Skip to content

Skenet bedrar

När jag började högstadiet fick jag byta skola, från låg- och mellanstadieskolan i hembyn, till en högstadieskola i ett större samhälle, till vilken kommunens alla barn skeppades när de hade åldern inne.

På nämnda högstadieskola fanns det en gång i tiden en rökruta. Ända fram till året innan jag började fanns den, men inför mitt sjunde skolår togs den bort med hänvisning till att det ändå bara var en handfull elever som rökte och de var nior. I någon form av naivitet trodde man alltså att när de rökande niorna slutade skulle skolan vara rökfri och således behövdes ingen rökruta. När jag gick ut nian rökte förmodligen – och nu gissar jag utifrån min egen uppfattning och mitt eget minne – en tredjedel av niondeklassarna. Uppenbarligen var det ingen som riktigt tänkte på att anledningen till att rökningen stadigt sjunkit och var utrotningshotad var att det inte skedde någon nyrekrytering så länge rökarna lydigt stod i rökrutan och skämdes fullt synlig medan övriga undvek dem som pesten. När det istället blev helt förbjudet blev det spännande och lite rebelliskt att röka igen, och många som inte själva rökte stod ändå och hängde vid våra välkända ”gömställen”.

Någon gång under mina tre år på Rotskärskolan hade jag ett samtal med en barsk gammal lärare, som var så hård att han hade klarat sig som lärare i säkert trettio år utan att förlora sin passion för jobbet (han hade lika benhård disciplin på min mors klass sisådär tjugofem år tidigare som han hade på min). Nämnde lärare berättade att det där med rökningen var en het potatis bland lärarna på skolan, och hårdraget var de uppdelade i två läger; de som ville ha tillbaka rökrutan och de som förespråkade totalförbud och hårdare tag.

Det är inte svårt att föreställa sig hur debatten gick. Rimligen försöke rökruteförespråkarna förklara sambandet mellan öppen skamvrå och den minskade rökningen och att nyrekryteringen ökade när rökarna gömde sig. Kanske var det också en och annan som dristade sig till att hävda att lärarnas jobb var att lära ut, inte att leka privatspanare och jaga rökare. Från andra sidan lär det ha kommit motargument som att förbudet var för elevernas bästa, att de skulle ångra sig senare när de inte kunde sluta och att en rökruta var ett medgivande om att det var ok att röka. Säkert förekom det ett och annat stigmatiserande ”jaha, så du tycker alltså att det är bra att trettonåriga flickor röker du!”. Ett argument som jag nästan kan garantera är att ”det ser så illa ut”.

Vad ovan nämnde lärare berättade var att han själv och en skenhelig idrottslärare hade drabbat samman ordentligt om det här på ett möte. Min lärare hade nämligen lagt fram ett förslag om att man man kunde bygga ett enkelt tak på baksidan av en byggnad där det fanns ett naturligt vindskydd, och så kunde de som trots allt rökte ta skydd från väder och vind där. Som bonus skulle vi heller inte synas där, och därmed var ”det ser så illa ut”-argumentet ur världen. Den skenheliga idrottsläraren hade protesterat bestämt, och när min lärare argumenterat för att om vi nu ändå tänkte dra i oss gift kunde man ju åtminstone skydda oss från förfrysning ska idrottsläraren ha tappat masken för ett ögonblick och fräst: ”De ska inte skyddas!”

När jag ser tillbaka på den här berättelsen inser jag att den här gamle SO-läraren nog formade min världsbild mer än han kanske insåg då. För vid en första anblick var det han som förknippades med hårda tag. Han ville ha stenhård disciplin på sina lektioner, han noterade hur många minuter försenad du var till en lektion och den tiden blev du honom skyldig så att när du samlat ihop fyrtio fick du sitta med en lektion med en annan klass. Han hade ett grymt bockskägg och en snudd på skrämmande basröst och ju mer han sänkte både tonen och ljudstyrkan, desto mer illa ute var man. Men han var också den enda lärare jag någonsin haft som aldrig kunde anklagas för att vara orättvis, han uppmuntrade till självständigt tänkande, många gånger öppnade vi inte ens böckerna på hans lektioner utan lyssnade fängslat på hans berättelser om ämnet ifråga och han brydde sig genuint om sina elever – den som hade goda skäl att inte delta i en övning kunde slippa undan, men det var då fan ingen som vågade bluffa. Idrottsläraren var hans raka motsats på många sätt; vi uppfattade honom som snäll och han hade alltid ett leende över och var förstående, hela hans image var friskhet och vänlighet och hans engagemang mot rökning var välkänt och gick alltid under omsorgens flagg.

Men skenet bedrar. När det väl kom till kritan var det min barske SO-lärare som stod för principerna. Han förespråkade skademinimering och frihet under ansvar medan idrottsläraren använde omsorgen om ungdomarna som rökridå (pun intended) för att dölja sitt djupa hat mot rökning.

Detta kan översättas till många olika samhällsdebatter de senaste åren och de som har följt mitt skrivande har nog inga problem att göra kopplingarna. Det viktiga är inte vad folk säger utan vad de gör. Det som räknas är inte syftet utan vad som blir konsekvensen.

Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig om allt. Jag rent av hoppas att så inte är fallet, ty likriktning är stagnerande. Men kom ihåg att saker inte alltid är vad de verkar, att den som har onda avsikter inte är dum nog att berätta det och att den mest effektiva formen av förtryck är den som sker för ditt bästa.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Published inPolitikSamhälle

11 Comments

  1. Det är sånt här som får mig att se fram emot ditt jungfrutal i kammaren :)

    ”den mest effektiva formen av förtryck är den som sker för ditt bästa.”

    Det skriver jag under på

    /exrökare

  2. Linda Linda

    Ack alla antirökkampanjer… Vi hade rökkontrakt. Vi skulle lova dyrt och heligt att inte röka uner hela högstadiet och lyckades en hel skolklass vara rökfi skulle vi få en överraskning.
    MINST fem i varje klass rökte, men ändå var vi alla på en skittråkig utflykt till nått jäkla kastell.

  3. Karibien: Jag börjar se fram emot det själv. Jag kommer på små idéer ibland, saker jag skulle vilja säga därinne.

    Linda: Jag minns när en antirökjävel berättade för oss att hundra procent av rökarna dör av rökning om de inte dör av något annat först. Grym retorik… Det var inte direkt det som fick mig att sluta.

  4. På min skola var nästan alla lärare av det slag som din idrottslärare (i synnerhet SO-läraren). Den var i praktiken – om jag får uttrycka mig lite lättsinnigt – till 100% ”sossefierad”. Tyvärr har alla riksdagspartier drabbats av frosseri i politisk korrekthet. Därav t.ex. den infekterade debatten om sprutbyten för narkomaner.

    Har dock fortfarande inte insett det underbara med att frivilligt inhalera en massa gifter i lungorna – ja, förutom att det dessutom luktar pyton med cigarettrök. Kan man verkligen tycka att det är gott?

    Vidare undrar jag varför det skall vara socialt accepterat att rökare skall kunna sitta och stinka i tunnelbanan med inpyrda kläder, men om man lyfter ena skinkan och släpper av en fis så rynkar alla på näsan. En fjärt försvinner ju efter några sekunder; röklukten försvinner ju knappt ens när tobaksrökaren gått.

    Nu vill jag inte direkt säga att jag sitter och fiser demonstrativt i tunnelbanan…

    Peter Harold’s last blog post..Pårnstar

  5. Daniel: Yes, precis så! :)

    Peter: Sossefierad. Kul uttryck. :)

  6. steelneck steelneck

    Jag likriktar..

  7. @Josh: Ett par grymma inlägg på sistone om högst vardagliga saker (det här och den om gubbarna i Grannfejden) med din sedvanliga skärpa vad gäller att spinna på observationer. Tackar!

    @Peter Harold: Problemet för sossarna är att de också ”sossefierats” för från mitt måhända något partiska perspektiv som f.d. sosse så har jag svårt att tro att de kunnat bli så dominerande inom svensk politik utan att en gång i tiden haft principer som de dessutom värnat om. Numera är principlösheten även bland sossarna (med betoning på partitoppen) påtaglig och Kjell-Olof Feldt har ju mer eller mindre satt den på piedestal genom sitt uttalade förakt för visioner (som i min lilla bubbla bör byggas på principer).

    För övrigt tackar jag för uppslaget. Jag ämnar starta en FB-grupp vid namn ”Vi rökare är också människor” som jag så fort den nått lite kritisk massa ändrar namnet på till ”Vi som fiser demonstrativt i tunnelbanan”. :) Själv plägar jag vara ytterst ickedemonstrativ i mitt fisande utanför hemmets fredade (nåja…hej FRA!) zon.

  8. Kritik tarvar båd’ mun och öra…

    Mattias Bjärnemalm har skrivit ett par internkritiska inlägg som jag funnit högst intressanta. Det är det senare jag tänker återkoppla till även om jag rekommenderar läsning av det förra också.

    Jag vill först ta upp ett par punkter som …..

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: