Skip to content

Månad: juni 2010

Det går allt fortare utför

Dagens tant Gredelin är tydligen att införa retroaktiv lagstiftning. Jag är inte förvånad. Man kunde ana det redan inför införandet av Ipred, då hon uttalade sig om att lagen inte skulle gälla retroaktivt och fick det att låta som en eftergift. Med tanke på hur justitieministerns ideologiska kompass verkar snurra hejvilt skulle jag gissa att den ligger på en magnet, och man undrar ju vilken princip hon tänker ge sig på nästa gång. Ett tips är rätten till nödvärn. Faktum är att det nog rent av vore klokt, för den här regeringen är snart att betrakta som en fara för allmänheten, och då kan nödvärn bli tillämpbart. (Och nej FRA, Säpo och andra, jag uppmanar inte till väpnad revolt, jag raljerar bara en smula. Ge er iväg ut och grip någon stockholmare som ska ”eta” lunch för terroristprat istället.)

Samtidigt nås jag av nyheten att Black Internet nu känner sig tvungna att börja censurera den tjänst som deras kunder betalar för. För stunden har jag inget att säga om det, jag är helt enkelt för bedrövad av utvecklingen i det här landet. Läs Rick istället, och skriv en debattartikel för SvD.

Själv ska jag hälla i mig kaffet och gå till jobbet för att avskärma mig från världen i några timmar. Det ska bli spännande att se vad mer som har kollapsat när jag kommer ut genom grindarna igen…


Andra bloggar om: , , ,

Valfail, jag menar, valpejl

Det är inte direkt någon hemlighet att min röst kommer att hamna hos Piratpartiet i höstens riksdagsval, men vilken kandidat ska jag lägga min röst på? Jag satt och funderade lite på det och insåg att det finns tre kriterier som är viktiga för mig som väljare; kandidatens ålder, bostadsort och taxerad inkomst 2008.

Jag vill att min kandidat ska vara i rätt ålder. Det är viktigt, för som alla vet säger åldern oerhört mycket om vad det är för en person. Typ trettiotre år vore lagom. Tillräckligt gammal för att ha hunnit samla på sig livserfarenhet, men tillräckligt ung för att kunna ta till sig nya perspektiv.

Var man bor är också väldigt karaktärsdanande och viktigt att veta. Jag vill inte ha en kandidat som bor i Stockholm för det har man ju sett i Norrlands Guld-reklamen hur ståkkålmare är. Men, jag vill inte rösta på nån bonnläpp, som i Norrlands Guld-reklamen, heller. Nej, helst vill jag ha en kandidat från lagom stor och opretentiös industristad i Södermanland.

Slutligen är det också viktigt vad min kandidat hade för taxerad inkomst 2008. Jag vill inte ha en kandidat med för låg inkomst för då kan han eller hon lockas att bli kriminell, men jag vill heller inte att min kandidat har för hög inkomst för då är hon eller han sannolikt kriminell. En hederlig taxerad inkomst runt trehundraåttiotusen verkar lagom.

Nå, efter att jag hade insett att det här är vad jag söker hos en riksdagskandidat måste jag så börja fundera hur tusan jag skulle kunna hitta en sådan. Piraterna bloggar så mycket om vad de tycker och vill göra och det är ärligt talat helt ointressant när allt jag vill veta är hur gammal du är, var du bor och vad du taxerade för inkomst 2008.

Men tack vare ett framgångsrikt samarbete och ett stycke god grävande journalistik signerat Sveriges Television och Sveriges Radio kan jag nu få veta exakt dessa uppgifter om Piratpartiets kandidater. Och inte nog med det – det visade sig att det finns en snubbe som passar exakt in på det jag söker. En… nu ska vi se… Johnny Olsson, från Södertälje.

Eftersom jag är en nyfiken natur så tyckte jag att det skulle vara lite intressant att få veta mer om vem den här Johnny Olsson är. Jag har ju i och för sig redan bestämt mig eftersom jag vet allt det viktiga om honom, men ändå – nyfiken. Så jag kickade igång mitt häftiga hackerprogram 1337h@xxor Pro, som i princip är en terminal med giftgröna bokstäver på svart bakgrund, och knattrade loss på tangenterna. Det fladdrade förbi häftiga bilder och zoomades in på Olssons hus, precis som på film, medan jag skrev osynliga kommandon. Det tog inte lång stund att hitta hans dator, som naturligtvis var lösenordsskyddad. Det är emellertid inget problem, för som alla vet så finns det alltid en bakdörr, och lösenordet är Geoff.

Väl inne i Olssons dator hittade jag en enkät han har fyllt i, så den kopierade jag. Jag tänkte att om det nu till äventyrs är någon som är intresserad av mer än de tre sakerna som spelar roll, så kan det ju vara intressant. Håll till godo.

Presentera dig själv:
Jag är född 1977 och uppväxt i Norduppland, vid Dalälvens norra strand. Via ett par turer fram och tillbaka mellan barndomens landsbygd och Gävle gjorde jag en kort mellanlandning i Stockholm innan jag bosatte mig i Södertälje. Där är jag sedan flera år sambo, kattägd och sedan ett år tillbaka också pappa.

Jag har ett stort musikintresse men är också mycket kräsen, och när jag lyssnar så lyssnar jag verkligen. Musik är inget jag har på i bakgrunden – sådant har man teven till. Riktigt bra musik avnjuts bäst med goda vänner och gott öl. Läser mycket och har alltid tyckt om, och varit bra på, att skriva. Jag har också ett stort hockeyintresse och följer med stor ångest både Brynäs här hemma och Buffalo Sabres i NHL. Det är på det hela taget självplågeri. Och så är jag såklart intresserad av teknologi. Inte hur den är uppbyggd, utan vad den kan användas till.

I vår kultur tycks vi identifiera oss mycket med vårt yrke, att döma av hur folk alla möjliga sammanhang presenterar sig med sin yrkestitel eller efterfrågar yrke vid mingeltillfällen. Jag har aldrig riktigt känt det behovet. Jag är den jag är oavsett vad jag för stunden gör för att ha tak över huvudet och mat på bordet. Men eftersom det är viktigt för många så kan jag berätta att jag sedan fyra år tillbaka är industriarbetare. Dessförinnan har jag bland annat sanerat kärnkraftverk, kört budbil och varit IT-pedagog.

Varför ska man rösta på dig?
För att jag inte bara tänker be om ditt förtroende nu. Jag tänker också förtjäna det sedan.

Vilka tre politiska frågor är de viktigaste för dig att driva?
Piratpartiet har tre grundpelare: Integritet, kultur och kunskap. Det sammanfattar det hela ganska bra. Jag vill ha ett samhälle som värnar individens frihet och integritet. Jag vill ha ett samhälle där kultur sprids och omfamnas eftersom kultur är kittet som håller ihop oss och som skapar förståelse och samhörighet. Jag vill ha ett samhälle som bejakar kunskap och baseras på fakta istället för fördomar.

Var någonstans skulle du placera dig själv på en politisk vänster – högerskala?
Ingenstans. Politik är inte tvådimensionellt. Frihetsideal finns på bägge sidor av staketet. Tyvärr gäller detsamma för rädslan och övervakningsivern.

Vem är din politiska förebild?
Rosa Parks. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna sätta mig in i vilket enormt civilkurage som måste ha krävts för att vägra låta sig hunsas mer i ett samhälle där lagen föreskrev att hon skulle hunsas. Det finns mycket vi kan lära oss av Rosa Parks. Till exempel att människor faktiskt får nog, att korkade lagar ska ifrågasättas och att världen kan förändras bara någon sätter bollen i rullning.

Om du var aktiv i ett annat parti, vilket skulle det vara?
Det skulle jag inte.

Finns det en fråga där du ändrat ståndpunkt inom politiken?
Givetvis. Man ska alltid vara öppen för att ompröva sin ståndpunkt. Något annat är faktiskt bara dumt.

Om du får en riksdagsplats kan du då tänka dig att rösta emot ditt parti, i en för dig mycket viktig fråga?
Ja, i den händelse att partiet plötsligt navigerar bort från sina principer. Jag skulle också kunna rösta emot min partigrupp om den av någon anledning ville göra något annat än vad vi enats om som parti. Risken för något av detta är emellertid obefintlig. Vi kan inte, för att anknyta till ett slitet och misshandlat citat, ge upp frihet för att få säkerhet eftersom frihet är det vi kämpar för.

Bedriver du en personvalskampanj?
Det gör väl alla i någon utsträckning? Men min prioritering är: Sakfrågorna, partiet, jag. Självklart vill jag till riksdagen, men viktigare är att Piratpartiet tar plats i riksdagen, och allra viktigast är att våra frågor drivs i riksdagen.

Andra som piratkopierat valpejls enkät: Gabriel Sjölund, Anna Troberg, Jan Lindgren, Emil Isberg, Gun Svensson, Rickard Olsson.

Rosa Parks mottar Frihetsmedaljen av dåvarande president Bill Clinton.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Mer nätkärlek

Som en och annan kanske har märkt har den här bloggen varit trasig ett par dagar. Skälet till detta är, för att göra historien kort, att jag är en idiot. Eller i vart fall fullkomligt okunnig i ämnet databashantering.

Bloggen bygger på WordPress, och WordPress uppgraderas titt som tätt. Själv blev jag lat någonstans längs vägen och slutade hänga med i uppgraderingarna, något som började hota med att ställa till problem. Så när WordPress 3.0 släpptes bestämde jag mig för att det var dags.

Nå, utan att gå in på detaljer så uppstod det problem. Problem som har med databasen och teckenuppsättning att göra. Problem som jag inte kunde lösa. Och vad gör man då? Tja, för mig är det naturliga att ställa sig på Internet och skrika på hjälp. Och till skillnad från i den otäcka gammelvärlden är det så att på Internet stannar förbipasserande upp och frågar vad man behöver hjälp med.

En av dem var den här gången the blogger formerly known as Blogge Bloggelito (som i sin tur kan behöva din hjälp). Han hojtade en och annan felanalys och välmenande lösningsförslag åt mitt håll varpå jag snabbt insåg att min kunskapsnivå vad gäller databaser är så låg att jag inte ens förstår instruktioner i ämnet. Vilket renderade ett erbjudande; skicka över databasen så ska pappa fixa. (Jag lyckades lista ut hur man exporterade databasen faktiskt.)

Så. En stund senare fick jag tillbaka en lagad version och under svåra svettningar importerade jag den igen, livrädd för att jag skulle göra nåt fel som raderade Internet. Men även detta svåra nummer lyckades jag med, loggade in och såg att allt nu såg ut som det skulle. Inga konstiga tecken istället för å, ä och ö. Inget knas, bara prydliga, ordentliga bokstäver.

Den bild av bloggosfären som en pladdrande kloak och Internet i stort som ett evighetsmörkt träsk av barnporr och mobbning har väldigt lite likhet med det Internet jag känner och lever på. Mitt Internet är fullt av kunskap, tolerans, hjälpsamhet och kärlek. Dagar som den här är jag bara tacksam att jag får vara med.


Andra bloggar om: , , , ,

Fusk-VM

Det är mycket prat och skriverier och fusket inom fotbollen just nu. Det är handssituationer i nästan varenda match och experterna står i studion och kliar sig i huvudet och undrar varför. Kan det vara nåt med bollen eller med luften? Och så pratas det om hur det ”förstärks” när någon fälls eller blir dragen i tröjan. Säg som det är istället; det filmas. Fuskas.

Jag ska berätta varför. För att spelarna är vana vid att komma undan med det. En spelare som filmar har ganska stor chans att få med sig en frispark eller straff, och om han inte får det är det sällan han själv får några reprimander. Domaren har ett ögonblick på sig att avgöra om spelaren blir fälld eller kastar sig, och även om han väljer att inte blåsa frispark ska han vara väldigt säker på sin sak för att dela ut en varning för filmning. Låg insats, hög avkastning. Därför fuskas det.

Problemet är helt enkelt att man inte kan döma i efterhand. När Rivaldo drabbades av plötslig huvudvärk efter att han turkisk spelare sparkat bollen mot hans knä i en hörnsituation i VM 2002 fick han visserligen böter i efterhand, men med hans lön utslagen över året tjänade han antagligen ihop till boten under tiden han låg på gräsmattan och vred sig, så i värsta fall gick han bara jämt upp.

Här är därför ett par förslag.

Om en spelare fuskar på ett sätt som uppenbart påverkar matchens utgång och det kan ställas utom rimligt tvivel vid en granskning i efterhand ska motståndarna tilldömas segern. Rakt av. Ett sådant fall är till exempel när Theiry Henry tog bollen med handen vilket ledde till att Frankrike vann sin kvalmatch mot Irland och fuskade sig till VM. Hade möjligheten funnits att tilldöma Irland segern i efterhand hade Frankrike sluppit vara i Sydafrika och skämma ut sig. Men dessutom; hade en sådan regel funnits hade Henry aldrig spelat bollen med handne, och om han ändå hade gjort det hade han varit tvungen att genast påtala för domaren att målet skulle underkännas, annars skulle han bli syndabock istället för hjälte. Matchen kunde ha spelats vidare och endera laget vunnit på ett schysst sätt istället. Givetvis ska den spelare som omedelbart erkänner sitt misstag erhålla straffimmunitet i den aktuella händelsen.

Samma ska ska givetvis gälla filmningar. Dessutom ska kännbara avstängningar kunna utdömas vid granskning i efterhand. Greken som låtsades att hans ben blev avsparkat i matchen mot Nigeria borde inte få spela mer i detta VM. Rött kort för den spark som måttades mot honom var helt i sin ordning, men för den uppenbara filmningen borde greken stängas av resten av VM. Rubricering: fjantighet.

Ett annat problem är spelare som ligger och vrider sig i smärtor som kan botas av att en motståndare får gult kort, eller av att bollen spelas ut över sidlinjen och sjukvårdare uppenbarar sig. Då läker han ihop som den där framtidsroboten och flytande metall i Terminator 2 och är i bättre form än någonsin. Det finns ett bra sätt att bli av med det också. En spelare som är så svårt skadad att han inte kan krypa av planen för att inte vara i vägen för de som vill spela fotboll måste givetvis få läkarvård. Med betoning på måste. Således ska regeln vara att om bollen spelas ut för att spelaren ska få vård, så ska han ha vård. Även om han tillfrisknar mirakulöst. Den process som startas av att bollen spelas ut ska vara följande och den ska inte kunna avbrytas: Vårdare med bår ska in för att hämta den skadade, göra en första bedömning och därefter bära ut vederbörande på bår, placera honom i en ambulans och köra honom till närmaste sjukhus för närmare undersökning och lämpliga åtgärder vidtas. Om spelaren reser på sig innan bårbärarna hunnit placera honom på båren har de skyldighet att sänka honom med båren och fixera honom vid densamma, för att fullfölja proceduren. Om undersökning på sjukhus visar att spelaren kan fullfölja matchen är han naturligtvis fri att återvända till arenan för egen maskin och delta i spelet.

Ärligt talat förstår jag inte varför det skulle kunna vara så svårt. Ett lag som använder en spelare som visat sig vara dopad kan fråntas seger. Likaså ett lag som använder en spelare som av någon anledning inte har sina papper i ordning. Men när hela världen kan se att en spelare tar bollen med handen (det har ju hänt några gånger genom historien) står sporten handfallen och kan inget göra. Varför skulle inte samma regler kunna användas i dessa fall? Det finns inga preparat Henry (eller Maradona på sin tid) hade kunnat peta i sig som påverkat matchen mer än att spela med händerna.

Slutligen förstår jag inte hur man står ut med sig själv om man vinner genom fusk. Känner man sig som en vinnare då?


Andra bloggar om: , , , intressant?

#win

Jag brukar inte spela (eller betta som det tydligen heter numera) i vanliga fall. Ok, jag slänger in några rader Lotto med Joker någon gång ibland i ett fatalt hopp om att bli tillräckligt rik för att ha råd att be vem som helst dra åt helvete (eller bli ekonomiskt oberoende som det tydligen heter numera). Egentligen handlar det nog bara om att fram till dragningen kunna fantisera om livet efter vinsten. Men annars spelar jag inte. Inga hästar, ingen fotboll eller ishockey, ingenting.

Som ni säkert har märkt så pågår det ett världsmästerskap i fotboll. Under försnacket till matcherna brukar någon känd person få placera ett vad på den kommande matchens resultat. Teve står för insatsen och celebriteten får ange något välgörande ändamål som eventuella vinstpengar ska öronmärkas för. Vanligtvis är alltså det välgörande ändamålet Svenska Spel.

Så i ett plötsligt infall fick jag för mig att eftersom jag inte kommer att bli inbjuden att placera ett sådant vad kan jag ju göra det själv. Visserligen med en lägre insats förstås, men ändå. Oddsen på ett matchresultat brukar vara hyggliga så även om insatsen är en tia kan vinst ge en hundring eller mer. Därför satte jag en tia på 3-1 till Brasilien mot Elfenbenskusten och skickade ut en tweet där jag lovade att eventuell vinst skulle gå till välgörande ändamål i form av Piratpartiet.

Och vet ni vad? Matchen slutade 3-1, och Piratpartiet är därmed 140 kronor mindre fattigt.

Har man inte min fingertoppskänsla (eller tur som det tydligen heter numera) men känner att man vill bidra kan man bli kaffepirat. Alla bidrag, stora som små, är välkomna. Till och med de sportbesudlade.


Andra bloggar om: , , ,

Det var inte jag, det var en polare

En polare ringde mig medan han satt på bussen. Han pratade något om Miley Cyrus och urstigning av bil utanelst underbyxor. Jag var ganska ointresserad så jag bad honom återkomma. Wardrobe malfunction i samband med bilurstigning är så förra decenniet.

Men så är jag ju till naturen en nyfiken figur så jag bestämde mig för att göra lite efterforskningar på nätet. För att få veta vem Miley Cyrus är alltså. Jag har nämligen ingen aning, men en snabb koll på Wikipedia berättar att hon är sångerska och skådespelerska, och född den 23 november 1992. Ännu inte 18 år fyllda alltså. Ett barn.

För att se om jag kände igen henne gjorde jag därefter en bildsökning med safe search inställt på strikt så att det inte råkar ploppa upp någon barnporr av misstag, men utseendet sa mig ingenting heller. Däremot såg jag till min förskräckelse en något sexuellt laddad bild där flickebarnet förvisso hade kläder på sig, men drog upp sin tröja och blottade magen med en trånande blick. Jag insåg genast att jag projicerade mina sjuka fantasier på bilden. Det fanns ingen trånande blick där, hon är ju ett barn! Det var bara jag som ville att den skulle finnas, för att ursäkta mitt utnyttjande av henne. Jag fylldes av äckel inför min egen sjuka sexualitet och var precis på väg att hoppa framför en buss när jag kom att tänka på min polare. Tänk om han letar rätt på den där skrevbilden. Då skulle han ju göra sig skyldig till grovt tittbrott, eller vad det kan tänkas heta.

Så jag ringde tillbaka till min polare på bussen för att varna honom. ”Polarn”, skrek jag, ”vad du än gör, titta inte på någon skrevbild på Miley Cyrus! Hon är ett barn!”

Tyvärr var det försent eftersom han redan hade varit på Flashback och snokat runt. Han funderade dock över om det verkligen kunde räknas som barnporr att en normalt utvecklad tonåring stiger ur en bil utan trosor. Han betonade dessutom att om han inte hade vetat vad han letade efter i bilden var det osäkert om han hade noterat att hon inte hade trosor på sig.

”Polarn”, sa jag, ”hon är en flicka utan trosor, det är såklart barnporr. Du får inte titta på dylikt, det är olagligt.”

”Tycker du verkligen att det är rimligt”, frågade han.

”Ja, det tycker jag”, svarade jag. ”Jag tycker att allt regimen bestämmer är rätt och riktigt. När åsiktsregistreringen står för dörren vågar jag inte annat.”

”Jamen se själv då”, sa han och skickade länken till den tråd på Flashback där han hittat bilden. Jag klickade såklart inte på den. Man vill ju inte riskera att bli kriminell.

”Det är en ung kvinna som stiger ur en bil”, skrek han allt mer desperat. ”Hon har av allt att döma valt att inte ha några trosor på sig, fullt medveten om riskerna att bli fotograferad, och det är ändå knappt synbart att hon är utan trosor. Hur sjutton ska det kunna vara barnporr!?”

”Hon är en liten flicka och förstår inte bättre”, förklarade jag tålmodigt. ”Alla bilder på flickor under arton år utan trosor är barnporr, och förmodligen med trosor också om bilden är tagen i en underhorisontell vinkel. Sannolikt är det även barnporr om kvinnan ifråga är över arton men har slätrakad mus och/eller för små bröst också.”

”Mhm”, sa min polare fundersamt. ”Men du. I den här flashbacktråden som du inte har klickat på finns en länk till en blurrad bild, där den som har publicerat bildlänken också antyder att bilden går att avblurra med ett specifikt filter. Om det stämmer, kan man då göra sig skyldig till, låt oss säga, förberedelse till tittbrott genom att ta del av den bilden? Kan tidningar som publicerar blurrade bilder anses sprida barnporr om bilderna går att avblurra?

Jag kände mig mycket olustig till mods av hans frågor eftersom de föreföll logiska och därmed fick mig att för ett ögonblick ifrågasätta regimens visdom. Lyckligtvis lyckades jag snabbt undertrycka de tankarna, intala mig att min polare hade fel och därmed undvika att begå något tankebrott.

Till slut lyckades jag hur som helst övertala min polare att ta nästa buss till polisstationen och anmäla sig själv. Jag försäkrade honom att om han anmälde sig själv och erkände allt så kunde han säkert få strafflindring och allra minst undvika pinsamma och jobbiga rättegångar eftersom åklagaren nog kunde utdöma straffet själv om alla inblandade var överens om vad som hade hänt.

Vad straffet för tittbrott är återstår att se. Men Perez Hilton, som spridit den barnpornografiska bilden, riskerar upp till femton års fängelse enligt Expressen. Jag hoppas att jag slipper bli stämd av journalistförbundet för att jag länkar till artikeln. Och så undrar jag hur mitt plötsliga intresse för Miley Cyrus skulle tolkas om man redan idag lagrade sökdata, i synnerhet som det uttalat handlar om att bekämpa barnporr. Inte ens Googles Safe Search hindrade en erotiskt laddad bild från att slippa igenom. Riktig barnporr hittar man naturligtvis inte på det öppna nätet, men när gränserna vidgats till det löjliga (vilket är ett hån mot de som på riktigt utsätts för övergrepp) så går ingen säker.

Sluta söka information, är budskapet. Jag blir alltmer säker på att det är precis så det ska tolkas. Om ni ursäktar så har jag en buss att kasta mig framför.

Bilden från Opassande. Undrar om hon kan stämma mig för att jag använder en bild hon tagit för att citera mig…


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Konstruktiva samtal

Jag blir glad och lite stolt när något jag har skrivit ger upphov till bra och konstruktiva diskussioner. Det är återigen bara att konstatera att en stor del av grejen med bloggosfären är kommentarerna och samtalet i stort. Jag tror att det är det här som går många förbi när de försöker analysera sociala medier. De jämför med det redan etablerade, de gamla megafonmedierna, och konstaterar att det inte finns en bunt bloggar med samma besöksstatistik som gammelmedia, och inte med samma genomslagskraft, och därför är det inte sant att de nya medierna har något inflytande.

Men det blir lite som att jämföra hästkraft med elektricitet och konstatera att el inte är en livskamrat som buffar vänligt på en med mulen när man känner sig vissen (man kan förvisso få sig en rejäl kyss av elektriciteten också) och inte produceras det något gödsel heller. Det handlar om olika egenskaper, helt enkelt.Man jämför en produkt med en plattform. Man kan således göra precis hur många undersökningar man vill och helt korrekt konstatera att bloggarna inte kommer upp i samma genomslagskraft som tidningarna. Det är emellertid ointressant, så länge man envisas med att jämföra den enskilda bloggen mot den enskilda tidningen, på tidningens villkor.

Vad som däremot är intressant är skillnaden i tonfall, inte minst i den efterföljande diskussionen. Därför att där tidningsartiklar är sakliga och har krav på sig att vara faktamässigt korrekta, kan bloggarna tillåta sig att vara mer personliga i sitt uttryck och lägga ut tankefragment som inbjuder till samtal och grupparbete, snarare än att bara informera. Det betyder naturligtvis inte att alla bloggar är en grogrund för konstruktiva samtal, bara att de kan tillåta sig att vara det.

Tidigt igår morse skrev jag en bloggpost som skällde lite på gammelmedias prioriteringar, och ur mitt perspektiv handlar det såklart om de frågor vi i Piratpartiet vill diskutera och som vi allt som oftast anser förtigs. In kom så journalisten Lillemor, min partikollega Rikard och en Rasmus som enligt egen utsago är… kommunikationsstrateg? Kan det vara en korrekt benämning? Och en signatur Fiery Spirited, som jag inte har en aning om vad det är för filur, och flera andra. Hur som helst uppstod raskt ett konstruktivt samtal, utan uppskruvat tonläge, utan det vanliga revirpisseriet och prestigetänket. Samtalet får betecknas som pågående, och kanske kommer det också att leda till ökad förståelse och kunskap på alla sidor. Lillemor pratar i alla fall lite om kunskapsglapp kring ”våra” frågor, och jag är den förste att medge att vi har mycket att lära kring hur media arbetar och tänker, och hur vi kan förhålla oss till det så att våra intressen sammanfaller.

Jag tycker att det är den här sidan av bloggosfären som gör den så häftig, och jag tror också att det är den sidan som många missar. Samförstånd syns liksom inte i graferna.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Ett år med piratkopia

Idag fyller han ett år, vår piratkopia. Det är helt obegripligt att det har gått ett helt år redan. Ni vet de där klichéerna man hör från alla föräldrar med tonåringar eller vuxna barn – ”ta vara på tiden, det går så fort, innan du vet ordet av så”, och så vidare? Det är helt sant. Det går vansinnigt fort.

Den där krabaten som förlöstes med kejsarsnitt för ett år sedan och strax därefter låg på mitt bröst och sov är nu en ganska stor krabat med åtta tänder som han gladeligen massakrerar DVD-fodral, sin mamma och dumma katten med, och åtta armar som han använder till att ta saker han inte ska ha. Han går med stöd och står utan, så länge han inte vet om att man har släppt honom, och han är på det stora hela alldeles förtjusande.

Men han somnar fortfarande på min bröstkorg på kvällarna. Vissa saker är svårare att vänja sig av med än andra. För mig alltså.

Ego-katten hade lite svårt att acceptera att någon tagit hans plats i början.

Äpplet faller inte långt från trädet.

Ibland är det bara jag som sover.

Dagen till ära har han fått en alldeles egen hashtag på twitter också; #grattisender

Grattis, Ender!


Andra bloggar om: , ,

Grodorna är redan kokta

I integritetsdebatterna har det varit vanligt att använda uttrycket ”att koka en groda” för att förklara varför det är så viktigt att sätta ner foten på en gång. Uttrycket bygger på det faktum att om man stoppar en groda i ljummet vatten och sedan gradvis höjer temperaturen så kommer den att sitta kvar och låta sig kokas till döds. Jag vill inte veta hur man vet detta, men eftersom man kan rulla en svensk på solsemester i kokosolja och lägga den i solen att låta sig stekas, så verkar det fullt rimligt.

Vidde och jag pratade lite om det här i lördags då vi strosade runt i ett blåsigt Stockholm. Vi tog en promenad till Riksdagshuset så att hon hittar till jobbet sedan, och det var någonstans mellan det och Slottet som vi insåg hur kokta grodorna redan är.

Vi pratade om ett par rader ur Ricks senaste utskick där han menar att en enda händelse inom våra områden hamnar i rampljuset för att vi ska få det stöd vi behöver. En enda händelse, javisst. I sak är det alldeles korrekt. Problemet är bara att det redan har varit flera händelser. Bara i år. Kanske ingen av dem har varit tillräckligt omskakande eller tillräckligt tydlig piratfråga, vad vet jag, men nog tycker jag att Säpo-skandalen kvalificerar. Men; förutom att Rapport hade ett ganska stort inslag om det har Metro skrivit två artiklar. Det är allt. Och när Beatrice Ask för andra gången på kort tid häromdagen demonstrerade sin oförståelse för rättsliga principer och uttalade sig i tv4 om att åklagare ska kunna få döma ut fängelsestraff i ”okomplicerade fall där alla är överens” utan inblandning av besvärliga advokater, domstolar och annat rättssäkerhetsbjäfs, då var det knäppjävlatyst i övriga riksmedia.

Kan ni förstå det? Det avslöjas att Säpo under kanske så lång tid som tio år brutit mot lagen, och dessutom enligt åklagaren anses för inkompetenta för att ställas till svars, och en i stort sett enig journalistkår struntar i att rapportera om det? En justitieminister gör om samma tavla som hon fått skarp kritik för tidigare under året, och den här gången skrivs det inte en rad i prasselmedia? (Jag reserverar mig för att det naturligtvis kan ha skrivits i lokaltidningar och rapporterats i lokalradio – riksdrevet uteblev.)

Reaktionerna när man berättar om det för folk uteblir också. Man blir inte särskilt upprörda över vad som försiggått på Säpo, men man blir heller inte upprörda över att media ignorerar det. Det säger mig att grodorna redan är kokta. För fem år sedan, eller tio år sedan, hade folk reagerat, blivit förbannade och skrämda, det är jag helt övertygad om.

En armé av journalister kommer att bevaka ett bröllop om en vecka, och det är bara kulmen av en invasion som planerats och propagerats för i all media i veckor, månader. De kommer att se till att vi får bilder ur varenda tänkbar vinkel. Vi kommer att få se varenda eventuell svettdroppe som tränger ut ur Daniel Westlings panna. De kommer att ägna spaltmeter åt att rapportera om nyansen på kronprinsessans nagellack och i jämförelse med tidigare kungliga bröllop kommer vi att få veta om det var ett djärvt val, eller om det knöt an till en tradition. Kunde inte en eller två av dessa journalister, eller något korvöre av alla pengar som satsas på den här bevakningen, ha avsatts till att skriva en rad eller två om Säpo? Eller om det faktum att justitieministern tycker att rättsapparaten inte ska användas i onödan?

Vi slår oss ofta på bröstet över vår fria media och pekar hånfullt på andra länder där det bara finns en kanal. Men är det bättre med hundratals medier som rapporterar om samma sak då? Invånarna i de länder som bara har en kanal vet åtminstone om att de undanhålls saker. Vi har ingen aning.

Kokande groda. Bilden kommer från Purpleslog och är CC-licensierad.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Friade du just?

”Vi kunde ha åkt till Skansen och gift oss idag.” [pekar på artikel]
”Aha, det förklarar varför jag såg en massa folk som såg ut att vara ute på improviserade svensexor på centralen.”
”Antagligen ja.”
[Tystnad]
”Vänta nu. Friade du just till mig?”
”Ehm… Om du vill.”
”Det där får du nog göra om.”

Bara en helt vanlig konversation här hemma. Vilket för övrigt påminner mig om en tv-serie (minns inte vilken) där en man hade friat till sin fästmö under själva sexakten, men efteråt var han osäker på om hon mindes det eftersom hon verkade precis som vanligt. Så efter en del invecklade situationer friade han mer traditionellt. Slutklämmen är i alla fall damen ifråga som efteråt berättar för en väninna:

”I heard him the first time, I just needed a story I could tell my mother.”


Andra bloggar om: ,