För ett par veckor sedan skrev Alexandra Pascalidou en krönika som gick ut på att anonymiteten på nätet nog måste begränsas. I fredags skrev Åsa Erlandsson att nätet är laglöst land och att yttrandefrihet inte fungerar. Det här är bara det senaste i en flod av träck som sipprar ut ur den kloak som gammelmedia utgör. ((Formuleringen är en spontan hyllning till de målande beskrivningar som Internetfientliga kolumnister är så förtjusta i.)) Såväl Jonas Gardell som Marcus Birro har uttryckt sin ångest över att andra människor också får yttra sig, ha åsikter och provocera, precis som de själva.
Vad vi ser är en klassisk klasskamp. Jag avskyr verkligen att behöva ta till den sortens retorik, men det är befogat. Världen har länge bestått av den sändande klassen och den mottagande klassen, där den sändande består av makthavare, media och kulturetablissemanget och den mottagande är resten av oss. Den sändande klassen har länge varit utom räckhåll för pöbeln och sittandes på sitt glasberg kunnat kasta ur sig lite vad den vill, och om tillräckligt många blir tillräckligt upprörda för att till äventyrs kunna protestera mot vad som yttrats har den sändande klassen unisont försvarat sig med att yttrandefriheten inte får inskränkas. Den mottagande klassen har helt enkelt fått acceptera det, och har så också gjort. Den stora majoriteten ser yttrandefriheten som något självklart och går inte runt och funderar så mycket på det.
Men så kom Internet, och plötsligt hade alla tillgång till en alldeles egen megafon. Den sändande klassens privilegium att kunna kasta skit eller göra sig lustig på andras bekostnad utan att behöva oroa sig för motangrepp var borta. Och plötsligt var man inte alls sådär alldeles övertygad om att yttrandefrihet var en så bra idé, egentligen. Vadå, ska vem som helst få säga vad som helst? Näe, det var väl inte så man menade från början? Det var ju bara en fin formulering skriven av människor som var väl medvetna om att det i praktiken var en förmån förbehållet den sändande klassen. Det begriper väl alla att man inte kan låta vem som helst säga vad som helst i vilket syfte som helst.
Därför har Yttrandefrihetskommittén nu lagt fram tre förslag på vilka kriterier som ska gälla för att omfattas av ”yttrandefrihet”; vem, vad och varför. Du ska vara rätt person, idka rätt verksamhet eller yttra rätt saker. Well guess what, assholes! Vi har våra megafoner nu och vi tänker inte lämna tillbaka dem!
Menar Pascalidou, på fullaste allvar, att vi ska ta ifrån iranska dissidenter möjligheten att anonymt berätta för omvärlden om vad som pågår i deras land för att ett par jävla plantor med IQ krukväxt inte kan uppföra sig i ett forum om pelargoner? För det är faktiskt det som ligger i den andra vågskålen. Det låter rätt och riktigt att säga att man ska kunna stå för det man säger, men verkligheten fungerar inte så. I Sverige är det fortfarande kontroversiellt att komma ut som homosexuell, sexsäljare eller sverigedemokrat, och det är fullkomligt lagligt! Mot den bakgrunden, hur ska vi kunna kräva att den som kämpar för mänskliga rättigheter i Kina ska stå för sina ord med namn? Det är vad konsekensen skulle bli av ett Internet där anonymitet inte är möjligt. Merparten av människorna på den här planeten åtnjuter inte de friheter vi har i den välbeställda Norden, men ska man tro somliga debattörer så är det de som är priviligerade. De slipper ju bli kallade ”hora” på Spray.
Det här är yttrandefrihet. Den går åt två håll, och med frihet kommer också ett ansvar att säga emot och säga ifrån, att försvara den som trycks ned, slå tillbaka mot den som försöker göra ont och lyfta fram den som försöker göra gott. Yttrandefrihetskommitténs utredning har tillkommit för att vi nu kommunicerar på ett nytt sätt, sägs det. Att nya problem och nya behov uppstår med ny teknologi är vi överens om, men istället för att avskaffa friheter tycker jag att vi ska arbeta för att få var och en att också ta ansvar. Här skulle Erlandsson, Pascalidou, Gardell och Birro kunna göra mycket nytta. De når ut till många genom sina kanaler och skulle kunna uppmana till eftertanke istället för att ropa på förbud. Men det beror ju förstås på vems ärenden man går. Illojalitet kostar.
If the freedom of speech is taken away then dumb and silent we may be led, like sheep to the slaughter.
– George Washington
Andra bloggar om: yttrandefrihet, internet, yttrandefrihetskommittén, klasskamp, informationssamhället, intressant?
