photo © 2008 Will Potter | more info(via: Wylio)
Igår visade Jan Guillou att även en trött och sur gammal höna ibland finner ett korn när han skrev en krönika om tillståndet i Sverige. Guillou själv beskriver det som att montera ned demokratin för att skydda demokratin – en paradox som vi använt och varnat för i åratal, till stor del för döva öron. Återstår att se om Guillou kan bryta igenom ljudvallen. Själv skulle jag vilja ta det ett steg längre och påstå att vi använder terror för att bekämpa terror. Låt mig förklara.
Terror betyder fruktan eller rädsla. Att slänga på suffixet -ism ger illusionen om att det är en ideologi, vilket är missvisande. Snarare är det en metod, och den går ut på att skapa en rädsla och använda den till att nå sina mål.
När man pratar om terrorism så får de flesta en bild av ett par jeppar i rånarluvor med kalashnikovs på näthinnan. Idag har de kaftan, men tidigare har det förekommit poncho och batiktröjor också. Modet har växlat i våra föreställningar om terrorister, naturligtvis i takt med vad som är aktuellt. Det är också den sortens terrorister man ofta syftar på när man använder klichéer som “den enes terrorist är den andres frihetskämpe”.
Den här sortens terrorism föds ur fattigdom, förtryck, segregation, ockupation och desperation. Att ta till våld och rikta det mot oskyldiga mål är extrema åtgärder och används som en absolut sista utväg. Det är bland annat därför jag ogillar begreppet terrorism, därför att genom att ge intryck av att vara en ideologi är det lätt att få för sig att det inte är desperata åtgärder utan något som kommer lika naturligt som avregleringar för högern, mera skatt för vänstern och dubbelmoral för Mona Sahlin.
Men att använda rädsla som medel är inte något som är enbart förbehållet de desperata skäggmiffon som vi lätt föreställer oss. Rädsla kan skapas på många sätt. Den som har reell makt behöver inte spränga sig i en krogkö eller kapa flygplan för att skapa rädsla.
En polisstat bygger på rädsla. Folket i en polisstat ska förmås hålla sig i skinnet genom att frukta överheten. De ska inte känna någon delaktighet i samhället utan uppleva att de existerar på nåder, och de ska veta att de övervakas och att polisen vilken morgon som helst kan slå in dörren och slita dem ur sängen inför ögonen på deras skräckslagna barn.
Om jag ville skapa en polisstat så finns det ett antal knep jag skulle ta till.
- Övervakning. Människor måste intalas att de alltid syns, utan att se sina övervakare. Det senare är centralt i panopticonkonceptet – om du inte ser din övervakare kan du inte vara säker på om du observeras eller inte, och måste därför alltid agera som om du observeras. Jag skulle mycket medvetet se till att inte lämna några försäkringar utan tvärtom vara luddig om både syfte och avgränsning, just för att få panopticoneffekten. Men den som har rent mjöl i påsen har såklart inget att frukta.
- Kommunikationsfrihet är ett farligt hot mot min polisstat så det måste bort. Jag ser vad du mailar och hör vad du säger, och framför allt vet jag vem du pratar med. Det räcker inte med att du håller dig inom lagens råmärken, du måste också tänka på vem du umgås med. Annars kan du råka illa ut ändå. Även om jag officiellt inte får använda överskottsinformation från avlyssningar så saknar mitt system en funktion för att radera den. Oops!
- Anonymitet måste bekämpas. Allting som görs anonymt bör misstänkliggöras och föraktas. Jag skulle bekämpa det både högt och lågt. Både med argument som organiserad brottslighet och mobbning för att få så många som möjligt att ställa upp på att anonymitet är något dåligt. Yttrandefrihet, ja visst, men man måste ju kunna stå för vad man säger, eller hur? Och om du protesterar mot det ena eller det andra, till exempel i närheten av amerikanska ambassaden, så blir du fotograferad och hamnar i ett register. Terroristkramare där!
- Informationsfrihet är också ett allvarligt hot mot min polisstat, så bort med den. Men det kan jag ju inte säga öppet, så jag skulle förbjuda något som inte en vettig människa skulle protestera mot. Som tittförbud för barnporr. Men på kuppen skulle jag smyga med lite andra saker, som teckningar och generellt luddiga riktlinjer kring vad som egentligen är barnporr och inte. Sjuttonåringar som visar tuttarna? Bebisar som badar näck? Vuxna som spelar yngre (som Beverly Hills 90210 fast porr)? Myndiga kvinnor med små bröst? Det ska vara omöjligt för den enskilde invånaren i min polisstat att utröna och det är själva poängen. Du ska passa dig så du inte snubblar in på en sida som kan tolkas som olaglig, för har du riktig otur så tittade jag just då. Eller så kan jag gå tillbaka och upptäcka det senare med hjälp av datalagringsdirektivet.
