Jag sitter och tittar på morgonteve och hör ytterligare en människa berätta att hon tycker att julen är lite jobbig. Det är så konstigt. Överallt man vänder sig, vem man än pratar med, så hör man uttryck för samma åsikt: Julen är för hysterisk, för kommersiell. Det är för mycket krav och för mycket pengar, för egentligen vill man ju bara ta det lugnt och umgås med sina nära och kära.
Så varför är inte julen lugnare och mindre kommersiell då? Om det är så här alla tycker, varför kan vi inte leva så? Tänk efter; är inte det här väldigt märkligt?
Jag ser det här som ett symptom. Ett symptom på en tid och ett samhälle där människor inte känner sig delaktiga och inte upplever sig ha kontroll över sina egna liv. Det är i så fall djupt oroande.
Det ska inte behöva vara så. Människor ska inte behöva känna sig som fångar i sitt eget samhälle, utan makt att själva bestämma var de vill gå och i vilken takt. Alla ska med, stod det på Socialdemokraternas valaffischer inför förra valet, och på något märkligt sätt, utan att skylla samhällsklimatet på Socialdemokraterna, så sammanfattar det den kultur vi lever i ganska väl. Alla ska med. Ingen vet var. Ingen vet varför. Ingen frågar vem som tar ut riktningen, men alla ska med.
Hur har det blivit så här? Och hur kan vi förändra det? Jag har lite tankar kring deltagarkultur som jag vill sprida och som får ta avstamp i julexemplet, även om det knappast är det bästa eller mest relevanta. Det är ännu bara ett tankefrö, men det är rätt att publicera just därför, så att så många som möjligt får chansen att vara med och tänka.
När vi pratar om deltagarkultur så är det på något sätt underförstått att man pratar om “kulturyttringar”; dvs, musik, litteratur, etcetera. Men kultur är ju mycket mer än så. Konstformerna är som sagt bara kulturyttringar, vittnesmål om den kultur vi lever i. Kultur är våra värderingar, kittet som håller ihop människor. När man pratar om kulturkrockar så är det ju inte direkt osämja om vilken musik man gillar som avses. Nog för att synthare och hårdrockare hatade varandra på åttiotalet, och nog för att ett och annat band har upplösts med hänvisning till “musical differences”, men något större samhällsproblem är det knappast.
Därför tycker jag att vi ska börja titta på deltagarkultur i ett större perspektiv. Deltagarkulturen är allerstädes närvarande på Internet där det överallt uppstår spontana samarbeten där den som vill kan bidra. Hela bloggosfären är ett gigantiskt exempel på deltagarkultur. Man väntar inte på att någon ska bjuda in en i samtalet, man startar en blogg och säger vad man tycker. Tidigare var jag medlem i ett community där medlemmarna själva deltog med testning, felsökning, förslag på förbättringar, design och kod i vissa fall, efter egen förmåga och vilja. Diverse open source-projekt är ytterligare exempel på deltagarkultur. Som Ubuntuanvändare kan jag felsöka, skriva buggrapporter, lämna in förbättringsförslag och på olika sätt delta i utvecklingsarbetet, om jag vill. Återigen efter egen förmåga och vilja. Jag är självfallet, i alla avseenden och i alla ovan nämnda exempel, fri att låta bli. Det går utmärkt att bara vara användare av Ubuntu, bara medlem och användare av ett community som ovan nämnda, och att driva en privat blogg som aldrig länkar till någon annan och därför aldrig deltar i det stora samtalet.
Piratpartiet är sprunget ur den här kulturen. Vi kräver inte något av våra medlemmar, varken medlemsavgift eller praktiskt arbete, men alla som vill kan delta och bidra efter egen förmåga och vilja.
Nycklarna, som jag ser det, är förtroende och frihet. De allra flesta människor växer med förtroende och tar personligt ansvar om de har frihet att göra det. Man kan inte lagstifta fram solidaritet eller civilkurage, det kan bara komma ur frivillighet. För att kunna visa solidaritet eller civilkurage måste man faktiskt ha valet och möjligheten att inte göra det.
När vi pratar om integritets- och informationspolitik och hur det genomsyrar nästan allt så får åtminstone jag ofta en Alice i Underlandet-känsla: Jag tittar ner i kaninhålet och har ingen aning om hur djupt det går, men anar att det är stort. Om man börjar fundera kring deltagarkultur på det här sättet så tror jag att vi har ett kaninhål till. Ett där vi kan tillåta oss att vara riktigt visionära.
Tänk er ett samhälle där människor känner sig delaktiga. Det borde vara självklart; samhället är ju vi! Vi är medborgare, inte konsumenter och väljare. Och tänk vilken potential det finns i varje människa. Jag vägrar tro att vi är skapta för att jobba, betala skatt, konsumera och döva hjärnan med sprit och dokusåpor. Det går att få folk att engagera sig, men engagemanget måste komma av fri vilja, inte beordras uppifrån.
Jag tror att det finns en jätteutmaning i att sprida och förankra deltagarkultur i samhället. Ingen kan göra allt, alla kan göra något.
Ta er en titt ner i kaninhålet. Hur djupt är det?

Bilden kommer från Smath. och är publicerad under CC-licens.
Andra bloggar om: deltagarkultur, samhälle, framtid, delaktighet, förtroende, frihet, ansvar, open source, kaninhål, intressant?
Jag sitter och tittar på morgonteve och hör ytterligare en människa berätta att hon tycker att julen är lite jobbig. Det är så konstigt. Överallt man vänder sig, vem man än pratar med, så hör man uttryck för samma åsikt: Julen är för hysterisk, för kommersiell. Det är för mycket krav och för mycket pengar, för egentligen vill man ju bara ta det lugnt och umgås med sina nära och kära.
Så varför är inte julen lugnare och mindre kommersiell då? Om det är så här alla tycker, varför kan vi inte leva så? Tänk efter; är inte det här väldigt märkligt?
Jag ser det här som ett symptom. Ett symptom på en tid och ett samhälle där människor inte känner sig delaktiga och inte upplever sig ha kontroll över sina egna liv. Det är i så fall djupt oroande.
Det ska inte behöva vara så. Människor ska inte behöva känna sig som fångar i sitt eget samhälle, utan makt att själva bestämma var de vill gå och i vilken takt. Alla ska med, stod det på Socialdemokraternas valaffischer inför förra valet, och på något märkligt sätt, utan att skylla samhällsklimatet på Socialdemokraterna, så sammanfattar det den kultur vi lever i ganska väl. Alla ska med. Ingen vet var. Ingen vet varför. Ingen frågar vem som tar ut riktningen, men alla ska med.
Hur har det blivit så här? Och hur kan vi förändra det? Jag har lite tankar kring deltagarkultur som jag vill sprida och som får ta avstamp i julexemplet, även om det knappast är det bästa eller mest relevanta. Det är ännu bara ett tankefrö, men det är rätt att publicera just därför, så att så många som möjligt får chansen att vara med och tänka.
När vi pratar om deltagarkultur så är det på något sätt underförstått att man pratar om "kulturyttringar"; dvs, musik, litteratur, etcetera. Men kultur är ju mycket mer än så. Konstformerna är som sagt bara kulturyttringar, vittnesmål om den kultur vi lever i. Kultur är våra värderingar, kittet som håller ihop människor. När man pratar om kulturkrockar så är det ju inte direkt osämja om vilken musik man gillar som avses. Nog för att synthare och hårdrockare hatade varandra på åttiotalet, och nog för att ett och annat band har upplösts med hänvisning till "musical differences", men något större samhällsproblem är det knappast.
Därför tycker jag att vi ska börja titta på deltagarkultur i ett större perspektiv. Deltagarkulturen är allerstädes närvarande på Internet där det överallt uppstår spontana samarbeten där den som vill kan bidra. Hela bloggosfären är ett gigantiskt exempel på deltagarkultur. Man väntar inte på att någon ska bjuda in en i samtalet, man startar en blogg och säger vad man tycker. Tidigare var jag medlem i ett community där medlemmarna själva deltog med testning, felsökning, förslag på förbättringar, design och kod i vissa fall, efter egen förmåga och vilja. Diverse open source-projekt är ytterligare exempel på deltagarkultur. Som Ubuntuanvändare kan jag felsöka, skriva buggrapporter, lämna in förbättringsförslag och på olika sätt delta i utvecklingsarbetet, om jag vill. Återigen efter egen förmåga och vilja. Jag är självfallet, i alla avseenden och i alla ovan nämnda exempel, fri att låta bli. Det går utmärkt att bara vara användare av Ubuntu, bara medlem och användare av ett community som ovan nämnda, och att driva en privat blogg som aldrig länkar till någon annan och därför aldrig deltar i det stora samtalet.
Piratpartiet är sprunget ur den här kulturen. Vi kräver inte något av våra medlemmar, varken medlemsavgift eller praktiskt arbete, men alla som vill kan delta och bidra efter egen förmåga och vilja.
Nycklarna, som jag ser det, är förtroende och frihet. De allra flesta människor växer med förtroende och tar personligt ansvar om de har frihet att göra det. Man kan inte lagstifta fram solidaritet eller civilkurage, det kan bara komma ur frivillighet. För att kunna visa solidaritet eller civilkurage måste man faktiskt ha valet och möjligheten att inte göra det.
När vi pratar om integritets- och informationspolitik och hur det genomsyrar nästan allt så får åtminstone jag ofta en Alice i Underlandet-känsla: Jag tittar ner i kaninhålet och har ingen aning om hur djupt det går, men anar att det är stort. Om man börjar fundera kring deltagarkultur på det här sättet så tror jag att vi har ett kaninhål till. Ett där vi kan tillåta oss att vara riktigt visionära.
Tänk er ett samhälle där människor känner sig delaktiga. Det borde vara självklart; samhället är ju vi! Vi är medborgare, inte konsumenter och väljare. Och tänk vilken potential det finns i varje människa. Jag vägrar tro att vi är skapta för att jobba, betala skatt, konsumera och döva hjärnan med sprit och dokusåpor. Det går att få folk att engagera sig, men engagemanget måste komma av fri vilja, inte beordras uppifrån.
Jag tror att det finns en jätteutmaning i att sprida och förankra deltagarkultur i samhället. Ingen kan göra allt, alla kan göra något.
Ta er en titt ner i kaninhålet. Hur djupt är det?
Bilden kommer från Smath. och är publicerad under CC-licens.
Andra bloggar om: deltagarkultur, samhälle, framtid, delaktighet, förtroende, frihet, ansvar, open source, kaninhål, intressant?