Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Sanna Rayman skriver på SvD:s ledarblogg om Folkhälsoinstitutet och dess till synes märkliga tolkningar av tingens ordning. Det hela baseras på ett pressmeddelande från FHI där de låter meddela att alkoholkonsumtionen minskar trots:

Fler serveringstillstånd, mer tillåtande attityder mot alkohol, fortsatt privatinförsel, internetförsäljning, mer sofistikerad marknadsföring särskilt mot unga; allt är faktorer som borde lett till ökad konsumtion, säger Sven Andréasson, expert vid Statens folkhälsoinstitut. Därför är det glädjande att se att trenden, kanske framför allt hos ungdomar, går mot en mer restriktiv hållning mot alkohol.

I nästa andetag meddelar FHI att narkotikarelaterade brott och dödsfall ökar, vilket då också måste anses vara trots fortsatt restriktiv politik eftersom ingen liberalisering skett på det området.

När experter redovisar data och säger saker som att “det kan tyckas som att verkligheten ser ut så här trots den fina karta som salig Blinn-Johan ritade vid slutet av förra istiden” gäller det att se upp. Det betyder ofta att experten har en agenda och anser att Blinn-Johans karta alltjämt ska gälla. En objektiv expert skulle nämligen vara öppen för att trots kanske är på grund av.

Trots att jag är partisk kan jag inte låta bli att dra paralleller till fildelningsdebatten. Där är det nämligen vanligt förekommande att ökande försäljningssiffror viftas bort som trots istället för på grund av. Men det är förstås applicerbart på många andra aktuella ämnen. När isarna smälter på den ena polen är det på grund av klimatförändringarna, och när de breder ut sig på den andra polen är det trots desamma. Det moderna samhällets invånare har stadigt blivit fetare trots alltmer lightprodukter och trots att vi utvecklat en kollektiv fobi mot fett i maten. Och västvärlden med USA i spetsen blir alltmer illa omtyckt i mellanöstern trots omfattande försök att bomba fram demokrati. Mycket märkligt.

Jag säger inte att kurvor som tycks trotsa expertisens förväntningar alltid beror på en dold agenda. Ibland kan det helt enkelt bero på att det finns okända eller förbisedda faktorer. Verklighet är komplexa saker som sällan gör sig rättvis i tvådimensionella diagram. Men det är onekligen något obehagligt religiöst över att fortsätta proppa i sig mer av en medicin som inte visar några tecken på att fungera, bara för att man är så övertygad om att den är rätt.

Andra bloggar om: trots, på grund av, verklighet, karta, expertis, propaganda, intressant?

Kära sporthatande läsare. Den här texten handlar endast i förbigående om sport. Vänligen försök stå ut.

Igår läste jag att den tyska skidskytten Magdalena Neuner har fått nog och lämnar OS. Anledningen är den fanatiska dopningsjakt som hon upplever har tagit sig för stora proportioner. Neuner menar att man inte får utrymme att njuta av en seger eftersom man genast måste underkasta sig tester, och drar uppenbarligen slutsatsen att det helt enkelt inte är värt det. Eller, som Neuner själv uttrycker det: Vi behandlas värre än får på väg till slakt. (Svin enligt Aftonbladet, men Schafe - får - enligt den tyska tidningen Bild som Aftonbladet tycks ha som primär källa i övrigt.)

Dopningsjakten illustrerar ganska väl problemen med balansen mellan att hitta och sätta åt den som har något fuffens för sig, och att bibehålla respekten och värdigheten för den oskyldiga, den man ska försvara. Framför allt illustrerar det vad som händer när kampen mot det onda överskuggar allt annat.

Det visar också vad som händer när någon sätter ner foten. När OS skidskyttedrottning Magdalena Neuner nu säger att det får vara nog, jag ställer inte upp på att bli behandlad såhär, och åker hem, då börjar genast kommentarerna dyka upp: Hon har något att dölja. Hon är dopad.

Det är så det fungerar i samhället också. Den som ifrågasätter metoderna och rimligheten i dem har något att dölja. Den som protesterar mot polisens agerande har något att dölja. Den som inte vill få sina brev öppnade av staten, den som inte vill släppa in upphovsrättslobbyn för att gå igenom skivsamlingen och kräva fram kvitton på varje enskild skiva, den som inte vill klä av sig naken för ynnesten att flyga från Arlanda till Oslo, har något att dölja. Och den som har något att dölja är skyldig. Den som har något att dölja är en dopad terroristpedofildelare.

Nu kan man förvisso hävda att den som inte vill underkasta sig dopningsjägarnas metoder helt enkelt får syssla med något annat. Jag tycker att det är lite hårt, men visst; den som inte gillar hur en arbetsplats fungerar kan skaffa sig ett annat arbete. Åtminstone teoretiskt. Jag vet inte hur dopningskontrollanter arbetar, men jag har läst rapporter om idrottare som beordrats klä av sig och jag har tidigare hört talas om att elitidrottare alltid måste meddela var de befinner sig för att de alltid ska kunna utsättas för en spontan kontroll. Vill man inte ställa upp på dylikt kan man alltid ge upp allt man tränat för hela sitt liv och skaffa ett annat jobb.

I samhället finns det emellertid inget sådant alternativ. Inget opt out. Så när samhället i sin iver att bekämpa terroristpedofildelare behandlar alla sina invånare som just sådana, då har hela poängen med det hela gått förlorad. Ty idrottens bekämpning av dopning och samhällets bekämpning av terroristpedofildelare går ut på samma sak; att skydda de oskyldiga, de hyggliga, de som inte har något att dölja. Så vad är poängen om alla ändå behandlas som skyldiga? Som får på väg till slakt?

Det brukar ofta sägas att idrottare har ett ansvar att vara förebilder. I det här avseendet tycker jag att Magdalena Neuner är en utmärkt förebild. Jag hoppas att allt fler tar efter henne.

Andra bloggar om: os, magdalena neuner, dopning, integritet, intressant?

Henrik Pontén och Antipiratbyrån är i farten igen. Inte ens ett år efter att de fått Ipred, en lag som ger privata intressen polisiära eller rent av extrapolisiära befogenheter, gnölar de och vill ha mer. För Ipred räcker inte. Direktlinje till polisen räcker inte. Att privata intressen får tillgång till bevismaterial räcker inte.

Pontén och hans anhang anser dagens lagstiftning otillräcklig eftersom bittorrentteknik är för svårspanat. Precis som vi påpekade under Pirate Bay-rättegången är det hopplöst att säkerställa bevismaterial om vem som egentligen tillhandahållit vad. Det hindrade förstås inte tingsrätten från att fälla The Pirate Bay, men förhoppningsvis kommer hovrätten senare i år att slå fast att man inte kan hålla vägverket ansvarigt för att bankrånare använder vägnätet.

Pontén säger att lagen är otillräcklig och uppmanar lagstiftarna att våga modernisera den. Äntligen något vi är överens om! Modernisera upphovsrätten så att den kommer i samklang med sin tid.

Det är hög tid att sluta lyssna på Pontén och upphovsrättsmaffian nu. Privata intressen ska inte kunna beställa lagar. De kommer aldrig att ge sig. De fick lillfingret och sedan hela handen (istället för kalla handen) och nu vill de ha lagligt stöd för att skicka människor svarta handen. Pontén säger det nästan rakt ut; man vill ha möjlighet att skicka utpressningsbrev (även om man väljer att kalla det varningsbrev) till misstänkta fildelare, och det ska vara en “oberoende organisation” som sköter det. Hur oberoende? Lika oberoende som Netopia, som backas upp av hela den upphovsrättsindustriella gräddan? Lika oberoende som Tomas Norström, domare i TPB-målet som bara råkade sitta med i flertalet intresseföreningar kring upphovsrätt, tillsammans med skivbolagens företrädare Monique Wadsted, Peter Danowsky och Henrik Pontén?

Istället för att lyssna på Pontén borde man lyssna på Jonas Birgersson. Han förklarar sakligt varför bittorrent är svårspanat men understryker att det inte är byggt i det syftet. Däremot finns det teknik som är avsedd för att vara omöjlig att spana på, och blir dylikt allmängods så kommer också allehanda betydligt obehagligare element att använda det för att dölja sin verksamhet. Logiken torde vara uppenbar: Allt man gör som får enskilda medborgare att känna sig hotade, vare sig de har något att dölja eller inte, skapar en större efterfrågan på anonymiseringstjänster, krypteringsteknik etcetera, och där det finns efterfrågan finns det snart någon som skapar det som efterfrågas.

To every action there is always an equal and opposite reaction, sa Isaac Newton. Reaktionen på Pirate Bay-domen, FRA-lagen och Ipred var att Piratpartiet drabbades av vertikalitet tog plats i Europaparlementet. Så fortsätt du bara, Pontén. Vi har inte pengar till att avlöna några PR-konsulter, så det är jättebussigt av upphovsrättsindustrin att hjälpa oss in i riksdagen. Väl där ska vi nog kunna tacka vår vän Henke med en klassisk blombombning.

Andra bloggar om: henrik pontén, antipiratbyrån, piratpartiet, upphovsrätt, ipred, intressant?

På jobbet har vi radion på för att höra hur det går i OS. Nu ska det inte handla om det, men låt mig ändå säga att curling inte är någon vidare radiosport. “Den glider. Den glider fortfarande. Fortfarande. Nu drar den sig lite i sidled. Den blir nog lite kort. De sopar. Nu stannar den. Jo, den hamnade rätt bra ändå.” Gäsp.

Hur som helst så hörde jag en nyhetssändning där man bland annat rapporterade om riksdagens utrikespolitiska debatt. Mot slutet av sändningen kände jag att pulsen steg en smula. Reportern nämnde något inledande om att regeringen ansåg att man måste hjälpa till att arbeta för ett öppnare Internet i diktaturer, och sedan kom Carl Bildt in och berättade högfärdigt att man såg med oro på att vissa regimer ökade kontrollen och filtreringen av Internet. Vilket är alldeles sant. Din regim bland andra, Calle.

Så för att få veta lite mer om vad regimen egentligen vill satte jag mig och läste dess utrikesdeklaration (pdf) som lagts upp på riksdagens hemsida. När man vet vilka lagar regimen drivit igenom och vilka som är på gång så är det svårt att hålla sig för skratt. Det är förvisso ett bittert, torrt skratt som fastnar i halsen, men det räknas.

Varsågod, här följer några exempel på det snömos som levereras i dokumentet, som för övrigt borde heta något i stil med “Snömos! Snömos var det här! Kom och köp snömos!”

Vårt Europa ska vara ett öppet Europa.

Mhm.

Vi vill inte stänga dörrar mot framtiden – vi vill öppna möjligheter.

M…hm.

En hållbar globalisering måste bygga på demokratiska värderingar, på
respekten för mänskliga rättigheter och på folkrättens principer.

Men det gäller förstås bara vissa mänskliga rättigheter. De som inte är i vägen just nu.

Det allra bästa stycket är lite längre. Jag skulle kunna skriva ironiska saker om flisor, bjälkar och ögon, eller om att sopa framför egen dörr (apropå curling) men det behövs inte.

Regeringen stärker insatserna för yttrandefriheten, med särskild tonvikt på att underbygga den starka potential ny teknik och nya medier har i att främja det fria ordet. Det fria informationsflödet och den globala elektroniska infrastrukturen är en grundsten för såväl ekonomisk utveckling som ökad frihet i världen. Det är därför med stor oro som
vi kan konstatera att informationsteknologin i ökad utsträckning missbrukas av vissa aktörer för att bekämpa det fria utbytet av åsikter, tankar och idéer.

Jag undrar hur man blir sådan. Hur kan man så systematiskt säga en sak och samtidigt göra något annat? Hur sover man om natten?

Andra bloggar om: politik, utrikesdeklarationen, snömos, carl bildt, regeringen, intressant?

På 900-talet sjösatte norrmännen några båtar och seglade ut i det okända. De hade hört talas om en ö långt ut i havet, en i stort sett obebodd ö, bortsett från några landsmän som redan slagit sig ner där. De lockades av möjligheten att leva som fria människor och trotsade därför farorna med att ge sig ut på okänt vatten. De som klarade resan skapade sig en fristad och grundade något så modernt som en republik på Island. Idag betraktas landet som världens äldsta ännu aktiva demokrati.

Man ska ha i åtanke att dåtidens människor inte hade kartlagt planeten och att de förmodligen trodde att världen slutade med ett stup, eller ett evigt mörker. Ändå gav de sig av. Så svår var den tyranni de levde under och så stark är frihetens drivkraft. Tyrannen de flydde från är känd under namnet Harald Hårfager.

Nu, drygt tusen år senare, börjar vi åter blicka hoppfullt och längtande mot Island. Anledningen är att Island efter en ekonomisk kollaps börjat titta på ett sätt att skapa sig en särställning i världen. På samma sätt som Schweiz en gång skapade sig en unik position genom sin banksekretess vill Island nu bli ett land där information på riktigt får vara fri. Tanken svindlar.

Idag tisdag röstar det isländska parlamentet, Alltinget, om Icelandic Modern Media Initiative, som troligen heter något annat på isländska. Islänningarna är nämligen mycket stolta över sitt språk och mycket restriktiva med låneord, så det skulle förvåna mig mycket om det inte finns ett inhemskt namn på initiativet, även om det är ett djärvt och utåtriktat drag med det uttalade syftet att stärka yttrandefriheten både på Island och runt om i världen, och att tillhandahålla ett starkt källskydd. Det här är, såvitt jag förstår, ett brett politiskt initiativ som hela parlamentet står bakom. Ungefär som med Sverige och datalagringsdirektivet (Lex Bodström), fast tvärtom.

Om förslaget går igenom så förväntar jag mig att en stor del av internets befolkning börjar migrera. Det kommer att uppstå en stor efterfrågan på serverplatser på Island, eftersom de kommer att tillhandahålla något som blir alltmer sällsynt på det europeiska fastlandet; kommunikationsfrihet.

Dryga tusen år efter Harald Hårfager är vi på väg att fly till Island igen. Den här gången är det förvisso ingen hårfager man som står för förtrycket, men likväl en härskare som i rask takt monterar ner vår frihet. Och skulle den demokratiska processen ge ett regimskifte så får vi bara tillbaka den andre. Datalagringsdirektivets skapare, Thomas Tvålfager.

Snälla Island. Visa att det finns en annan väg än ökad kontroll och mer restriktioner. Tänd en hoppets fyr innan vi seglar ut i det eviga mörkret.

Tack på förhand.

Hoppets fyr. Bilden från lunchbox under cc-licens.

Andra bloggar om: island, frihet, information, kommunikation, internet, harald hårfager, thomas tvålfager, datalagringsdirektivet, intressant?

Det finns ett raljant uttryck om skillnaden mellan höger och vänster: ”Den som inte varit vänster före 30 har inget hjärta. Den som fortfarande är vänster efter 30 har ingen hjärna.” Man ska inte ta alltför allvarligt på det, men med tanke på att vänstern gärna anklagar högern för att vara känslokall och högern gärna anklagar vänstern för att vara naiv, så kanske det ligger något i det. Jag överlåter åt andra att avgöra om jag har både hjärta och hjärna, eller helt enkelt saknar bägge delarna.

Under större delen av mitt liv har jag identifierat mig som vänster. Jag vet att det kommer som en överraskning för många av er, men så är det. Som yngre var jag mycket tilltalad av socialismens fokus på rättvisa och solidaritet. Såpass att jag i gymnasiet prydde min jeansjacka med ett par dekorativa röda stjärnor, något som förvisso var mer i provokativt syfte än något annat. Jag var inte politiskt engagerad, men jag hade starka övertygelser och började pröva mina vingar. Jag ansåg att det fanns ett rätt och ett fel, svart och vitt, på och av. Jag var digital.

Ju äldre jag har blivit desto viktigare har det emellertid blivit med frihet. Rätten att bestämma över sitt eget liv. Därför började jag alltmer snegla åt det liberala hållet, men det bör alltså noteras att det ingalunda berodde på att jag är ”höger”, utan snarare för att vänstern släppt ifrån sig allt vad liberalism heter. Den frihetliga vänstern finns, jag vet det, men den har liksom drunknat och försvunnit i kollektivismens kölvatten.

Så jag skuttade över staketet och definierade mig som liberal. Då visste ju inte jag att liberalerna samtidigt skulle skutta vidare, men det blev snart uppenbart. Och då menar jag liberal i meningen livsstilsliberal, ty jag var alltjämt tämligen ointresserad av ekonomi. Jag ansåg och anser fortfarande att fria människor har en självklar rätt att välja hur de vill leva så länge det inte är till skada för andra eller inskränker andras svängrum. Jag ansåg och anser fortfarande att yttrandefrihet, budbärarimmunitet och brevhemlighet, rätt att kommunicera fritt och ta del av information, är centralt för att människor ska vara fria, och jag anser att frihet är viktigare än något annat.

Tyvärr visade det sig att de som skulle representera liberalismen inte har samma definition av begreppet som jag har. Det var då jag upptäckte Piratpartiet. Ett parti som drev de frågorna jag ansåg var viktiga utan att låta sig tyngas ner av den fördelningspolitik som tenderar att dominera diskussionen och som jag aldrig varit intresserad av.

Så jag kommer förvisso till Piratpartiet från höger och min retorik må skvallra om det, men jag har själv aldrig definierat mig som sådan. Däremot är jag alltjämt liberal, och jag bordade piratskutan för att jag ser det som den sista liberala livbåten.

Detta är min historia. Vilken är din?

Andra bloggar om: piratpartiet, höger, vänster, röd, blå, politik, intressant?

När Klara Tovhult och jag en sen kväll tillsammans men på varsitt håll satt och skrev på ett gemensamt dokument gjorde hon en intressant iaktagelse. Det blev nämligen väldigt uppenbart vilken skillnad i retorik vi har. Klaras språk är fullt av passion och eld och andas vänster, medan jag är torrt spydig och således höger. Retoriskt sett alltså.

Detta fick mig att börja fundera. Kan det vara så att en del av slitningarna inom Piratpartiet kan förklaras med att vi kommer från olika håll? Missförstår vi varandra för att vi uttrycker oss på olika sätt? Det finns ju trots allt en ganska tydlig retorisk skillnad mellan höger och vänster. Och kan det dessutom vara så att en ytterligare förklaring är att vi, genom att lägga en del av våra åsikter åt sidan för att samarbeta i våra gemensamma frågor, förnekar en del av oss själva, och att detta tar sig uttryck i en viss frustration?

Jag tror det. För när jag tänker efter så vet jag väldigt lite om var mina partikamrater har sina politiska rötter. Jag känner till några, kan gissa mig till några till med kvalificerade spekulationer, men de allra flesta vet jag faktiskt ingenting om. Därför att det är något vi har lagt åt sidan för att samarbeta kring ett antal centrala informations-, integritets- och frihetsfrågor.

Jag tror emellertid att det är ett misstag, och jag tror inte att det någonsin var ämnat att vara så. Att vi lägger vissa saker åt sidan för att samarbeta innebär inte att vi ska förneka vilka vi är. Tvärtom. Poängen är ju att acceptera skillnaderna och fokusera på det vi är enade om. Vi är lila för att vi är både röda och blå, inte för att vi är varken eller.

Därför vill jag ha igång en kampanj. Jag vill att alla piratbloggare som känner sig manade hakar på och bekänner färg. Berätta om era politiska bagage, varifrån ni kommer, vad som färgat er och varför ni blev pirater. Jag tror nämligen att vi på så sätt kan öka förståelsen för vilka vi är. Dels utifrån förstås, men kanske till och med viktigare internt. Jag tror helt enkelt att det är viktigt att vi berättar våra historier, både för varandra och andra.

