Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Ann-Charlotte Marteus gör några märkliga volter när hon både försöker försvara Tant Gredelin, dissa bloggosfären och skicka en känga till liberala män som egentligen bara har väntat på en chans att sänka den kvinnliga justitieministern.

Marteus försvarar bland annat Beatrice Asks uttalande med att hon ju faktiskt inte talade inför en grupp juridikstuderande. Som om det hela vore en fråga om att tala till bönder på bönders vis. Om Beatrice Ask hade ställt sig inför en grupp juridikstudenter och uttalat sig så som hon gjorde så hade det varit den intellektuella motsvarigheten till att hänga en fläskkotlett om halsen och besöka en flock lejon.

Nu talade hon inför en grupp som bland annat består av brottsoffer. Marteus ser det som en förmildrande omständighet. Själv menar jag att då om någonsin måste justitiministern hålla tungan rätt i mun och försvara rättssamhällets principer. Inte ryckas med i förtvivlan eller hämndlystnad eller något annat, även om det kan vara förståeligt att så sker. Men Asken hade möjlighet att korrigera i Aftonbladet dagen efter. Hon kunde ha sagt att hon rycktes med känslomässigt och därför gjorde uttalanden som inte är förenliga med att vara justitiminister. Det gjorde hon inte. Istället förtydligade hon det hon tidigare hade sagt; skamstraff och ett avskaffande av oskuldspresumtionen.

Var det då så oförlåtligt att ryckas med i stämningen och uttala sig klantigt? Nej, saker är sällan oförlåtliga, men det förutsätter liksom att man verkligen ber om ursäkt och lovar bot och bättring. Och menar det. Men hela den efterföljande processen är rent parodisk. Först förtydligade hon vad hon menade i Aftonbladet, något som inte längre på något sätt kan antas vara i affekt. Sedan tog det sex dagar att få ut en ynklig pudel som knappt kunde räknas, och därefter tog hon i princip tillbaka den i UNT och började istället svamla om att det hon lärt sig av det här är att hon ska hålla tyst om sina medeltida åsikter när det är valår! Kan någon ta ifrån människan spaden!?

Riktigt obehagligt blir det när man försöker vrida debatten till att handla om sexköp, som man i sin tur vill vrida till att egentligen handla om övergrepp. Det är fullkomligt ointressant vilken typ av brott det handlar om – kärnfrågan är fortfarande att justitiministern i ett och samma andetag förespråkade skamstraff redan vid misstanke om brott. Försök inte prata bort det. På frågan om vad som skulle hända om ett barn öppnar kuvertet svarade Tant Gredelin:

Det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far. Man måste tänka på att inte skydda fel faktor. Om det är en dotter som blivit utsatt för övergrepp av sin far kanske brevet ger henne mod att berätta.

Ja kanske. Eller så kanske det är en dotter som inteutsatts för några övergrepp av sin far, som förresten inte begått något brott utan bara är misstänkt för att ha gjort det eftersom en bil med två nior i registreringsnumret stannat på Malmskillnadsgatan och efter ett par minuters samtal plockat upp en lättklädd dam, och polisen som observerade detta skrev av registreringsnumret slarvigt varför en brottsmisstanke med färgkodat kuvert nu hamnat i händerna hos dottern till en oskyldig bilägare som har två sjuor i sitt registreringsnummer. Men det gör väl inget?

Avslutningsvis vill jag bara kommentera Ann-Charlotte Marteus för övrigt rätt tramsiga ordvitsande om att justitieministern förvisso satt foten i en potta men bloggosfären påminner om innehållet. Skitkul. Läser du ens din egen tidning, Marteus? Läser du tidningar alls? Det må så vara att det dyker upp lågvattenmärken i bloggosfären och att det skrivs saker som inte är direkt rumsrena. Det blir så när vem som helst kan uttala sig. Alla är förstås inte analytiker, för att uttrycka sig milt. Men hela bloggosfären kan inte ställas till svars för det. Bloggosfären har ingen redaktör. Det har Expressen. Ändå ägnar man sig åt att publicera en hel del skit, för att tala klarspråk.

