Skip to content

Spionen på FRA

Innan jag ens påbörjar någon slags recension vill jag vara tydlig med att jag nyligen träffade författaren Anders Jallai för ett samtal tillsammans med några andra bloggare. Jag fick också ett exemplar av boken och såg såklart till att få den signerad. Så nu kan alla, utifrån den informationen, själva bedöma trovärdigheten i recensionen.

Själva boken då. Jag tycker att det märks att Anders Jallai har skrivit den här boken för att han har något att berätta. Och då inte nödvändigtvis en intressant historia, utan snarare detaljerna runt den. Han har skrivit en roman som ska ligga tillräckligt nära den verklighet han känner till för att tangera fakta och ge en fingervisning om hur saker och ting fungerar. Det är naturligtvis upp till varje läsare att själv avgöra hur mycket man vill tro på. Själv nöjer jag mig med att säga att den väcker en del intressanta tankar.

Med detta sagt ska det också sägas att det inte är enbart positivt att Jallai skrivit en bok som så tydligt har ovan nämnda syfte. Ty det, tillsammans med det faktum att detta är hans debutroman, gör att boken har en del brister i själva berättandet. Personporträtten är kantiga, dialogen styltig och dessutom finns det ett par scener i boken där författaren inte kan få folk att sluta berätta spännande hemligheter på annat sätt än genom att låta Anton Modin bli akut trött och somna. Jag vet inte, men det känns inte jättelämpligt att en pilot och dykare lider av narkolepsi. Men det ska också sägas att Jallai själv under vårt möte ödmjukt delade med sig av erfarenheten att det brukar ta ungefär tio år att bli riktigt bra på något. Jag tycker att han blir en bättre författare ju längre boken lider, och med den utvecklingstakten lovar det gott inför framtiden.

Handlingsmässigt har boken ett lite säreget upplägg. Den typiska valfisken som det är ett slags standardupplägg syns inte till. Här händer det grejer lite titt som tätt och är emellanåt lite rörigt och svåröverblickat men det är nog också meningen. Jag tror att lite av poängen med det är att illustrera att spionvärlden är rätt rörig. Vad som däremot aldrig infinner sig i handlingen är den där riktiga spänningen. Det rullar på och det händer saker men jag upplever aldrig att det blir riktigt farligt och jag känner aldrig något direkt för någon av bokens personer.

Men. Om man samtidigt har i åtanke att de bakgrundshistorier som berättas i boken (och som vävs in i lagom mastiga portioner) skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, då är det fortfarande en läsvärd bok, och ett smart sätt att föra ut informationen. Och så slutar den med en av de mest kittlande cliffhangers jag någonsin läst. Faktum är att bokens absolut sista mening ensamt får mig att vilja läsa uppföljaren.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Published inBöcker
%d bloggare gillar detta: