Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Alldeles nyss kom en debattartikel upp på SvD:s Brännpunkt undertecknad av undertecknad tillsammans med Marcus Fridholm och Göran Widham som vanligtvis berättar sagor från livbåten. Jag tycker förstås att ni ska läsa den. Och då menar jag läsa, och inte göra som Bob:

Jag förstår inte den här oviljan från vissa grupper i samhället att de inte vill betala för andras arbete. Ni är heller inte trovärdiga då jag antar att Ni själva vill ha betalt för ert arbete.

Har Ni inte råd att betala för att köpa den musik Ni tycker är bra kanske Ni borde skaffa en annan sysselsättning.

Hur tydlig man än försöker vara kommer det alltid att finnas nån som inte förstår vad diskussionen handlar om. Lika bra att vänja sig antar jag.

Andra bloggar om: bono, u2, fildelning

Alldeles nyss kom en debattartikel upp på SvD:s Brännpunkt undertecknad av undertecknad tillsammans med Marcus Fridholm och Göran Widham som vanligtvis berättar sagor från livbåten. Jag tycker förstås att ni...

Många har skrivit om Bonos utspel i NY Times redan och jag har också gjort det, det är bara inte publicerat någonstans ännu. Anna Troberg har ett intressant irländskt perspektiv på det hela. Borta på Livbåten radar Göran och Marcus upp felen i Bonos resonemang, och det gör Techdirt och Walter Naeslund också.

U2 har varit mina husgudar sedan jag lämnade tonåren och upptäckte att det fanns något annat än hårdrock därute. Jag har tagit mitt handle efter vad jag fortfarande anser är den bästa skiva som någonsin gjorts, The Joshua Tree. En skiva som jag för övrigt har köpt två gånger eftersom mitt första exemplar försvann och trots att jag hade rippat den för att kunna spela upp i datorn. Det är ett album som jag helt enkelt ansåg måste finnas i samlingen.

Nu får det albumet tillsammans med resten av min U2-samling flytta ner i skamvrån med mina Guillouböcker, och några mer pengar kommer jag aldrig att lägga på U2. Jag handlar inte med fascismförespråkare.

Nu väntar jag på att det ska komma igång en diskussion om huruvida inte artister också får ha en åsikt utan att riskera att bli bojkottade. Låt mig då förekomma den diskussionen och säga att jag varken förespråkar en bojkott eller befinner mig i en position där jag kan utlysa en. Och jag tycker visst att artister ska få ha åsikter – det är ju en av anledningarna till att jag alltid har beundrat Bono och U2 även om jag inte alltid instämt. Men när det kommer till att förespråka rent fascistoida metoder för att fylla sina egna bankkonton, då räcker det för min del. Jag skulle inte ha några problem med att Bono ogillar fildelning, om han stannade där. Men det gör han inte. Han använder sitt kändisskap till att föreslå att vi skiter i allt vad brevhemlighet och budbärarimmunitet heter, och det är direkt kopplat till hans och hans kompisars intäkter. Alltså är det ett utmärkt läge att använda sin konsumentmakt.

Och även om inte Bono bryr sig nämnvärt om huruvida jag köper hans skivor eller kommer på hans konserter längre så finns det en liten personlig triumf; för när vi fullt ut har anammat den kinesiska modell som Bono omfamnar och utökat till Ipred3 – license to kill, som ger upphovsrättsinnehavare rätt att avrätta fildelare med nackskott, då har jag åtminstone inte betalat för kulan.

Andra bloggar om: bono, u2, fildelning, intressant?

Många har skrivit om Bonos utspel i NY Times redan och jag har också gjort det, det är bara inte publicerat någonstans ännu. Anna Troberg har ett intressant irländskt perspektiv...

Apropå det där med kalendrar och siffror så är dagens datum ett palindromdatum. 20100102 blir likadant även läst baklänges. Senast det hände borde ha varit 20011002. Nästa gång det händer blir om bara knappt två år, 20111102. Därefter lär vi få vänta. Om jag inte är helt ute och hojar blir närmaste palindromdatum därefter 20200202. Eller?

Om vi nu prompt ska fira sifferbyten så kanske just de sällsynta palindromdatumen borde firas ordentligt istället.

Andra bloggar om: palindromdatum, kalender, sifferbyte

Apropå det där med kalendrar och siffror så är dagens datum ett palindromdatum. 20100102 blir likadant även läst baklänges. Senast det hände borde ha varit 20011002. Nästa gång det händer...

Jag funderade ett tag på att skriva en årskrönika. Sedan funderade jag ett tag på att skriva en decenniekrönika. Istället fastnade jag i funderingar kring varför man gör som man gör. Till exempel tycks det vara ute att säga decennium och inne att säga decad, så det skulle väl vara en decadkrönika då. Fast egentligen inte det heller, för ska man vara petig så börjar faktiskt ett årtionde med år ett och inte med år noll, och således är det här sista året på millenniets första decennium och inte det första året på millenniets andra decennium. Det millennium som alltså började år 2001 och inte år 2000. Fast å andra sidan är ett decennium tio år – alldeles oavsett var man väljer att avgränsa. 1994-2003 är också ett decennium.

Vi firar alltså ett sifferbyte. Faktiskt inget mer än så. Ett sifferbyte i en kalender som inte har någon direkt förankring i… tja, någonting. Väldigt många kulturer i väldigt många tider har haft bättre och mer exakta kalendrar än vad vi har. Vår kalender, den gregorianska, är en modifiering av den föregående julianska, och den har inte mycket med verkligheten att göra. Hade den haft det så är det rimligt att året skulle börja och sluta vid vintersolståndet, årets kortaste dag, (som för övrigt var vad man högtidlighöll i den ursprungliga nordiska traditionen och kallade jul) och inte tio dagar senare.

Jag vet inte varför den gregorianska kalendern är så onödigt astronomiskt inkorrekt, men som mycket annat dumt har det säkert delvis att göra med det berömda första konciliet i Nicaea år 325. Då fixerade man nämligen vårdagjämningen till den 21:a mars och således låste man också hela den julianska kalendern, som alltså senare utvecklades till den gregorianska. Och alla eventuella differenser mellan astronomi och kalender är såklart stjärnornas fel. Det är de som inte uppför sig. De heliga männen har aldrig fel.

Vår tideräkning tar som alla vet avstamp i Jesu födelse. Året då Jesus Kristus föddes är således år ett. Ja, förutom att Dionysius Exiguus troligen missade med ett par år när han fick uppdraget att fastställa vilket år Jesus föddes. Det är i så fall Jesus fel; Dionysius Exiguus var en skytisk-romersk munk, en god kristen, vilket inte kan sägas om Jesus som ju var jude. Och hur som helst tycks vetenskapare tämligen överens om att Jesus, oavsett vilket år, inte föddes den 25:e december. Den heliga skrift påstår heller aldrig det, det är de heliga männen som påstår det, och de rader i den heliga skrift som avhandlar Jesu födelse motsäger eller underminerar åtminstone det datum som fastställts av de heliga männen. När den heliga skrift och de heliga männen säger emot varandra är det svårt att säga vem som har fel. Troligen vetenskaparna.

Så hur som helst så firar vi ett sifferbyte i en slarvigt beräknad kalender som inte har någon förankring i det som faktiskt styr över dagar och årstider – himlakropparnas positioner – och inte heller har är förankrad i de heliga sagorna. Men jag antar att det är en ursäkt så god som någon att bjuda till fest och önska varandra lycka och välgång i ett år framåt. För trots allt; precis som en decennium är tio år oavsett vid vilket år man börjar räkna, så är ett år ett år oavsett på vilken dag man börjar räkna.

Så gott nytt felräknat sifferbyte på er! Min års- eller decenniekrönika kanske dyker upp. När spelar mindre roll.

Nyår i Tbilisi, Georgien. Inte helt olikt min utsikt från vardagsrumsfönstret vid tolvslaget faktiskt. Bilden publicerad av shioshvili under CC-licens.

Andra bloggar om: jul, nyår, gregorianska kalendern, julianska kalendern, sifferbyte, jesus, intressant?

Jag funderade ett tag på att skriva en årskrönika. Sedan funderade jag ett tag på att skriva en decenniekrönika. Istället fastnade jag i funderingar kring varför man gör som man...