Skip to content

Månad: oktober 2010

Informationssamhällets klasskamp

För ett par veckor sedan skrev Alexandra Pascalidou en krönika som gick ut på att anonymiteten på nätet nog måste begränsas. I fredags skrev Åsa Erlandsson att nätet är laglöst land och att yttrandefrihet inte fungerar. Det här är bara det senaste i en flod av träck som sipprar ut ur den kloak som gammelmedia utgör. ((Formuleringen är en spontan hyllning till de målande beskrivningar som Internetfientliga kolumnister är så förtjusta i.)) Såväl Jonas Gardell som Marcus Birro har uttryckt sin ångest över att andra människor också får yttra sig, ha åsikter och provocera, precis som de själva.

Vad vi ser är en klassisk klasskamp. Jag avskyr verkligen att behöva ta till den sortens retorik, men det är befogat. Världen har länge bestått av den sändande klassen och den mottagande klassen, där den sändande består av makthavare, media och kulturetablissemanget och den mottagande är resten av oss. Den sändande klassen har länge varit utom räckhåll för pöbeln och sittandes på sitt glasberg kunnat kasta ur sig lite vad den vill, och om tillräckligt många blir tillräckligt upprörda för att till äventyrs kunna protestera mot vad som yttrats har den sändande klassen unisont försvarat sig med att yttrandefriheten inte får inskränkas. Den mottagande klassen har helt enkelt fått acceptera det, och har så också gjort. Den stora majoriteten ser yttrandefriheten som något självklart och går inte runt och funderar så mycket på det.

Men så kom Internet, och plötsligt hade alla tillgång till en alldeles egen megafon. Den sändande klassens privilegium att kunna kasta skit eller göra sig lustig på andras bekostnad utan att behöva oroa sig för motangrepp var borta. Och plötsligt var man inte alls sådär alldeles övertygad om att yttrandefrihet var en så bra idé, egentligen. Vadå, ska vem som helst få säga vad som helst? Näe, det var väl inte så man menade från början? Det var ju bara en fin formulering skriven av människor som var väl medvetna om att det i praktiken var en förmån förbehållet den sändande klassen. Det begriper väl alla att man inte kan låta vem som helst säga vad som helst i vilket syfte som helst.

Därför har Yttrandefrihetskommittén nu lagt fram tre förslag på vilka kriterier som ska gälla för att omfattas av ”yttrandefrihet”; vem, vad och varför. Du ska vara rätt person, idka rätt verksamhet eller yttra rätt saker. Well guess what, assholes! Vi har våra megafoner nu och vi tänker inte lämna tillbaka dem!

Menar Pascalidou, på fullaste allvar, att vi ska ta ifrån iranska dissidenter möjligheten att anonymt berätta för omvärlden om vad som pågår i deras land för att ett par jävla plantor med IQ krukväxt inte kan uppföra sig i ett forum om pelargoner? För det är faktiskt det som ligger i den andra vågskålen. Det låter rätt och riktigt att säga att man ska kunna stå för det man säger, men verkligheten fungerar inte så. I Sverige är det fortfarande kontroversiellt att komma ut som homosexuell, sexsäljare eller sverigedemokrat, och det är fullkomligt lagligt! Mot den bakgrunden, hur ska vi kunna kräva att den som kämpar för mänskliga rättigheter i Kina ska stå för sina ord med namn? Det är vad konsekensen skulle bli av ett Internet där anonymitet inte är möjligt. Merparten av människorna på den här planeten åtnjuter inte de friheter vi har i den välbeställda Norden, men ska man tro somliga debattörer så är det de som är priviligerade. De slipper ju bli kallade ”hora” på Spray.

Det här är yttrandefrihet. Den går åt två håll, och med frihet kommer också ett ansvar att säga emot och säga ifrån, att försvara den som trycks ned, slå tillbaka mot den som försöker göra ont och lyfta fram den som försöker göra gott. Yttrandefrihetskommitténs utredning har tillkommit för att vi nu kommunicerar på ett nytt sätt, sägs det. Att nya problem och nya behov uppstår med ny teknologi är vi överens om, men istället för att avskaffa friheter tycker jag att vi ska arbeta för att få var och en att också ta ansvar. Här skulle Erlandsson, Pascalidou, Gardell och Birro kunna göra mycket nytta. De når ut till många genom sina kanaler och skulle kunna uppmana till eftertanke istället för att ropa på förbud. Men det beror ju förstås på vems ärenden man går. Illojalitet kostar.

If the freedom of speech is taken away then dumb and silent we may be led, like sheep to the slaughter.

– George Washington


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Förslag på brottsrubricering i #spectrial

Jag har inte skrivit något om hovrättsförhandlingarna mot The Pirate Bay, och helt ärligt har jag inte orkat följa spektaklet särskilt noga heller. Jag är inte ensam om det, och jag har läst att detta ointresse tillsammans med valresultatet tolkas som att luften har gått ur piratrörelsen. Det är fel. Valresultatet innebar möjligen att luften gick ur tillfälligt och människor som har jobbat hårt hela tiden från FRA-demonstrationerna till nu känner plötsligt hur trötta de är. Det är begripligt. Och ointresset för spectrial beror rent krasst på att det är ointressant.

Missförstå mig rätt. Det är fortfarande en oerhört intressant rättsprocess, men tingsrättsförhandlingarna var nya och därför spännande. Hovrättsförhandlingarna blir i mångt och mycket en upprepning, och dessutom begriper ju alla att oavsett utfall så kommer domen att överklagas. Därav är det inte lika intressant som tingsrättsversionen av #spectrial.

Att jag inte har hängt med i alla svängar är inte likställt med att jag inte har hängt med alls. Jag har läst och reflekterat en del och senast igår läste jag hos Rick Falkvinge och hittade ett kul citat av Fredrik Neij:

Hovrätten kan inte göra om tingsrättens felaktigheter nu när de påpekats, så då måste de åtminstone hitta på nya felaktigheter.

Det här ligger i linje med vad jag själv har funderat lite över, så därför tänkte jag föreslå några kreativa alternativ till brottsrubricering som hovrätten kan använda.

  • Uppvigling till upphovsrättintrång – Enligt målsägande har syftet med The Pirate Bay från början varit att begå upphovsrättsbrott, så då bör uppvigling vara användbart. Om inte hovrätten har några töntiga krav på att själva huvudbrottet måste bevisas, ty då kan man tillgripa:
  • Uppvigling till medhjälp till upphovsrättsintrång – Ta-da!
  • Vållande till annans upphovsrättsintrång – En annan kreativ lösning som går ut på att alla upphovsrättsinträngare där ute inte hade upphovsrättsinträngt via The Pirate Bay om inte The Pirate Bay hade funnits; ergo har The Pirate Bay ett ansvar för att de blivit kriminella.
  • Vållande till annans död – Här finns några varianter att argumentera för. Antingen kan man gå på linjen att upphovsrättsintrång är en så grov kränkning att det är fullt möjligt att någon stackars upphovsman avlidit av brustet hjärta. Eller så kan man argumentera för att upphovsmän svälter ihjäl på grund av fildelning. Man behöver som bekant inte bevisa att något av det har inträffat, men man kan ju för all del peka på stackars Michael Jackson som hade vant sig vid att leva som en saudisk shejk men vars inkomster sjönk till nivån för en simpel saudisk prins, vilket naturligtvis beror på fildelning och inte på att han ägnade sina sista år åt att suga (pun intended). Detta gjorde honom deprimerad och beroende av mediciner vilket ledde till hans död. Allt på grund av de där jävla nätpiraterna!
  • Tjänstefel – När åklagare underlät att sekretessbelägga bilder på mördade barn i det så kallade Arbogamålet och därmed gjorde dem till en del av en offentlig handling spreds sedermera utredningen via The Pirate Bay. Att döma av den upprördhet som spreds i samhället och i medierna kunde man utröna att det tydligen var The Pirate Bays uppgift att cencurera material som de inte förfogar över. Tydligen har The Pirate Bay en särdeles viktig kontrollfunktion i samhället där de ska gripa in och rätta till åklagares fadäser. Det gjorde man inte i Arbogafallet och har därför begått tjänstefel.
  • Troslöshet mot upphovsman – Det hela liknar ändå en buskis så varför inte?

Sådär. Nu borde hovrätten ha tillräckligt att välja på för att fälla superskurkarna. Lycka till!


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Ubuntu Netbook 10.10

Jag uppgraderade min netbook till Ubuntu Netbook Edition 10.10 inatt. Efter att ha uppgraderat Ubuntu Desktop till 10.10 på min stationära den tionde i tionde (förstås) och sett hur smidigt och smärtfritt den övergången blev var jag möjligen övermodig med netbooken. För, ärligt talat, UNE 10.10 suger gnupung. Jag är ledsen att säga det för jag gillar verkligen Ubuntu och har den djupaste respekt för alla människor som lägger ner arbete i projektet, och med risk för att jag har missat någon väsentlig information, någon slags nyckel som gör hela gåtan begriplig, vill jag säga att det här är värdelöst.

Anledningen till min besvikelse är det nya interfacet, Unity. Jag förstår verkligen inte vad som motiverar att man utvecklat det då det gamla interfacet var ett under av smidighet och intuitivitet, och dessutom snyggt på ett sparsmakat sätt. Där programgenvägarna tidigare var grupperade i kategorier har man nu knölat ihop allting i en docka i vänsterkanten där de ska fällas ut och ihop när muspekaren far över dem. Lite stiligt sådär. Problemet är bara att det är mer hackigt och plottrigt än stiligt och personligen tycker jag inte att en pekplatta på netbook har den exakthet som krävs för att bläddra i den där dockan. Därtill är dockan alltid synlig och stjäl således skärmutrymme – något man inte har överflöd av på en netbook. Grafik- och processorkraft är inte heller något man har i överflöd på en netbook och jag upplever därför att det där ögongodiset med att vika fram och undan ikoner bara är onödigt och hackigt.

Nu har jag inget emot innovationen i sig. Självklart ska man fortsätta att utveckla och testa nya saker. Hade man inte gjort det så hade Ubuntu aldrig varit vad det är idag. Det jag vänder mig emot är att Unity är hårdkodat snarare än ett alternativ. Det är för mig ett totalt haveri. Kastar man in ett helt nytt interface så vore det rimligt att det följde med som ett alternativ där användaren enkelt kan välja det gamla eller det nya, eller utvecklades som ett separat projekt. Nu är det inbakat i systemet på ett sätt som såvitt jag vet inte går att komma ifrån. Jag har tittat runt i flera forum utan att hitta någon beskrivning för hur man byter interface via terminalen, och att leta efter en sådan inställning i datorn är lönlöst. Du ska ha Unity, basta! Jag vet att jag antagligen tangerar programmerarens motsvarighet till Goodwins law, men att hårdkoda och skita i konfigureringsmöjligheter har stora likheter med en annan utvecklare av operativsystem och programvara…

Att överhuvudtaget hitta några inställningsmöjligheter är ett äventyr i sig. Till att börja med ska man klicka på Ubuntusymbolen uppe till vänster, som inte på något självklart sätt är en knapp (ett misstag som Microsoft gjorde redan för ett par år sedan när man byggde om hela interfacet i Officepaketet, men att lära sig av andras misstag är väl fusk, eller stöld…) och då får man faktiskt upp några kategorier på ett sätt som vagt påminner om utseendet i 10.04. Kategorierna är web, music, photos & videos, games, email & chat, office, files &folders och get new apps. Men om man klickar på en av kategorierna, till exempel office dyker det plötsligt upp en menyrad med innehåll som all applications, accessories, games, internet, media, office och… system! Tack! Allvarligt, jag hittade systemkategorin av en slump, annars hade jag varit tvungen att googla. Motsatsen till intuitivt.

Och vad kan man göra där då? Tja, alla de vanliga inställningarna vad gäller nätverk och inputmetoder, skärmsläckare och skrivare. Vad gäller datorns operativsystemets beteende och utseende kan man ändra utseendet på fönsterramarna, byta skrivbordsbakgrund och typsnitt. Det är allt. Jag får inte ens bestämma om dockan ska ligga till vänster eller höger och vara ivägen.

Man kan förstås hävda att det står var och en fritt att uppgradera och det är helt sant. Problemet är dock att eftersom uppgraderingen förr eller senare dyker upp bland uppdateringarna så kommer mindre avancerade användare att genomföra uppgraderingen. Där mer avancerade användare installerar om och hoppar ganska obehindrat mellan olika linuxdistros kommer novisen som börjat vänja sig vid och gilla Ubuntu på sin netbook att bli förvirrad och obekväm, och laga det hela genom att återvända till Windows. Själv är jag den där jobbiga sortens användare mitt emellan avancerade ”kan själv” och amatörmässiga ointresserade ”skiter i, var klickar jag för att komma till Internet”. Jag kan tillräckligt för att ställa krav och ha åsikter, men inte tillräckligt för att göra det själv. Jag är en baksätesförare.

Jag vill verkligen inte låta gnällig och otacksam över ett fantastiskt operativsystem som är öppet och gratis och erbjuder oändligt med möjligheter, så för att avsluta i en något mer positiv ton vill jag påpeka att det här är första gången jag verkligen blivit besviken på en Ubuntuversion, och att mitt förtroende för Ubuntu-projektet var så stort att jag inte brydde mig om att läsa på innan jag uppgraderade är ju ändå ett gott betyg till Ubuntu-teamet. Tyvärr har dock det förtroendet fått sig en knäck, och till dess att någon drastisk förbättring sker i Ubuntu Netbook 10.10 kommer jag inte att använda det. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska återgå till 10.04 (som jag verkligen uppskattade) eller om jag ska experimentera med någon helt annan Linuxdistro.

Förslagslådan har öppnat.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Det är inte Sverigedemokraterna vi hatar

Eftervalsdiskussionerna har nästan uteslutande handlat om uteslutande. Av Sverigedemokraterna, vill säga. Personligen tycker jag att det är snudd på löjeväckande och dessutom fullkomligt respektlöst mot medborgarna. Det står naturligtvis politiska partier fritt att hitta koalitioner för att regera landet, och givetvis måste detta också göras på ett sätt som gör arbetet någorlunda förutsägbart. Men att koalitionsbildandet skulle grunda sig på ”de får inte vara med” som främsta kriterium är faktiskt rent odemokratiskt, och dessutom barnsligt. 5,7 procent av folket röstade på Sverigedemokraterna, som är ett legitimt och demokratiskt valt parti, men diskussionen förs som om de liksom fuskat sig in på något sätt.

Också utanför parlamentet och media har det rasats. Många tycktes ha vaknat upp i chock dagen efter valet. Såg de verkligen inte vartåt det barkade? Ilskan har varit stor och många slacktivismkampanjer har startats. Det är väl fint och riktigt att manifestera avstånd mot rasism, men hade det inte varit bättre att göra det innan valet?

Det rena hat som riktats både mot Sverigedemokraterna som parti och mot de som röstat in dem är kanske inte så förvånande. Vad som däremot förvånar är att attityden bland såväl politiker och media som hos medborgarna ger intryck av att de tror att Sverigedemokraterna skapar rasismen. Det är naturligtvis rent nonsens. Rasismen ligger och puttrar precis under ytan, hela tiden. Vi hör den i fikarummen, på släktmiddagen och i omklädningsrummet efter innebandyn, men vi låtsas inte om det för det är för jobbigt att ta den fighten. Då är det lättare att sätta upp en vit hand på facebook med texten ”vi gillar olika” och låtsas att man därmed gjort världen lite bättre. Och givetvis är det också lättare att inbilla sig att rasismen kommer med Sverigedemokraterna och går med Sverigedemokraterna. Då behöver vi aldrig hantera svärfars orerande om svartskallar eller mormors bestämda åsikter om negrer.

Sverigedemokraterna och deras valframgång är ett symptom, och om vi på riktigt ville förbättra samhället skulle vi analysera vad symptomet egentligen beror på och försöka bota sjukdomen. Men så gör vi inte i Sverige. Här botar vi symptomen istället. Allt som antyder att Sverige inte är världens bästa land där allt är frid och fröjd ska förtigas och sopas under mattan. Det är inte bara övervakningsivern som påminner om DDR…

Och det är därför vi så intensivt hatar Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. För att det under fyra års tid kommer att vara fettfläcken på vår annars klanderfritt vita skjortkrage, som påminner oss om såsfläcken som vi gömt bakom en extra bred slips och tefaten under armarna som vi döljer genom att hålla armarna strikt längs sidorna och bara dansa riverdance.

Det är egentligen inte Sverigedemokraterna vi hatar. Det är oss själva.


Andra bloggar om: , , ,