidsenhet] och om analsexfrågan är avgörande ska den ställas till alla oavsett sexuell läggning. Och det är faktiskt allt. Homosexuellt blod skiljer sig inte från heterosexuellt annat än på vilka preferenser som får det att pumpas runt lite fortare. Homosexualitet är heller ingen sjukdom som smittar vid blodtransfusioner, vad Runar än påstår.
Men det finns ytterligare en aspekt i det här som retar mig. Det kommer allt som oftast larm om att vi har brist på blod, samtidigt som många utesluts för att deras blod inte duger. En bidragande orsak till denna brist är att man konsekvent vägrar att betala människor för deras blod. Det är någon form av princip som man håller benhårt fast i, blod ska vi ge gratis och frivilligt av solidaritet, vilket jag förvisso kunde respektera om staten var lika principfast i andra frågor. Så läser jag följande i DN:s artikel:
Förslaget fick kritik från majoriteten av remissinstanserna i våras. Läkemedelsverket påpekade att om män som har sex med män tillåts donera plasma så kommer inte längre läkemedel som innehåller plasma från svenska blodcentraler att godkännas för försäljning enligt gällande EU-direktiv.
Så. Blodet som vi förväntas ge gratis, av solidaritet, kan sedan användas i kommersiellt syfte. Vad fint. Moral är bra, dubbelmoral är dubbelt så bra och på västfronten intet nytt. En orsak till motviljan att låta homosexuella män donera blod är alltså att det då blir svårare att sälja det vi förväntas ge gratis.
Det parti för vilket jag kandiderar till riksdagslistan har tagit ett initiativ för att få människor att donera blod. Ett på alla sätt hedervärt initiativ, sharing is caring. Men tyvärr, mitt personliga ställningstagande står fast: Mitt blod får ni fortfarande inte. Så länge den som någon gång haft sex mot ersättning anses oren och besudlad på livstid och så länge homosexuella mäns blod inte duger på samma villkor som heterosexuellas, så länge får ni vara utan mitt också.
Solidaritet var det ja. Ärligt talat skulle jag hellre böja mig framåt och ta emot lite stock i tvåan, mot en symbolisk betalning, och därmed diskvalificera mig själv som blodgivare för resten av livet, av solidaritet med de människor som anses mindre värda än resten av befolkningen.
Uppdatering: Lisa Magnusson tar upp pinnen. Jag tycker att hon tar lite för lätt på HIV men i övrigt är vi som vanligt rörande överens.
Andra bloggar om: blodgivning, homosexualitet, diskriminering, intressant?
Powered by WordPress