Andra bloggar om: ann-charlotte marteus, beatrice ask, tant gredelin, justitieminister, sexköp, brottsmisstanke, skamstraff, oskuldspresumtion, intressant?

Ann-Charlotte Marteus gör några märkliga volter när hon både försöker försvara Tant Gredelin, dissa bloggosfären och skicka en känga till liberala män som egentligen bara har väntat på en chans...

Jag vill dela med mig av en liten film jag såg för första gången igår. Den är söt och den är smart, och när jag har sovit nattskiftet ur kroppen kanske jag skriver något klokare om den. Just nu får ni bilda er en egen uppfattning.

Andra bloggar om: framtid, perspektiv

Jag vill dela med mig av en liten film jag såg för första gången igår. Den är söt och den är smart, och när jag har sovit nattskiftet ur kroppen...

Så gjorde hon då en pudel till slut, tant Gredelin. Men det är för lite och det för sent. En dvärgpudel. Och framför allt är det en friserad pudel, färgad i samma gredelina nyans som sin ägare. En sådan där sorglig krake som skäms livet ur sig när dess matte bär runt honom på Östermalm och förmodligen skulle skjuta sig själv om den bara hade motställda tummar och kunde hålla i en pistol.

Det ursprungliga uttalandet är det ärliga, det äkta. Det avslöjar vad hon egentligen tycker och hur grund hennes förståelse för rättsliga principer faktiskt är. Och dessutom, som Peter Santesson-Wilson påpekar, var det inte något som bara flög ur henne och missförstods, eftersom hon dagen efter i Aftonbladet förtydligade det hela.

Det är dessutom intressant att hon pratar om hur viktigt “samhällets attityd” till sexköp är. Mycket intressant, inte minst eftersom det är högst osäkert om samhället faktiskt tycker som hon i den här frågan.

Vidare är det intressant med tanke på att regimen med all önskvärd tydlighet tidigare visat hur lite man bryr sig om vad samhället tycker. Eller “folkviljan”, som det också brukar kallas. Med en statsminister som tycker att “det bästa för alla parter vore om debatten lägger sig” så råder det så kallat rimligt tvivel (vilket för övrigt är en annan rättslig princip som justitieministern kanske vill googla) kring om regimen har blekaste aning om vad samhället har för attityd till någonting alls. Däremot är det uppenbart att man inte bryr sig om det. I alla fall inte när det gäller FRA-lagen eller Ipred. När det kommer till datalagringsdirektivet har man förvisso snappat upp folkviljan, men ser den mest som störande och har därför skjutit upp införandet av direktivet till efter valet så att inte samhället kan skicka signaler om vad det tycker om saken medelst valsedlar.

Nej, vad hon egentligen menar när hon pratar om “samhällets attityd” är att hon vill uppfostra samhället att ha rätt attityd. Gammal hederlig signalpolitik helt enkelt. Signalpolitik är ju annars något man är mycket pigg på att kritisera när man sitter i opposition. Fast då är man å andra sidan också emot övervakningssamhället och vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration, och om jag inte är fel underrättad så var Beatrice Ask själv motståndare till sexköpslagen. Man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig!

Med ett halvår kvar till valet lovar jag att aldrig missa en möjlighet att påminna om tant Gredelin och hennes smått imponerande rekord i grenen fyrahundra meter fail. Och ja, jag anser att Beatrice Ask bör avgå. Det är pinsamt och farligt att ha en sådan justitieminister.

Barnskötare vs Justitieminister. Thomas Tvivlaren har gjort denna helt lysande sammanställning. För att spara på hans bandbredd har jag kopierat bilden till Photobucket, så det är fritt fram att hetlänka.

Andra bloggar om: beatrice ask, tant gredelin, sexköp, skamstraff, oskuldspresumption, pudel, justitieminister, intressant?

Så gjorde hon då en pudel till slut, tant Gredelin. Men det är för lite och det för sent. En dvärgpudel. Och framför allt är det en friserad pudel, färgad...

Jag har inte vare sig tid eller ork att skriva saker som jag vill skriva just nu, men tusenlapp var från Drottningen och mig är på väg till välgörande ändamål. Tack och lov har hon skrivit det som behöver sägas, så: Yeah, what she said!

Andra bloggar om: 500 bäckar små, piratpartiet

Jag har inte vare sig tid eller ork att skriva saker som jag vill skriva just nu, men tusenlapp var från Drottningen och mig är på väg till välgörande ändamål....

I dagarna presenterade Feministiskt Initiativ ett dokument man kallar Interneträtt. Dokumentet slår fast att Internet är en del av samhället och som sådan ska det också behandlas. Således ska mänskliga fri- och rättigheter värnas också på nätet, som till exempel brevhemligheten. I dokumentet kritiserar man FRA-lagen som inte lever upp till Europakonventionen, liksom man riktar kritik till att upphovsrättsmaffian (här kallad “industrin kring distribution av kultur”) har för stort inflytande i vår lagstiftning. Man avslutar också med att i punktform räkna upp vad F! vill göra för att värna människors integritet och det är mycket trevlig läsning för en pirat eftersom det är som en karbonkopia av Piratpartiets åsikter.

Detta är givetvis något vi välkomnar, och det har vi också gjort officiellt i ett pressmeddelande. Det är glädjande att fler sluter upp i kampen. Samtidigt är det förstås också talande och sorgligt att det hittills bara är organisationer utanför riksdagen som står upp för vad som borde vara självklart.

Mänskliga rättigheter berör alla. Trots detta har kampen mot integritetskränkande lagar ansetts vara smått kontroversiellt, eller ännu värre, nåt att inte riktigt ta på allvar. Det är skrämmande att den största kampen för ett rättssäkert samhälle sker utanför den parlamentariska processen.

F! och Piratpartiet har till och från betraktat varandra med viss skepsis och så kommer vi antagligen också att fortsätta göra. Vi tycker olika om vissa saker, vi kommer att ha våra duster. Det är så det ska vara, det hör är till. Det är en del av den demokratiska processen. Men i just det här avseendet skulle jag väldigt gärna skaka hand med företrädare för F!. Ty det är viktigt att kritisera varandra när man är oense. Det hör till, och så ger det en och annan medial poäng. Men lika viktigt är det att enas om det vi är eniga om.

Och det må så vara att vi har olika perspektiv på saker och ting, men i grunden kämpar vi för samma saker: Mänskliga rättigheter, demokrati och Unnis gunst. Det kommer jag alltid att respektera.

Andra bloggar om: f!, feministiskt initiativ, interneträtt

I dagarna presenterade Feministiskt Initiativ ett dokument man kallar Interneträtt. Dokumentet slår fast att Internet är en del av samhället och som sådan ska det också behandlas. Således ska mänskliga...

Ingen med någorlunda nätnärvaro (nätvaro?) kan väl ha missat gårdagens politiska lågvattenmärke när justitieminister Beatrice Ask sket i det blå skåpet. Ni vet, det där skåpet där man förvarar de liberala värderingarna.

Tant Gredelin, som hon numera heter, föreslog i en intervju att misstänkta sexköpare skulle få ett brev skickat hem till sig i någon gräll färg, förslagsvis gredelin, så att det skulle bli synligt för alla och envar i familjen. Ett medeltida skamstraff.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Twitter fullkomligt exploderade och både i prasselmedia och i bloggosfären har förslaget sågats grundligt och noggrannt. Därför behöver jag inte göra det själv utan bara hänvisa er vidare.

Den grundligaste sågningen av alla hittar vi förmodligen hos Peter Santesson Wilson som mycket tydligt förklarar att det inte bara rör sig om okunskap och dumhet, utan hänsynslös illvilja.

Skamstraffet som Beatrice Ask vill utsätta den, nota bene, misstänkte för skall inte administreras av ”byborna” i klassisk mening. Nej, vår justitieminister vill att straffet utdelas av familjen. Familjens skam, våndor och avståndstaganden från den utpekade är inte bara en olycklig bieffekt av utpekandet. Det är tvärtom själva syftet. Det är just att slå familjen i spillror som skall utgöra det värsta straffet för offret, värre än en senare eventuell påföljd. Okunnig (föga förvånande) om straffskalan för sexköp, smackar justitieministern att skammen blir ”effektivare än ett par år i fängelse”. Om eventuella barn dras in i skamstraffet är det närmast en fördel, menar Ask.

Santesson Wilson propagerar för att byta ut Tant Gredelin pronto. Det är svårt att säga emot, men med tanke på regimens förda politik är jag rädd att hon kommer att ersättas med Tant Brun. Ur Askan i elden liksom.

Det blir givetvis en del humoristiska reaktioner på sådant här också. Det är väl ett sätt att hantera det kan man tänka. Det tog inte många minuter innan epitetet Tant Gredelin hade spikats, det spekulerades i att börja skicka just gredelina brev, och verkade inte tant en smula torr i munnen vid tillfället?

Själv är jag emellertid inte så chockad och upprörd över det hela. Det här är nämligen ungefär vad jag förväntar mig av Tant Gredelin, vilket i sig är skrämmande. Men titta på hennes meritlista, den talar för sig själv.

Vi talar alltså om en människa som tycker att svensk lag ska gälla svenskar överallt alltid. Som vill drogtesta barn, och struntar blankt i lagrådets invändningar (polisen kommer inte att missbruka lagen eftersom de har viktigare saker att göra). Och som konfronterad med oron att Ipred öppnar för missbruk och utpressning svarade att hon litar på “att de flesta producenter är klokare än så”. Just de två sista exemplen är särskilt talande eftersom det visar på att regimen har en orubblig tilltro till polisens och stora företags hederlighet, alldeles oavsett trackrecord, men ingen som helst förtroende för sina egna medborgare. Liberalt så det förslår.

Och apropå det där med färgkodade brev så funderar jag på om inte man borde skicka fina blå brev till politiker som har slarvat bort sina liberala värderingar. Så att alla kan se vad de har gjort. Det tror jag skulle vara ett värre straff än att bara rösta bort dem. Och om deras barn råkar öppna breven så är det nog bara bra att de får se vilka typer deras föräldrar är.

Skampålen, en modern uppfinning snart i bruk igen. Bilden kommer från Tim Green aka atoach och är CC-licensierad.

Andra bloggar om: tant gredelin, beatrice ask, justitieminister, sexköp, skampåle, skamstraff, plattnackar, intressant?

Ingen med någorlunda nätnärvaro (nätvaro?) kan väl ha missat gårdagens politiska lågvattenmärke när justitieminister Beatrice Ask sket i det blå skåpet. Ni vet, det där skåpet där man förvarar de...

Jag tänker inte lägga mig i diskussionerna om huruvida det var rätt eller fel av Sveriges riksdag att erkänna att massakrerna och tvångsförflyttningarna av kristna minoritetsgrupper i det Ottomanska riket vid slutet av första världskriget var ett folkmord. Däremot undrar jag över människors märkligt räddhågsna förhållning till det hela, och den uppenbara dubbelmoralen. Ja, jag vet att det är en mycket känslig fråga för Turkiet, men varför bryr vi oss om det? Att avbildningar av profeten Muhammed i allmänhet, och som hund i synnerhet, är känsligt för muslimer behöver vi ju inte ta hänsyn till. Jo, jag förstår skillnaden. När Sveriges riksdag säger något så är det Sverige som säger det. När Lars Vilks säger något så är det en enskild knäppgök.

