Skip to content

Månad: november 2010

Det kom ett brev

Jag fick ett mycket intressant mail via Facebook idag. En herre från Ghana sitter på en hög pengar som en Peter Olsson har lämnat efter sig, och eftersom det efternamnet är extremt ovanligt så måste vi ju vara släkt. Det luktar Nigeriabrev om det hela, men det här är ju från Ghana, så det är nog sant.

Så här skriver Benjamin T. Dabrah:

Hello Johnny Olsson,

I am mr . Benjamin T. Dabrah a citizen of Ghana . I have the information to the existence of an abandoned big sum of money in my department belonging to a late customers Mr. peter Olsson who happen to have the same surname as yours .The fund is now without any claim because Mr. peter died in a deadly earthquake in China .

The transaction will be of great mutual benefit to us . Simply send me your reply of interest so that I will give you the details .

Please strictly reply me through your email address and through my private address : benjamindc64@gmail.com or email me your own email address then I will explain in details what my proposal is all about.

Best regards,

mr. Benjamin T. Debrah.

Så jag bestämde mig för att skriva ett svar:

Dear mr Dabrah,

This is fantastic news. You’ve just lifted a huge rock from my shoulders, and I want to get in touch with you to make some arrangements.

Funny goatphoto © 2010 Tambako The Jaguar | more info (via: Wylio)

You see, in the 1970’s, Peter Olsson attacked and raped my mother. He was caught and brought to justice, where he was given the choice either to compensate my grandfather with a goat or marry his victim, making her an honourable woman. That was the Swedish law at the time. Being a serial rapist, Peter Olsson was flat out of goats and had no other choice than marrying my mother. This marriage resulted in my birth – I was conceived on their honeymoon in Säffle. Sadly, my mother died in labour. Peter Olsson – my father – left me on the doorstep to an orphanage, cashed my mothers life insurance and vanished.

My entire adult life I’ve been trying to track down my father, but without luck. So you can probably imagine what a relief it is to hear that he has died to death in a deadly earthquake. I hope he suffered.

Now here’s the thing. A couple of years ago, when I was in therapy (the orphanage was run by catholic nuns, need I say more?), it was suggested to me that I’d write down my story. So I did and it turned out I had a talent for writing. My story was published and it became a best seller. Soon it was translated to thirty languages, and I have just signed a deal with Paramount for the movie rights. So you can keep the money. In fact, If you can bring me some evidence of my fathers death, or if you can take me to where he is buried so I can dance on his grave, you will be generously rewarded.

Hope to here from you soon, and God bless you for bringing me these wonderful news! May Peter Olsson burn in hell!

Best regards
Johnny Olsson

Undrar hur mr Benjamin T. Dabrah gillar de äpplena.


Andra bloggar om: ,

Avsändarlagringsdirektiv

Mailing Lettersphoto © 2008 Smithsonian Institution | more info (via: Wylio)
Att döma av allehanda rapporter och politiska utspel utsätts vi för allt fler hot. På något märkligt sätt har världen blivit farligare än den var under Kalla Kriget, då världens två supermakter satt med fingret på avtryckaren till varsin kärnvapenarsenal som för gott skulle utplåna vår dumhet, och man fick bara hoppas att inte endera part blev skrämd av sin egen skugga och råkade trycka av. Hon är säker, gamla Bettan.

Men nu är det som sagt mycket farligare och därför är det såklart bra att våra förmyndare i styrande positioner vidtar åtgärder för att skydda oss från oss själva och varandra. Tyvärr har dock fokus hamnat alltför mycket på Internet och övrig elektronisk kommunikation och man förbiser lätt andra förbindelser. Johanna Drott har på uppdrag av Portopia skrivit en rapport om detta och den har jag tagit till mig. (Läs ni också, det är en order!)

Därför instämmer jag i en yrkan att man snarast tillsätter en utredning. Jag vill ha en kommission (som för säkerhets skull bör heta något vänligt som trygghetskommissionen eller kattungekommissionen) för att ta fram ett avsändarlagringsdirektiv så att vi kan kartlägga vem som skickar brev, vykort och paket till vem. Annars riskerar vi att vara blinda för oönskade element som överförs via postväsendet. Vi vet ju redan att Posten är landets främsta distributör av narkotika, men det finns ju annat otyg som behöver bekämpas.

Det kommer förstås att innebära att Postens hantering blir dyrare då man på ett eller annat sätt måste garantera att den som skickar post legitimerar sig, och det kommer sannolikt att drabba kunderna, men inget pris är för högt i kampen mot terrorism, tortyr, barnporr, folkmord, oönskad andrahandshandel av upphovsrättskyddat material, och kärnvapenspridning.

Vidare bör kattungekommissionen också se över möjligheterna att lagra vem du sitter med på bussen eller tåget så att vi har bättre koll på dummingarna om de sitter och viskar. Och om människors rörelsemönster på offentliga platser registreras med hjälp av deras mobiltelefoner så behöver vi en åtgärd så att man inte kan byta kärnvapen mot begagnade filmer med det klassiska byta-väska-tricket. Kanske bör man sy in GPS-sändare i väskor? Och i skor, eftersom alla utom fjortisar kan lämna mobiltelefonen hemma när de går ut och begår brott. Och i nyfödda barn, ifall de i framtiden blir skurkar. Fast det kanske är bättre att motivera det med att det är för deras egen säkerhet. Om ditt barn blir kidnappat av ett pedofilnätverk vill du väl att det ska kunna spåras och räddas, eller hur?

Även dessa åtgärder har kostnader, tyvärr. Väskor, skor och förlossningar kommer att bli dyrare, men du vill väl att dina barn ska vara trygga? Och om du tycker att det här verkar vara lite väl drastiska åtgärder så är du antagligen kriminell eller folkmördare. Eller möjligen en foliehatt. Det är bara sådana som har något att dölja. Det finns inget samhällsfarligt i sådana här åtgärder eftersom Sverige inte är DDR. Även om kontrollverktygen kan användas i onda syften så skulle det aldrig hända. Våra politiker är ju goda™. Eftersom de inte vill oss något ont så behöver vi inga principer som garanterar skydd mot staten, det säger ju sig självt. Att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner är bara nys.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Nya skor till Josh

Internet och sociala medier har medfört att word of mouth når mycket längre. Det är inte längre bara till sina närmast sörjande en människa når ut med sina åsikter. Orden når jorden runt och färdas dessutom i tiden eftersom de finns kvar för framtida sökningar. Därför är goodwill ännu viktigare idag än tidigare. En del företag vill inte riktigt fatta det och väljer att vända taggarna utåt och attackera den som skrivit negativt om dem, något som bara ger ännu mer negativ publicitet.

Alla tycker förstås inte att den här utvecklingen är bra. Det tycker jag. Det gör att god PR inte är något som kan köpas för pengar – man måste leva upp till bilden av sig själv också. Jag tycker att det är jättebra att jag som konsument kan få veta att en produkt eller tjänst inte fungerat bra för Kalle eller att Stina fått ett dåligt bemötande av Företaget AB. Det gör att jag slipper köpa grisen i säcken.

Men för att inte allt bara ska bli negativt och ”näthat” förutsätts att man även skriver och berättar när man hittar någonting bra. Jag försöker tänka på det och twittrade till exempel om att ständigt utskällda SJ skickade mig fram och tillbaka till Göteborg utan minsta missöde tidigare i år.

Den här gången vill jag tipsa om nätbutiken Javari för den som vill köpa sig ett par skor eller en väska. Jag snubblade över siten när jag letade efter ett par nya kängor och hittade ett par från Caterpillar som förvisso var riktigt coola men också förbannat dyra. I valet och kvalet om man ska lägga 1699:- på ett par pjuck ville jag ha mer information och började så googla för att se om någon hade något att säga om just dessa skor. Så kom det sig att jag snubblade över en brittisk nätbutik och kunde köpa skorna för ungefär halva det priset.

Jo, ni läste rätt. Ordinarie pris på Javari är £99,99 men de var sänkta till £74,98. Dessutom utan fraktkostnad och leverans inom 3-5 dagar. Det lät för bra för att vara sant, och ett tag funderade jag faktiskt på om det var något slags bluff, men Javari är en del av Amazon-familjen så det kändes tryggt.

Priset blev till slut drygt £79,77 (879 spänn) vilket beror på att man räknar om momsen till svenska villkor. Halva priset mot vad svenska butiker vill att jag ska betala alltså. Även till ordinarie pris hade de varit klart billigare än i Sverige.

Skorna då? Caterpillar som sagt, en modell som heter Evolve. Både snygga och sköna tycker jag efter att bara ha använt dem en gång. De är inte varmfodrade men rymliga nog för ett par extra sockor, något jag tycker är bra. Vinterkängor som kräver -20 grader för att man inte ska dö av värmeslag är slöseri med pengar och utrymme. Bättre då med ett par rejäla vattentäta pjuck och möjlighet att reglera isoleringen med flera lager sockor.

