Skip to content

Är man stor måste man vara snäll

Nu får det vara slut på den här bloggtorkan. Det är hög tid att börja skriva igen, och i sann ”det blir inte alltid som man tänkt sig”-anda blir min första postning efter min hittills längsta bloggtorka inte alls någon av alla de texter jag planerat. Jag ska nog få ur mig dem också.

Terobi skriver starkt och upprörande om en händelse för ett par år sedan. Förutom att det hon berättar om är minst sagt obehagligt, så påminner det mig om något.

För, säg, tio år sedan, medan jag bodde på Brynäs i Gävle, var jag på väg hem från stan. Sannolikt hade jag tagit en öl eller två på McGill’s – det var det vanliga ärendet jag hade nere på stan. Hur som helst var jag på väg hemåt och passerade O’Learys när jag la märke till en tjej som satt på trappen precis bredvid krogdörren. Hon såg rödgråten och ordentligt berusad ut vilket blev extra tydligt i kontrast till människor som tjoade och skrattade runt omkring. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde, jag fick bara en instinktiv känsla av att jag inte kunde låta henne sitta där. Så jag trotsade vetskapen om att hon förmodligen skulle utgå från att jag var ett random äckel som ville försöka utnyttja situationen och satte mig bredvid henne på trappen, på överdrivet behörigt avstånd.

Hon var förstås ytterst reserverad men också rejält full och efter ett par minuters samtal fick hon ur sig att hon bara ville hem. Jag frågade var hon bodde och det visade sig att hon bodde på Brynäs. Jag erbjöd mig att göra henne sällskap vilket hon givetvis var väldigt skeptisk till. Så jag bedyrade att det enda jag var ute efter var att se till att hon kom hem ordentligt, och till min förvåning accepterades erbjudandet.

Under hela den här tiden hade vakten vid O’Learys stått och sneglat åt vårt håll, vilket jag tolkade som att han ville försäkra sig om att inget hände tjejen ifråga. När vi reste oss från trappen frågade han mig om jag kände henne. Jag svarade ärligt nej, att jag bara skulle hjälpa henne hem, och för att övertyga honom visade jag mitt legitimation och bad honom lägga namnet på minnet så att han kunde sätta dit mig om jag ljög. Sedan påbörjades en av de längsta promenader upp på Brynäs jag varit med om.

Jag vet inte hur många gånger vi fick stanna för att hon inte orkade koncentrera sig på att gå, och bitvis fick hon luta sig mot mig. Ett par gånger började hon gråta igen, som jag tolkade det av skam för att hon inte kunde ta hand om sig själv. Det värsta var dock när vi kommit upp på Kasernbron och hon plötsligt drabbades av tvivel och började fråga mig om jag tänkte ”hitta på något”, med stigande panik i den dimmiga blicken. Det var jävligt obehagligt, framför allt för att jag till fullo förstod henne.

Vi kom hem till henne till slut. Medan hon fumlade med nyckeln i låset låste hennes pojkvän upp inifrån. Jag frågade om hon hade kommit rätt, och om jag minns rätt mumlade hon jakande, tackade och sprang in och gömde sig. Pojkvännen granskade mig misstänksamt och jag kände mig skyldig utan att ha gjort något.

Resten av promenaden hem var tung och med en fadd smak i munnen. Jag hade ägnat en eller två timmar åt att försöka hjälpa en människa och se till att hon inte råkade illa ut, och av alla inblandade betraktades jag med djup misstänksamhet; krogvakten, pojkvännen, henne själv. Och det värsta var att jag verkligen förstod dem, därför att om jag hade haft onda avsikter så hade jag sannolikt agerat i stort sett exakt likadant. Utge mig för att vara omtänksam, skapa förtroende, hela kittet. Jag hade inte sagt ”hej, jag är en sadistisk våldtäktsman, skaru följa med hem till mig på te?”

Det gör mig illa till mods att jag tvivlar på att jag skulle göra likadant igen. Jag vill naturligtvis tro att jag skulle göra om det, eftersom det var rätt, men jag vet inte. Den gången stålsatte jag mig mot insikten att alla skulle betrakta mig som ett äckel som var ute efter att utnyttja en i stort sett försvarslös människa. Men nästa gång? Det slår mig att det kan vara en bidragande orsak till att folk inte ingriper. För varje dyngrak tjej på en trapp eller parkbänk som blir antastad finns ett stort antal förbipasserande som kunde ha agerat förebyggande men inte gjorde det. Och jag förstår dem också.

Vill vi ha det så här?


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Published inSamhälle

14 Comments

  1. Det finns intressanta paralleller med en diskussion som fördes om nödvärn för något år sedan (jag skrev om det här: http://www.skivadlime.se/2009/11/ideal-moter-realitet-vald-och-civilkurage/). Då handlade det om vilka effekter det får på civilkuraget om man kan straffas för att man försöker hjälpa… lite samma sak händer i det här fallet. Och brist på civilkurage är redan ett problem som vi knappast behöver att det blir värre.

    Jag tror nog också det finns en annan aspekt om varför folk agerar som dom gör också… jag tror det finns en viss skam hos folk som t.ex. dörrvakten som stått där, sett henne men inte gjort något. Den skammen tas fram till begrunan av att någon annan gör något.

  2. dM_Anderberg dM_Anderberg

    Jag har gjort, råkat ut för något liknande en gång. När jag pratade med mina föräldrar om det dagen efter sa de bara att im en liknande situation skulle uppstå någon annan gång ska jag ringa polisen i stället. Eftersom det egentligen inte var mitt ansvar, tror jag de sa. Det var nästan ännu mera deprimerande än händelsen i sig.

  3. Fredrik Larsson Fredrik Larsson

    Been there done that – got the T-shirt.

    Med exakt samma resultat – tyvärr så är det så det ser ut. Det är så får som faktist sträcker ut en had för att hjälpa till att när någon gör det ser alla runtomkring en elak girig klo.

    Men det är å andra sidan bara vi som kan göra något åt det, genom att göra det igen och igen och igen.

    Mvh
    Fredrik Larsson

  4. Petrus Petrus

    ”Vill vi ha det så här?”
    nej det vill iallfall inte jag, men vad ska man göra åt det?
    har en kompis som blev våldtagen av just en som sa han skulle hjälpa henne hem föratt hon var för full.

    det där med att vissa lägget är nog en rätt bra metod föratt lungna folk, sen får man väll bara stå ut med att folk tittar skumt på en.

  5. WysiWyg WysiWyg

    Är jag den enda som drar paralleller till ”rent mjöl”-grejen? Hur lätt det är att misstolka saker menar jag?

  6. Nej, så vill vi inte ha det! Trots att det inte bara är du som tvekar att hjälpa, i vart fall en andra ggn.

    Jag vet inte varför. Men en anledning är väl att vi lever i ett samhälle där misstron mot andra blivit allt starkare. Där överhetens misstro mot oss undersåtar är det yttersta tecknet. Dock måste det finnas orsaker till att denna misstro växt fram, komplicerade orsaker.

  7. Mikael: Intressanta reflektioner

    dM_Anderberg: Det där med att ”det inte är ditt ansvar” är så deprimerande. Det finns något i det här som stör mig, något som återkommer i alla möjliga sammanhang. En känsla av att vi förväntar oss att staten ska fixa, eller rent av en känsla av att vi inte FÅR göra något själva. Jag får inte riktigt grepp om det.

    Fredrik: Så sant så sant.

    Petrus: Så förjävligt. :(

    WysiWyg: Jag hade inte gjort den parallellen, men jag gör det nu. Jag har vakna läsare. :)

    Lars-Erick: Ja det finns en cancer på samhällskroppen, och det är inte homosexualitet. ;)

    Jay: *skratt* Tack för påminnelsen! Den där är underbar. Jag känner igen mig i beskrivningen, även om jag aldrig har sprungit förbi och skrikit.

  8. Linda Hallström Linda Hallström

    Hej du!
    Klokt agerat av dig tycker jag, och kloka och tyvärr säkert sanna slutsatser du dragit av händelsen. Och ja, jag hoppas och tror att du gjort samma sak igen, du verkar vara en person som fattar att det handlar om att man skall kunna se sig själv i spegeln och se en människa man har respekt för. Inte bara en liten lort som hon sa den kloka Astrid.(Lindgren)
    Ps. Kommer att tänka på ett citat ur boken konsten att vara snäll; ” om det inte är min uppgift att vara medmänniska, vems uppgift är det då?”
    All min respekt,
    Linda

  9. Jenny Jenny

    Nä så vill vi inte ha det. Ändå har vi det, folk vågar ju inte ens hjälpa, eller be om hjälp, mitt på blanka dagen spiknyktra.

  10. WysiWyg WysiWyg

    Jag brukar ha motsatta problemet; att totala främlingar ber mig om hjälp med de mest konstiga saker. Till de roligare saker som hänt var några hantverkare från Polen som ville veta den effektivaste vägen bland småvägarna mitt i mörkaste Småland för att hitta fram. Av någon anledning ville de inte åka på de stora vägarna. *hmmm*

    Annars har vi mannen som undrade vilket bröd jag föredrar, eller den lite vimsiga mannen som hade svårt att förstå bäst-före datumen på vissa förpackningar.

    Man ska komma ihåg att jag alltid har väldigt synliga hörlurar på mig, trots det så är det alltid mig de frågar. *mysko*

  11. Choetso Choetso

    Jag håller med Linda!
    Men vi snälla nyktra flickor/kvinnor/ mammor har stort potential då, eftersom vi knappast misstänks för att vilja utnytta situationen… Vi måste inte glömma detta ansvar!!!
    Männen kan ju också ta sitt ansvar att få hem fulle grabbar som annars skulle ge sig på fulla tonårstjejer osv?
    Och för all del visa tjejerna att det fins snälla män/pojkar/pappor osv också. Många kvinnor/tjejer etc har alldeles för dåliga erfarenheter?

  12. mami mami

    Som svartskalle har jag stor erfarenhet av detta att bli misstänkligjord helt oförtjänt när man försöker vara snäll.
    Jag är kvinna i förtiårsåldern, ser normal ut enligt de flesta förutom att jag har ett ostyrigt hår som kan se rätt spejsat ut ibland.
    Hursom, jag satt en dag i min parkerade bil inne i sthlm stad, väntande på min tonårsdotter som hade sprungit in i en affär en snabbis.
    När jag plötsligt får se en unge i 7-årsåldern som springer lite planlöst fram o tillbaka på trottoaren med panik i blicken och ser ut att vara helt vilse i pannkakan. Jag observerar honom nån minut och ser att han är på gränsen till att börja tjuta, så jag öppnar bildörren och frågar honom: är du vilse? Han börjar gråta och mumlar nåt om sin pappa som skulle vara på nån pizzeria nånstans men han vet inte var etc etc. Vi står precis framför en kiosk, så jag ber honom komma med och fråga om det finns nån pizzeria i närheten. Javisst, kioskägaren pekar rakt över gatan, och där finns det helt riktigt en pizzeria, så jag tar ungen i handen och börjar gå över vägen, halvvägs så ger han upp ett lyckligt tjut ”där är min pappa!!” släpper taget och tjurrusar över!!! Hans pappa kommer honom till mötes och jag säger nåt om att han var vilse…..det enda svar jag får till tack är en riktigt misstänksam ond blick…som att han menade att jag var en potentiell barntjuv, eller att det var mitt fel att hans unge kommit bort?
    Blev lite uppgiven då, kan man lugnt säga.
    Men jag skulle utan tvekan göra om det, för vad människor än tror och säger om en, så vet man själv vad man går för, och om en medmänniska behöver hjälp och jag ser det, så agerar jag. Det finns för många ”bystanders” och jag är inte en av dom…och tydligen inte du heller! Bra gjort att hjälpa tjejen, och en bra chans att visa att det finns justa killar som inte utnyttjar fulla tjejer också.
    Kram
    Mami

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: