Inte dumt, bara olika
Generellt brukar jag hoppa över allt vad reality-tv heter. Jag orkar inte med Lyxfällor, Grannfejder, Hjälp mig, jag är en lortgris, och allt vad det nu är. Det handlar inte om att sätta sig på höga hästar och vara finkulturell (inte enbart i alla fall) utan om att där många uppenbarligen ser underhållning ser jag underliggande problem. Människor som behöver mer stöd och hjälp än att någon äppelkäck figur valsar in och läxar upp dem, snyggar till hemmet eller ekonomin, och sedan drar vidare. Allt inför påträngande tv-kameror. Det känns cyniskt.
Och ja, det är vuxna människor, de har själva valt att delta och allt det där. Jag vet det. Jag behöver inte gilla programmen för det.
Hur som helst så såg jag faktiskt häromkvällen slutet på ett avsnitt av Grannfejden. Den här gången gick Robert Aschberg omkring och såg hård ut i Östergötland där två griniga singelgubbar på vischan hade blivit gramse på varandra. Jag vet inte varför och det spelar ingen roll, men gubbarna vägrade tydligen att prata med varandra. Så för att tvinga dem att kommunicera skickade Aschberg och hans sidekick ut dem på en övning. De fick en kundvagn och en begränsad tid på City Gross och Aschberg förklarade de enkla reglerna:
“Ni får allt som hamnar i kundvagnen, men ni måste handla lika. Vill en av er ha en oxfilé ska bägge ha en oxfilé. Är det uppfattat? Kör!”
“Halu potatis?” muttrade den ena surgubben till den andra, och jag började skratta hemma i soffan. Skit i potatisen, tänkte jag, och missade helt att det kanske var det första vänliga (nåja) som yttrats gubbarna emellan på åratal.
Så de lufsade på där med sin vagn och naturligvis köpte de potatis. Och lök. Saker som jag bara skulle se som ballast i det läget. Jag kan köpa det själv, det kostar ju ingenting. När tiden började ta slut stod de och lastade i klossvis med edamer.
Eftersom Aschberg tyckte att de hade uppfört sig så exemplariskt meddelade han att de skulle få ett par minuter till att fylla vagnen.
“Tubost”, sa ena gubben. Det var faktiskt jätteroligt, men man måste ha dialekten och det där tonlösa sättet att muttra som präglade bägge gubbarna. Nästan som att de pratade för sig själva.
Det tog någon dag eller så innan jag insåg att de griniga gubbarna från Östergötland hade givit oss en liten läxa i ekonomi. För hade en genomsnittlig stadsbo fått göra samma övning, då hade man rusat iväg och letat efter det dyraste man kunde hitta. Exotiska frukter, filéer och saffran, typ. Ju dyrare saker man kan stoppa i vagnen desto mer vinst gör man. Ungefär så skulle man tänka. Om det är gott, om det är något man vill ha eller ens vet vad man ska göra med, är sekundärt i det läget.
Surgubbarna då? De tänkte förmodligen: Vad behöver jag för att överleva? Potatis. Lök. Falukorv. Edamer. Först när det lades på extra tid hade det börjat gå upp för dem att de kunde lyxa till det lite med… tubost.
I Världens dåligaste språk skrev Fredrik Lindström om någon undersökning där man visat att läsande människor och analfabeter tänker olika. Man gjorde ett Brasses lattjolajbanlådetest; tre hör ihop, en ska bort, och lade fram fyra objekt (typ en såg, en yxa, en skiftnyckel och en trästock). Läsande människor plockade bort stocken eftersom de andra tre är verktyg. Analfabeter plockade istället bort skiftnyckeln, därför att de inte hade någon nytta av den när de skulle bearbeta stocken. Det ena sättet att tänka är inte mer rätt eller smartare än det andra, det är bara olika. Teoretiskt kontra praktiskt.
Lite så tänker jag när det gäller de här gubbarna. Vissa av oss skulle passa på att lyxhandla därför att vi teoretiskt gör en stor vinst om vi köper dyra saker. I slutänden skulle vi ändå vara tvungna att köpa våra vanliga basvaror. Gubbarna handlade basvaror därför att de praktiskt gjorde en besparing i att inte behöva handla på länge.
Jag tror att det är nyttigt att reflektera över sådana här saker ibland. Så vi kan gruppera objekt eftersom vi har ett ord som heter “verktyg”. Det gör oss bara smarta i vårt eget samhälle. Dyk upp vid ett timmerhusbygge i Sibirien med en skiftnyckel så får du se vem som är en idiot.
Andra bloggar om: ekonomi, praktik, teori, läskunnighet, analfabetism, tubost, intressant?
jag såg också det där programet, men gjorde en lite annan tolkning, jag tror helt enkelt inte att de där gubbarna hade handlat i hela sitt liv och hade dålig koll på prisbilden. Båda var väldigt ekonomiska också, bråket handlade om en hyra, något som tydligen va värt att slita upp 20 års vänskap…
Men det är väl också ett perspektiv antar jag….
Undersökningen som fann skillnader i tänkandet mellan analfabeter och läskunniga i Uzbekistan och Kirgisien var A. R. Luria “Cognitive Developement: Its Cultural and Social Foundations” (1976). Det finns ett längre referat om detta i Walther J. Ong “Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet” (1990) (ISBN 9185722154).
Maritune’s last blog post..sju kreativa sanningar om livet
justa reflektioner!
Tubost. Lyx i sin renaste form.
Kristoffer: Du har säkert rätt. Jag ville bjuda dem på en positiv tolkning bara, och menar fortfarande att det är värdefullt att ifrågasätta sitt sätt att tänka ibland. :)
Maritune: Stort tack för tipset!
I mina tidiga tonår var jag på ett läger med skolklassen. Läraren gav oss en utmaning där belöningen var godis vilket givetvis triggade alla elever till det yttersta. Vi parades ihop i hyfsat jämnstarka par, och uppgiften var armbrytning. För varje gång vi lyckades bryta ner motpartens arm fick vi en viss mängd godis. Tidsgränsen var en minut. När startskottet gick kämpade alla elever frenetiskt för att få ner varandras armar. Jag och min motståndare behövde tio sekunder på oss för att komma överens om att vi skulle samarbeta och dunka ner varandras armar så många gånger som möjligt, hellre än att göra som alla andra gjorde. Läraren hade nämligen inte sagt något om att vi inte fick samarbeta – vilket givetvis var hela tanken.
Det blev mycket godis den dagen, dels för oss och dels för de som hann upptäckta vad vi gjorde och härmade oss. De som blev utan pris fick smaka på bitter lärdom istället. Några tyckte förstås att vi “fuskade”, andra att läraren var orättvis som hade gett oss en uppgift som var så lätt att bli lurad av. Själv tycker jag att samarbete kan vara rätt praktiskt. Och tubost är faktiskt ganska gott emellanåt.
Kritik tarvar båd’ mun och öra…
Mattias Bjärnemalm har skrivit ett par internkritiska inlägg som jag funnit högst intressanta. Det är det senare jag tänker återkoppla till även om jag rekommenderar läsning av det förra också.
Jag vill först ta upp ett par punkter som …..
Nu har jag givetvis inte sett programmet och ingen aning om affären i fråga. Hade jag varit en av gubbarna så hade jag nog resonerat både praktiskt och teoretiskt med min “antagonist” – verktygsavdelningen! Som sagt, den vardagliga maten har vi ju klarat hittils alldelens på egen hand, låt oss då förse oss med dyra saker som vi båda behöver, helst för lång tid framöver.
Men sedan så måste man vara medveten om hur styrt ett TV-program av den typen är, första prioriteringen över precis allt annat är att det skall bli bra TV, givetvis då bra ur producentens synvinkel. Mediekåta människor går också med oerhört förnedrande saker bara för att få vara med, ofta har nog mycket av dessa “uppoffringar” blivit överenskomna på förhand.
Trevligt feelgoodinlägg. Och Thomas, din historia var jätterolig!
Caspian Rehbinder’s last blog post..Fredagsnotiser