Skip to content

Månad: maj 2010

Wagenius lag

Utifrån Hanna Wagenius ursprungliga rader och min önskan om en lag motsvarande Goodwins lag, har Marcus Fridholm nu formulerat Wagenius lag. Det här är en anledning att älska Internet och bloggosfären.

Wagenius lag:
En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…

Så. Vem har ett konto på Wikipedia?


Andra bloggar om:

Usla kampanjer och din dotter

I vissa sammanhang är jag en grinig gammal gubbe. Något jag till exempel avskyr är usla reklamkampanjer och generellt dålig kundhantering. För många år sedan, före följetongen och ICA-Stig och hans kompisar, körde ICA en annan följetong där deras kampanjvaror var ute på olika äventyr. Det var ostar som åkte rutchkana och kexchoklad utklädd till monster på Halloween och fan vet vad. Det var så dåligt! Faktiskt så dåligt att jag slutade handla på ICA och hellre gick en halv kilometer extra till en annan affär. Man kan tycka att det är meningslöst för en enskild individ att inleda en bojkott, och det är det såklart, men jag visste att jag inte betalade för reklamen. Mitt samvete var rent.

Genom åren har jag också gjort slut med en pizzeria för att den inte förstod det där med kundvård (utom möjligen vad gällde stamkunderna i form av alkisar som satt på uteserveringen och skränade hela somrarna), med en krog som behandlade folk som boskap och med alla företag som trakasserar mig ute på gator och torg.

Dåliga kampanjer får mig helt enkelt att vilja bli kund hos någon annan. Fredagsmyschips? Nej tack som fan, och så rasslar det in några kronor på Estrellas konto istället. Och kunde jag så skulle jag byta bort Bredbandsbolaget som internetleverantör som straff för deras senaste kampanj. Vad är det för geni som har kommit på att falsksång är lika med folkligt? Varför är det ett monster som spelar trummor? Varför har basisten boxhandskar? Vad dricker ni?

Och apropå dricka: En annan kampanj som får mig att vilja agera tvärtom är den från stoppa langningen, som med ett äckligt ”din dotter”-argument vill få folk att låta bli att langa alkohol. Well, ni får mig att vilja börja! Bra jobbat.

Det är hög tid att för alltid diskvalificera din dotter-argumentet. Vi behöver en Goodwins lag som säger att den som drar in din dotter i diskussionen automatiskt förlorar.

Men innan vi gör det tänkte jag bjuda på några egna:

Vill du att staten ska läsa din dotters post?
Vill du att Säpo ska spara spillinformation om din dotter i strid med rådande lagstiftning?
Vill du att din dotter ska tilldömas skadestånd och fängelsestraff för en teknisk innovation?
Vill du att din dotter ska omfattas av rättssäkerhet om hon av någon anledning blir misstänkt för ett brott?
Vill du att polisen ska kunna hota att släpa ner din dotter till stationen för att hon filmar ett ingripande?
Vill du att din dotter ska betraktas som barnpornograf för att hon fotat sig själv?
Vill du att privata företag ska kunna vidta polisiära åtgärder mot din dotter?
Vill du att amerikanska staten ska kunna ta del av din dotters banktransaktioner?
Tycker du att din dotter ska utnyttjas som slagträ i debatter?

Och apropå Goodwins lag och liknande vill jag också passa på att slå ett slag för Wagenius lag: Varje gång du är överens med Kd bör du tänka ett varv till.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Spionen på FRA

Innan jag ens påbörjar någon slags recension vill jag vara tydlig med att jag nyligen träffade författaren Anders Jallai för ett samtal tillsammans med några andra bloggare. Jag fick också ett exemplar av boken och såg såklart till att få den signerad. Så nu kan alla, utifrån den informationen, själva bedöma trovärdigheten i recensionen.

Själva boken då. Jag tycker att det märks att Anders Jallai har skrivit den här boken för att han har något att berätta. Och då inte nödvändigtvis en intressant historia, utan snarare detaljerna runt den. Han har skrivit en roman som ska ligga tillräckligt nära den verklighet han känner till för att tangera fakta och ge en fingervisning om hur saker och ting fungerar. Det är naturligtvis upp till varje läsare att själv avgöra hur mycket man vill tro på. Själv nöjer jag mig med att säga att den väcker en del intressanta tankar.

Med detta sagt ska det också sägas att det inte är enbart positivt att Jallai skrivit en bok som så tydligt har ovan nämnda syfte. Ty det, tillsammans med det faktum att detta är hans debutroman, gör att boken har en del brister i själva berättandet. Personporträtten är kantiga, dialogen styltig och dessutom finns det ett par scener i boken där författaren inte kan få folk att sluta berätta spännande hemligheter på annat sätt än genom att låta Anton Modin bli akut trött och somna. Jag vet inte, men det känns inte jättelämpligt att en pilot och dykare lider av narkolepsi. Men det ska också sägas att Jallai själv under vårt möte ödmjukt delade med sig av erfarenheten att det brukar ta ungefär tio år att bli riktigt bra på något. Jag tycker att han blir en bättre författare ju längre boken lider, och med den utvecklingstakten lovar det gott inför framtiden.

Handlingsmässigt har boken ett lite säreget upplägg. Den typiska valfisken som det är ett slags standardupplägg syns inte till. Här händer det grejer lite titt som tätt och är emellanåt lite rörigt och svåröverblickat men det är nog också meningen. Jag tror att lite av poängen med det är att illustrera att spionvärlden är rätt rörig. Vad som däremot aldrig infinner sig i handlingen är den där riktiga spänningen. Det rullar på och det händer saker men jag upplever aldrig att det blir riktigt farligt och jag känner aldrig något direkt för någon av bokens personer.

Men. Om man samtidigt har i åtanke att de bakgrundshistorier som berättas i boken (och som vävs in i lagom mastiga portioner) skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, då är det fortfarande en läsvärd bok, och ett smart sätt att föra ut informationen. Och så slutar den med en av de mest kittlande cliffhangers jag någonsin läst. Faktum är att bokens absolut sista mening ensamt får mig att vilja läsa uppföljaren.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Sila mygg och svälja kronhjortar

Kronprinsessan Victoria vill överlämnas vid altaret av pappa kungen. Något som svenska kyrkan motsätter sig, och nu står tydligen landets ledarskribenter i kö för att skälla på henne för det, eftersom handlingen dels är ett avsteg från svensk tradition och dels för att det symboliserar att hon övergår från att vara sin fars ansvar till att vara sin makes, och detta är då ojämställt och omodernt.

Är det verkligen det som är det stora problemet här? Vi pratar alltså om en människa som föds till ett ämbete, som saknar både rösträtt och åsiktsfrihet och således är att betrakta som omyndigförklarad, och som måste få sin fars tillstånd såväl som regeringens för att få gifta sig. Det är ju jävligt modernt! Dessutom kan man ju diskutera vilket som är mest omodernt och kvinnofientligt: Att en kvinna av egen fri vilja väljer ett förfarande som i andras ögon tycks just omodernt och kvinnofientligt, eller att andra bestämmer åt henne att hon inte får göra så.

”Kvinnan är inte en omyndig varelse som först tillhör fadern och sedan maken”, skriver Aftonbladet på ledarplats. Men just den här kvinnan är ju precis det – en omyndig varelse som uppenbarligen först tillhör fadern och sedan maken. Annars skulle väl inte hennes pappa och regeringen behöva godkänna hennes gemål? Det svenska kungahusets existens försvaras allt som oftas utifrån att det är en bra symbol för Sverige. Men vad ger det oss för trovärdighet som nation när vi kritiserar andra kulturer för att kvinnor gifts bort och behandlas som ägodelar? Och hur bra är egentligen en symbol som så illa speglar vårt samhälle i stort?

Jag bryr mig inte nämnvärt om bröllopet. Däremot bryr det mig att det får så enormt mycket mediautrymme. Istället för att granska makthavarna lägger man allt fokus på den som inte har någon. Vem bryr sig om att Författningsskyddet bryter mot grundlagen när vi kan diskutera huruvida Kungen ska överlämna sin dotter till Boxer-Robert eller om hon kan gå själv? Istället för att ifrågasätta hela prylen som är ytterst ålderdomlig och inte på något sätt kan försvaras i ett jämställt 2010-tal, slår man ner på en detalj som i sitt sammanhang verkar precis så mossig och förlegad som sig bör. Jag begriper inte. Det måste vara mig det är fel på.

Gemålen.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Myndigheten som omyndigförklarades

Need to know basis. Ni har alla hört frasen i diverse amerikanska politiska thrillers och deckare. Det är en term som innebär att var och en i en operation bara ska veta så mycket de behöver veta för att utföra sin uppgift. Det man inte vet kan man inte tjalla om.

Det verkar inte vara långt från verkligheten. Åtminstone tycks det vara så man opererar på Säpo. Där har en åklagare konstaterat att tjänstemän på Säpo ganska omfattande och under lång tid underlåtit att förstöra material från nedlagda utredningar, och dessutom gjort sökningar i material som borde ha varit förstörda. Men förundersökningen är nedlagd därför att, översatt till brukssvenska, de inte visste att det var otillåtet. Tjänstefel har inte begåtts eftersom personalen är för inkompetent för att kunna stå tills vars för sina handlingar.

Need to know-basis med andra ord. De vet hur man samlar in material och hur man söker i systemet, men inte hur man förstör material eller att det är off limits när väl en utredningar har lagts ner. Och cheferna vill antagligen inte heller veta något om det utan bara se resultat. Så alla i hela kedjan vet för lite för att kunna ställas till svars. Fiffigt.

Jag skulle vilja påstå att om man är för inkompetent för att stå till svars för sina handlingar, då borde man rimligen också vara för inkompetent för sin tjänst. Det är väl inte mer än rätt? Tror ni att en byggnadsarbetare skulle kunna skita i föreskrifterna, och sedan, när bygget rasar samman, försvara sig med att han faktiskt är fullständigt inkompetent – och behålla jobbet? Och skulle hans chef sitta kvar?

Det är också anmärkningsvärt att ett av Säpos system de facto saknar funktion för att förstöra material när det inte längre får lagras. Systemet är alltså inte byggt för att vara lagligt, får man påstå. Men, jag antar att de som skrev koden, liksom deras projektledare, också var inkompetenta.

3.1.7.1.1. Vid något enstaka tillfälle har teknikenheten misslyckas med att förstöra telematerialet.

Ursäkta, men det här är faktiskt en hysteriskt rolig formulering. Jag fattar såklart att det här handlar om uppstyrda system där man inte trycker på delete eller drar objekt till papperskorgen när man vill slänga dem. Men ändå; en teknikenhet som misslyckas med att förstöra data, det låter synnerligen inkompetent.

Slutligen reagerar jag över att alla Säpos tre avdelningar är inblandade i den här soppan. Inklusive Författningsskyddet som, av namnet att döma, alltså har till uppgift att försvara grundlagen och sådant trams.

Underrättelseväsendet har ett inbyggt problem som vi inte kommer runt. Ett moment 22. En variant av ”vem kontrollerar kontrollanterna?”. Ty underrättelseverksamhet måste per definition vara hemlig annars förlorar det liksom sin poäng. Underrättelseverksamhet kan inte bedrivas med öppenhetsprinciper och insyn. Därför är det enormt viktigt att underrättelseväsendet har tydliga riktlinjer och system att arbeta efter, samt att dess personal är nogsamt utbildade i vad de får och inte får göra, och vilket tungt ansvar de faktiskt har.

Men det som nu kommer fram tyder på att det finns stora brister i såväl utbildning som system. Så vad har vi för garantier för att FRA skulle sköta sig och hålla sig inom sina råmärken? Vi vet redan att FRA brutit mot lagen genom att avlyssna trafik som de inte får avlyssna. Nu har de lagar FRA har att hålla sig till utvidgats till att omfatta det FRA gjort hela tiden, men vad har vi för garantier för att de håller sig inom gränserna den här gången?

När FRA-lagen diskuterades som hetsigast 2008 försökte regimen lugna kritikerna med lite rosetter och garantier om att överskottsinformation skulle förstöras. Men hur vet vi det? Har FRA:s system någon förstör-knapp för lagrad information? Har deras system något bäst-före-datum på insamlat data så att det automatiskt förstörs när det inte längre får sparas? Ja, det har beslutats om en tillsynsmyndighet, men vad hjälper det om det enda som händer är att förundersökningen läggs ner för att alla inblandade är för inkompetenta? Säpos tillsynsmyndighet slog visserligen larm, men enligt åklagarens rapport har detta pågått med säkerhet sedan 2004, och kanske ända sedan 1999. Felaktigt lagrade uppgifter kan hinna ställa till mycket elände på tio år.

Lita på oss, säger de. I helvete, säger jag.

Opassande, Rick Falkvinge, Juristen och Kalle Vedin skrev om detta när det först blev känt. Mark Klamberg hakar på med en analys.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant!

Kasta inte bort din röst

När det drar ihop sig till val brukar det i olika sammanhang dyka upp resonemang om att kasta bort sin röst. Vanligtvis som argument för att inte rösta på ett utomparlamentariskt parti. Resonemanget är att eftersom risken är stor att partiet inte tar sig in i riksdagen vore det att kasta bort sin röst.

Jag tycker förvisso att man ska vara rädd om sin röst och inte kasta bort den, men jag tycker att ovanstående resonemang är felaktigt. För det första finns det ingen garanti för något parti att behålla sin plats i parlamentet, även om oddsen varierar; ju mer betong i arslet desto stadigare sitter man. Inför höstens val har såväl Kristdemokraterna som Centern tidvis uppvisat så svagt stöd att en röst på något av partierna mycket väl skulle kunna vara ”bortkastad”.

Men framför allt är resonemanget felaktigt såtillvida att representativ demokrati bygger på att var och en röstar efter övertygelse. Nu är det ju i och för sig så att när man klumpat ihop sig i två allianser är det tryggast att rösta på det största partiet i den färg man gillar eftersom man därigenom minimerar risken att ens röst hamnar i den där högen med röster som inte gör någon skillnad för vem som får bilda regering. Men å andra sidan verkar det ju inte som att det blir någon direkt skillnad ändå. Man bör ju därutöver allvarligt fundera över vad man egentligen röstar på när partierna redan på förhand klumpar ihop sig på det viset. En röst på något av de blå är en röst på Moderaterna; en röst på någon av de rödgröna är en röst på Socialdemokraterna. Om jag inte vill rösta på Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle jag uppleva detta arrangemang som tämligen bortkastat.

2006 röstade jag på Centern. Det bidrog till att vi har den regering vi har idag, där Centern alltså ingår. Där kan vi börja snacka om att kasta bort sin röst! Ingenting av det som fick mig att rösta på Centern har fått genomslag som praktisk politik. Jag ville ha ett stopp på det så kallade Bodströmsamhället. Det eskalerade och bytte namn till Asksamhället. Det är förvisso en skillnad, men…

Den frihetliga politik jag hoppades att Centern skulle kunna driva blev det ingenting av. Och den strategi flera av Centerns riksdagsledamöter har valt är direkt pinsam. Istället för att medge att de vackra orden blev tomma löften och försöka förklara varför, försöker man låtsas att man har fått till förbättringar och rönt framgångar. Ska jag vara glad över att FRA-lagen fick en rosett till? Ska jag applådera att Ipred måhända kunde ha varit ännu jävligare? Är Centerns ambitionsnivå att vara lite mindre dåliga än sämst? Det är i så fall en milsvid skillnad från det uppkäftiga, kaxiga och liberala Centern jag såg innan valet.

Jag känner flera centerpartister som jag fortfarande har fullt förtroende för. Som jag betraktar som vänner jag i vissa fall ännu inte har träffat. Ibland får jag lite samvetskval gentemot dem för att jag sparkar så hårt på deras parti. Men de sitter inte i riksdagen och är således oskyldiga, och är för den delen ungefär lika frustrerade och besvikna som jag. Jag har all respekt för de som valt att stanna kvar i partiet och kämpar för att vända det på rätt köl igen, och jag hoppas att de inte tar åt sig.

Men fram till den nittonde september, då jag kan rätta till mitt misstag genom att rösta på mig själv, är jag centerväljare och som sådan tänker jag fortsätta att sparka på det parti som har till uppgift att representera mig men istället väljer att representera tjänstemän och amerikanska bolag.

Tänk dig för. Kasta inte bort din röst.


Andra bloggar om: , , intressant

Vilken färg vill du ha på din fascism?

Den avgående statsministern Fredrik Reinfeldt debatterade härommorgonen mot sin efterträdare Mona Sahlin. Jag såg inte hela den så kallade debatten, men det jag såg gjorde mig lätt gråtfärdig av frustration. Samtalet är mesigt artigt och bägge debattörernas retorik går ut på att anklaga motparten istället för att prata om vad de själva vill göra.

Och vad är det då de anklagar varandra för att vilja göra? Tja, något! Ty själva vill de nämligen inte göra något alls. Inga förändringar ska vi ha. Om Reinfeldt får behålla makten ska han inte göra något och Sahlin får ta över tänker hon inte göra nåt heller.

Är jag orättvis? Säkert, men diskussionen om bensinskatt var en klockren illustration av min poäng. Där gick Reinfeldt till artig attack och hävdade att de rödgröna ville höja bensinskatten och det skulle drabba glesbygdsborna.

Sahlin kontrade då, vänligt, med att förklara att den höjning man föreslagit innebär en ökad kostnad på fyrahundra kronor för den som kör tusen mil om året, och den kostnaden har man kompenserat för i ett nytt avdrag.

Med andra ord:

”Er politik skulle innebära en förändring.”
”Nej, vår politik skulle inte förändra ett smack.”

Fyrahundra kronor mer eller mindre i bensinskatt, som man i så fall får tillbaka i form av ett avdrag, är det vad som kvarstår när de sju riksdagspartierna klumpat ihop sig i två allianser? Är det vad medborgarna har att välja mellan? Det är rent förolämpande!

Jag hoppades att vi för en gångs skull skulle gå in i en valrörelse som handlade om något annat än skatter. Där någon form av ideologi skulle lysa igenom. Med tanke på vad som har hänt i Sverige och i världen de senaste åren i form av ökad övervakning, hårdare kontroller och minskad individuell frihet, så vore det sannerligen på tiden att valet stod mellan mer restriktioner eller mer frihet. Men ju mer akut det blir att få upp de frågorna på agendan, desto mer slår man händerna för öronen, blundar och skriker ”VÅRDSKOLAOMSORG!”. Jag kan inte tolka det som annat än att blocken är överens om den restriktiva politiken.

Om du inte vill ”kasta bort din röst” på ett parti som inte sitter i riksdagen idag kan du alltså välja mellan blå fascism och röd fascism. Den ena innebär lite mer pappersarbete om du tar bilen till jobbet.

Kasta inte bort din röst på dem. Använd den istället för att göra skillnad.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Slappna av, Polen

Det här är en jättekonstig historia. Polska popstjärnan Dorota Rabczewska har sagt att bibeln författades av människor som drack för mycket vin och rökte örtcigaretter. För det uttalandet kan hon få böter, eller rent av fängelse, om man ska tro artikeln i DN.

För det första: Det är väl inget konstigt påstående att bibeln författades av vinpimplare? Örtcigaretterna vet jag inget om, men att döma av de passager av bibeln jag faktiskt läst tycker jag att det känns som att alla på den tiden drack vin, jämt. Jesus själv bjuckade ju friskt på vin som han hade gjort själv. Lite schysst röka på det och miraklen är förklarade.

Ännu märkligare är emellertid att någon skulle kunna riskera fängelse för den åsikten. Polen har kanske inte gjort sig känt för att vara yttrandefrihetens främsta förkämpe, men det får väl finnas gränser för hur löjlig man får vara.

Däremot förstår jag inte Dorota Rabczewskas inpass om att hon tror mer på dinosaurier än på bibeln. Både bibeln och dinosaurier finns, bevisligen. Däremot mår vi förmodligen bäst av att ta det de säger med en nypa salt.

Men det allra konstigaste är nog ändå att Ryszard Nowak, som riktar skarp kritik till Dorota Rabczewska, är ordförande för en kommitté med uppgift att försvara samhället mot sekter. Han är skitarg och menar att Dorota Rabczewska skymfat religiösa känslor bland både kristna och judar. Och det må så vara, men det spontana intrycket är ju att Ryszard Nowak snarare försvarar sekter mot samhället.

Slutligen är det intressant i tider då Muhammedkarikatyrer är på tapeten titt som tätt. Senast på området är att Comedy Central stoppar ett South Park-avsnitt där profeten gör sitt andra framträdande – hans första var före 9/11, vilket är värt att notera då uppståndelsen den gången uteblev. Hur som helst är tydligen polska katoliker också jävligt lättkränkta, och yttrandefrihet är alls icke självklart i kristna EU-länder heller.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

När får vi en asfalteringsköpslagstiftning?

Under förra veckan kunde vi läsa och höra flera obehagliga skildringar om de så kallade asfaltsligorna som erbjuder folk billig asfaltering och stenläggning och sedan skickar ut unga pojkar att utföra arbetet. Ett arbete som de utför under usla förhållanden, till dålig eller ingen lön och dessutom ofta under tvång. Lockade av fagra löften om arbete och ett bättre liv har de hamnat i Sverige där de enligt känt mönster fråntas rörelsefrihet och pass.

Frågan är emellertid varför inget media mig veterligen velat kalla det hela vid sitt rätta namn: Trafficking.

Svaret är förstås att det ordet är avsatt för exklusiv användning. Det används enbart i sammanhanget prostitution och gäller bara det täcka könet.

När sexköpslagen debatteras så är det alltid någon försvarare av lagen som hänvisar till trafficking och hävdar att det är den verksamheten man vill bekämpa. Ett behjärtansvärt syfte, men falskt och förljuget. Faktum är att sexköpslagens förespråkare utnyttjar traffickingoffer för att försvara en lagstiftning som inte har ett dyft med trafficking att göra.

För om det hade något med trafficking att göra, då skulle väl rimligen hela ligan prostitutionsmotståndare traffickingbekämpare stå på barrikaderna nu och kräva ett omedelbart förbud mot att köpa tjänsten asfaltering? Det är den enda rimliga slutsatsen. Allt annat än ideell asfaltering måste förbjudas för att skydda de pojkar som används som slavar i den här smutsiga branschen.

Och för övrigt är det väl ingen som tror att någon alls vill asfaltera egentligen? Jag menar, stå hela dagarna i het tjära och andas in giftiga ångor medan hänsynslösa bilister dundrar förbi i hundra blås bara några centimeter från vägarbetarens smältande skosulor? Skulle någon arbeta med dylikt frivilligt? Verkligen? Skulle du vilja att din dotter..?


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Joshens sats

Sargoth skriver om matematik, och det kluriga att avgöra om det är något som uppfinns eller upptäcks. Det fick mig att tänka på en uppfinning eller upptäckt som jag gjorde för några veckor sedan då jag låg på en sjukhussäng i ohyggligt läckra over-knee-strumpor och väntade på operation.

Eftersom jag för stunden hade absolut inget att göra utan bokstavligen glodde i taket, ”roade” jag mig med att räkna håll i en sådan där ventilationsplatta. Det var en stor platta, och efter att ha tappat räkningen några gånger (små, jämnt fördelade hål i långa rader är lätta att tappa bort sig i, särskilt när man fått morfin) kom jag fram till att plattan var en kvadrat vars sidor var trettionio hål långa. Det verkar förvisso troligare att sidorna var fyrtio hål långa, men då hade problemet varit löst, jag hade haft tråkigt och ni hade inte fått den här bloggposten.

39×39 är ett alldeles för stort tal för att jag ska kunna räkna det i huvudet. 40×40 är däremot busenkelt. Så där jag låg började jag fundera över om det fanns ett enkelt sätt att räkna baklänges. Kunde jag, genom att veta att 40×40 är 1600, finna en formel som gav mig svaret på 39×39? Det visade sig att jag kunde det. Genom att ägna en stund åt att jämföra små tal i huvudet började jag se ett mönster. Det gick till ungefär såhär:

2x2=4. 3x3=9. Skillnaden är 5. 4x4=16. Skillnaden är nu 7. 5x5=25. Skillnaden är 9. Hmm… 6x6=36. Skillnaden är nu 11. Skillnaden mellan produkterna ökar linjärt med faktorerna. Det finns ett mönster.

Om man då adderar talen med varandra istället för att multiplicera får man följande: 2+2=4. 3+3=6. 4+4=8. Och så vidare. Och genom att lägga till 1 får man differensen mellan de olika produkterna ovan. Alltså: 2+2+1=5. 3+3+1=7. Och genom att dra av summan av det lägre talets två faktorer plus ett från en multiplikation får vi produkten av dem.

Min takplatta innehöll 1521 hål enligt uträkningen:

39x39=(40x40)-(39+39+1)

Det kvarstår dock att avgöra om det är en uppfinning eller en upptäckt, och hur många skäggiga greker som kände till det här tvåtusen år före mig, och om jag hade vetat det om jag bara hade varit mer intresserad av ämnet när jag gick i skolan. Eller om någon hade introducerat mig för morfin tidigare.


Andra bloggar om: , intressant?