Skip to content

Månad: juli 2010

Lär dig politik med Barbapapa

Lär dig politik med Barbapapa

Det drar ihop sig till val och medborgarna ser sig om efter alternativ. Partierna försöker bräcka varandra i att ömsom lova guld och gröna skogar och ömsom skrämma folk med vad ”de andra” kommer att ställa till med. Media gör sitt till med diverse valkompasser, och med tanke på hur missvisande en del av dessa är så är knappast det här bidraget det sämsta. Välkommen att lära dig politik med Barbapapa! (Klicka på bilderna för större version.)

Valrörelse

Barbapapa, Barbamama och alla de små Barbapolitikerna var ute på promenad.
”Hej”, sa Barbapapa till några väljare. ”Vad gör ni? Diskuterar ni det kommande valet?”

Väljarna

”Va? Nej, vi försöker bestämma oss för vilken färg vi ska ha på det här staketet”, sa Jakob. ”Vad tycker ni?”
”Ja, kan inte ni hjälpa oss?” undrade Lisa.

Valkompass

”Visst kan vi hjälpa till”, sa Barbapapa. ”Det blir roligt för oss också. Det första vi ska göra att är att välja ut de färger vi vill ha. Vilken är er favoritfärg?”

Låt kampanjandet börja!

Barbamaria gillade grönt. Barbabert föredrog att ha en rolig keps. Alla tyckte de om olika färger, men mest verkade de gilla den som symboliserade deras egen politik. Så de tog med sig lite av alla färger.

Vård, skola, omsorg

”Åh, vad det här är spännande”, sa Lisa. ”Jag kan inte bestämma mig för vilken färg jag ska börja med.”
”Då ska du börja med den finaste färgen av alla!” ropade Barbamona. Röd! Det är en stark och fin färg som symboliserar solidaritet.”

Vård, skola, omsorg

”Solidaritet är ganska fint”, sa Barbafredrik, ”men det är lite för hög skatt, tycker ni inte det? Orange är en glad och behaglig färg, det är den vi ska ha. Det är Alliansens färg och alla vackra saker är vår förtjänst. Det bästa vore om debatten lägger sig.”

Vård, skola, omsorg

”FRA-lagen är orange. Och Ipred!” sa Barbafredrik.
”Titta! Vi har gjort andra saker också.”
”Jag ska göra en skylt”, sa Lisa som hade svåra koncentrationssvårigheter ”och varna folk för att det är nymålat.”

Drag under galoscherna!

”Jag föredrar gult. Gul som solen över Skara Sommarland”, sa Barbabert. ”Mitt parti ställer förvisso inte upp i riksdagsvalet, men det hindrar mig inte från att dyka upp och kläcka ur mig dumheter ibland.”

Vård, skola, omsorg

”Grönt är naturens färg”, sa Barbamaria med ett leende. ”Vi har löst alla andra miljöfrågor så numera fokuserar vi bara på klimathotet. Grönt är min turfärg. Jag gillar grönt mest, men kan tänka mig att vara röd ibland bara jag får sitta i regering.”

Frihet

”Den finaste färgen är faktiskt blå, liberalismens färg”, sa Barba Barbelito. ”Staten har inte att göra med vem som ligger med vem, eller varför.” Barba Barbelito förvandlade sig till en tjock blå torsk för att visa alla. ”Blått är fint.”

Kontroll, övervakning, polisstat

”Det är signalpolitik som är fint!” sa Barbaask och viftade med sin svarta färgburk. Hon var den vildaste hjärnan bland politikerna. ”Jag kan föra alla sorters politik, men jag gillar signalpolitik bäst, det är en tydlig politik.”

Integritet, kultur, kunskap

”Den vackraste färgen är lila”, mumlade Barbarick. ”Det är inte bara för att jag är vackrast eller för att jag själv företräder det lila partiet – nej, vi måste börja ta det informationspolitiska perspektivet på allvar.”

Lisa bekänner färg

”Jag ska rösta på Sverigedemokraterna”, sa Lisa. ”Svenska gula blommor utanför kyrkor är vackra, och svenska gärdesgårdar med berg i bakgrunden är söta. Och upp-och-nedvända ekor vid strandkanten är svenskt.”

Förnärmelse

”Kan ni förstå varför Lisa valde Sverigedemokraterna?” fnös Barbarick.
”Okej”, ropade de andra. ”Då letar vi upp andra väljare att övertyga. Vi har ju massor av argument kvar.”

Kampanjen rullar vidare

”Vi kan väl tapetsera hela stan!” ropade Jakob. ”Vi tapetserar allt som det går att sätta fast ett budskap på. De här trafikskyltarna, till exempel!”
”Och vi så kallade enfrågepartier försöker förklara att allt inte är fördelningspolitik”, sa Barbarick och Barbamaria.

Politisering av det offentliga rummet

”Den här bilen behöver fräcka svarta prickar så att ägarens grannar kan se att den kanske har körts för fort”, sa Barbaask.
”Vi beskattar den här gatlyktan”, sa Barbamona. Politikerna politiserade allt inom synhåll.

Får man inte göra, inte bra

En polis dök plötsligt upp.
”Hallå där!” sa han. ”Vad gör ni? Man får inte lov att affischera i stan utan tillstånd. Det är förbjudet!”
Bakom hans rygg köpte Barbapapa glass och balonger åt småpojkar som han stämt träff med på Internet.

Vem ska ta ansvar för det här nu då?

”Vem ska göra rent efter er nu?” frågade polisen ilsket. ”Så här kan det inte se ut! Är ni höga? Jag ska nog ta kissprov på er!”
”Lugn”, sa Barbapapa. ”Vi ska se till att det blir ordning igen. De visste inte att det var förbjudet eftersom jag inte har berättat det, så de är för inkompetenta för att ställas till svars. Nu vet de – och vi ska ställa allt till rätta.”
”Jaha,” sa polisen. ”Och du då? Är du inte lite torr i munnen? Ska du följa med ner till stationen kanske?”

Straffarbete

”Sätt igång nu!” sa Barbapapa uppmuntrande till politikerna. ”En sådan tur att vi köpte färger som går lätt att tvätta bort!”
”Skrubba på, så blir det fint och rent. Vi gjorde fel, men det var inte illa men’t”, sjöng politikerna i kör medan de jobbade. Men deras glädje övergick snart i bitterhet när de kom på att alla gratislyssnande öron i stan innebar mångmiljonförluster för dem och deras skivbolagskompisar.

Partifärger är vattenlösliga

”Titta, vilken tur!” Snön kom och hjälpte politikerna. ”Hurra!” ropade alla. ”Nu är klimathotet över och vi kan elda på som vanligt igen.”

Pride!

”Vi får inte glömma staketet”, sa Barbamama. ”Vi målar det i alla möjliga färger, precis som regnbågen.” Alla hjälpte till och det blev mycket fint – för alla färger är vackra. Utom brunt. Därför får inte Sverigedemokraterna vara med och leka under Pride.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Puffärm is teh shit

Jag köpte en skjorta på H&M utan att prova den först, och bara för att tigga om problem så klippte jag naturligtvis bort alla lappar innan jag tog på mig den också. Skjortjäveln gick såklart inte att ha på sig.

Det visar sig att skjortan är sydd efter en person i min storlek med bröstkorg som en lungsjuk ansjovis, och därtill späda små frökenarmar. Jag medger villigt att jag inte är den smärtaste som gått i ett par skor – jag är ganska bredaxlad i grunden och drar därtill runt på ett par kilo ballast – men det här är löjligt. Vi vet ju alla hur vältränad och gymmad man ska vara idag. Hur ska någon få på sig den här skjortan när inte ens mina förtvinade biceps kommer igenom? Eller är det meningen att man ska ha en söt liten puffärm på en i övrigt ganska hård militärgrön skjorta?

Nåja. Man får vad man betalar för heter det. Den kostade 99 spänn, så det är inget att bråka om. Jag bara undrar vem den är sydd för.


Andra bloggar om: , ,

Bakom mina glasögon

En eftermiddag när jag som vanligt satt på jobbet och som vanligt hade radion skvalandes i bakgrunden inträffade något märkligt. Bandit, ”vi spelar vad vi vill!”, ville för en gångs skull spela något annat än den allra senaste korthårsmetallen, och firade detta med White Lions ”When the children cry”. Ni vet, den där gamla dängan som spelades runt varenda lägereld under somrarna i början av nittiotalet, helt utan att White Lion fick en spänn för det. Undrar om det var därför de försvann.

Hur som helst så hörde jag något i texten som fick mig att haja till och känna ett visst obehag i det annars så gulliga budskapet. Nämligen textraderna:

No more presidents, and all the wars will end. One united world, under God.

Alltså. Demokrati ut, teokrati in, givetvis under Den Rätta Läran. White Lions analys får antas vara att demokratiskt valda presidenter orsakar mer krig och lidande än vad blind tro på sagor från senare bronsåldern gör. Hur är det då med presidenter som har röster i huvudet och förväxlar det med Gud? Är det bra eller dåligt?

Ni förstår att jag skämtar lite. Givetvis försökte inte White Lion indoktrinera någon. Tror jag. Alla hårrockare hade Gud som image på den tiden, men det finns faktiskt två saker man kan lära sig av det här.

Det ena är att taget ur sin kontext kan vad som helst tolkas hur som helst. Det andra är att alla har sina glasögon att tolka världen igenom. I mitt fall är glasögonen starkt färgade av en djupt rotad misstro mot religion, och många hundra timmars funderingar och diskussioner om demokrati. Därför hajar jag spontant till inför en textrad som jag oreflekterat själv sjöng vid lägerelden för snart tjugo år sedan.

Det är så vi människor fungerar. Vi har vissa värderingar och vissa kunskaper som vi använder som mallar som vi därefter jämför annan input mot. Det är inget konstigt med det. Faran är när man inte är medveten om det. Det är då man börjar uppfatta sin version av verkligheten som Den Absoluta Sanningen.

Ibland blir jag lite orolig för egen del. Hur starkt färgade är mina glasögon? Jag försöker ju se till att ta in flera aspekter på saker, jag försöker att läsa människor med andra perspektiv och andra glasögon än jag själv, men ibland räcker inte tiden till, och minsta motståndets lag drar en hela tiden till de likasinnade. De som bekräftar snarare än ifrågasätter.

Men samtidigt är det precis det som är så bra med Internet. Det finns alltid någon drygpåse som talar om för dig att du har fel.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Är sexköpslagen murbräckan som knäcker blockgränserna?

Är det sexköpslagen och prostitutionsfrågan som slutligen kommer att rasera den mur som blocken rest mellan sig? Det är kanske lite otippat men egentligen också logiskt. Lagen stiftades av en socialdemokratisk regering men försvaras nu av den moderatledda alliansen. Att lagens motståndare då lägger sina partifärger åt sidan och gör gemensamma utspel är egentligen en naturlig följd.

I Expressen publicerade Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) en gemensam artikel under titeln Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull. I samma veva författades också en annan debattartikel som skulle publiceras i DN. Så blev dock aldrig fallet. Artikeln finns därför publicerad på de respektive författarnas bloggar istället.

Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län,
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör

Jag vill se sådant här oftare. Det är genom samarbete, inte genom revirpinkande, som vi når de bästa resultaten.


Andra bloggar om: , , ,

Det är faktiskt rimligt

Få har väl missat att Copyswede vill utöka den gamla kassettavgiften till att gälla alla tänkbara lagringsmedia. Som till exempel hårddiskar, minneskort och mobiltelefoner. Mattias Åkerlind på Copyswede tycker att eftersom mobiltelefoner kan användas som musikspelare så är det rimligt att en avgift läggs på priset så att (vissa) upphovsmän (kanske) får en slant när du köper ny nalle. För det har de automatiskt rätt till. Det är rimligt.

Det är sant. Det är helt rimligt, enligt den förvridna logik som präglar upphovsrättsindustrin. Men mobiltelefoner kan ju användas till annat än att spela upp musik på, så då är det väl också rimligt att andra drabbade branscher också får ta ut en avgift på våra telefoner? Här är några exempel.

Telefonboksavgift. Varje gång vi lagrar ett namn och telefonnummer i mobiltelefonens adressbok så har vi i praktiken kopierat en post ur telefonkatalogen till ett annat lagringsmedia, och i annat format. Ungefär som när man gör om en låt från en skiva till mp3-format (eller dylikt) och kopierar till sin mobiltelefon. Således är det rimligt att telefonkatalogstillverkarna får ta ut en avgift på våra mobiltelefoner.

Filofaxavgift. Mobiltelefoner används också för att skriva upp möten och göra minnesanteckningar, vilket är en katastrof för filofaxbranschen som naturligtvis måste få ta ut en avgift.

Kartavgift. När jag vill ta mig någonstans dit jag inte hittar konsulterar jag ibland Google Maps på min telefon. Detta bör karttillverkarna rimligen kompenseras för. Och GPS-tillverkarna också, men de i sin tur måste också kompensera karttillverkarna, så av administrativa skäl vore det smidigaste att ålägga mobiltelefoner med dubbel kartavgift på en gång.

Klockavgift. Jag har inte använt armbandsur sedan förra årtusendet. Okej, det låter längre än det är, men faktum är ändå att mobiltelefonen är min primära klocka. Således är det rimligt att armbandsurstillverkarna får en slant för varje mobiltelefon som säljs. Och när vi ändå är på ämnet klockor så är mobiltelefonen också min väckarklocka, så även väckarklocksindustrin behöver lite allmosor.

Fotoavgift. Det fotograferas en hel del med moderna mobiltelefoner. Jag anser det därför fullkomligt rimligt att kameratillverkarna får ta ut en hundring eller så per såld mobiltelefon. Dessutom lagras det mängder av bilder i såväl mobiltelefoner som på minneskort och hårddiskar, naturligtvis till stor ekonomisk skada för fotografiframkallningsnäringen som därför behöver få ålägga all lagringsmedia med en avgift. Digitaliseringen av fotografering är för övrigt dödendöden för alla som investerat i mörkrum och köpt framkallningsvätskor. En stor avgift till dem, tack, och om de inte alla redan har dött av svält så vill jag snarast se lite speciallagar å deras vägnar.

Tärningsavgift. Det finns en applikation till Android som fungerar som tärning. Man skakar telefonen och en animerad tärning driven av en slumpvalsgenerator sätts i rullning. Detta är naturligtvis ett jättehot mot tärningsindustrin, och då har vi bara sett början i form av sexsidiga tärningar ännu. Tänk när det börjar dyka upp applikationer för T4, T8, T10 och T12 på marknaden. Då är det tack och godnatt för den lukrativa tärningstillverkningen. De nördar som spelar rollspel kommer raskt att överge sina gamla trätärningar och börja slå med mobiltelefoner. Om inte tärningsnäringen får ta del av mobiltelefonförsäljningen så kommer den snart att dö ut, och vem ska då kunna tillverka en kloss och numrera dess sidor? Va!?

Spelavgift. När vi nu är inne på tärningar och rollspel bör det också nämnas att man kan spela spel på sin mobiltelefon, varför både datorspelsbranschen och sällskapsspelsbranschen måste få varsin avgift. Och flipperspelsbranschen förstås.

Och så här kan det fortsätta i all evighet. Mobiltelefoner kan användas som stoppur, filmkamera, dörrstopp, tillhygge, kastvapen (idag skulle inte Crocodile Dundee kasta en konservburk i huvudet på en väskryckare – han skulle sula iväg sin iPhone, så en konservburksavgift vore på sin plats), ficklampa och hundratals andra saker. Faktum är att allt mer av våra internetförehavanden (surfande, chattande och mailkorrespondens) sköts med mobiltelefoner, så datortillverkarna måste förstås ersättas. Och så får man inte glömma att det faktiskt går att ringa till varandra med mobiltelefoner också, något som slår hårt mot operatörer i det fasta nätet. En mobiltelefon som idag kostar fyratusen kronor borde, med alla rimliga avgifter, kosta ungefär åttiotusen istället. Allt enligt Copyswedes logik.

Problemet är då att få kommer att ha råd att köpa en mobiltelefon, och då måste vi ju lägga mobiltelefonavgifter på alla varor som folk köper istället, eller hur? Det låter väl rimligt?

Om det här hade varit en video feedback av Harry Potter, vad hade det rimliga priset då varit? Bilden kommer från http://www.flickr.com/photos/stoic1/ och är CC-licensierad. Tack till coldert som upplyste mig om att det fenomen som bilden visar kallas optical feedback.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Folkrepubliken IKEA

Jag bär på något slags hatkärlek till IKEA. Å ena sidan är det ett trevligt varuhus med sitt enorma utbud och sina små inredda rum att få inspiration av. Å andra sidan är det ett helvetiskt ställe att ta sig ut ifrån. Det går liksom inte att manhandla där (manhandla – veta vad man ska ha, gå in och hämta det, betala och åka hem). Helt omöjligt. Fyra våningar där man måste börja längst upp och jobba sig nedåt och där den sista är en labyrint/hinderbana att ta sig igenom för att komma till ta-själv-lagret, där man ska ta en idiotisk vagn som har tyngdpunkten helt fel så att den blir hopplös att styra och som bonus gör ens smalben vackert och genuint svenskt blågula.

Vi bestämde oss för att införskaffa ny soffa till vardagsrummet och lite annat, så igår var vi på IKEA i Kungens Kurva och bestämde vilken soffa vi skulle ha, vilken färg, och så vidare. Men eftersom vi ändå inte har möjlighet att frakta hem en stor soffa så beslutade vi att det var hemkörning som gällde. Och då kan man ju lika gärna beställa på nätet, eller hur? Mycket smartare än att stå och köa.

Tji fick vi! Bara för att IKEA har en vara betyder det inte att den går att beställa online. Kundtjänst upplyste om att det går att ringa och beställa, men liksom… Hallå!? Det måste väl vara enklare att folk kan klicka på saker och stoppa dem i en virtuell varukorg, eller till och med fylla i artikelnummer i ett mail, än ha folk som sitter och svarar i telefon? Hur tänker man?

Så idag fick vi masa oss tillbaka till IKEA för att handla på plats, och då började den riktiga parodin. Vi bortser från de icke nödvändiga stegen att köa för att skaffa ett IKEA-kort (bra att ha, kanske) och att köa för att få lite mat. Då kvarstår följande steg för att få köpa en soffa och få den hemkörd:

  1. Köa för att få beställa själva soffan. Det tog ungefär tio minuter. Kvinnan på soffavdelningen knattrade på sin dator, skrev ut en order och förklarade att vi skulle gå till kassan och betala den, och sedan till varuutlämningen för att hämta den. När vi nämnde att vi ville ha den hemkörd upplyste hon om att vi då skulle gå med varan till hemkörningen. Mitt sinne för logik stängde av redan där och därefter följde jag med strömmen som en duktig zombie.
  2. Köa för att få betala. Det tog väl cirka tio minuter till, och det är ärligt talat ganska snabbt för att vara IKEA.
  3. Köa vid varuutlämningen. Inte så mycket till kö egentligen, mer bara att vänta på att lagerkillarna skulle komma ut med en pall med prylar på.
  4. Släpa prylarna bort till hemkörningen där jag faktiskt inte behövde köa eftersom det inte fanns någon före mig. Någon borde faktiskt sätta upp ett könummersystem där så att man ändå får ta en lapp och vänta på att personalen har lust att hantera ens ärende, bara så man inte får för sig att man är något, liksom. Lämna av paketen, lämna uppgifter om var jag bor och betala.

Så här skulle det kunna gå till istället:

  1. Köa till en människa på soffavdelningen (eller beställa online, förstås) och berätta vad man vill ha, lämna alla sina uppgifter, visa sitt IKEA-kort och berätta att det är det som ska faktureras, upplysa om att man vill ha hemkörning till den adress som redan finns i IKEAs system.
  2. Åka hem!

Jag förstår verkligen inte detta krånglande. Jag tror att Sovjetunionen kollapsade för att folk ledsnade på att köa. Folkrepubliken IKEA bör ta det som ett varnande exempel.

Det är tur att sonen är utrustad med en ängels tålamod. När jag var färdig att slänga mig raklång på marken och sparka och skrika av frustration satt han fortfarande snällt i vagnen och tittade förundrat på alla stressade människor. Sedan somnade han. Nästa gång får han åka själv så slipper jag.


Andra bloggar om:

Alollola soseror inontote upoppop totilollol sostotororebobrororor

Idodagog hoharor PoPiroratotpoparortotietot enon hohelolsosidodesosanonnonononsos i DoDNoN. Anonnonononsosenon dodeloltotaror i enon DoDNoN:sos rorekoklolamomcocupop ocochoh kokosostotadode 90 000 kokrorononoror. PoPenongogaror sosomom vovi gogenonomom lolånon ocochoh dodononatotiononeror sosamomloladode inon boblolanondod vovårora gogroräsosrorötottoteror. MoMänonnonisoskokororsos voviloljoja atottot sostotälollola upoppop äror roröroranondode.

Anonnonononsosenon hoharor etottot enonkokeloltot bobudodsoskokapop momenon äror soskokrorivovenon popå rorövovarorsospoproråkok. LoLitote foföror atottot dodetot äror rorololigogtot ocochoh lolitote foföror atottot dodetot fofåror fofololkok atottot hohajoja totilollol, momenon ocockoksoså foföror atottot dodetot äror enon enonkokelol foforormom avov kokrorypoptoterorinongog. NoNi kokanon vovarora sosäkokrora popå atottot etottot kokomommomanondode sostotegog i övoverorvovakoknoninongogsossosamomhohälolloletot äror atottot foförorbobjojudoda kokrorypoptoterorinongog avov poprorivovatot kokomommomunonikokatotionon. I Enongoglolanondod äror dodetot roredodanon totvovånongog popå atottot lolämomnona utot kokrorypoptoterorinongogsosnonycockokelolnon totilollol popololisosenon omom dode vovilollol gogå igogenonomom dodinon dodatotoror.

SoSätottot sostotopoppop foföror dodumomhohetoterornona i hohösostot. RoRösostota popiroratot.

Behöver du hjälp att dekryptera? Klicka här.


Andra bloggar om: , , ,

Weapons of choice

Nu när jag äntligen har tagit mig till att städa bort högarna med papper och annat skit från mitt skrivbord tänkte jag att jag kunde passa på att fota det hela också. Så kan ni få se var merparten av alla spydigheter kommer till.


Klicka för större bild.

Weapons of choice:
Min stationära dator är en AMD med fyrkärning 2,5 gHz-processor byggd på ett ASUS M3N-H/HDMI-moderkort och i behov av en BIOS-flashning. Knappast state of the art idag men den duger gott och väl till, och kommer att duga den dag jag gör slag i saken och införskaffar prylar till en liten hemmastudio också. Den kör Ubuntu 10.4. Både tangentbordet (Ultra-X Flat) och musen (MX1100) kommer från Logitech. Även om de är vrånga med att släppa drivrutiner som gör det möjligt att använda allehanda extraknappar i Linux så är det ändå överlägset sköna redskap. Skärmen är en nittontums widescreen från Fujitsu Siemens som jag en gång köpte begagnad av Jessika och trivs jättebra med. Högtalarna är ett par Logitech Z10 som har ett ljud jag upplever som bra och ärligt, men inget man poppar järnet med, tyvärr.

Min netbook är en HP Mini 5101 och det är ett köp jag är riktigt nöjd med. (Ok, tekniskt sett har Drottningen köpt den åt mig.) Visst kan man alltid önska sig lite mer RAM, lite mer processorkraft och lite mer batteritid, men det är egentligen bara under vinterhalvåret när jag vill se streamad NHL-hockey. Och över fem timmars effektiv batteritid är klart acceptabelt. Skärmyta på 10.1 och trots att den inte är matt så blänker den inte så det stör. Krämar man på bakgrundsbelysningen ordentligt går det till och med att använda den i solljus, men då minskar batteritiden förstås. Den robusta botten och de på mac-vis separerade tangenterna gör den suveränt skön att skriva på och det enda lilla klagomålet är den glatta pekplattan som samlar på sig fett och skräp. Operativsystemet här är Ubuntu 10.4 Netbook Remix.

Den vita telefonen på bilden är en Samsung Galaxy Spica. En förhållandevis billig Android. Snabb och smidig att använda, tämligen driftsäker även om jag har fått den att hänga sig ibland, och man har sparat på rätt saker för att hålla ner priset. Inte en massa häftiga interface som drar ner prestandan och ökar priset, och en ganska medioker kamera. Saker jag ändå inte behöver. Däremot kunde man önska sig mer batterikraft. På plussidan ska dock nämnas att den har en separat 3,5-utgång för hörlurar, vilket gör att man inte är låst till att köpa egenproducerade skithörlurar.

Alltihop uppradat på ett enkelt men effektivt Galant-bord från IKEA.
Hur ser din arbetsyta ut?


Andra bloggar om: , , , ,

Politik och sociala medier

Moderaten Kent Persson har sedan en tid tillbaka tagit över efter Mymlan som bloggosfärens lekledare med sina veckovis återkommande bloggdebatter. Ett väl fungerande koncept som belönat dem bägge med framskjutna positioner i bloggvärlden. Vilket är utmärkt. Bloggosfären handlar om samtal och den som bjuder in till samtal och agerar katalysator förtjänar cred för det.

Denna veckas debatt kan mycket väl bli en av de hetare eftersom frågan lyder: Politiken i de sociala medierna, flipp eller flopp? Det finns nämligen få saker som engagerar oss narcisistiska politiska bloggare så som vår egen förträfflighet och betydelse.

Frågan är befogad, och här och var höjs röster om de sociala medierna inte har så stor betydelse som man hoppats. Att det är floppvarning. Jag tror dock att man ska vara försiktig med den slutsatsen, därför att huruvida något är flipp eller flopp beror på vad man har förväntat sig. Och förväntningarna på de sociala medierna har varit höga. Troligen överskattade och uppblåsta av oss som verkar inom dem. Vi är vana vid snabba förändringar därför att vi lever på nätet som ständigt är under ombyggnad. Utanför nätet sker inte förändringar alls lika snabbt och därför är det lätt att misströsta.

Om man har förväntat sig att sociala medier skulle vända upp och ned på det politiska landskapet och radikalt förändra livet, universum och allting, då verkar det förstås som en flopp. Även om jag skulle säga att det är de orealistiska förväntningarna som är själva floppen. Det politiska landskapet ser fortfarande mycket välbekant ut, det är fortfarande det traditionella som har ett grepp om politiken eftersom de som har makten ännu så länge också är de som är fostrade i det gamla sättet att tänka och agera. Det är fullkomligt naturligt.

Imorse såg jag en diskussion om politik och sociala medier på morgonteve där någon politisk expert och en representant för SCB deltog. Någon av dem, minns inte vem, sa att de sociala medierna inte påverkar i så stor utsträckning därför att den som aktivt söker sig dit för att prata politik redan har ett politiskt intresse och förmodligen redan är övertygad. Jag tror att den analysen är rätt. Traditionell media är fortfarande överlägset bäst på att nå ut till den som är passiv, den som inte är särskilt politiskt intresserad. Så kommer det att vara ett tag till. Sociala medier och nätet i allmänhet kräver däremot att du gör aktiva val och söker information, och den som gör det bryr sig redan och har sannolikt också en åsikt. Således kan man dra den dystra slutsatsen att vi alla predikar för de redan övertygade.

Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt heller. Det må så vara att traditionell media bäst når ut till massorna med enkelriktade, välpaketerade femtonsekundersbudskap, men vad de sociala medierna innebär är en möjlighet för de som är intresserade att fördjupa sig och diskutera. Den möjligheten fanns inte alls i samma utsträckning förut. Jag tror att det på sätt och vis leder till en delvis ökad klyfta mellan de politiskt intresserade och de politisk ointresserade. Men jag ser också en potential i ett slags långa-svansen-perspektiv där de som aktivt söker information och diskuterar på nätet slipar sin argumentationsförmåga och tar med sig den till fikarummet, släktmiddagen och innebandyträningen. Vad vi får är tusentals ambassadörer som destillierar de politiska budskapen och påverkar sin omgivning. Potentialen häri bör inte underskattas. Människor är alltid mer benägna att lyssna på någon de känner.

Politikens problem är och har alltid varit att man med en stor envägssändare ska nå ut till alla. Därmed måste budskapet komprimeras och anpassas till minsta gemensamma nämnare. Det har inte funnits möjlighet att individanpassa budskapet eller att föra dialog med var och en av medborgarna. Det är det som håller på att förändras. Ju mer involverade de politiskt intresserade blir, desto bättre ambassadör blir de också. Men det kräver att man vågar släppa kontrollen över budskapet, att man är ärlig och öppen i första ledet och vågar lita på att budskapet blir hyfsat korrekt i sista ledet. Det ställer krav på de som i första ledet formulerar de politiska idéerna att vara lyhörda och bjuda på ett rikt utbud av argument och tankar som fritt kan omformuleras och föras vidare. Om budskapet redan från början är alltför tillrättalagt och magert blir det svårt för svansen att individanpassa det.

Så flipp eller flopp? Även om vi ännu inte sett så stora förändringar, och kanske aldrig kommer att göra det heller, så säger jag flipp, med motiveringen att allt som får människor att prata politik är bra. Sociala medier är inte Messias, men det är en dörr in till maktens korridorer där allt fler knackar på och vill in, och den som öppnar sin dörr och samtalar har mycket att vinna på det.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Mattips i sommarvärmen

När det är så här varmt står jag inte ut med att stå vid spisen. Och skulle jag stå ut med att stå vid spisen vill jag ändå inte ha varm mat. Då kan man förstås äta sallad, eller kallskuret och potatissallad, men man kan också göra en riktigt god tonfiskröra som min mor har lärt mig. Planen var att äta den med avocado men lycka till att hitta en sådan som är lagom mogen, så jag käkade böngroddar till. Annars är det jättegott på rostat bröd också.

Så, eftersom sharing is caring; håll till godo.

Recept:
En finhackad gul lök
Två-tre vitlöksklyftor, fler om du är rädd för vampyrer
En burk tonfisk
En liten burk crème fraîche
Två matskedar majonnäs
Salt och svartpeppar efter smak

Tillagning:
Rör runt

Klart. Det tar fem minuter att slänga ihop, är svalt och gott och klockrent om man äter enligt LCHF eller liknande.


Andra bloggar om: ,