- Om något ändå händer så ska det slås till hårt. Insatsen och straffet ska inte stå i någon uppenbar proportion till brottet. Och givetvis slår polisen till i gryningen. Alltid. Så även om du släpps inom några timmar eftersom du uppenbart är oskyldig så har både du och alla andra lärt sig att leva med ännu större marginaler. För vem vill uppleva att bli väckt på det viset, med maskerade poliser som riktar vapen mot din familj och förhör dina barn? Och hur kul är det egentligen att träffa grannarna sedan? Ingen rök utan eld, det vet man ju. Men om du anser att polisen har begått tjänstefel kan du ju alltid gå tillbaka till polisstationen och polisanmäla polisen, så kommer polisen att utreda polisen och skriva en rapport på den osynliga skrivmaskinen.
- Omständlig byråkrati är också en ingrediens jag skulle ta med. Det ska vara hopplöst snårigt både att följa reglerna och att få upprättelse när myndigheter gör fel. Det får inte finnas utrymme för förnuft och medmänsklighet. Tjänstemän ska agera som robotar, och så länge de gör det och lyder order så skyddas de av byråkratin. Om det underlättar kan de få en uniform.
- Söndra och härska. Ingenting förenar som en gemensam fiende heter det, och det är bra så länge jag behöver peka på diffusa yttre hot för att få igenom mer övervakning. Däremot är det ju lite jobbigt om folket enas mot mig, så därför är det en bra idé att så split. Alla som hör till samma religion eller folkgrupp som de där terroristerna bör du hålla dig på armslängs avstånd ifrån, annars kan du själv hamna i något register på guilt by association. Och jag ser det med mitt sociogram. Alla som protesterar mot den rådande ordningen är foliehattar och trubbelmakare så dem vill du inte heller associeras med. Turordningsprincipen fungerar bara om man ser till att ingen vill försvara den som står lägst i rang för stunden, vare sig det är kommunister eller horor eller bögar eller fildelare eller folk med konstiga efternamn.
Allt det här syftar till att passivisera människorna i min polisstat så att de håller sig i skinnet. Ordning och reda. Genom att ha otydliga gränser och obehagliga konsekvenser kommer de flesta att leva med stora säkerhetsmarginaler och tillämpa självcensur, den mest effektiva censuren av alla. Jag vill inte att de ska läsa samhällskritiska texter. Jag vill inte att de ska söka kultur utanför den prime time-underhållning som jag tillhandahåller eftersom det riskerar att väcka någon slags nyfikenhet. Jag vill att de ska jobba, betala skatt och bedöva hjärnan med tv-fruar. De får själva välja om de vill se fruar i Hollywood eller New York, Skåne eller på Östermalm. I min polisstat har vi valfrihet, damn it!
![Papers Please [Explored Apr 28, 2010 #43]](http://img.wylio.com/flickr/221/4559606401 "Papers Please [Explored Apr 28, 2010 #43] - photo by: Vic Bonilla, Source: Flickr, found with Wylio.com")
photo © 2010 Vic Bonilla | more info(via: Wylio)
Någon berättade om en person som efter ett besök i Sverige konstaterade att han aldrig sett ett land så väl förberett för att bli en diktatur. Jag minns tyvärr vare sig vem som kom till denna dystra konklusion, eller vem som berättade det för mig, men orden fastnade och jag började betrakta saker ur ett annat perspektiv. Och jag är rädd att han kan ha haft rätt. Efter tvåhundra år av fred och en lång tid av ett stabilt välstånd är vi så invaggade i föreställningen att staten alltid är god att vi inte kan tänka oss något annat och därför saknar instinkten att förstå varför man inte bör tumma på vissa principer. Till det är vi benägna att lyda vem som helst i uniform, väl drillade att hala upp legitimationen eller rabbla personnummer och därtill konflikträdda. Man vill ju inte ställa till en scen. Jag vet själv hur jag reagerade när jag tog tåget till Göteborg och konduktören bad om legitimation. Trots att det gör mig riktigt förbannad att behöva legitimera mig på inrikes resa plockade jag tyst och duktigt fram körkortet. För trots allt var det ju inte konduktörens fel. Hon gör ju bara sitt jobb. Och så har hon uniform.
Så vad försöker jag säga? Att Sverige är en polisstat? Nej, inte ännu. Men, för att låna Ron Pauls ord, vi är på god väg.
Andra bloggar om: polisstat, sverige, övervakning, storebror, kommunikationsfrihet, anonymitet, byråkrati, informationsfrihet, intressant?
photo © 2008 Will Potter | more info(via: Wylio)
Igår visade Jan Guillou att även en trött och sur gammal höna ibland finner ett korn när han skrev en krönika om tillståndet i Sverige. Guillou själv beskriver det som att montera ned demokratin för att skydda demokratin - en paradox som vi använt och varnat för i åratal, till stor del för döva öron. Återstår att se om Guillou kan bryta igenom ljudvallen. Själv skulle jag vilja ta det ett steg längre och påstå att vi använder terror för att bekämpa terror. Låt mig förklara.
Terror betyder fruktan eller rädsla. Att slänga på suffixet -ism ger illusionen om att det är en ideologi, vilket är missvisande. Snarare är det en metod, och den går ut på att skapa en rädsla och använda den till att nå sina mål.
När man pratar om terrorism så får de flesta en bild av ett par jeppar i rånarluvor med kalashnikovs på näthinnan. Idag har de kaftan, men tidigare har det förekommit poncho och batiktröjor också. Modet har växlat i våra föreställningar om terrorister, naturligtvis i takt med vad som är aktuellt. Det är också den sortens terrorister man ofta syftar på när man använder klichéer som "den enes terrorist är den andres frihetskämpe".
Den här sortens terrorism föds ur fattigdom, förtryck, segregation, ockupation och desperation. Att ta till våld och rikta det mot oskyldiga mål är extrema åtgärder och används som en absolut sista utväg. Det är bland annat därför jag ogillar begreppet terrorism, därför att genom att ge intryck av att vara en ideologi är det lätt att få för sig att det inte är desperata åtgärder utan något som kommer lika naturligt som avregleringar för högern, mera skatt för vänstern och dubbelmoral för Mona Sahlin.
Men att använda rädsla som medel är inte något som är enbart förbehållet de desperata skäggmiffon som vi lätt föreställer oss. Rädsla kan skapas på många sätt. Den som har reell makt behöver inte spränga sig i en krogkö eller kapa flygplan för att skapa rädsla.
En polisstat bygger på rädsla. Folket i en polisstat ska förmås hålla sig i skinnet genom att frukta överheten. De ska inte känna någon delaktighet i samhället utan uppleva att de existerar på nåder, och de ska veta att de övervakas och att polisen vilken morgon som helst kan slå in dörren och slita dem ur sängen inför ögonen på deras skräckslagna barn.
Om jag ville skapa en polisstat så finns det ett antal knep jag skulle ta till.
Övervakning. Människor måste intalas att de alltid syns, utan att se sina övervakare. Det senare är centralt i panopticonkonceptet - om du inte ser din övervakare kan du inte vara säker på om du observeras eller inte, och måste därför alltid agera som om du observeras. Jag skulle mycket medvetet se till att inte lämna några försäkringar utan tvärtom vara luddig om både syfte och avgränsning, just för att få panopticoneffekten. Men den som har rent mjöl i påsen har såklart inget att frukta.
Kommunikationsfrihet är ett farligt hot mot min polisstat så det måste bort. Jag ser vad du mailar och hör vad du säger, och framför allt vet jag vem du pratar med. Det räcker inte med att du håller dig inom lagens råmärken, du måste också tänka på vem du umgås med. Annars kan du råka illa ut ändå. Även om jag officiellt inte får använda överskottsinformation från avlyssningar så saknar mitt system en funktion för att radera den. Oops!
Anonymitet måste bekämpas. Allting som görs anonymt bör misstänkliggöras och föraktas. Jag skulle bekämpa det både högt och lågt. Både med argument som organiserad brottslighet och mobbning för att få så många som möjligt att ställa upp på att anonymitet är något dåligt. Yttrandefrihet, ja visst, men man måste ju kunna stå för vad man säger, eller hur? Och om du protesterar mot det ena eller det andra, till exempel i närheten av amerikanska ambassaden, så blir du fotograferad och hamnar i ett register. Terroristkramare där!
Informationsfrihet är också ett allvarligt hot mot min polisstat, så bort med den. Men det kan jag ju inte säga öppet, så jag skulle förbjuda något som inte en vettig människa skulle protestera mot. Som tittförbud för barnporr. Men på kuppen skulle jag smyga med lite andra saker, som teckningar och generellt luddiga riktlinjer kring vad som egentligen är barnporr och inte. Sjuttonåringar som visar tuttarna? Bebisar som badar näck? Vuxna som spelar yngre (som Beverly Hills 90210 fast porr)? Myndiga kvinnor med små bröst? Det ska vara omöjligt för den enskilde invånaren i min polisstat att utröna och det är själva poängen. Du ska passa dig så du inte snubblar in på en sida som kan tolkas som olaglig, för har du riktig otur så tittade jag just då. Eller så kan jag gå tillbaka och upptäcka det senare med hjälp av datalagringsdirektivet.
