Skip to content

Månad: januari 2010

Hjälp Josh köpa netbook

Maloki har skrivit om att använda sig av sina sociala medier till att söka jobb. I grund och botten handlar det om det som man alltid tjatat om – nätverk, men på en större skala. Själv tänkte jag därför ta hjälp av mina nätverk, via sociala medier, till att köpa en ny netbook.

Jag har en längre tid haft en netbook. Smidig att ha med, lättillgänglig, ett bra komplement till en stationär dator och ett jättebra skrivredskap. Tyvärr var jag dock lite snål när jag väl köpte den, efter att ha dräglat en tid, så jag nöjde mig med Asus EEE version 900. En 901 hade givit mig vassare processor och ett kraftigare batteri, men också kostat 1200 kronor mer, och vid den tidpunkten ansåg jag det inte värt mellanskillnaden. I efterhand kände jag att det nog hade varit det.

Nu har jag emellertid kört slut på den och är på jakt efter en ny. Jag gillar verkligen Asus så det kommer sannolikt att bli en EEE den här gången också, men en tiotummare. Men det är här det blir snårigt. Första siffran, eller siffrorna, i en EEE-serie talar om tumstorleken på skärmen. Slutsiffran antyder andra variationer som inte är lika lätta att identifiera. På 900-serien var det så att 900 var basic och billig, 901 hade ett saftigare batteri och vassare processor, och 904 hade en stor mekanisk hårddisk (900 och 901 körde solid state). I 1000-serien kan man istället välja på 1001, 1005 och 1008. 1001 har jag redan valt bort. Jag tänker inte låta snålheten bedra visheten en gång till. 1008 verkar ha lagt krutet på en stor hårddisk och det behöver jag inte, så 1005 är det givna valet med sin väl tilltagna batterikraft.

Men det slutar inte där. För nu råkar det finnas 1005HA-A, 1005HA-B, 1005P och 1005PE också. Och det bara på Dustin. Vem vet, det kanske finns en uppsjö ytterligare bokstavsändelser som alla har sin lilla egenhet i form av sladdlängd eller placering av hörlursuttag.

Hur som helst så har jag i princip landat i att det blir någon av de nyare 1005P eller PE. Jag kanske är trött nu och har stirrat mig blind på alla specifikationer, men jag kan inte se vad som motiverar att en HA-A skulle vara dyrare än en P. Större hårddisk, javisst, men äldre teknologi och klenare batteri, och en PE har samma diskstorlek och ännu saftigare batteri och är ändå billigare än HA-A. Och den enda anledning till att HA-B är billigare torde vara att den är rosa (och så länge den är rosa får den vara hur billig den vill – här får den inte bo).

Ja ni ser. Jag behöver hjälp. Just nu velar jag mellan P och PE, men om HA-A av någon anledning är så fantastisk som priset antyder så får någon gärna upplysa mig om det. Annars undrar jag mest – är 14 teoretiska batteritimmar och bluetooth värt femhundra spänn över 11 teoretiska batteritimmar och ingen uppgift om blåtand? Batteritid får man aldrig för mycket av, men det får man å andra sidan inte av pengar heller.

Jag undrar också vad som hände med solid state-alternativen. Vid en sökning på prisjakt med angivet att jag vill ha en netbook på tio-elva tum med solid state-disk får jag bara fyra träffar, och inget som är direkt upphetsande. Blev de helt enkelt för dåliga och opålitliga i den prisklassen? För jag personligen har svårt att se behovet av mekanisk hårddisk på ett par hundra gigabyte i en netbook. Då föredrar jag en tiondel av utrymmet på en snabbstartad och tyst solid state-disk. Uppenbarligen är jag inte representativ för marknaden.

Så vad säger svärmen? Vilken netbook blir det?


Andra bloggar om: ,

Som man frågar får man svar

Det har gått som ett meme de senaste dagarna, Filmfolkets enkät som besvaras av moderaterna Anna König Jerlemyr och Hans Wallmark. Frågorna är naturligtvis ställda till folk som man på förhand vet inte kommer att svara fel, och för säkerhets skull också formulerade på ett sådant sätt att man inte kan svara fel av misstag.

En lång rad bloggare har naturligtvis valt att kommentera och svara på frågorna efter eget huvud, för att liksom balansera upp det hela, och jag tror att det ganska tryggt kan konstateras att Filmfolkets propagandastunt exploderade i ansiktet på dem själva. Jag tänker däremot inte besvara enkäten utan istället skriva en egen och skicka ut till två helt slumpmässigt utvalda personer som råkade bli Thomas Tvivlaren och Emma Opassande. Men alla får förstås svara (jag ser särskilt fram emot Sug-Steffos svar). Enkäten är att betrakta som public domain.

  1. Vilket är din bästa nedladdning någonsin?
  2. Hur brukar du oftast rösta, har du exempelvis testat något av alla de svenska vårdskolaomsorg-alternativ som klumpat ihop sig i Mittens Rike?
  3. Tycker du att rättssäkerhet, budbärarimmunitet och brevhemlighet är viktigare för samhället än att en välmående bransch med en armé av gråterskor får idka utpressning mot barnfamiljer?
  4. Hur tycker du att man ska minska konkurrenstrycket från den illegala underhållningskartellen för de legala aktörer som distribuerar kultur via nätet, bland annat på The Pirate Bay?
  5. I många europeiska länder fanns en gång i tiden så kallade black rooms där maktens lakejer öppnade och kontrollerade all post. Tycker du att vi ska ha samma regler i Sverige?

Kör hårt!


Andra bloggar om: , , ,

Skenet bedrar

När jag började högstadiet fick jag byta skola, från låg- och mellanstadieskolan i hembyn, till en högstadieskola i ett större samhälle, till vilken kommunens alla barn skeppades när de hade åldern inne.

På nämnda högstadieskola fanns det en gång i tiden en rökruta. Ända fram till året innan jag började fanns den, men inför mitt sjunde skolår togs den bort med hänvisning till att det ändå bara var en handfull elever som rökte och de var nior. I någon form av naivitet trodde man alltså att när de rökande niorna slutade skulle skolan vara rökfri och således behövdes ingen rökruta. När jag gick ut nian rökte förmodligen – och nu gissar jag utifrån min egen uppfattning och mitt eget minne – en tredjedel av niondeklassarna. Uppenbarligen var det ingen som riktigt tänkte på att anledningen till att rökningen stadigt sjunkit och var utrotningshotad var att det inte skedde någon nyrekrytering så länge rökarna lydigt stod i rökrutan och skämdes fullt synlig medan övriga undvek dem som pesten. När det istället blev helt förbjudet blev det spännande och lite rebelliskt att röka igen, och många som inte själva rökte stod ändå och hängde vid våra välkända ”gömställen”.

Någon gång under mina tre år på Rotskärskolan hade jag ett samtal med en barsk gammal lärare, som var så hård att han hade klarat sig som lärare i säkert trettio år utan att förlora sin passion för jobbet (han hade lika benhård disciplin på min mors klass sisådär tjugofem år tidigare som han hade på min). Nämnde lärare berättade att det där med rökningen var en het potatis bland lärarna på skolan, och hårdraget var de uppdelade i två läger; de som ville ha tillbaka rökrutan och de som förespråkade totalförbud och hårdare tag.

Det är inte svårt att föreställa sig hur debatten gick. Rimligen försöke rökruteförespråkarna förklara sambandet mellan öppen skamvrå och den minskade rökningen och att nyrekryteringen ökade när rökarna gömde sig. Kanske var det också en och annan som dristade sig till att hävda att lärarnas jobb var att lära ut, inte att leka privatspanare och jaga rökare. Från andra sidan lär det ha kommit motargument som att förbudet var för elevernas bästa, att de skulle ångra sig senare när de inte kunde sluta och att en rökruta var ett medgivande om att det var ok att röka. Säkert förekom det ett och annat stigmatiserande ”jaha, så du tycker alltså att det är bra att trettonåriga flickor röker du!”. Ett argument som jag nästan kan garantera är att ”det ser så illa ut”.

Vad ovan nämnde lärare berättade var att han själv och en skenhelig idrottslärare hade drabbat samman ordentligt om det här på ett möte. Min lärare hade nämligen lagt fram ett förslag om att man man kunde bygga ett enkelt tak på baksidan av en byggnad där det fanns ett naturligt vindskydd, och så kunde de som trots allt rökte ta skydd från väder och vind där. Som bonus skulle vi heller inte synas där, och därmed var ”det ser så illa ut”-argumentet ur världen. Den skenheliga idrottsläraren hade protesterat bestämt, och när min lärare argumenterat för att om vi nu ändå tänkte dra i oss gift kunde man ju åtminstone skydda oss från förfrysning ska idrottsläraren ha tappat masken för ett ögonblick och fräst: ”De ska inte skyddas!”

När jag ser tillbaka på den här berättelsen inser jag att den här gamle SO-läraren nog formade min världsbild mer än han kanske insåg då. För vid en första anblick var det han som förknippades med hårda tag. Han ville ha stenhård disciplin på sina lektioner, han noterade hur många minuter försenad du var till en lektion och den tiden blev du honom skyldig så att när du samlat ihop fyrtio fick du sitta med en lektion med en annan klass. Han hade ett grymt bockskägg och en snudd på skrämmande basröst och ju mer han sänkte både tonen och ljudstyrkan, desto mer illa ute var man. Men han var också den enda lärare jag någonsin haft som aldrig kunde anklagas för att vara orättvis, han uppmuntrade till självständigt tänkande, många gånger öppnade vi inte ens böckerna på hans lektioner utan lyssnade fängslat på hans berättelser om ämnet ifråga och han brydde sig genuint om sina elever – den som hade goda skäl att inte delta i en övning kunde slippa undan, men det var då fan ingen som vågade bluffa. Idrottsläraren var hans raka motsats på många sätt; vi uppfattade honom som snäll och han hade alltid ett leende över och var förstående, hela hans image var friskhet och vänlighet och hans engagemang mot rökning var välkänt och gick alltid under omsorgens flagg.