Och kom ihåg att den pirat som står längst ifrån dig själv också är den som mest förtjänar din respekt. Kom ihåg hur mycket den personen är beredd att lägga åt sidan för att samarbeta med dig.

Här är mitt bidrag.

Andra bloggar om: piratpartiet, röd, blå, höger, vänster, politik, retorik, intressant?

Jag har flera hundra olästa bloggposter i Google Reader. Texter som jag vill läsa för jag vet ju att de sannolikt är bra. Jag bevakar ju trots allt bloggarna av en anledning. Och observera nu att det här inte rör sig om hundratals nya, utan hundratal som jag har sparat för att just de bloggarna är lite extra bra och förtjänar att läsas när jag har tid att verkligen läsa. Men jag hinner inte, så de ligger där och blir ett stressmoment istället.

Jag har därtill en massa Skype-kanaler på bevakning där det diskuteras en hel del intressanta saker och pladdras ännu mer. Det pockar ideligen på uppmärksamhet, så jag stänger av programmet med resultatet att jag har massiva backloggar att tröska mig igenom, för det kan ju stå något av värde där. Något jag behöver veta.

Twitter pockar också på min uppmärksamhet, så jag stänger av det med. Jag har ingen aning om vad för kul som händer där, det får kvitta, jag hinner inte. Och jag har mail som också ligger olästa för att jag måste ha lugn och ro för att verkligen läsa dem.

Hur mycket jag än försöker så hinner jag aldrig ifatt. Jag är hela tiden två steg efter, jag kommer aldrig fram till nu. Allt är ett enda stort nyss, som Robban Broberg skulle säga. Och framför allt klarar jag inte av att smälta vad jag läser. Jag hinner inte reflektera över det. Därför får jag heller inte ner något eget på pränt. Det jag är allra bäst på, att skriva, hamnar på undantag för att jag försöker jaga ikapp ett skenande informationsflöde. Det i sig blir också ett stressmoment, och… ja, ni ser cirkeln.

Jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det här. Politisk engagemang kostar, så är det. Jag är medveten om det, och jag ångrar mig inte. Att engagera mig politiskt är bland det bästa jag har gjort. Men jag behöver strukturer. Det är inte en lösning att bara stänga av. Jag behöver hitta en lösning som låter mig sortera ut det jag behöver och släppa resten.

Jag kan inte vara ensam i den här situationen. Jag tror faktiskt att det är ett generellt piratproblem. För att vara ett så kommunikationsvänligt parti så är vi ganska dåliga på kommunikation. Missförstå mig nu rätt. Jag upplever att så fort informationen finns ute så förväntas alla känna till den. Men det är omöjligt. Särskilt om informationen drunknar i en pladdrig chat. Vi behöver bli bättre på att se till att den som behöver informationen också får den. Vi behöver också bli bättre på att ”undvika” den information vi inte behöver. Jag trodde nog aldrig att jag skulle propagera för något dylikt, men jag tror faktiskt att vi behöver en klassisk pyramid.

Men det kanske bara är jag som har det här problemet. Ni andra kanske redan har metoder för att hantera flödet, och då får ni gärna dela med er. Eller så är jag bara defekt som inte fixar det. Jag vet inte. Jag vet bara att det jag gör bäst, skrivandet, blir lidande av att jag inte klarar av att hålla mig uppdaterad, och jag måste hitta ett sätt att lösa det.

Andra bloggar om: information, flöde, kommunikation, stress, intressant?

Generellt brukar jag hoppa över allt vad reality-tv heter. Jag orkar inte med Lyxfällor, Grannfejder, Hjälp mig, jag är en lortgris, och allt vad det nu är. Det handlar inte om att sätta sig på höga hästar och vara finkulturell (inte enbart i alla fall) utan om att där många uppenbarligen ser underhållning ser jag underliggande problem. Människor som behöver mer stöd och hjälp än att någon äppelkäck figur valsar in och läxar upp dem, snyggar till hemmet eller ekonomin, och sedan drar vidare. Allt inför påträngande tv-kameror. Det känns cyniskt.

Och ja, det är vuxna människor, de har själva valt att delta och allt det där. Jag vet det. Jag behöver inte gilla programmen för det.

Hur som helst så såg jag faktiskt häromkvällen slutet på ett avsnitt av Grannfejden. Den här gången gick Robert Aschberg omkring och såg hård ut i Östergötland där två griniga singelgubbar på vischan hade blivit gramse på varandra. Jag vet inte varför och det spelar ingen roll, men gubbarna vägrade tydligen att prata med varandra. Så för att tvinga dem att kommunicera skickade Aschberg och hans sidekick ut dem på en övning. De fick en kundvagn och en begränsad tid på City Gross och Aschberg förklarade de enkla reglerna:

“Ni får allt som hamnar i kundvagnen, men ni måste handla lika. Vill en av er ha en oxfilé ska bägge ha en oxfilé. Är det uppfattat? Kör!”
“Halu potatis?” muttrade den ena surgubben till den andra, och jag började skratta hemma i soffan. Skit i potatisen, tänkte jag, och missade helt att det kanske var det första vänliga (nåja) som yttrats gubbarna emellan på åratal.

Så de lufsade på där med sin vagn och naturligvis köpte de potatis. Och lök. Saker som jag bara skulle se som ballast i det läget. Jag kan köpa det själv, det kostar ju ingenting. När tiden började ta slut stod de och lastade i klossvis med edamer.

Eftersom Aschberg tyckte att de hade uppfört sig så exemplariskt meddelade han att de skulle få ett par minuter till att fylla vagnen.

“Tubost”, sa ena gubben. Det var faktiskt jätteroligt, men man måste ha dialekten och det där tonlösa sättet att muttra som präglade bägge gubbarna. Nästan som att de pratade för sig själva.

Det tog någon dag eller så innan jag insåg att de griniga gubbarna från Östergötland hade givit oss en liten läxa i ekonomi. För hade en genomsnittlig stadsbo fått göra samma övning, då hade man rusat iväg och letat efter det dyraste man kunde hitta. Exotiska frukter, filéer och saffran, typ. Ju dyrare saker man kan stoppa i vagnen desto mer vinst gör man. Ungefär så skulle man tänka. Om det är gott, om det är något man vill ha eller ens vet vad man ska göra med, är sekundärt i det läget.

Surgubbarna då? De tänkte förmodligen: Vad behöver jag för att överleva? Potatis. Lök. Falukorv. Edamer. Först när det lades på extra tid hade det börjat gå upp för dem att de kunde lyxa till det lite med… tubost.

I Världens dåligaste språk skrev Fredrik Lindström om någon undersökning där man visat att läsande människor och analfabeter tänker olika. Man gjorde ett Brasses lattjolajbanlådetest; tre hör ihop, en ska bort, och lade fram fyra objekt (typ en såg, en yxa, en skiftnyckel och en trästock). Läsande människor plockade bort stocken eftersom de andra tre är verktyg. Analfabeter plockade istället bort skiftnyckeln, därför att de inte hade någon nytta av den när de skulle bearbeta stocken. Det ena sättet att tänka är inte mer rätt eller smartare än det andra, det är bara olika. Teoretiskt kontra praktiskt.

Lite så tänker jag när det gäller de här gubbarna. Vissa av oss skulle passa på att lyxhandla därför att vi teoretiskt gör en stor vinst om vi köper dyra saker. I slutänden skulle vi ändå vara tvungna att köpa våra vanliga basvaror. Gubbarna handlade basvaror därför att de praktiskt gjorde en besparing i att inte behöva handla på länge.

Jag tror att det är nyttigt att reflektera över sådana här saker ibland. Så vi kan gruppera objekt eftersom vi har ett ord som heter “verktyg”. Det gör oss bara smarta i vårt eget samhälle. Dyk upp vid ett timmerhusbygge i Sibirien med en skiftnyckel så får du se vem som är en idiot.

Andra bloggar om: ekonomi, praktik, teori, läskunnighet, analfabetism, tubost, intressant?