Om något ändå händer så ska det slås till hårt. Insatsen och straffet ska inte stå i någon uppenbar proportion till brottet. Och givetvis slår polisen till i gryningen. Alltid. Så även om du släpps inom några timmar eftersom du uppenbart är oskyldig så har både du och alla andra lärt sig att leva med ännu större marginaler. För vem vill uppleva att bli väckt på det viset, med maskerade poliser som riktar vapen mot din familj och förhör dina barn? Och hur kul är det egentligen att träffa grannarna sedan? Ingen rök utan eld, det vet man ju. Men om du anser att polisen har begått tjänstefel kan du ju alltid gå tillbaka till polisstationen och polisanmäla polisen, så kommer polisen att utreda polisen och skriva en rapport på den osynliga skrivmaskinen.
Omständlig byråkrati är också en ingrediens jag skulle ta med. Det ska vara hopplöst snårigt både att följa reglerna och att få upprättelse när myndigheter gör fel. Det får inte finnas utrymme för förnuft och medmänsklighet. Tjänstemän ska agera som robotar, och så länge de gör det och lyder order så skyddas de av byråkratin. Om det underlättar kan de få en uniform.
Söndra och härska. Ingenting förenar som en gemensam fiende heter det, och det är bra så länge jag behöver peka på diffusa yttre hot för att få igenom mer övervakning. Däremot är det ju lite jobbigt om folket enas mot mig, så därför är det en bra idé att så split. Alla som hör till samma religion eller folkgrupp som de där terroristerna bör du hålla dig på armslängs avstånd ifrån, annars kan du själv hamna i något register på guilt by association. Och jag ser det med mitt sociogram. Alla som protesterar mot den rådande ordningen är foliehattar och trubbelmakare så dem vill du inte heller associeras med. Turordningsprincipen fungerar bara om man ser till att ingen vill försvara den som står lägst i rang för stunden, vare sig det är kommunister eller horor eller bögar eller fildelare eller folk med konstiga efternamn.
Allt det här syftar till att passivisera människorna i min polisstat så att de håller sig i skinnet. Ordning och reda. Genom att ha otydliga gränser och obehagliga konsekvenser kommer de flesta att leva med stora säkerhetsmarginaler och tillämpa självcensur, den mest effektiva censuren av alla. Jag vill inte att de ska läsa samhällskritiska texter. Jag vill inte att de ska söka kultur utanför den prime time-underhållning som jag tillhandahåller eftersom det riskerar att väcka någon slags nyfikenhet. Jag vill att de ska jobba, betala skatt och bedöva hjärnan med tv-fruar. De får själva välja om de vill se fruar i Hollywood eller New York, Skåne eller på Östermalm. I min polisstat har vi valfrihet, damn it!
photo © 2010 Vic Bonilla | more info(via: Wylio)
Någon berättade om en person som efter ett besök i Sverige konstaterade att han aldrig sett ett land så väl förberett för att bli en diktatur. Jag minns tyvärr vare sig vem som kom till denna dystra konklusion, eller vem som berättade det för mig, men orden fastnade och jag började betrakta saker ur ett annat perspektiv. Och jag är rädd att han kan ha haft rätt. Efter tvåhundra år av fred och en lång tid av ett stabilt välstånd är vi så invaggade i föreställningen att staten alltid är god att vi inte kan tänka oss något annat och därför saknar instinkten att förstå varför man inte bör tumma på vissa principer. Till det är vi benägna att lyda vem som helst i uniform, väl drillade att hala upp legitimationen eller rabbla personnummer och därtill konflikträdda. Man vill ju inte ställa till en scen. Jag vet själv hur jag reagerade när jag tog tåget till Göteborg och konduktören bad om legitimation. Trots att det gör mig riktigt förbannad att behöva legitimera mig på inrikes resa plockade jag tyst och duktigt fram körkortet. För trots allt var det ju inte konduktörens fel. Hon gör ju bara sitt jobb. Och så har hon uniform.
Så vad försöker jag säga? Att Sverige är en polisstat? Nej, inte ännu. Men, för att låna Ron Pauls ord, vi är på god väg.
Andra bloggar om: polisstat, sverige, övervakning, storebror, kommunikationsfrihet, anonymitet, byråkrati, informationsfrihet, intressant?