Eller vad sägs om det faktum att Metro vid ett tillfälle nekade att publicera en artikel om nämnda folkmord med hänvisning till att chefredaktören visste alldeles för lite om det hela för att kunna stå för publiceringen. En lösning på det är att läsa på, något han alldeles uppenbart måste ha gjort eftersom han nu kan stå för publiceringen av en artikel som säger att det var fel att erkänna det hela som ett folkmord. Som ett sidospår undrar jag om nämnde chefredaktör är djupt insatt i precis allt annat som tidningen publicerar.

Varför tassar vi på tå runt just Turkiet? Det är en ärligt ställd fråga, för jag förstår det verkligen inte. Det är ett land som ägnar sig åt censur och historierevision, som förbjuder politiska partier om de känner för det, som än idag förföljer minoritetsgrupper, som använder tortyr och fängslar politiskt oliktänkande. Varför i alla glödheta är det så känsligt att kritisera ett sådant land?

Och nu läser jag att Turkiet hotar med att utvisa en stor del av sin armenska befolkning, som en följd av Sveriges ställningstagande om folkmordet för snart hundra år sedan. Det är ju moget.

Vad kallar man i vanliga fall människor som hotar oskyldiga civila med repressalier för att få sin vilja igenom? Jag ska ge er en ledtråd. Det börjar på T och det är inte turk.

Andra bloggar om: turkiet, seyfo, metro, folkmord, intressant?

Jag tänker inte lägga mig i diskussionerna om huruvida det var rätt eller fel av Sveriges riksdag att erkänna att massakrerna och tvångsförflyttningarna av kristna minoritetsgrupper i det Ottomanska riket...

Alliansen framstår alltmer som ett skämt och det senaste genidraget med en gemensam hemsida och logotyp har givit upphov till många frisparkar. Den klart roligaste står dock bloggen Mitt eget jävla narnia för. Ja, det förtjänar en alldeles egen bloggnotis bara för att ge snubben en trackback.

Andra bloggar om: alliansen, mitt eget jävla narnia

Alliansen framstår alltmer som ett skämt och det senaste genidraget med en gemensam hemsida och logotyp har givit upphov till många frisparkar. Den klart roligaste står dock bloggen Mitt eget...

Jag och flera med mig har ju som bekant en förkärlek för att likna Internet vid biblioteket i Alexandria. Termer som “Alexandria 2.0″ är förekommande. Nå, för att vara ärlig tror jag inte att så många av oss är särskilt belästa på ämnet Alexandria egentligen. Det är mer själva myten om biblioteket som ville innehålla all världens kunskap som gör det till en utomordentlig liknelse.

Jag håller just nu på att läsa Nattens Bibliotek av Alberto Manguel. Jag kommer säkert att återkomma med en recension av boken som sådan när jag är klar med den. Just nu tänkte jag mer inkomma med en reflektion. Det är nämligen så att Manguel redan i sitt första kapitel tar upp just Alexandria, och jag slogs av att likheten med nätet är mer träffande än jag visste.

Manguel skriver att biblioteket i Alexandria var något nytt. Tidigare bibliotek var i princip privata samlingar och syftade främst till att hålla skrifterna i tryggt förvar. Alexandria-projektet var första gången man tog sig till att samla kunskap i syfte att sprida den. Biblioteket i Alexandria var inte bara en samling böcker, det var en plats för att läsa dem, studera dem och kopiera dem. Kung Ptolemaios gav order om att alla böcker som nådde Alexandrias hamn skulle tas i beslag och skrivas av, under högtidligt löfte om att återlämnas förstås. Inte helt olikt Googles projekt att scanna in alla böcker.

Vidare skriver Manguel att biblioteket i Alexandria var en läsarnas verkstad. Det var en plats där man föresatte sig att dokumentera allt som hände och hade hänt, och dessa dokument skulle i sin tur omarbetas till nya dokument. Lärda från andra länder bjöds in – anställdes, på sätt och vis – och avkrävdes inget annat än att de skulle utnyttja bibliotekets skatter. På så sätt hade man läsare som kunde absorbera stora mängder information, granska den kritiskt och sammanfatta det på ett nytt sätt eller sätta nytt ljus på den, för kommande generationer. Med tiden etablerades en regel för läsning som fastslog att “den senaste texten ersätter alla föregående emedan den förmodas innehålla dem”. En tidig remixkultur, eller svärmarbete.

Det tycks råda stor oenighet kring förstörandet av biblioteket. En teori går ut på att Caesar (han igen ja!) år 47 före Kristus brände biblioteket som en bieffekt av att ha stuckit fiendens flotta i brand i Alexandrias hamn. Det är dock en teori som har sina brister och det förefaller troligast att biblioteket (som bör ha bestått av flera byggnader och lager) tog stryk i flera omgångar och slutligen förstördes mycket medvetet i slutet av 300-talet då kejsar Theodosius av det nu kristna Romarriket beordrade att alla hedniska tempel skulle förstöras.

En annan teori är förstås att Alexandrias bibliotek förstördes av en hord upprörda författare. För nog har Alexandriaprojektet en del inslag som borde ha fått en och annan bokförläggare att ställa sig vid dess portar och skrika “PIRATER!”? Kopiering av böcker, omarbetningar där nya böcker byggde på gamla, och någon fjuttig biblioteksersättning till författarna lär knappast ha utgått.

Biblioteket i Alexandria hade emellertid ett stort problem, vilket naturligvis berodde på tidens teknologiska förutsättningar. Det var centraliserat, vilket var nödvändigt för att läsarna skulle få tillgång till all världens kunskap, men det gjorde också kunskapen ytterst sårbar. Idag är vi inte begränsade på det sättet. Vi är inte beroende av fysiska exemplar för att ta till oss kunskap, och vi är därför inte heller bundna till att vara på en specifik plats för ändamålet. Istället för att se kopiering som stöld kan man välja att se det som backup. Internet – Alexandria 2.0 – kan inte brännas ner, och ju fler kopior det finns av ett verk desto större är chansen att det fortfarande går att återskapa eller ta del av efter att det multiresistenta dataviruset Theodosius 2.0 käkat upp alla servrar som inte enbart och uteslutande sprider Guds ord.

Bibliotheca Alexandrina invigdes den 23 april 2003 och är en hyllning till det mytomspunna antika biblioteket. Bilden är public domain.

Andra bloggar om: alexandria, internet, kopiering, bibliotek, intressant?

Jag och flera med mig har ju som bekant en förkärlek för att likna Internet vid biblioteket i Alexandria. Termer som “Alexandria 2.0″ är förekommande. Nå, för att vara ärlig...

I takt med att den forne Monty Python-medlemmen Terry Jones blivit allt mer historisk (läs: gammal) tycks han också intressera sig alltmer för just historia. Tillsammans med BBC-producenten Alan Edeira har han skrivit och producerat böckerna och filmerna Crusades och Medieval Lives. Nu har de kommit ut med boken Barbarerna – Romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv.

Författarna betonar i förordet att de “förvisso inte är några experter på området” och det ska man nog ha med sig när man läser boken. Terry Jones och Alan Edeira är inte historiker, snarare skeptiker, och jag får känslan av att de i sin strävan att ifrågasätta den glorifierade bilden av romarriket lägger rätt mycket guld i den andra vågskålen istället. Kanske är det också mycket medvetet. Terry Jones är inget dumhuvud. Själv brukar jag ofta och gärna hävda att man bland komiker hittar några av de skarpaste intellekten.

Boken då. Den är skriven utifrån ett geografiskt perspektiv snarare än ett tidslinjärt. Man presenterar barbarerna utifrån deras geografiska hemvist i förhållande till Rom och inte utifrån deras plats på den historiska tidslinjen. Det är ett intressant grepp. Det ger förvisso en rörig bild av just Rom (igen, troligen avsiktligt) men det är ju inte heller Rom som är fokus i boken. Vi får stifta bekantskap med kelter, germaner, daker, hunner, vandaler, perser och flera andra. Och alldeles oavsett hur lite historiker Terry Jones och Alan Edeira är så får det nog anses vara ett bekräftat faktum att barbarerna inte alls var de ociviliserade vildar som Rom gärna ville att dess invånare skulle tro.

Jones och Edeira argumenterar framgångsrikt för att Roms storhet inte alls bestod i att romarna var mer civiliserade, mer högstående, mer teknologiskt utvecklade än sina grannar. Romarrikets storhet bestod i att de hade sin tids enda stående yrkesarmé och därför kunde de köra över vem de ville, och drog sig heller inte för att göra det. Faktum är att de var tvungna. En yrkesarmé är tärande på ekonomin. Rom behövde erövra landområden för att hålla ekonomin på fötter, men ju större imperiet blev desto större armé behövdes för att försvara gränserna. Det är en matematik som romarna helt enkelt aldrig riktigt fick ihop. Det var sådan matematik som ledde till att Caesar erövrade Gallien, och det är en obehaglig händelse som kastar ett eko in i vår tid.

Kelterna var skickliga metallarbetare och i Gallien satt de bokstavligen på en guldgruva. Vilket drog till sig Roms intresse, och i synnerhet då senator Caesar, som klurade ut en listig plan. Det må så ha varit att Rom ansåg sig lite finare och lite bättre än andra och hade en moralisk rätt att slå ihjäl och förslava icke-romare men man kunde inte säga i senaten att man ville invadera ett annat land för att sno deras naturtillgångar. Därför hittade Caesar en förevändning. Han påstod att ett annat keltiskt folk, helvetierna, rustade för att ta hela Gallien i besittning. Vilket i sig inte var av större intresse, men Caesar framhöll detta som ett hot mot Rom självt. På så sätt lyckades han få sig själv utsedd till Galliens beskyddare år 59 före Kristus.

Känns mönstret en smula bekant kanske?

Caesar tycks i alla händelser ha varit ett av historiens största svin. Under hans fem år som protektor i Gallien dödades uppemot en miljon galler och lika många förslavades. Totalt sett minskade befolkningen med en tredjedel. Och det finns ett och annat som tyder på att Gallien aldrig var under hot från helvetiska vildar. I själva verket tycks det snarare som att helvetierna försökte sig på en välorganiserad folkvandring och att det var sanktionerat av, just det, Caesar.

Hört talas om Dakien? Inte? Det är inte så konstigt. Rom utplånade nämligen alla spår av dess existens, och det lilla vi vet om Dakien är nästan uteslutande sådant som nedtecknats av greker. Dakien besatt kunskap, kultur och dessutom en egen religion som bara försvann efter att romarna utfört ett regelrätt folkmord. Och apropå greker och försvunnen kunskap så besatt grekerna själva kunskaper som gick förlorade när Rom bredde ut sig. Vidden av hur mycket kunskap det rör sig om kan vi bara spekulera i, men grekisk (hellensk) vetenskap återupptäcks i våra dagar. Det tycks klart att de gamla grekerna besatt vissa kunskaper om matematik och mekanik som vi återuppfann sisådär tvåtusen år senare, men den romerska världsbilden är fortfarande så förhärskande att när man gräver fram gammal grekisk teknologi så tror man inte på vad det är man ser!

Jag skulle kunna fortsätta länge till, men då blir det inte en bloggpost utan en bok. Jag tycker att alla som är intresserade av ifrågasättande av sanningar ska läsa den här boken. Inte för att det är viktigt i sig att ifrågasätta romarriket, utan för att det är viktigt att ifrågasätta hur barbariska barbarerna egentligen är. Vi vet inte vilka kunskaper som trampades ner i leran av romerska stövlar. Är vi säkra på att vi inte gör om det, just nu?

Andra bloggar om: barbarerna, terry jones, alan edeira, böcker, recensioner, romarriket, historia, intressant?

I takt med att den forne Monty Python-medlemmen Terry Jones blivit allt mer historisk (läs: gammal) tycks han också intressera sig alltmer för just historia. Tillsammans med BBC-producenten Alan Edeira...