Skip to content

Musikkalendern lucka 4

The Best of all Time...photo © 2008 Mark Kobayashi-Hillary | more info (via: Wylio)
Bokstaven är D och temat på sätt och vis saknad.

Tidigare i år tillkännagav trummisen och frontmannen Mike Portnoy att han och Dream Theater går skilda vägar efter 25 år. Sorgligt. Bakom lucka fyra hittar vi därför The Best of Times från Dream Theaters sista album Black Clouds and Silver Linings. Ja, sista. Utan Portnoy är det inte Dream Theater.

Låten är tillägnad Portnoys far, som för övrigt också var den som kom på bandets namn. Så det känns passande att The Best of Times också får hylla bandets tid ihop. Den som vill kan också spetsa öronen under de sista minuterna av låten och fundera över hur fan Slash kan utnämnas till världens bästa gitarrist så länge John Petrucci fortfarande har fingrar.

På temat saknad tänder jag också ett ljus för Dave Matthews Bands saxofonist LeRoi Moore som i augusti 2008 gick bort i sviterna efter en olycka. DMB får bidra med Don’t Drink The Water från Before These Crowded Streets. Ingen koppling till temat där, bara en riktigt bra låt och en bra text om kolonisation. Om ni tycker er höra Alanis Morrisette yla mot slutet så är det alldeles riktigt.

Men det finns alltid hopp. Mångsysslaren Bruce Dickinson lämnade Iron Maiden för att kunna styra mer över sin tid. ”Hur ska mina barn kunna respektera mig när de blir äldre om jag inte är där för dem när de är små?”, läste jag i en intervju och jag kommer alltid att respektera honom för det. Några år senare återförenades dock Maiden och Dickinson, förmodligen med bättre kontroll över tillvaron. Det ger visst hopp om att Portnoy kan hitta tillbaka till Dream Theater.

Bruce Dickinson får bidra med Tears of the Dragon från sin soloskiva Balls to Picasso.

Lucka 4


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Published inMusik

7 Comments

  1. Det var mycket tråkigt att höra att Mr. Portnoy lämnar gruppen. Samtidigt får man vara ödmjuk och inse att inget varar för evigt. Synd att avhoppet sker så här ”tidigt”; om han väntat ett tag till kanske sonen kunnat ta över. Det är i vart fall uppenbart att han brås på sin far…

    Sedan kan man ju ibland tycka att hela DT kanske skulle behöva ta en time-out emellanåt. Det känns som att de är några av de mest överambitiösa rockmusiker som någonsin gått i ett par tajta skinnbyxor. Det fungerar ju inte i längden med ett sådant liv.

    En annan hyfsat bra grupp som somnat in är Toto. Har inget med ”D” att göra, men sakna kan man göra.

  2. Dea Dea

    Du har fått cherry-on-top-award i min blogg

  3. Instämmer med DT:s överambitioner. De har tagit i så att skinnbrallorna spricker. Det är för övrigt en likhet med nämnda Dave Matthews Band – ett band som hade tjänat på att göra färre skivor och därmed gallra lite i materialet. Men jag har för mig att Stephen King en gång svarat på frågan varför han skriver med motfrågan: Vad får dig att tro att jag har ett val? Och någonstans kan jag tänka mig att det gäller för en del musiker också, till exempel de vi nu pratar om. De kanske inte kan låta bli.

    Så Portnoy jr går i faderns fotspår? Då måste jag leta fram nåt att lyssna på.

  4. När kommer lucka fem? :-)

    • Man kan väl säga att kalendern tvärdog. :)

  5. Jocke Jocke

    Dream Theater går nu in i studion igen utan Portnoy. känns lite som att försöka få liv något utan hjärta.

  6. Nu någon månad efter detta besked om att DT fortsätter utan MP har mer om bakgrunden blivit känd. Tydligen har bandet vissa interna problem; turnérandet började gå på trist rutin och Myuong är inte längre intresserad av att ”chilla” med gänget när de inte står på scenen. Detta har Portnoy känt av, och för att minska friktionen har han ägnat sig åt sidoprojekt så att bandet förblivit inaktivt i över ett års tid. Det har alltså varit öppet för alla att ägna sig åt egna projekt (JLB spelade väl in en soloplatta nyligen?).

    Nu när bandets medlemmar möttes under sensommaren fann Portnoy att det enligt hans mening fortfarande var för tidigt att återförenas. Problemet var att denna åsikt hade han inte kommnunicerat ut till de andra bandmedlemmarna, vilka anlände till mötet för att diskutera en ny platta och en turné – något som är gruppens kärnverksamhet. Portnoy överraskade alla med att säga att de skulle fortsätta pausen på obestämd tid.

    Visserligen har Portnoy varit bandets ledare, både konstnärligt och offentligt. Men nu fick man nyttja den fundamentala gruppdemokratin, och alla andra i bandet önskade fortsätta tjäna sitt levebröd genom DT. Rätt eller fel, det kan alltid diskuteras. Lösningen blev att Portnoy tar paus, ersätts under det kommande projektet av en annan trummis, och när Portnoy har lust är han välkommen tillbaka. Om det händer om ett år eller fem år är det ingen som vet. Men när man granskar omständigheterna bakom ”avhoppet” så är jag inte helt övertygad om att felet enbart är de ”illojala” bandmedlemmarnas. Man kan jämföra med situationen när Gilmour och Mason fortsatte som Pink Floyd utan bandledaren Waters, om än att det fallet var fyllt med betydligt större bitterhet än detta. Man blev varse att bandet inte var en enda mans verk, utan en hel grupp.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: