Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Ja jävlar. Man kan ju inte påstå annat än att det är spännande att bo i ett land där Beatrice Ask är justitieminister. Man vet aldrig vilken rättslig princip som kan monteras ner från en dag till en annan.

Oskuldspresumtionen är tydligen en nagel i ögat på tant Gredelin. Den här gången vill hon avskaffa domstolsprövning och låta åklagaren utdöma lämplig påföljd, för “mildare brott”, förutsatt att alla är överens om händelseförloppet. Det vill säga; brottslingen har erkänt. Detta för att korta ner kötiderna i systemet.

Vad är nästa steg då? Lite utökade befogenheter för polisen så att man lättare kan “komma överens” med brottslingar som är osammarbetsvilliga? Jag har hört att skendränkning är ett utmärkt sätt att komma överens.

Jag tycker att man ska löpa linan ut och ge polisen befogenhet att avliva brottslingen på plats. Om man till exempel påträffar en blatte i en BMW, då vet man ju liksom att han har begått något brott för att kunna anskaffa fordonet. Man kan ju tänka sig att han kanske fifflar med redovisningen i sin pizzeria, eller kanske han langar ännu inte förbjudna droger. Och då vore det väl bra om polisen hade rätt att avliva honom? Ska man verkligen behöva dra igång hela rättsapparaten för så enkla fall? Är det inte bättre att spara den till mer komplicerade fall?

Beträffande det där med ännu inte olagliga droger så är det ett förslag som skickats till lagrådet för granskning, något jag definitivt tycker är onödigt och bara tidsödande. Regimen skiter ju ändå högaktningsfullt i vad lagrådet tycker. Däremot undrar jag hur lång tid det tar innan tant Gredelin kommer på att man borde kunna gripa brottslingar för brott de ännu inte har begått. Hon kanske inte har sett Minority Report ännu. Det tycks som att det de flesta människor ser som varnande dystopi, som 1984, ser andra som inspiration.

Och skulle det hända att nämnde BMW-blatte var oskyldig, vilket ju ändå inte kan bevisas så det kan man bara spekulera i, så måste man ju också fråga sig om det är rimligt att några enstaka oskyldiga ska få stå i vägen för brottsbekämpningen. Man kan ju tänka sig att sig att den som hävdar sin rätt på sätt och vis använder sig själv och sina rättigheter som sköld för att skydda brottslingar. Och skyddande av brottsling är ett brott. Så det vore ju bra då om polisen kunde åka ut och undanröja alla oskyldiga först, liksom. Fast man kan ju inte sätta dem i fängelse för då finns det ingen plats kvar till de grövre brottslingarna sedan, så det är lika bra att avliva alla oskyldiga på en gång. När man tänker efter är nog det för deras eget bästa, för vem vill leva i en värld full av brottslingar? Det är bara en tidsfråga innan de utsätts för en massa brott ändå.

Att hävda att man själv är oskyldig är förresten att förhindra en brottsutredning. Vilket är ett brott. Så därför borde polisen få avliva alla som inte genast erkänner. Och då har vi ju inget problem, för polisen och brottslingen kommer alltid att nå samförstånd kring vad som har hänt, och sedan kan åklagaren snabbt utdöma ett lämligt straff.

Med dylika åtgärder, samt en utökning av principen att snabbt legalisera de brott som eventuellt begås av staten, tror jag att vi skulle kunna få Sverige helt brottslingsfritt under senare halvan av nästa mandatperiod. Förutsatt att inte något otäckt gäng pirater tar plats i riksdagen och där börjar motarbeta brottsbekämpningen. Skulle så ske borde polisen genast få avliva dem också. Och givetvis också de brottslingar som röstar på dem.

Andra bloggar om: tant gredelin, beatrice ask, justitieminister, fail, intressant?

Ja jävlar. Man kan ju inte påstå annat än att det är spännande att bo i ett land där Beatrice Ask är justitieminister. Man vet aldrig vilken rättslig princip som...

Aftonbladet har låtit sina läsare rösta fram världens bästa nu levande gitarrist. Resultatet blev… nedslående. Vinnaren blev nämligen Slash. Och jag vill redan här säga att jag egentligen inte har något emot Slash. Jag gillar en del saker han har gjort, men:

Slash är inte världens bästa nu levande gitarrist. Med risk för att låta en smula elitistiskt, men att påstå något sådant är löjligt och okunnigt. Det är ett hån mot ett helt skrå. Det är som att påstå att Martin Timell är världens bästa nu levande snickare. Vilket förvisso antagligen skulle bli resultatet om Aftonbladet höll en sådan omröstning. Likheten mellan Martin Timell och Slash är nämligen att Aftonbladets läsare känner till dem. Därför kommer alltid de mest kända, de som bäst odlat sin image, att vinna den här typen av omröstningar.

Nu är det ju förstås så att man inte behöver bry sig om sådana här omröstningar. Att låta vem som helst rösta om vem som är världens bästa på något, utan några som helst kriterier för vad det är som ska bedömas utöver att personen ifråga ska vara vid liv och kunna posera med en gitarr, är givetvis inte ett seriöst försök att fastställa vem som är bäst. Men ändå stör det mig en smula att Slash gång på gång lyfts fram som så jävla bra. Det är han inte.

Så hur avgör man då vem som är bäst på att hantera ett instrument? Det är en smått hopplös uppgift. På gitarrhjältarnas tid var det främsta kriteriet att kunna spela fort, som om det vore ett hundrameterslopp. Den typen av gitarrtävlingar finns också, där man pressar sig till att spela ett specifikt stycke på kortast möjliga tid. Det är ett enkelt sätt att mäta, men det säger ingenting om hur det låter – det är bara fort. Personligen tycker jag att det är ett tämligen värdelöst sätt att mäta skicklighet med ett instrument eftersom poängen med instrument är att få dem att låta bra. Man spelar ackord, inte på ackord. Men det är hur som helst inte en tävling Slash skulle behöva bemöda sig med att ställa upp i. Det finns massor av gitarrister som skulle varva honom.

Att istället bedöma instrumentalister utifrån hur de låter blir istället väldigt subjektivt. I slutänden handlar det om vilket sound man föredrar, och deras förmåga att sätta ihop melodier, och givetvis också att de spelar i band som man gillar. Smått hopplöst alltså. Ändå vill jag påstå att det finns vissa objektiva bedömningar man kan göra. Det går att objektivt avgöra om en gitarrist spelar kontrollerat”, det vill säga, inte får med sig ljud som inte ska vara där, bänder tonerna på ett exakt sätt så att den ton som kommer ut är ren, och att vibratot är behärskat och konsekvent. Men den bedömningen kan antagligen bara göras för att sålla agnarna från vetet. Att sedan avgöra vem som är allra bäst bland alla som är jävligt bra – nej, då är risken överhängande att det hela blir subjektivt igen. Dock vill jag även här hävda att Slash hamnar i högen med gitarrister som inte kvalificerar sig till de bästa.

Om man tänker sig att man gör bedömningen som i simhopp då. Man bedömer själva utförandet och poängsätter det, men räknar även in svårighetsgraden. Att spela ett något enklare stycke kräver högre perfektion i utförandet för att ge höga poäng, medan ett komplicerat och invecklat stycke har något lägre krav på utförandet. Då börjar vi kanske komma någonstans. Men den bluespenta som Slash står och bänder fram och tillbaka i all evighet har inte särskilt hög svårighetsgrad, och skulle då kräva en enorm perfektion för att ge höga poäng. Så nej. Möjligen om man då väger in att han har hög hatt, håret i ögonen och en cigg i mungipan och således inte ser ett skit – då har vi en svårighetsgrad som möjligen kan ge karln lite poäng.

För till syende och sist är det just det sistnämnda som gör att Slash gång på gång nämns som en bra gitarrist; hans image. Ja han har hög hatt och skinnbrallor och gitarren vid knäna, och ja, han ser rätt cool ut, och om det var det omröstningen gällde så skulle nog jag också rösta på honom. Men inget av det säger något om honom som gitarrist, det har bara gjort honom känd bland de stora massorna. Detsamma gäller för övrigt Angus Young som har kortbyxor och keps men är tämligen ointressant att lyssna på. Borde inte förresten Buckethead vara världens bästa gitarrist? Han har ju en hink på huvudet! Det är helt crazy!

Har jag själv då någon åsikt om vem som är världens bästa nu levande gitarrist? Njae. Min favoritgitarrist just nu är John Petrucci, men jag medger utan omsvep att jag själv inte har tillräcklig kunskap i gitarrspelandets konst för att avgöra vem som är bäst. Skulle man sammanställa några kriterier och göra ett poängsystem för att rent vetenskapligt avgöra frågan så skulle det antagligen bara bli tekniskt, sterilt och inte ett dugg njutningsbart att lyssna på. För som sagt; i slutänden är det ändå det som räknas. Bedömning av musik ska vara subjektiv. Dessutom är det fullt möjligt att världens bästa gitarrist, enligt ett sådant poängsystem, är en trettiofemåring som bor hos sina föräldrar och sitter i källaren och nöter på dygnets alla vakna timmar. Jag har spelat med den sorten. Kliniskt skickliga, men fantasilösa och skulle inte kunna gå utanför ramarna om så deras liv hängde på det.

Men om ni nu tycker att Slash är så fantastisk, varsågoda. Ni som röstade på honom, eller underlät att rösta mot honom, måste lyssna på hela klippet. Jag har redan tagit mitt straff.

Andra bloggar om: slash, gitarr, gitarrist, musik, intressant?

Aftonbladet har låtit sina läsare rösta fram världens bästa nu levande gitarrist. Resultatet blev… nedslående. Vinnaren blev nämligen Slash. Och jag vill redan här säga att jag egentligen inte har...

Uppdatering: Flera har påpekat att Metro har en ny artikel om Säpo ute idag, dock tydligen bara i pappersform. Cattis har scannat in den så att vi kan läsa.

Jag hittade den här texten i min dator. Tydligen har jag skrivit den under en paus under ett nattskift. Fördelen med att ha med sig en smidig netbook är just att jag kan skriva när jag har tid. Nackdelen är uppenbarligen att jag därefter glömmer bort det eftersom jag har fått ur mig det jag behövde, och således blir det som att skriva för byrålådan.

Avslöjandet av Säpos förehavanden gav tyvärr inte upphov till något mediadrev eller någon större debatt. Skvallerpressen, det Jan Guillou kallar “riktiga medier”, är upptagna med prinsessbröllop och våra folkvalda är inte det minsta intresserade av att diskutera det heller ty de har fullt upp med att försöka vinna ett val.

Flera har noterat att det nästan bara är pirater som har skrivit om ämnet och spekulerat i om politiska bloggare av andra färger mer eller mindre belagts med munkavle och därför inte vill ta i så kallade piratfrågor. Hur det egentligen är med den saken har jag förstås ingen aning om, men skulle det ligga något i spekulationerna så är det en illa genomtänkt strategi. Det blir en piratfråga just för att övriga inte vill ta i den. Återigen; om något annat parti hade haft en konsekvent och trovärdig politik på vårt område så hade vi inte funnits.

I själva sakfrågan om Säpos systematiska lagbrott (ja, om ett system saknar funktion för att följa lagen så anser jag det befogat att prata om systematiska lagbrott) så hoppas jag att det någonstans mynnar ut i en ordentlig översyn av verksamheten. Kanske är det en bra sak att åklagaren inte kunde hitta någon som kunde ställas till svars – då kan man heller inte släta över det hela genom att symboliskt offra ett par chefer och sedan fortsätta som vanligt.

Rick skriver för övrigt mycket läsvärt om vänskapskorruption, och även om jag inte kan uttala mig om huruvida Sverige skulle vara värre än något annat land så menar jag att det inte spelar någon roll. Jag skiter i om andra länder är lika eller mer korrupta; jag vägrar acceptera att det land jag bor i är det.

Någon lär ha sagt om Sverige att han aldrig sett ett land så väl förberett för diktatur. Det får mig att rysa av obehag, för ju mer jag ser och ju mer jag lär mig, desto mer inser jag också att det mycket väl kan vara sant. Vi är godtrogna och har en oändlig respekt för överheten. Vi ifrågasätter inte utan plockar lydigt fram legitimation så fort någon frågar efter den (och samtidigt ironiserar vi över “Papiere, bitte!”) och lämnar gladeligen ut personnummer till vilken telefonnasare som helst. Vi är ett land av lamjävlar, som Peter Wahlbeck en gång sa.

Och skälet till det är att vi sedan barnsben blivit itutade att Sverige är världens bästa land. Paradiset på jorden. Här finns ingen korruption, inga rättsövergrepp, inga politiska rättegångar. Och alla som påstår något annat är oförskämda foliehattar som inte har vett att vara tacksamma.

Andra bloggar om: säpo, korruption, integritet, övervakning, intressant?

Uppdatering: Flera har påpekat att Metro har en ny artikel om Säpo ute idag, dock tydligen bara i pappersform. Cattis har scannat in den så att vi kan läsa. Jag...

När jag gick i högstadiet tillbringade jag en hel del tid på biblioteket i Skutskär. Skälet var enkelt – det fanns inte många andra ställen att ta sin tillflykt till i väntan på bussen hem. Så vi häckade på biblan där vi lyssnade på skivor, läste eller spelade schack.

En dag tog en kompis, under visst hemlighetsmakeri, med mig till en hylla med böcker om fotografering för att visa en bild. Fotot föreställde en pojke som såg ut att vara jämnårig med oss själva, tillsammans med en tydligt vuxen, frodig kvinna i en soffa. De var båda nakna. Han låg på hennes arm, om jag minns rätt. Fotot var svartvitt och snyggt, erotiskt men inte pornografiskt.

Ingen vet nog egentligen hur saker sprids bland tonåringar (utom veneriska sjukdomar) och vem som upptäckte det från början, men vetskap om just detta foto spred sig som en löpeld. Det var otaliga gånger som vi satt och glodde på den där bilden, och i en ålder då allt med kurvor är upphetsande , inklusive fluffiga moln och grusvägar, kan ni ju föreställa er hur vansinnigt upphetsande just den bilden var.

Nu undrar jag: Hur tänker staten förhålla sig till dylik fotokonst när man har bestämt sig för att utvidga begreppet barnpornografi till rent fåniga proportioner? Ska bibliotekarier behöva sätta sig och gå igenom alla böcker som avhandlar foto och övrig bildkonst i jakt på “barnporr”? Och vad ska de göra om de hittar något – riva ur sidan, eller kasta boken? För alternativet att skattefinansierade bibliotek skulle sprida barnporr är förstås omöjligt. Då blir ju biblioteken fulla av pedofiler, och ett ställe dit man inte kan låta någon under arton att gå. Det vore ju förvisso en intressant situation.

Vidare kan man ju fråga sig hur man ska göra med alla filmer inspelade på sjuttiotalet då man hade en rätt avslappnad inställning till nakenhet och visar nakna män och barn (riktiga barn, inte sjuttonåringar) tillsammans i bastun. Filmarkiven måste förstås gås igenom grundligt. Jag vet inte om det räcker med att klippa bort enstaka nakenscener ur Ronja Rövardotter och Madicken eller om det är säkrast att bannlysa filmerna helt och hållet. Oavsett vilket måste vi nog gräva upp Astrid Lindgren och köra en påle genom hjärtat på den gamla pedofilkärringen och placera en tegelsten mellan hennes tänder, för säkerhets skull.

Den här typen av moralpanisk lagstiftning har flera problem och jag lär få anledning att återkomma i ämnet. Till att börja med kriminaliserar den, som jag just beskrivit, delar av vårt kulturarv. Men därtill kriminaliserar den också många människors personliga bildsamlingar. Tusentals tonåringar kan bli kriminella för att de har fotat sig själva! Det blir lite som trollkarlen i sången, han som förvandlade sig till ett glas saft och drack upp sig själv.

Och som vanligt spelar det mindre roll vad lagen har för syften. Vad som spelar roll är vad den får för konsekvenser. Visst kan man hävda att risken att åka dit för ett par privata foton är obefintlig eftersom det inte är intressant för lagstiftarna. Problemet är att det inte är lagstiftarna som har till uppgift att upprätthålla lagen. Det sköter rättsväsendet, och rättsväsendet bryr sig inte om hur lagstiftaren har tänkt, och ska heller inte göra det. Rättsväsendet ska bara upprätthålla lagen så som den är skriven. Det innebär till exempel att om polisen finner privata bilder vid en husrannsakan för något annat förfärligt brott, som upphovsrättsintrång, så är den också skyldig att rapportera det. Och skulle ärendet så småningom hamna i rätten så är också den tvungen att följa lagboken. Med tanke på att övergrepp mot barn förmodligen för de flesta av oss är det absolut vidrigaste en människa kan göra sig skyldig till, så kan man ju föreställa sig vad det gör med en människas rykte vid blotta misstanken om innehav av barnpornografi.

Nej, jag tror så klart inte att man kommer att börja bränna filmarkiven och böcker för att de innehåller nakna barn. De skildringarna är nämligen inte erotiska till sin natur. Men det är en balansgång på mycket slak lina, för vem är det egentligen som ska avgöra det? Är det upphovsmannens syfte eller betraktarens tolkning som gäller? Försök hitta en sådan där nakenscen från 70-talet som jag nämnde och känn efter hur du reagerar inför det du ser. Ta sedan en paus och fundera över vad filmaren ville skildra. Har vi inte glidit ganska långt redan? Vad säger att inte Ronja Rövardotter, spritt språngande i sjön, kommer att klassas som barnpornografi om några år?

Den här texten har för övrigt legat sparad i min netbook under barnporr.odt i ett och ett halvt dygn. Lås in mig.

Andra bloggar om: tittförbud, barnporr, filtrering, censur, foto, bild, bibliotek, intressant?

När jag gick i högstadiet tillbringade jag en hel del tid på biblioteket i Skutskär. Skälet var enkelt – det fanns inte många andra ställen att ta sin tillflykt till...

Häromdagen hade jag ett samtal med Mia om bloggande och skrivkramp och hon påtalade att hon saknade mitt skrivande om kultur. Att det blir för långt mellan gångerna. Något hon såklart har rätt i. Men det har ju sina förklaringar. Dels upptas mycket av min tid av annat vilket gör att jag sällan har tid att läsa eller lyssna in mig på en skiva, och dels är det svårt att tillgodogöra sig något att skriva om när man gör sitt bästa för att bojkotta en bransch som pissar på sina kunder. (Fast jag är en dålig bojkottare)

Så för att göra Mia till viljes ska jag skriva lite om den kultur jag faktiskt tar del av. I drömmarnas trädgård. Varsågoda.

I drömmarnas trädgård är en surrealistisk tv-serie som utspelar sig i ett märkligt grönområde som befolkas av ännu märkligare figurer. Centrala personer i berättelsen är Upsy Daisy och Igglepiggle men också Makka Pakka, de tre Tomblibooerna samt Pontipinerna.

Det är inte helt lätt att lista ut vad skaparen egentligen vill förmedla, men jag tror att “drömmarnas trädgård” egentligen är ett ironiskt namn på en park där samhällets utstötta samlas, och att vi får se världen genom deras knarkdimmor och psykiska ohälsa.

Upsy Daisy till exempel är en ung tjej som gör sitt bästa för att hela tiden vara glad och sprallig. Hon tycks ha ett förhållande med Igglepiggle, men det är antagligen ett öppet förhållande eftersom hon hånglar med Tomblibooerna också. Upsy Daisy sover på en parkbänk om nätterna.

Makka Pakka å sin sida tjänar sitt uppehälle genom att tvätta de övriga invånarna i pannan. H*n cyklar runt på sitt hemmabygge till trehjuling och när h*n hittar någon annan individ i parken hoppar h*n av cykeln och tar sin sadel/tvättsvamp och polerar pannan på sin kund. Makka Pakka bor i vad som ser ut som en grotta eller möjligen övergiven jordkällare. Jag tror att Makka Pakka har hamnat i utanförskapet via någon bisarr olycka eftersom h*n har tre korkskruvar utstickandes ur huvudet. Om det är kvarlämnat efter olyckan eller en budgetlagning av skallen ska jag låta vara osagt.

Tomblibooerna är av allt att döma syskon, men har ett obehagligt incestuöst förhållande till varandra. De är alltid tillsammans, hånglar och sover alla tre i samma säng. De tappar byxorna lite nu och då. Det är oklart om det ska symbolisera promiskuösitet eller undernäring.

Pontipinerna är en italiensk medelklassfamilj i förorten. De bor i ena halvan av ett vitt parhus med röda fönsterkarmar. Familjen består av pappa Pontipin, som har en hög hatt och fet mustasch, mamma Pontipin samt åtta barn. Samtliga är rödklädda. I andra halvan av parhuset bor Wottingarna. De är precis som Pontipinerna fast blå, och det är deras fönsterkarmar också. Det är oklart varför de ibland är i Drömmarnas trädgård, men möjligen rör det sig om det röda och det blå blocket och deras försök att hjälpa socialt utslagna. Det faktum att de delar hus och inte skiljer sig åt annat än på färgen tyder på det.

I Drömmarnas trädgård kan man ta sig fram med tåget Ninky Nonk, som ser ut som något Tim Burton och en stadig dos LSD skulle kunna fantisera ihop. Eller så kan man välja Pinky Ponk, en blåsfisk som förädlats till zeppelinare. Det finns också några märkliga fåglar, Tittifeerna, som brukar sjunga lite ibland. Och så de märkligaste invånarna av alla, Haahooerna. De kan nog inte förklaras som något annat än rena hallisar.

Livet har sin gång i drömmarnas trädgård, och varje avsnitt har sin egen lilla intrig. Som häromdagen då Upsy Daisy inte kunde bestämma sig för om hon skulle sjunga en sång eller leka med bollen, eller åka med Ninky Nonken eller Pinky Ponken. Det slutade med att hon tog en miljövänlig promenad med Igglepiggle istället. I ett annat avsnitt blåste pappa Pontipins mustasch bort, varför hela familjen la all energi på att finna den igen. Det är till att prioritera.

Samtliga avsnitt slutar med att parkens alla invånare går och lägger sig. Makka Pakka i sin jordhåla, Upsy Daisy på sin parkbänk, och så vidare. Alla utom Igglepiggle som går på uppåttjack eller lider av insomnia och följaktligen ränner runt i parken helt speedad när alla andra har somnat. Igglepiggle har förresten något fel på sitt balanssinne också och ramlar hela tiden. Pontipinerna och Wottingarna sover tryggt i sitt radhus i förorten.

Det blir lite enahanda emellanåt, men det soligt gulliga bildspråket i kontrast till parkfolkets misär ger mig alltid en klump i bröstet. Men sonen gillar det. Han har nog inte analyserat det så djupt.

Updatering: Jag är uppenbarligen inte den ende. Här finns en recension till. Mycket underhållande.

I drömmarnas trädgård. Haahooerna svävar i bakgrunden medan parkfolket hänger i lusthuset.

Andra bloggar om: i drömmarnas trädgård, tv, upsy daisy, igglepiggle, makka pakka, tomblibooer, pontipiner, wottingar, haahooer, intressant!

Häromdagen hade jag ett samtal med Mia om bloggande och skrivkramp och hon påtalade att hon saknade mitt skrivande om kultur. Att det blir för långt mellan gångerna. Något hon...

Expressen friades av Pressen Opinionsnämnd för sina påståenden om Jan Guillous påstådda spioneri för Sovjetunionen. Detta har föranlett Aftonbladets chefredaktör Jan Helin att skriva en lång harang om hur stygga Expressen är som sätter rubriker som de sedan inte kan backa upp i sina artiklar. Det ska man nämligen göra, tycker Helin, som briljerar med att kunna citera ur de etiska reglerna för press, radio och tv. Punkt 1:3 lyder “Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten”, förkunnar Helin malligt.

Det är ju förvisso jätteduktigt. Men hur vore det om Helins egen tidning faktiskt använde just den punkten i de etiska reglerna till något mer än bara ett slagträ att klippa till en konkurrent med? För det är ju inte så att Aftonbladet själva är kända för att alltid ha täckning för sina löp och rubriker, om man säger så. Hur var det till exempel med Nu anställer han sig själv? Bara för att ta något konkret.

I sak är jag förstås beredd att hålla med Helin. Jag tycker inte heller att Expressens rubriksättning lämnar mycket till tolkningsutrymme – nog fan säger den att Guillou spionerat för Sovjet. Men det är ju knappast första gången en förljugen rubrik dyker upp i kvällspressen, och Aftonbladet är precis lika goda kålsupare som Expressen. Om jag var chefredaktör på Aftonbladet skulle jag akta mina löss för snuva.

I slutet av sin text låter Helin antyda att den friande domen egentligen handlar om Jan Guillou. Att det liksom skulle vara lite frislag på honom. Må så vara. Men åter ser Helin bara flisan i sin broders öga och missar helt bjälken i sitt eget, ty Helins plötsliga omsorg om de pressetiska reglerna handlar precis lika mycket om Jan Guillou.

Det är för övrigt roande att Helin hänvisar till Svenska akademiens ordlista för att få rätt. Han menar att en koll där sågar Expressens argument om att man icke alls utpekat någon som spion genom att kalla vederbörande “agent”. Detta alltså skrivet av chefredaktören på en tidning som har så förtvivlat svårt att skilja på “tvingad” och “tvungen” och som påstår att människor i underkläder eller bar överkropp är nakna.

Och det må så vara att Expressens försvar, att agent inte nödvändigtvis betyder “spion”, är klent. Men det finns ju trots allt agenter på andra områden. Inom idrotten till exempel. Med lite god vilja och gott röka kunde man kanske ha kunnat tro att Guillou värvade hockeyspelare till den sovjetiska ligan (vilket förvisso hade varit precis lika falskt). Poängen är hur som helst att det finns ett, förvisso marginellt, utrymme för Expressen att försvara sig. När Jan Guillou däremot kallade företrädare för ett politiskt parti “förhärdade kriminella” fanns det dock föga utrymme för tolkning. Detta skrevs i en “för övrigt”-ruta i anslutning till Guillous kolumn. I Aftonbladet. Troligen den 24/5 förra året. Lämpligt nog saknar just den kolumnen en “för övrigt” i nätupplagan. Även om jag har fel om detaljerna så är jag säker på att jag har läst det. Vad jag däremot inte har läst är någon avbön eller upprörd kritik från Jan Helin.

Det hela är egentligen mest bara tragiskt, för givetvis ska Helin rikta kritik mot den konkurrerande tidningen när han anser att de har fel. Och såvitt jag kan se har han goda argument för det. Helin är dessutom en person som verkar vettig och sympatisk. En person som förtjänar att tas på allvar. Problemet är bara att kvällspressens trovärdighet är så låg att kritiken inte har något värde. Istället blir man bara irriterad på oförmågan att sopa framför egen dörr.

Andra bloggar om: jan helin, jan guillou, aftonbladet, expressen, media, rubriker, intressant?

Expressen friades av Pressen Opinionsnämnd för sina påståenden om Jan Guillous påstådda spioneri för Sovjetunionen. Detta har föranlett Aftonbladets chefredaktör Jan Helin att skriva en lång harang om hur stygga...