Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

photo © 2008 Mark Kobayashi-Hillary | more info (via: Wylio)
Bokstaven är D och temat på sätt och vis saknad.

Tidigare i år tillkännagav trummisen och frontmannen Mike Portnoy att han och Dream Theater går skilda vägar efter 25 år. Sorgligt. Bakom lucka fyra hittar vi därför The Best of Times från Dream Theaters sista album Black Clouds and Silver Linings. Ja, sista. Utan Portnoy är det inte Dream Theater.

Låten är tillägnad Portnoys far, som för övrigt också var den som kom på bandets namn. Så det känns passande att The Best of Times också får hylla bandets tid ihop. Den som vill kan också spetsa öronen under de sista minuterna av låten och fundera över hur fan Slash kan utnämnas till världens bästa gitarrist så länge John Petrucci fortfarande har fingrar.

På temat saknad tänder jag också ett ljus för Dave Matthews Bands saxofonist LeRoi Moore som i augusti 2008 gick bort i sviterna efter en olycka. DMB får bidra med Don’t Drink The Water från Before These Crowded Streets. Ingen koppling till temat där, bara en riktigt bra låt och en bra text om kolonisation. Om ni tycker er höra Alanis Morrisette yla mot slutet så är det alldeles riktigt.

Men det finns alltid hopp. Mångsysslaren Bruce Dickinson lämnade Iron Maiden för att kunna styra mer över sin tid. “Hur ska mina barn kunna respektera mig när de blir äldre om jag inte är där för dem när de är små?”, läste jag i en intervju och jag kommer alltid att respektera honom för det. Några år senare återförenades dock Maiden och Dickinson, förmodligen med bättre kontroll över tillvaron. Det ger visst hopp om att Portnoy kan hitta tillbaka till Dream Theater.

Bruce Dickinson får bidra med Tears of the Dragon från sin soloskiva Balls to Picasso.

Lucka 4

Andra bloggar om: julkalender, musik, dream theater, mike portnoy, dave matthews band, leroi moore, iron maiden, bruce dickinson, saknad, d

photo © 2008 Mark Kobayashi-Hillary | more info (via: Wylio) Bokstaven är D och temat på sätt och vis saknad. Tidigare i år tillkännagav trummisen och frontmannen Mike Portnoy att han och Dream Theater går skilda vägar efter 25 år. Sorgligt. Bakom lucka fyra hittar vi därför The Best of Times från Dream Theaters sista album Black Clouds and Silver Linings. Ja, sista. Utan Portnoy är det inte Dream Theater. Låten är tillägnad Portnoys far, som för övrigt också var den som kom på bandets namn. Så det känns passande att The Best of Times också får hylla bandets tid ihop. Den som vill kan också spetsa öronen under de sista minuterna av låten och fundera över hur fan Slash kan utnämnas till världens bästa gitarrist så länge John Petrucci fortfarande har fingrar. På temat saknad tänder jag också ett ljus för Dave Matthews Bands saxofonist LeRoi Moore som i augusti 2008 gick bort i sviterna efter en olycka. DMB får bidra med Don't Drink The Water från Before These Crowded Streets. Ingen koppling till temat där, bara en riktigt bra låt och en bra text om kolonisation. Om ni tycker er höra Alanis Morrisette yla mot slutet så är det alldeles riktigt. Men det finns alltid hopp. Mångsysslaren Bruce Dickinson lämnade Iron Maiden för att kunna styra mer över sin tid. "Hur ska mina barn kunna respektera mig när de blir äldre om jag inte är där för dem när de är små?", läste jag i en intervju och jag kommer alltid att respektera honom för det. Några år senare återförenades dock Maiden och Dickinson, förmodligen med bättre kontroll över tillvaron. Det ger visst hopp om att Portnoy kan hitta tillbaka till Dream Theater. Bruce Dickinson får bidra med Tears of the Dragon från sin soloskiva Balls to Picasso. Lucka 4 Andra bloggar om: julkalender, musik, dream theater, mike portnoy, dave matthews band, leroi moore, iron maiden, bruce dickinson, saknad, d

photo © 2008 Tim Patterson | more info (via: Wylio)
Mannen. Myten. Johnny Cash. Jag anar ett och annat höjt ögonbryn, och ska villigt erkänna att det inte är riktigt min sorts musik. Men jag jobbade en tid ihop med ett stort Cash-fan och fick helt enkelt lära mig att gilla det. I gengäld fick han också stå ut med en del progmetal och jag tror att vi både kom ur det med större förståelse för varandras smak. Han berättade mycket om Cash, om bakgrunden till en del låtar och det är alltid intressant att höra någon berätta om sin passion.

Så. Även om jag aldrig kommer att bli frälst så uppskattar jag Cashens minimalism. Jag gillar ju fläskiga arrangemang. Just därför är det en sund påminnelse att en bra låt är en bra låt och kan framföras med bara en gitarr. Bakom lucka tre finner vi The Man Comes Around, som jag tycker är ett bra exempel på tesen less is more.

Tror förresten att det var komikern Danny Bhoy som raljerade över att det inte var någon kvalitet på kändisarna av idag, att de var mycket bättre på att deka ner sig förr i tiden. Det lät ungefär såhär:

“Everyone’s got a drinking problem now, don’t they? ‘I used to wake up beside an empty bottle of tequila.’ That’s not a drinking problem. Johnny Cash used to wake up beside an empty packet of salt! That’s a drinking problem!”

Johnny Cash får sällskap av Counting Crows, som också äger förmågan att hålla det enkelt. Rain King är lite av mitt soundtrack på grund av textraden “I belong in the service of the queen”.

Lucka 3

Andra bloggar om: julkalender, musik, c, johnny cash, counting crows

photo © 2008 Tim Patterson | more info (via: Wylio) Mannen. Myten. Johnny Cash. Jag anar ett och annat höjt ögonbryn, och ska villigt erkänna att det inte är riktigt min sorts musik. Men jag jobbade en tid ihop med ett stort Cash-fan och fick helt enkelt lära mig att gilla det. I gengäld fick han också stå ut med en del progmetal och jag tror att vi både kom ur det med större förståelse för varandras smak. Han berättade mycket om Cash, om bakgrunden till en del låtar och det är alltid intressant att höra någon berätta om sin passion. Så. Även om jag aldrig kommer att bli frälst så uppskattar jag Cashens minimalism. Jag gillar ju fläskiga arrangemang. Just därför är det en sund påminnelse att en bra låt är en bra låt och kan framföras med bara en gitarr. Bakom lucka tre finner vi The Man Comes Around, som jag tycker är ett bra exempel på tesen less is more. Tror förresten att det var komikern Danny Bhoy som raljerade över att det inte var någon kvalitet på kändisarna av idag, att de var mycket bättre på att deka ner sig förr i tiden. Det lät ungefär såhär: "Everyone's got a drinking problem now, don't they? 'I used to wake up beside an empty bottle of tequila.' That's not a drinking problem. Johnny Cash used to wake up beside an empty packet of salt! That's a drinking problem!" Johnny Cash får sällskap av Counting Crows, som också äger förmågan att hålla det enkelt. Rain King är lite av mitt soundtrack på grund av textraden "I belong in the service of the queen". Lucka 3 Andra bloggar om: julkalender, musik, c, johnny cash, counting crows

photo © 2008 liz west | more info (via: Wylio)
En vecka efter att hovrätten fällt sitt utlåtande i rättegången mot The Pirate Bay tänkte jag att det är dags även för mig att komma med ett par reflektioner. Ja, jag vet att jag är efter och att det är Wikileaks som gäller nu, lev med det.

För det första: Jag ogillar den populistiska och hårt vinklade dissningen av skadeståndet där man jämför med våldtäkter och annat. Följande statusrad har cirkulerat på Facebook:

”Skadestånd för mordet på Engla: 75.000 kr.Skadestånd för våldtäkt på 14-årig flicka: 50.000 kr.Skadestånd för Pirate Bay: 46 miljoner kronor……………….Kopiera detta om ni tycker: Svenska rättssystemet är korrupt och idiotisk”

Skadestånd för “sveda och värk” och ekonomisk skada är två helt olika saker, och även om man kan tycka att skadestånden vid diverse misshandel och övergrepp är löjligt låga så går det inte att jämföra med fall där målsägande lidit ekonomisk skada. Det ser bara oseriöst ut. Juridikbloggen utvecklar det mera.

Kruxet här är emellertid att målsäganden inte har lidit någon bevisad skada! Det finns fortfarande inga entydiga bevis på att illegal kopiering innebär utebliven försäljning. Det enda rätten har att gå på här är hur mycket underhållningsindustrin själva säger att de har förlorat, men hur kan någon veta hur mycket de skulle ha sålt om inte om vore? Blundar rätten för oberoende undersökningar som säger att korrelationen mellan otillåten spridning och utebliven försäljning inte kan bevisas?

Ett annat argument som ofta dras fram är att The Pirate Bay är en sökmotor, precis som Google, och att man även på Google kan hitta länkar till piratkopierat material. Här har jag på flera håll läst att man menar att Googles uppsåt inte är att underlätta illegal spridning av upphovsrättsskyddat material, till skillnad då mot The Pirate Bay. Piratbuktens onda uppsåt bevisas med att de, när de blivit kontaktade av rättighetsinnehavare, svarat med hån och förolämpningar. Med andra ord: Domens försvarare håller med oss om att det brott The Pirate Bay har gjort sig skyldiga till är att vara uppstudsiga?

Och plötsligt blir då skadeståndsjämförelsen med andra brott relevant.

Mordet på XX: 75 000 kr (Edit: Det är fullständigt onödigt och olämpligt att använda namn varför jag ändrat och inte återger exakt så som det cirkulerade på Facebook.)
Våldtäkt på 14-årig flicka: 50 000 kr
Håna underhållningsindustrins kostymgorillor: 46 000 000 kr

En variant på resonemanget om ont respektive gott uppsåt är att Google ändå mestadels är snälla och samhällsnyttiga och att det är en bieffekt att det går att finna otillåtet material genom deras sökmotor. The Pirate Bay anses däremot inte samhällsnyttiga. Något jag förstås inte håller med om. Jag tycker att det är samhällsnyttigt att sprida kultur, precis som bibliotek, och jag tycker att det är samhällsnyttigt att hjälpa dissidenter i Iran att berätta om vad som pågår i landet, med mera. Men en intressant poäng är också, som en Peter skrev till mig: Hur mycket tillåtet material behöver man länka till för att få länka till det otillåtna? Det undrar jag också. Vad är det för ratio som gäller?

Nu är emellertid allt det här hårklyverier, därför att huvudfrågan här är mycket mer grundläggande: Ska den som tillhandahåller en tjänst kunna dömas för vad användarna gör? Ska en vägvisare kunna hållas ansvarig för vad andra söker och finner? Om någon frågar mig efter vägen till Kenta, som är en ökänd haschtomte, ska jag då kunna fällas för medhjälp till narkotikainnehav? Eller kan jag bara fällas om jag vet att Kenta kränger röka? Går jag fri om jag även visar gamla tanter vägen till Missionskyrkan?

Det är det här som är den grundläggande frågan. Posten är inte ansvariga för vad paketen de levererar innehåller, Vägverket är inte ansvariga för vad som transporteras på vägarna och precis så måste det vara. De principer som gäller i resten av samhället måste också gälla på nätet. Det är tragiskt och samhällsfarligt om upphovsrätten, som är en konstgjord inskränkning i äganderätten, ska väga tyngre än demokratiska principer som budbärarimmunitet och informationsfrihet.

Slutligen vill jag också kommentera ett förslag som dök upp på Twitter som gick ut på att crowdfounda skadeståndet. Det skulle hjälpa de dömda och visa på både stöd och betalningsvilja, menade man. Jag tycker att det är en sympatisk men felaktig tanke. För det första för att det skulle betyda att man accepterar domen. Om Johan Pehrson anklagar mig för att ha stulit hans gräsklippare och jag döms att betala skadestånd för den (trots att den står kvar i hans garage) kommer jag aldrig att betala och vill inte att någon annan gör det åt mig. För det andra för att någon betalningsvilja inte behöver bevisas – att underhållningsindustrin fortfarande lever och mår utmärkt trots all bad will den drar på sig borde vara bevis nog. Och för det tredje finns det en uppenbar risk för backfire med en sådan aktion. Tänk om man istället för att få ihop 46 miljoner kronor får ihop trehundra spänn? Gissa om det skulle utnyttjas.

Så nej, jag ser inget annat sätt att stötta The Pirate Bay annat än genom att fortsätta hålla siten igång, och fortsätta protestera och opinionsbilda. Upphovsrättsindustrin kommer att förlora. Det är bara en fråga om hur mycket de hinner förstöra innan dess.

Andra bloggar om: the pirate bay, tpb, hovrätten, fildelning, intressant?

photo © 2008 liz west | more info (via: Wylio) En vecka efter att hovrätten fällt sitt utlåtande i rättegången mot The Pirate Bay tänkte jag att det är dags även för mig att komma med ett par reflektioner. Ja, jag vet att jag är efter och att det är Wikileaks som gäller nu, lev med det. För det första: Jag ogillar den populistiska och hårt vinklade dissningen av skadeståndet där man jämför med våldtäkter och annat. Följande statusrad har cirkulerat på Facebook: ”Skadestånd för mordet på Engla: 75.000 kr.Skadestånd för våldtäkt på 14-årig flicka: 50.000 kr.Skadestånd för Pirate Bay: 46 miljoner kronor……………….Kopiera detta om ni tycker: Svenska rättssystemet är korrupt och idiotisk” Skadestånd för "sveda och värk" och ekonomisk skada är två helt olika saker, och även om man kan tycka att skadestånden vid diverse misshandel och övergrepp är löjligt låga så går det inte att jämföra med fall där målsägande lidit ekonomisk skada. Det ser bara oseriöst ut. Juridikbloggen utvecklar det mera. Kruxet här är emellertid att målsäganden inte har lidit någon bevisad skada! Det finns fortfarande inga entydiga bevis på att illegal kopiering innebär utebliven försäljning. Det enda rätten har att gå på här är hur mycket underhållningsindustrin själva säger att de har förlorat, men hur kan någon veta hur mycket de skulle ha sålt om inte om vore? Blundar rätten för oberoende undersökningar som säger att korrelationen mellan otillåten spridning och utebliven försäljning inte kan bevisas? Ett annat argument som ofta dras fram är att The Pirate Bay är en sökmotor, precis som Google, och att man även på Google kan hitta länkar till piratkopierat material. Här har jag på flera håll läst att man menar att Googles uppsåt inte är att underlätta illegal spridning av upphovsrättsskyddat material, till skillnad då mot The Pirate Bay. Piratbuktens onda uppsåt bevisas med att de, när de blivit kontaktade av rättighetsinnehavare, svarat med hån och förolämpningar. Med andra ord: Domens försvarare håller med oss om att det brott The Pirate Bay har gjort sig skyldiga till är att vara uppstudsiga? Och plötsligt blir då skadeståndsjämförelsen med andra brott relevant. Mordet på XX: 75 000 kr (Edit: Det är fullständigt onödigt och olämpligt att använda namn varför jag ändrat och inte återger exakt så som det cirkulerade på Facebook.) Våldtäkt på 14-årig flicka: 50 000 kr Håna underhållningsindustrins kostymgorillor: 46 000 000 kr En variant på resonemanget om ont respektive gott uppsåt är att Google ändå mestadels är snälla och samhällsnyttiga och att det är en bieffekt att det går att finna otillåtet material genom deras sökmotor. The Pirate Bay anses däremot inte samhällsnyttiga. Något jag förstås inte håller med om. Jag tycker att det är samhällsnyttigt att sprida kultur, precis som bibliotek, och jag tycker att det är samhällsnyttigt att hjälpa dissidenter i Iran att berätta om vad som pågår i landet, med mera. Men en intressant poäng är också, som en Peter skrev till mig: Hur mycket tillåtet material behöver man länka till för att få länka till det otillåtna? Det undrar jag också. Vad är det för ratio som gäller? Nu är emellertid allt det här hårklyverier, därför att huvudfrågan här är mycket mer grundläggande: Ska den som tillhandahåller en tjänst kunna dömas för vad användarna gör? Ska en vägvisare kunna hållas ansvarig för vad andra söker och finner? Om någon frågar mig efter vägen till Kenta, som är en ökänd haschtomte, ska jag då kunna fällas för medhjälp till narkotikainnehav? Eller kan jag bara fällas om jag vet att Kenta kränger röka? Går jag fri om jag även visar gamla tanter vägen till Missionskyrkan? Det är det här som är den grundläggande frågan. Posten är inte ansvariga för vad paketen de levererar innehåller, Vägverket är inte ansvariga för vad som transporteras på vägarna och precis så måste det vara. De principer som gäller i resten av samhället måste också gälla på nätet. Det är tragiskt och samhällsfarligt om upphovsrätten, som är en konstgjord inskränkning i äganderätten, ska väga tyngre än demokratiska principer som budbärarimmunitet och informationsfrihet. Slutligen vill jag också kommentera ett förslag som dök upp på Twitter som gick ut på att crowdfounda skadeståndet. Det skulle hjälpa de dömda och visa på både stöd och betalningsvilja, menade man. Jag tycker att det är en sympatisk men felaktig tanke. För det första för att det skulle betyda att man accepterar domen. Om Johan Pehrson anklagar mig för att ha stulit hans gräsklippare och jag döms att betala skadestånd för den (trots att den står kvar i hans garage) kommer jag aldrig att betala och vill inte att någon annan gör det åt mig. För det andra för att någon betalningsvilja inte behöver bevisas - att underhållningsindustrin fortfarande lever och mår utmärkt trots all bad will den drar på sig borde vara bevis nog. Och för det tredje finns det en uppenbar risk för backfire med en sådan aktion. Tänk om man istället för att få ihop 46 miljoner kronor får ihop trehundra spänn? Gissa om det skulle utnyttjas. Så nej, jag ser inget annat sätt att stötta The Pirate Bay annat än genom att fortsätta hålla siten igång, och fortsätta protestera och opinionsbilda. Upphovsrättsindustrin kommer att förlora. Det är bara en fråga om hur mycket de hinner förstöra innan dess. Andra bloggar om: the pirate bay, tpb, hovrätten, fildelning,

photo © 2008 Don DeBold | more info (via: Wylio)

Bakom lucka nummer två hittar vi faktiskt Bon Jovi. Mycket för att det är ett band som jag alltid har haft en lite kluven känsla för. Å ena sidan är det ett klart habilt band med kompetenta musiker och en av rockvärldens bästa sångare. Å andra sidan ofta alldeles för tillrättalagda och slätstrukna. Men det sägs att det ofta händer bra saker i brytningspunkterna, när en fas övergår i en annan. Så också när det gäller Bon Jovi. När de gick från att vara ett pojkband till att bli ett dansband passerade de ett stadium av mogen och kompetent rock med lite allvarligare undertoner och, för att vara Bon Jovi, intressanta utsvävningar. Därför döljer sig Dry County från Keep The Faith bakom lucka två.

En annan artist på B är David Bowie, men där är det snarare så att förändringen är det enda som är konstant. På 90-talet gjorde han ett par riktigt spännande skivor, bland annat Eartling från vilken vi hämtar Julian Assanges ledmotiv Afraid of Americans.

Lucka ett fokuserade mycket på Brasilien och jag nämnde att Almah bildades av Edu Falaschi medan Angra gjorde ett uppehåll. I samma uppehåll passade Angras ene gitarrist och kompositör Rafael Bittencourt på att göra en soloskiva med namnet Brainworms. Han får också klämma sig in bakom lucka två med låten Holding Back The Fire.

Slutligen kände jag för att bryta av den gitarrbaserade rocken med Blue Man Group som istället för att med elektronik imitera akustiska ljud skapar ett synthigt sound med akustiska verktyg. Above är ett skönt stycke musik.

Lucka 2

Andra bloggar om: julkalender, musik, b, bon jovi, david bowie, blue man group, bittencourt project

photo © 2008 Don DeBold | more info (via: Wylio) Bakom lucka nummer två hittar vi faktiskt Bon Jovi. Mycket för att det är ett band som jag alltid har haft en lite kluven känsla för. Å ena sidan är det ett klart habilt band med kompetenta musiker och en av rockvärldens bästa sångare. Å andra sidan ofta alldeles för tillrättalagda och slätstrukna. Men det sägs att det ofta händer bra saker i brytningspunkterna, när en fas övergår i en annan. Så också när det gäller Bon Jovi. När de gick från att vara ett pojkband till att bli ett dansband passerade de ett stadium av mogen och kompetent rock med lite allvarligare undertoner och, för att vara Bon Jovi, intressanta utsvävningar. Därför döljer sig Dry County från Keep The Faith bakom lucka två. En annan artist på B är David Bowie, men där är det snarare så att förändringen är det enda som är konstant. På 90-talet gjorde han ett par riktigt spännande skivor, bland annat Eartling från vilken vi hämtar Julian Assanges ledmotiv Afraid of Americans. Lucka ett fokuserade mycket på Brasilien och jag nämnde att Almah bildades av Edu Falaschi medan Angra gjorde ett uppehåll. I samma uppehåll passade Angras ene gitarrist och kompositör Rafael Bittencourt på att göra en soloskiva med namnet Brainworms. Han får också klämma sig in bakom lucka två med låten Holding Back The Fire. Slutligen kände jag för att bryta av den gitarrbaserade rocken med Blue Man Group som istället för att med elektronik imitera akustiska ljud skapar ett synthigt sound med akustiska verktyg. Above är ett skönt stycke musik. Lucka 2 Andra bloggar om: julkalender, musik, b, bon jovi, david bowie, blue man group, bittencourt project

photo © 2008 Team at Carnaval.com Studios | more info (via: Wylio)

Från den tillfredställande uselt nedlagda bloggen Deep|Edition tar jag till mig tipset att blogga en kalender fram till jul för att hålla skrivandet igång. Min vana trogen är jag förstås efter redan från början så ni får första luckan nu och lucka två till kvällen så borde jag vara i fas imorgon. Hade jag kommit på det här för ett par månader sedan hade kalendern fått heta Rocktober, men nu blir det tråkigare Musikkalendern istället.

Nu öppnar vi således lucka ett och finner Invisible Cage av Almah.

Almah är ett brasilianskt band som bildades av Angras sångare Edu Falaschi och fick mer spelrum under Angras uppehåll mellan 2007 och 2009. Om Angra kan kategoriseras som progressive/power metal så är Almah mer renodlat power. Släktskapet mellan banden hörs dock ganska tydligt här och var, inte minst i just Invisible Cage; lager på lager av slagverk och rytmer som får det hela att låta som ett ilsket sambatåg. West kallade vid ett tillfälle Angra för “karnevalmetal” och den etiketten är mycket passande här. Jag är också mycket förtjust i introt som är av typen “bäst som man sitter och filar med sin luta kommer ett metalband och knackar på”.

Invisible Cage hämtas från albumet Fragile Equality (2008) och även om Angra nu är återförenade och släppte ett nytt album i höstas (Aqua) så har det kommunicerats att Almah lever vidare parallellt och att medlemmarna skriver material till en nya skiva.

För att underlätta en jämförelse bifogas också Angras So Near, So Far från Aurora Consurgens (2006). Och när vi ändå befinner oss i Brasilien och metal på A så får Aquaria följa med också med svulstiga Here Comes The Life. Jag har kommit fram till att en anledning till att jag gillar Aquaria är för att de inte är ett dugg rädda för att bli löjliga, och tur är väl det för det blir de ärligt talat ibland. Men det är en uppfriskande kontrast i en genre som annars på sina håll lider av galopperande hårdsåinihelvete och tenderar att bli löjlig av den anledningen istället.

En runner-up till lucka ett (som alltså handlar om bokstaven A om ni inte redan har listat ut det) var bandet A. Förstås. Men även om jag gillar Nothing skarpt så har jag inget övrigt att komma med vad gäller vare sig det bandet eller övrig korthårsmetal. Och man kan ju inte Nothing bakom en lucka, det vore oförskämt.

Lucka 1

Andra bloggar om: julkalender, musik, almah, angra, aquaria, a

photo © 2008 Team at Carnaval.com Studios | more info (via: Wylio) Från den tillfredställande uselt nedlagda bloggen Deep|Edition tar jag till mig tipset att blogga en kalender fram till jul för att hålla skrivandet igång. Min vana trogen är jag förstås efter redan från början så ni får första luckan nu och lucka två till kvällen så borde jag vara i fas imorgon. Hade jag kommit på det här för ett par månader sedan hade kalendern fått heta Rocktober, men nu blir det tråkigare Musikkalendern istället. Nu öppnar vi således lucka ett och finner Invisible Cage av Almah. Almah är ett brasilianskt band som bildades av Angras sångare Edu Falaschi och fick mer spelrum under Angras uppehåll mellan 2007 och 2009. Om Angra kan kategoriseras som progressive/power metal så är Almah mer renodlat power. Släktskapet mellan banden hörs dock ganska tydligt här och var, inte minst i just Invisible Cage; lager på lager av slagverk och rytmer som får det hela att låta som ett ilsket sambatåg. West kallade vid ett tillfälle Angra för "karnevalmetal" och den etiketten är mycket passande här. Jag är också mycket förtjust i introt som är av typen "bäst som man sitter och filar med sin luta kommer ett metalband och knackar på". Invisible Cage hämtas från albumet Fragile Equality (2008) och även om Angra nu är återförenade och släppte ett nytt album i höstas (Aqua) så har det kommunicerats att Almah lever vidare parallellt och att medlemmarna skriver material till en nya skiva. För att underlätta en jämförelse bifogas också Angras So Near, So Far från Aurora Consurgens (2006). Och när vi ändå befinner oss i Brasilien och metal på A så får Aquaria följa med också med svulstiga Here Comes The Life. Jag har kommit fram till att en anledning till att jag gillar Aquaria är för att de inte är ett dugg rädda för att bli löjliga, och tur är väl det för det blir de ärligt talat ibland. Men det är en uppfriskande kontrast i en genre som annars på sina håll lider av galopperande hårdsåinihelvete och tenderar att bli löjlig av den anledningen istället. En runner-up till lucka ett (som alltså handlar om bokstaven A om ni inte redan har listat ut det) var bandet A. Förstås. Men även om jag gillar Nothing skarpt så har jag inget övrigt att komma med vad gäller vare sig det bandet eller övrig korthårsmetal. Och man kan ju inte Nothing bakom en lucka, det vore oförskämt. Lucka 1  Andra bloggar om: julkalender, musik, almah, angra, aquaria, a