Nu vill jag bara bli frisk så att jag orkar gå ut också.


Andra bloggar om: , , , ,

Om jag var kung

I'm so tiredphoto © 2006 Jannes Pockele | more info (via: Wylio)
Natten till igår satt vi tre stycken övertrötta industriarbetare i ett fikarum och spånade. Någonstans längs vägen väcktes frågan: Om monarken nu står över lagen och i praktiken är untouchable – varför utnyttjas inte det? För ärligt talat; det måste vara skittråkigt att vara kung.

Jag kom fram till att om jag var kung skulle jag utnyttja min immunitet ordentligt. Jag skulle inte gå Boondock Saints på världen och börja skjuta av alla som jag inte tycker passar in, inget sådant. Nej, jag skulle bli en dryg kung som egentligen bara var irriterande.

Jag skulle snatta. Eller nej, jag skulle inte ens snatta – jag skulle gå in på ICA och öppna en Japp eller vad jag nu var sugen på, ta en tugga, och lägga tillbaka den. Jag skulle gå in på bolaget och provsmaka öl. Bara knata in, knäcka en bira och dricka.

”Kolla idioten, vaffan gör han!?”
”Det är kungen, han kommer in här ibland. Låt honom vara.”

Ibland skulle jag plocka med mig några pavor ut från bolaget och sätta mig på ljugarbänken med de andra. Vi skulle turas om att ljuga om när vi var på turné med Ulf Lundell. Fatta vilket gäng. Berra, Skruven, Lingon, Rånarn och Kungen. Kungligt.

Jag skulle anlita en programmerare för att skräddarsy ett program åt mig. Programmets uppgift är att tanka ner alla Metallicas album från The Pirate Bay, deleta dem och tanka ner dem igen. Om och om igen. Varje söndag ska programmet därefter skicka ett mail till Lars Ulrich med statistik på hur många gånger jag, Kungen, har stulit och kastat hans verk och vilka pengar det motsvarar enligt olika matematiska formler, som ”uteblivna köp” och ”resonable according to RIAA”.

Jag skulle ta springnota överallt. Även när restaurangägaren vill fjäska och bjuda på maten för att jag är Kungen. Jag skulle springa ändå. ”Den springande kungen” skulle ni kalla mig.

Jag skulle röka på i direktsändning. När Rikard Sjöberg kommer för att göra en intervju till nyår skulle jag sitta och dumflina med en joint i handen. Jiddra med kamerateamet och hänvisa till Daniel Westling som Boxer-Robert och fnissa hysteriskt varje gång.

Ibland skulle jag ge mig ut och åka taxi och hela tiden ändra mig om destinationen. Den stackars chaffisen skulle få ringa hem och förklara sig till slut.

”Jag kommer inte loss, jag har kungen i bilen. Igen.”

Sedan skulle jag ta springnota från taxin också.

Sådana idéer kommer fram klockan fyra på morgonen när man jobbar natt och just där och då är det förbannat roligt. Ni dagtidare missar något.


Andra bloggar om: , ,

Bygg din egen polisstat

Satya Magazine New Face of Terrorismphoto © 2008 Will Potter | more info(via: Wylio)
Igår visade Jan Guillou att även en trött och sur gammal höna ibland finner ett korn när han skrev en krönika om tillståndet i Sverige. Guillou själv beskriver det som att montera ned demokratin för att skydda demokratin – en paradox som vi använt och varnat för i åratal, till stor del för döva öron. Återstår att se om Guillou kan bryta igenom ljudvallen. Själv skulle jag vilja ta det ett steg längre och påstå att vi använder terror för att bekämpa terror. Låt mig förklara.

Terror betyder fruktan eller rädsla. Att slänga på suffixet -ism ger illusionen om att det är en ideologi, vilket är missvisande. Snarare är det en metod, och den går ut på att skapa en rädsla och använda den till att nå sina mål.

När man pratar om terrorism så får de flesta en bild av ett par jeppar i rånarluvor med kalashnikovs på näthinnan. Idag har de kaftan, men tidigare har det förekommit poncho och batiktröjor också. Modet har växlat i våra föreställningar om terrorister, naturligtvis i takt med vad som är aktuellt. Det är också den sortens terrorister man ofta syftar på när man använder klichéer som ”den enes terrorist är den andres frihetskämpe”.

Den här sortens terrorism föds ur fattigdom, förtryck, segregation, ockupation och desperation. Att ta till våld och rikta det mot oskyldiga mål är extrema åtgärder och används som en absolut sista utväg. Det är bland annat därför jag ogillar begreppet terrorism, därför att genom att ge intryck av att vara en ideologi är det lätt att få för sig att det inte är desperata åtgärder utan något som kommer lika naturligt som avregleringar för högern, mera skatt för vänstern och dubbelmoral för Mona Sahlin.

Men att använda rädsla som medel är inte något som är enbart förbehållet de desperata skäggmiffon som vi lätt föreställer oss. Rädsla kan skapas på många sätt. Den som har reell makt behöver inte spränga sig i en krogkö eller kapa flygplan för att skapa rädsla.

En polisstat bygger på rädsla. Folket i en polisstat ska förmås hålla sig i skinnet genom att frukta överheten. De ska inte känna någon delaktighet i samhället utan uppleva att de existerar på nåder, och de ska veta att de övervakas och att polisen vilken morgon som helst kan slå in dörren och slita dem ur sängen inför ögonen på deras skräckslagna barn.

Om jag ville skapa en polisstat så finns det ett antal knep jag skulle ta till.

  • Övervakning. Människor måste intalas att de alltid syns, utan att se sina övervakare. Det senare är centralt i panopticonkonceptet – om du inte ser din övervakare kan du inte vara säker på om du observeras eller inte, och måste därför alltid agera som om du observeras. Jag skulle mycket medvetet se till att inte lämna några försäkringar utan tvärtom vara luddig om både syfte och avgränsning, just för att få panopticoneffekten. Men den som har rent mjöl i påsen har såklart inget att frukta.
  • Kommunikationsfrihet är ett farligt hot mot min polisstat så det måste bort. Jag ser vad du mailar och hör vad du säger, och framför allt vet jag vem du pratar med. Det räcker inte med att du håller dig inom lagens råmärken, du måste också tänka på vem du umgås med. Annars kan du råka illa ut ändå. Även om jag officiellt inte får använda överskottsinformation från avlyssningar så saknar mitt system en funktion för att radera den. Oops!
  • Anonymitet måste bekämpas. Allting som görs anonymt bör misstänkliggöras och föraktas. Jag skulle bekämpa det både högt och lågt. Både med argument som organiserad brottslighet och mobbning för att få så många som möjligt att ställa upp på att anonymitet är något dåligt. Yttrandefrihet, ja visst, men man måste ju kunna stå för vad man säger, eller hur? Och om du protesterar mot det ena eller det andra, till exempel i närheten av amerikanska ambassaden, så blir du fotograferad och hamnar i ett register. Terroristkramare där!
  • Informationsfrihet är också ett allvarligt hot mot min polisstat, så bort med den. Men det kan jag ju inte säga öppet, så jag skulle förbjuda något som inte en vettig människa skulle protestera mot. Som tittförbud för barnporr. Men på kuppen skulle jag smyga med lite andra saker, som teckningar och generellt luddiga riktlinjer kring vad som egentligen är barnporr och inte. Sjuttonåringar som visar tuttarna? Bebisar som badar näck? Vuxna som spelar yngre (som Beverly Hills 90210 fast porr)? Myndiga kvinnor med små bröst? Det ska vara omöjligt för den enskilde invånaren i min polisstat att utröna och det är själva poängen. Du ska passa dig så du inte snubblar in på en sida som kan tolkas som olaglig, för har du riktig otur så tittade jag just då. Eller så kan jag gå tillbaka och upptäcka det senare med hjälp av datalagringsdirektivet.
  • Om något ändå händer så ska det slås till hårt. Insatsen och straffet ska inte stå i någon uppenbar proportion till brottet. Och givetvis slår polisen till i gryningen. Alltid. Så även om du släpps inom några timmar eftersom du uppenbart är oskyldig så har både du och alla andra lärt sig att leva med ännu större marginaler. För vem vill uppleva att bli väckt på det viset, med maskerade poliser som riktar vapen mot din familj och förhör dina barn? Och hur kul är det egentligen att träffa grannarna sedan? Ingen rök utan eld, det vet man ju. Men om du anser att polisen har begått tjänstefel kan du ju alltid gå tillbaka till polisstationen och polisanmäla polisen, så kommer polisen att utreda polisen och skriva en rapport på den osynliga skrivmaskinen.
  • Omständlig byråkrati är också en ingrediens jag skulle ta med. Det ska vara hopplöst snårigt både att följa reglerna och att få upprättelse när myndigheter gör fel. Det får inte finnas utrymme för förnuft och medmänsklighet. Tjänstemän ska agera som robotar, och så länge de gör det och lyder order så skyddas de av byråkratin. Om det underlättar kan de få en uniform.
  • Söndra och härska. Ingenting förenar som en gemensam fiende heter det, och det är bra så länge jag behöver peka på diffusa yttre hot för att få igenom mer övervakning. Däremot är det ju lite jobbigt om folket enas mot mig, så därför är det en bra idé att så split. Alla som hör till samma religion eller folkgrupp som de där terroristerna bör du hålla dig på armslängs avstånd ifrån, annars kan du själv hamna i något register på guilt by association. Och jag ser det med mitt sociogram. Alla som protesterar mot den rådande ordningen är foliehattar och trubbelmakare så dem vill du inte heller associeras med. Turordningsprincipen fungerar bara om man ser till att ingen vill försvara den som står lägst i rang för stunden, vare sig det är kommunister eller horor eller bögar eller fildelare eller folk med konstiga efternamn.

Allt det här syftar till att passivisera människorna i min polisstat så att de håller sig i skinnet. Ordning och reda. Genom att ha otydliga gränser och obehagliga konsekvenser kommer de flesta att leva med stora säkerhetsmarginaler och tillämpa självcensur, den mest effektiva censuren av alla. Jag vill inte att de ska läsa samhällskritiska texter. Jag vill inte att de ska söka kultur utanför den prime time-underhållning som jag tillhandahåller eftersom det riskerar att väcka någon slags nyfikenhet. Jag vill att de ska jobba, betala skatt och bedöva hjärnan med tv-fruar. De får själva välja om de vill se fruar i Hollywood eller New York, Skåne eller på Östermalm. I min polisstat har vi valfrihet, damn it!

Papers Please [Explored Apr 28, 2010 #43]photo © 2010 Vic Bonilla | more info(via: Wylio)
Någon berättade om en person som efter ett besök i Sverige konstaterade att han aldrig sett ett land så väl förberett för att bli en diktatur. Jag minns tyvärr vare sig vem som kom till denna dystra konklusion, eller vem som berättade det för mig, men orden fastnade och jag började betrakta saker ur ett annat perspektiv. Och jag är rädd att han kan ha haft rätt. Efter tvåhundra år av fred och en lång tid av ett stabilt välstånd är vi så invaggade i föreställningen att staten alltid är god att vi inte kan tänka oss något annat och därför saknar instinkten att förstå varför man inte bör tumma på vissa principer. Till det är vi benägna att lyda vem som helst i uniform, väl drillade att hala upp legitimationen eller rabbla personnummer och därtill konflikträdda. Man vill ju inte ställa till en scen. Jag vet själv hur jag reagerade när jag tog tåget till Göteborg och konduktören bad om legitimation. Trots att det gör mig riktigt förbannad att behöva legitimera mig på inrikes resa plockade jag tyst och duktigt fram körkortet. För trots allt var det ju inte konduktörens fel. Hon gör ju bara sitt jobb. Och så har hon uniform.

Så vad försöker jag säga? Att Sverige är en polisstat? Nej, inte ännu. Men, för att låna Ron Pauls ord, vi är på god väg.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Matematik i vardagen

I en av årsböckerna från min tid på gymnasiet fanns ett alldeles fantastiskt citat från en av skolans mattelärare. Jag minns det såklart inte ordagrant, men det löd ungefär: ”Det här kommer ni aldrig att ha nytta av i verkliga livet”, och ska ha yttrats dagen före ett stort prov i just detta overkliga sätt att räkna. Det störde mig alltid när lärare inte kunde förklara den praktiska nyttan av sitt ämne. Jag tyckte då och jag tycker fortfarande att en viktig del av pedagogens arbete torde vara att förklara varför det h*n lär ut är bra att kunna. Kan man inte förklara vitsen med det man lär ut kanske man borde ägna sig åt något annat.

Nåväl. Idag upptäckte jag att det åtminstone finns en pedagog någonstans som förstått det här och tagit till räkneexempel från tonåringars vardag. Johanna Carlsson skrev, på den yttersta dagen förresten, om uppgift 1167 som går ut på att räkna ut BMI. Uppgiften börjar, enligt Carlsson, med att förklara hur man räknar ut sitt BMI, går vidare med en tabell över vad som är normalt respektive under- och överviktigt, och på c-uppgiften ska man då räkna ut sitt eget. Var det verkligen det enda praktiska exempel läromedelsförfattaren kunde komma på för tämligen grundläggande algebra (x=z/y2)?

Vad blir nästa steg? Ska uppgift 1184 innehålla lite uppgifter från rasbiologiska institutet med tabeller för vilka skallmått som är förträffligt ariska, mer tveksamma och rent kriminella? Själv arbetar jag på en lika vetenskaplig metod för att upptäcka storhetsvansinniga massmördande skitskallar genom att mäta deras mustascher. Adolf Hitler, Josef Stalin, Augusto Pinochet.

Johanna Carlsson sätter fingret på något när hon beskriver den utseendefixering och viktångest som är tonåringens vardag, och menar att man knappast behöver bli matad med det via matteboken också. Jag är benägen att hålla med. Nu hade det hela kanske inte varit fullt så obehagligt om inte tabell med vad som är under-, normal- och överviktigt medföljt. Utan det hade det möjligen varit ok. Historien förtäljer inte om matteboken också upplyste om att BMI är ett korkat påfund som helt bortser ifrån hur står del av vikten som är muskelmassa, skillnader i benstomme, etcetera. Men troligen inte.

Det kan tyckas vara en storm i ett vattenglas, men jag tycker nog att uppgiften känns onödig och ganska oövertänkt. Vikthetsa klarar ungdomarna av själva, och i värsta fall får de ett kvitto av läroboken på att de inte duger. Och känna sig odugliga får de faktiskt ägna sig åt på fritiden.


Andra bloggar om: , , ,

On a break

Ganska nyligen tog Deep|Edition farväl, tackade för fisken och lade ner. Därmed går en av Sveriges verkligt tunga bloggar i graven. Varje gång en kändis slutar blogga pratas det om ”bloggdöden” utan att förstå bloggosfärens dynamik. Jag ska inte gå in djupare på det nu, utan bara konstatera att den här gången är det en känd bloggare som slutat, inte en kändis som bloggar. Det är skillnad.

Fimpandet av Deep|Edition har fått mig att fundera. För första gången sedan jag började blogga har jag på allvar känt en vilja att lägga ner. Det verkar så skönt på något sätt. Bloggen tillkom som ett sätt en ventil, ett sätt för mig att avreagera mig. Men i takt med att jag blev mer etablerad följde också krav på att leverera. Eller krav, jag gillade det ju. Ingen krävde något, utom jag själv. Sedan blev jag också alltmer offentlig och i och med det började jag gradvis begränsa mig själv. Skrivkrampen kom så småningom krypande.

Det kan ju knappast ha undgått någon trogen läsare att jag skrivit alltmer sporadiskt, och ärligt talat också sämre. Jag vet inte hur jag ska komma ur det. Jag leker ofta med tanken att byta skepnad. Fimpa humlan och börja om på ny kula, någonannanstans. Sometimes you wanna go where nobody knows your name, som ledmotivet till Cheers inte löd.

Jag är ärligt talat vansinnigt trött på alltihop. Trött på att skrika, trött på att försöka förklara och förklara bara för att gång på gång inse att ringarna på vattnet inte når över den vågbrytare som omgärdar maktens boning. Jag orkar knappt läsa andra bloggar längre, eller övriga nyheter för den delen. Jag dumklickar mest, letar efter distraktioner, något som kan döva frustrationen och det stundtals dåliga samvetet.

Det här är inte en tiggpostning. Jag är inte ute efter fjäsk och böner om att fortsätta. Jag vill inte axla Marcus Birros dramaqueenmantel. Jag bara vädrar de tankar som upptar hjärnan. På sätt och vis en återgång till ursprunget.

Jag gör inte slut med er. Inte än. Men vi får lov att ta en paus. Ja, det betyder att ni får ligga med andra, Rachel har fel.

P.S: Som ett ödets ironi gick databasen sönder medan jag skrev ovanstående, vilket jag upptäckte när jag skulle publicera. Plötsligt var allt innehåll i bloggen borta. Med tanke på hur mycket jag har svurit och gnisslat tänder över detta från upptäckt till att supporten på Oderland lagat (som vanligt snabb utryckning, tack för det) tror jag att frågan har fått sitt svar. Jag är inte redo att lägga ner ännu.


Andra bloggar om: , , ,