Men skenet bedrar. När det väl kom till kritan var det min barske SO-lärare som stod för principerna. Han förespråkade skademinimering och frihet under ansvar medan idrottsläraren använde omsorgen om ungdomarna som rökridå (pun intended) för att dölja sitt djupa hat mot rökning.

Detta kan översättas till många olika samhällsdebatter de senaste åren och de som har följt mitt skrivande har nog inga problem att göra kopplingarna. Det viktiga är inte vad folk säger utan vad de gör. Det som räknas är inte syftet utan vad som blir konsekvensen.

Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig om allt. Jag rent av hoppas att så inte är fallet, ty likriktning är stagnerande. Men kom ihåg att saker inte alltid är vad de verkar, att den som har onda avsikter inte är dum nog att berätta det och att den mest effektiva formen av förtryck är den som sker för ditt bästa.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Distinktionen mellan PP och SD

Jag har en kollega som vid något tillfälle hasplade ur sig, förvisso lite skämtsamt, att Piratpartiet borde slå sig ihop med Sverigedemokraterna. Åt det skakade jag bara på huvudet och kommenterade att det inte finns på kartan därför att vi är oförenliga. För mig är det så självklart att jag där och då inte insåg behovet att förklara varför. Det blir lite som för min mattelärare i högstadiet som förmodligen var någon form av geni på området (matte, inte pedagogik) men som inte kunde förklara ekvationer därför att han inte förstod vad det var vi inte förstod.

Nå. Någon som uppenbarligen äger den pedagogiska förmågan är Sammy Nordström. Han fick häromdagen ett brev från två killar som funderar på hur de ska rösta. De skriver i brevet att flera av deras polare pratar om att rösta på Sverigedemokraterna och ger Sammy chansen att förklara varför de skulle rösta på oss istället, och vad vi vill göra för ungdomar. Sammys svar är lysande:

Hej Anton och Ludvig!

Till ungdomar vill vi ge något mycket värdefullt: rättssäkerhet. Både sittande regering och deras föregångare har jobbat hårt på att kriminalisera över miljonen svenskar och gett privata företag mer befogenheter än polisen för att jaga dessa brottslingar. Resultatet ser vi tydligt nu senast idag när Mikael Nordfeldth fick sitt kontor raidat av polisen och sina datorer beslagtagna, utan att någon pratat med honom innan alls.

I övrigt handlar det om frågor som vi anser vara avgörande för att demokratin ska kunna fungera och skydda våra mänskliga rättigheter. När sista papperstidningen lämnat tryckerierna, brevbäraren levererat sitt sista brev, telefonstationen kopplat fram sitt sista samtal, och TV/Radio-masten skickat sitt sista TV- och radioprogram, vill vi då att staten och privata företag ska ha total insyn och kontroll över Internet?

Nu är det ju inte alls säkert att Internet verkligen kommer ersätta all annan media, men en teknisk revolution liknande den när tryckpressen kom ser vi ändå att Internet är, och att den betyder minst lika mycket för vår demokrati. Som skrämmande bevis på det är Irans nedstängning av hela landets Internettrafik och Kinas långtgående censur.

När det gäller Sverigedemokraterna kan vi konstatera att de är Piratpartiets ideologiska motsats. Där de vill ha enkelriktning och enfald vill vi ha variation och mångfald. Vad de vill konservera vill vi utveckla. Medans de bygger murar försöker vi riva dem. Där de ser hot ser vi möjligheter. Men framförallt, vi ser ett uppenbart samband mellan isolation och stagnation.

Rent sakfrågepolitiskt ställer vi oss undrande till deras ambitioner att inrätta jourhavande dygnetrunt-domstolar, arbetsläger för straffångar och återgå till hur Sverige såg ut under andra världskriget rent allmänt. De står nämligen för väldigt mycket mer än bara begränsad invandring, något som ofta kommer i skymundan i media.

Sen är det så att även om Piratpartiet inte tar ställning i frågan om antalet personer som ska få uppehållstillstånd eller asyl, så tar vi ändå stark ställning för de mänskliga rättigheterna och vår allas medmänskliga skyldighet att hjälpa människor i nöd. Vi anser inte att Sverigedemokraternas politik lever upp till dem kraven och så länge de inte gör det ser vi inte några som helst samarbetsmöjligheter hos dem.

Hoppas det gav svar på era frågor, säg till om ni undrar över något mer!

Mvh,

Sammy Nordström
Vice valkretsledare, PP Östergötland

Precis lagom långt och precis lagom invecklat. Hatten av, Sammy!


Andra bloggar om: , ,

Till polisen

För någon vecka sedan fick jag en påminnelse på en parkeringsbot. Enligt polismyndigheten i Solna har jag parkerat på en gångplan i Upplands Bro den tjugofjärde november förra året. Det har jag inget minne av. Vid närmare eftertanke har jag inget minne av att någonsin ha satt vare sig min fot eller något av mina däck i Upplands Bro. Därför började jag titta lite närmare på boten och det stod snart klart vari misstaget bestod.

Mitt registreringsnummer innehåller två sjuor. Den som har skrivit boten har skrivit två nior som vid en snabb blick lätt läses som sjuor. Detta för att själva ögglan i niorna är skrivna så nära intill de avgränsande linjerna i de förtryckta rutorna att de liksom bryts av. På den ena nian kan man faktiskt, om man tittar riktigt noga, se hur den yttersta vänsterkanten på öglan tittar in och hälsar på i föregående ruta.

När jag nu var säker på att jag inte varit ute och kört i sömnen eller att ingen brutit sig in i vårt garage, stulit min bil, åkt till Upplands Bro för att uträtta ett ärende, kört tillbaka till Södertälje, brutit sig in i garaget igen och ställt tillbaka min bil (och dessutom tankat upp den) började jag försöka rätta till det hela. Det är inte det lättaste. Att man faktiskt har rätt väger ganska lätt mot byråkratin.

Först kontaktade jag som brukligt är Transportstyrelsen. Där fick jag tala med en trött dam som säkert blir utskälld hela dagarna av allehanda puckon som tycker att det är hennes fel att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser där just de vill parkera och att de därför inte hade något annat val än att parkera framför porten till den lokala brandstationen, för hon måste ju förstå att kollegorna på jobbet blir sura om inte V75-raden blir inlämnad före spelstopp. Jag framförde mitt ärende och hon fick fram en egen bild av boten. Hon höll förvisso med mig om att det var otydligt skrivet, men de så kallade sjuorna var inte så uppenbart nior att hon helt enkelt kunde ändra i ärendet. Således hänvisades jag till Polisen i Solna.

Polisen i Solna ville först hänvisa mig till Transportstyrelsen och lägga på, men jag lyckades få personen ifråga att förstå att det var just Transportstyrelsen som hänvisat mig till dem, och varför. Då fick jag ett namn och ett nummer till en person som, såvitt jag förstår, handlägger dylika ärenden. Honom försökte jag vid upprepade tillfällen få fatt i men hans telefon bara ringde och ringde utan att vare sig vidarekopplas, studsa till växeln eller erbjuda möjligheten att lämna ett meddelande. Detta föranledde mig att tro att jag hade råkat ut för byråkratins sista utväg: När någon är fräck nog att stå på sig och hävda sin rätt, hänvisa dem vidare till spamtelefonen i den ljudisolerade skrubben i källaren.

Idag föll det sig dock så lägligt att någon nykomling irrat sig in i det rummet och svarade i telefonen. Dessutom en person med exakt samma namn som angivits tidigare! Vad sägs om den slumpen? Han förstod mitt ärende men menade att det likväl måste skötas som en vanlig bestridan. Det vill säga; jag är juridiskt skyldig att betala boten och inkomma med en skriftlig bestridan, alldeles oavsett att någon skriver otydliga siffror och någon annan läser slarvigt.

Och notera: Jag har full förståelse för att misstag begås. Jag har full förståelse för att handskrivna anteckningar blir otydliga – jag skriver själv datum och tid på saker hela dagarna och vet hur otydligt det måste bli vissa gånger – och jag har också förståelse för att dessa noter senare läses fel. Men hur oändlig min förståelse för dylikt än må vara har jag ändå ingen lust att bli vare sig juridiskt skyldig eller ligga ute med pengar till följd av andras misstag. En bestridan, enligt mig, borde gälla oklarheter i rådande parkeringsregler, trasiga parkeringsmätare, avstånd till korsning, etcetera. Inte att fel bil och person blivit införd för en överträdelse. Sådant borde man snabbt kunna fastställa och istället skicka kravbreven till den som förtjänar dem.

Hur som helst. Nu har jag skickat min skriftliga bestridan. Pengarna ska de få den sista i månaden och inte en dag tidigare. Jag övervägde också att sätta ett eget sista återbetalningsdatum med samma tidsfrist som jag fått på den här påminnelsen, och kräva 150 kronor i påslag om jag inte fått tillbaka pengarna innan dess, men det vore antagligen dumdristigt.

Till: Polismyndigheten i Stockholm
Ämne: Trafikenheten/Parkeringsärende

Hej

Enligt telefonkontakt med polisen i Solna ska det gå bra att inkomma med bestridande per mail och det här var den lämpligaste adress jag kunde hitta. Vänligen vidarebefordra i annat fall.

Jag vill bestrida en parkeringsbot med ärendenummer XXXX-XXXX-X med anledning av att min bil med registreringsnummer XXX X77 inte stått parkerad på vare sig gång- eller cykelbana i Upplands Bro den 24/11, vare sig klockan 09:32 eller vid någon annan tidpunkt. Jag har ingen anledning att tro att överträdelsen inte har inträffat, bara att den inte har inträffat med min bil. Detta dels för att jag aldrig har parkerat någonstans alls i Upplands Bro, ej heller lånat ut min bil vid detta datum, och dels för att jag anser att det inte är mitt registreringsnummer som står på den kopia av boten som sänts till mig i en påminnelse. Det är förstås inte min sak att bedöma vilket registreringsnummer som avses, och jag inser att en icke fullskalig kopia inte är helt tillförlitligt som referens, men för mig ser det ut att stå XXX X99 på boten.

Jag yrkar på att avskrivas som skyldig till denna överträdelse och att boten istället utställs till rätt skurk, så att vederbörande lär sig att man inte parkerar på gång- och cykelbanor.

Med vänliga hälsningar
Johnny Olsson


Andra bloggar om: , , , intressant?

Du måste ju fan tänka på hälsan!

Vilken dag. Efter nattskift och tre-fyra timmars sömn skulle jag upp och iväg till ögonläkaren i Huddinge för ytterligare kontroller. Det fungerade ganska bra, tills jag kom till Huddinge sjukhus, ty där rådde parkeringskaos.

Jag körde upp på övre plan där det alltid brukar finnas gott om platser längst bort från entrén. Där var det proppfullt. Då började jag ana oråd, och tittade på klockan. Tolv minuter and counting. Så efter att ha cirkulerat ett par varv åkte jag ned på nedre plan. Där var det nu fullständig förvirring med köer av bilar både i och mot körriktningen och någon hade helt sonika parkerat mitt i körfältet. Fem minuter and counting och paniken var redan ett faktum.

När jag väl letat mig ut ur garaget var också min tid ute men jag ville ändå försöka hitta en parkering längre bort och rusa in i hopp om att det fortfarande fanns tid för mig. Lyckan stod mig bi eftersom det finns ett litet köpcentra ett ögonkast därifrån, med tillhörande parkeringshus. Så jag ställde bilen där, sprang uppför trapporna, sprang ut i slasket och över vägen och in i själva sjukhuset och det är väl alldeles självklart att skelningskliniken/barnögonmottagningen (käften) ligger allra längst bort i komplexet.

Förra gången jag var där och blev undersökt var jag i tid, men då var väntrummet så fullt av människor att jag ändå var försenad när det väl var min tur att anmäla mig i luckan. Den här gången kom jag inrusande tio minuter försent, men tack gode Flygande Spagettimonster var väntrummet helt tomt. Men naturligtvis; de som borde befolka väntrummet var ju i parkeringsgaraget…

Nu hade man tydligen avsatt såpass lång tid för mig idag att det inte spelade så stor roll. Så jag fick genomgå ytterligare en bunt tester. Ett av dem var ytterst obehagligt tillika fascinerande, eftersom det så tydlig demonstrerade att två ögon ger två bilder som sedan jämkas ihop, och hur totalt förvirrat intrycket blir om man börjar busa med stackars hjärnan.

I testerna ingick också att ta på sig glasögonens inavlade kusin från landet som läkaren därefter provar olika prisman i för att se vid vilken brytning dubbelseendet kan provoceras fram, och hur de två bilderna drar isär. Efter några testade glas skulle jag så få behålla de ohyggliga tingesterna på i några minuter för att låta ögonen vänja sig vid de prisman som satt i. Så hon beordrade mig helt enkelt att gå ut och sätta mig i väntrummet med dem på en stund och både testa att titta på saker på kort och långt håll. Jag frågade om det skulle hamna på Youtube sedan och om inte barnen skulle bli rädda för mig, eller för all del för att få sina ögon undersökta.

Det finns folk som går igång på att bli förnedrade. Som till och med är villiga att betala för det. Jag kan verkligen rekommendera det här som en prisvärd budgetvariant. För 70 kronor i inträde kan man få sitta i ett väntrum med en skapelse i ansiktet som inte ens Hollywoods bästa nördkliché skulle ha kunnat uppfinna, och bli uttittad av barn.

Väl utsläppt därifrån tog jag mig tillbaka till köpcentrat. Därinne stod två tjejer vid ett bord och var sådär uppenbart försäljare av något skit. Jag var nästan framme vid hissen när den ena av dem fick syn på mig, var framme på ett ögonblick och bjöd på en Omega-3-kapsel. Jag tog artigt emot den.

”Kom med här ska du få vatten att skölja ned med”, sa hon.
”Aha, så det är så ni jobbar”, tänkte jag.

Sedan ägnade hon ett par minuter åt att berätta om Omega-3, så nu vet jag att det är det bästa sedan skivat bröd. Åtminstone. Det är bra för hjärnan och hjärtat och lederna och musklerna och det är stressdämpande och förhindrar depression och framför allt, men det sa hon inte, är det väldigt bra för någons bankkonto.

Utan att fråga om jag vill köpa gick hon sedan raskt över till att pracka på mig grejer. Jag skulle få två askar och sedan en tredje men bara betala för två och jag orkade inte lyssna artigt längre så jag sa bara ”nej tack, jag vill inte skriva upp mig på någonting”.

”Nej, men det är det som är så bra”, pladdrade hon på, ”för du behöver inte skriva upp dig på något utan de köper de här nu och bla bla…”
”Nej tack, det är bra ändå.”

Då blev det tyst i en kort stund. Jag antar att på säljkurserna får de lära sig att aldrig låta offret säga något, och säkert får de veta att erbjudandet är så bra så ingen kommer att tacka nej och därför är de helt oförberedda på just det. Men hon gjorde ett tappert försök och sa, med viss desperation i rösten:

”Men, du måste ju fan tänka på hälsan. Liksom.”

Jag log vänligt och gick och lyckades faktiskt hålla mig tills jag kom ut i parkeringsgaraget innan jag tillät mig att skratta åt det.

Och om inte filmen har kommit upp på Youtube än så fotade jag mig själv med mobilkameran som den modebloggare jag är. Håll till godo!

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Josh på valbar plats

Valresultatet offentliggjordes för några timmar sedan. För stunden har jag drabbats av lite information overload och behöver sortera tankarna i lugn och ro för att kunna skriva något vettigt. Resultatet för egen del blev i alla fall att jag hamnade på femte plats i Stockholm och dessutom blev en av tio som kommer att vara valbar i resten av landet.

Det är ungefär det resultat jag vågade hoppas på och som verkade in räckhåll.

Just nu är jag en blandning av lättad, glad, tacksam och stolt. Stort tack till alla som tror på mig – jag hoppas få chansen att förtjäna det förtroendet i Riksdagen. Och grattis till alla er som tog plats på listorna. Ingen nämnd, ingen glömd.

Jag återkommer förhoppningsvis med lite mer att säga imorgon. Först ska jag jobba natt och sedan besöka ögondoktorn. Låt oss hoppas att de fattar ett beslut om operation och att väntetiden är kort så att jag äntligen blir av med mitt dubbelseende. Det är riktigt jobbigt och distraherande och ger huvudvärk. Jag har funderat på att lösa det själv genom att helt enkelt sätta en piratlapp över mitt olydiga öga, men jag är rädd att det kombinerat med de framtida riksdagsskygglapparna kommer att göra mig till en trafikfara.


Andra bloggar om: , ,

Du har väl röstat, matey?

Vid midnatt inatt, eller förmodligen definierat till klockan 23:59 i en server, stänger piratpartiets primärval. Du har väl kommit ihåg att rösta? Det är faktiskt helt okej att inte få ihop 22 namn. Det går alldeles utmärkt att rösta på tio personer, eller sju. Eller en, förutsatt att den personen är jag.Jag håller hårt på min ”inte använda smileys i löpande text”-policy, så ni får helt enkelt gissa er till om jag gäckas lite eller är ett framtida diktatorämne.

Jag satte ihop min lista i fredags och det var inte lätt. Jag var helt på det klara med någonstans mellan femton och tjugo namn, och därefter hade jag ytterligare ett antal att laborera med, och där blev det avgörande att hitta personer som profilerat sig eller har kunskaper inom områden som kan komplettera resten av listan. Det innebär rent krasst att jag har fått välja bort några som jag gärna hade knölat in, och efteråt insåg jag att det var ganska skönt. Det betyder nämligen dels att jag har ganska bra koll på de personer jag har röstat på – jag har inte fyllt på med namn bara för att fylla på med namn och jag har inte lämnat några tomma platser – och dels att jag sannolikt inte har missat någon. Det senare är nämligen något jag har våndats över, att helt enkelt glömma bort någon som definitivt platsar.

Det svåra var istället att placera kandidaterna i ordning. Att rangordna sina kollegor och vänner, hur fan gör man det? Så min metod fick bli att först placera mina främsta favoriter och därefter försöka placera ut kandidaterna så att listan blir uppblandad. Ett lågt födelsenummer, ett högt födelsenummer, utvändiga fortplantningsorgan, inre dito.

Jag kände mig inte helt tillfreds med listan när jag var klar, och därför sparade jag förstås koden. Så här i efterhand inser jag dock att jag aldrig kommer att bli helt nöjd. Det kommer alltid att finnas ett par personer som jag omöjligt kan rangordna sinsemellan. Så jag låter det bero, och kungör härmed att min röst är lagd.

Imorgon är det över, och det kommer att bli skönt. Det känns som att själva primärvalet, i sin utdragenhet, har varit uppslitande och gjort att mycket annat har stått på sparlåga. Men vi kommer att lära oss av det också, och jag är övertygad om att när det hela är överstökat och listorna sammanställda kan vi samla ihop oss och ställa in siktet på ett tydligt mål igen: Riksdagen.


Andra bloggar om: , ,

Så som i den fysiska världen, så ock på Internet

Calle och Jennie Rehbinder har fått sina respektive Facebookkonton avstängda. Jag fick nyheten via sms av Calle personligen igår när jag gick hem från jobbet. Då hade jag själv problem med min internetuppkoppling och kunde inte följa utvecklingen, men i skrivande stund saknas alltjämt Calle och Jennie på Facebook, och själva saknar de fortfarande en förklaring. Det kan mycket väl vara så att de bara är suspenderade under utredning, eller att det finns en alldeles jättelegitim anledning att stänga av dem. Det skulle rent av kunna vara någon illvillig utomstående som har lyckats radera dem, vad vet jag?

Men nu är det ju så att paret Rehbinder inte är världens minst kontroversiella människor. Calle Rehbinder är Piratpartiets svar på Naken-Janne, även om han använder huvudet till annat än att sätta mössan på. Calle med frun Jennie arrangerar sexkurser, har inget emot att fastna på bild utan att vara anständigt klädda, eller klädda alls, och är överlag mycket frispråkiga. Moralpaniken följer antagligen paret Rehbinder som en skugga. Och en kvalificerad gissning är att det är just moralpanik som har renderat avstängning.

Det finns ju nämligen folk som inte kan sova om natten så länge det moraliska förfallet fortfarande finns kvar därute. Ser de lite naken hud så måste det rapporteras till både fan och hans moster så att någon av dessa kan ta bort detta förfärliga, så de slipper se det igen. Att blunda faller dem aldrig in. Och förresten måste man ju tänka på barnen!

Och tyvärr finns det en tendens att diverse internettjänster böjer sig för den typen av anmälningar. Man kan tycka att det inte är något att bry sig om, att ett facebookkonto inte är hela världen, att det är en tjänst man kan leva utan, och förresten var det ju gratis och Facebook får väl göra som de vill, och allt det är förvisso sant. Men det blir ett verkligt problem om flera leverantörer av tjänster beter sig på samma sätt. Många bäckar små.

Någonstans är det här ett utslag av ”Internet är inte på riktigt”. För i resten av samhället är avstängning, uteslutning, bannlysning, en extrem åtgärd som man är ytterst försiktig med att ta till. En telefonbolag skriver inte användarvillkor om att du inte får använda ditt telefonabonnemang till att idka telefonsex, men det är mer regel än undantag att internetforum har användarvillkor som talar om att du inte får publicera oanständiga bilder (vare sig på dig själv eller någon annan) och det är heller inte ovanligt att vissa ord är bannlysta så att den som försöker använda dem i en chatt antingen får se sitt meddelande helt eller delvis censurerat, eller rent av blir utsparkad av en byråkratisk bot. Jag minns när Lunarstorm fortfarande var relativt nytt och hade tämligen högt i tak, och jag minns också när Bjarne (Lunarstorms maskot) drog på sig en striktare kostym. Då var det plötsligt vissa ord som inte var tillåtna, och en del användare tvingades byta användarnamn eftersom deras alter egon inte var politiskt korrekta. Lunarstorms uppkäftigaste användarnamn, PrydMoralistFitta, var ett glasklart fall av politiskt inkorrekthet, så hon gjorde Lunarstorm till viljes och bytte namn till SedesamPuritanHyska istället. Fight the power!

Det här är en politisk fråga som behöver lyftas. Både den ena och den andra intressegruppen skriker sig hesa om att samma lagar och regler ska gälla på Internet som i resten av samhället, och jag håller med. I den frågan är faktiskt moraltanter/-farbröder och liberaler såväl som upphovsrättsmaffian och pirater helt enade: Så som i den fysiska världen, så ock på Internet. Idag är det bara de som vill ha mer restriktioner som utövar påtryckningar och får sin vilja igenom. Vi andra byter tjänst. Men var ska vi ta vägen när alternativen tar slut? Flashback?

Man glömmer lätt att en av statens uppgifter, den kanske enskilt viktigaste, är att garantera medborgarnas fri- och rättigheter. Det är dags att börja sätta fokus på det. Man behöver nämligen inte avskaffa yttrandefriheten i grundlagen för att den ska sluta gälla. Det räcker bra med att låta mellanhänderna, de som tillhandahåller en tjänst, skriva användarvillkor som reglerar vad vi får säga och inte så att de slipper stöta sig med någon… sedesam puritanhyska. Lägg därtill en dos självcensur som kommer sig av det ständigt överhängande hotet om att bli avstängd om man inte håller tungan rätt i mun, och voilà!

Nu undrar säkert vän av ordning varför man överhuvudtaget ska lägga ut bilder på sig själv naken. Vad är det för poäng med det? Och varför bråka om att ha mössa i skolan? Varför inte bara acceptera reglerna? Svaret finns ovan. För att reglerna är godtyckliga, inskränker våra rättigheter och för att varje accepterande av regler och grupptryck är ett litet steg till mot en stalinistisk version av yttrandefrihet – du får säga vad du vill så länge det passar mig.

Därför ska man utmana. Därför ska man ha mössa i skolan, svära i kyrkan, visa tuttarna på sin blogg, dua kungen och vägra visa boardingpass när man bara köper lite choklad på flygplatsen. Därför att regler som inte kan motiveras saknar legitimitet och har inget annat syfte än att få folk att huka sig lite till.

The only valid censorship of ideas is the right of people not to listen.

– Tommy Smothers


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Ekström är kärringen mot strömmen

Peter Sunde har på sin blogg beskrivit hur man kan kringgå FRA:s dammsugning av kommunikation, något som givit Andreas Ekström en möjlighet till länkbete, och sådana chanser försitter han aldrig. Således börjar han härja om att Peter Sunde därmed är ”samhällets fiende” och ”odemokratisk”.

Det är inte demokrati att säga ”parlamentet har fattat ett i mitt tycke odemokratiskt beslut, och därför tänker jag personligen inte följa det beslutet”. Det är motsatsen till demokrati.

Detta är förstås trams. FRA-lagen reglerar FRA, inte Peter Sunde, mig eller Andreas Ekström. FRA-lagen innebär, givetvis mycket förenklat, att Försvarets Radioanstalt får lyssna i kabel. Den innebär inte att det är olagligt att kommunicera utan att FRA tar del av informationen och det innebär heller inte att det är olagligt att avsiktligt samtala på ett sätt som gör det olagligt för FRA att lyssna. För med den logiken skulle kommunikation i kabel ha varit olagligt före FRA-lagen, eftersom FRA då de facto inte fick avlyssna den. Är det förresten ”odemokratiskt” att skicka fysiska brev?

Vidare är odemokratisk en ganska obehaglig anklagelse att kasta på någon. I Sverige tror jag att det är ungefär det närmaste man kommer att i USA anklaga någon för att vara opatriotisk. Ekström är i det här fallet precis så polariserande som han med jämna mellanrum anklagar piratrörelsen för att vara.

Och nog måste väl Ekström rimligen inse att demokrati är mycket mer än bara allmänna val och parlamentariskt styre? Eller är det odemokratiskt att via teknologisk kunskap hjälpa iranska dissidenter att kringgå skäggjuntans filtrering av Internet för att rapportera vad som händer i landet? Ekström resonerar som att alla beslut som fattas enligt rådande demokratiska regler är rätt och ska följas till punkt och pricka. Jag tycker att det är en mycket naiv inställning. Om vi i god parlamentarisk ordning, med tillhörande vuxenmobbning, fulspel och kohandel, beslutar att muslimer inte får dricka ur samma vattenkranar som oss andra, är man då odemokratisk om man bryter mot den lagen och bjuder en muslim på ett glas vatten från kristenkranen? Och vidare; är en odemokratisk handling alltid fel? När Rosa Parks bröt mot lagen och satte sig på ett bussäte endast för vita, var hon då en samhällets fiende?

Ett av de mest betydande dokumenten för modern demokrati, och definitivt det mest kända, är den amerikanska oavhängighetsförklaringen. Där kan man bland annat läsa följande (källa: wikisource):

Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa; att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke; att närhelst någon styrelseform motverkar dessa mål så är det folkets rättighet att förändra eller upphäva denna styrelseform och att inrätta en ny enligt de principer som för folket framstår som de mest troliga att påverka deras trygghet och lycka. Klokheten påbjuder att styrelseformer som inrättats sedan lång tid tillbaka, inte bör ändras av alltför lättvindiga eller flyktiga skäl; och likaledes har all erfarenhet visat att människor är mer benägna att lida, om det onda är uthärdligt, än att avskaffa de styrelseformer vid vilka de har vant sig. Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, så är det folkets rättighet – det är deras plikt – att avskaffa en sådan styrelseform och att skapa nytt skydd för sin framtida säkerhet.

Thomas Jefferson ansåg alltså att det inte bara var folkets rättighet utan dess plikt att avskaffa en styrelseform som inte har folkets bästa för sina ögon. Var han också odemokratisk? Noterbart är också att paragrafen ovan har en mycket tydlig koppling till ”grodkokning”. Undrar hur texten hade formulerats idag.

Det är faktiskt så att Peter Sunde bara klurar på hur vanligt hyggligt folk kan undvika att avlyssnas av FRA och därmed säkra sin brevhemlighet och kommunikationsfrihet, vilket är viktiga bitar i demokratipusslet. Terrorister och andra element som FRA-lagen påstås skydda oss mot listar ut sådant själv. Något annat vore ytterst naivt att tro.

Nu kanske jag verkar onödigt hård mot Ekström och därför vill jag passa på att säga att Ekström i den efterföljande diskussionen visar uppskattning för de mothugg och argument han får, och visar sig villig att diskutera. Det hedrar honom. Jag inser att det inte kan vara lätt att stå emot den svärm som lätt uppstår – att vara kärringen mot strömmen – och därför respekterar jag den som ändå gör det, och jag är övertygad om att vi bägge är beredda att försvara varandras rätt att yttra åsikter som vi inte instämmer i.

Och så tycker jag att ni måste läsa Göran Widhams utläggning om vad lag faktiskt är.

Tillägg: Beträffande min retoriska fråga om Rosa Parks; ja, hon var per definition en samhällets fiende när hon satte sig på fel säte. I det samhälle hon befann sig då. Däremot har eftervärlden givit henne rätt. Hon utmanade en dum och odemokratisk lag med civil olydnad som medel och så småningom ändrades den.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?