photo © 2005 Kevin Zollman | more info (via: Wylio)
Som barn var jag djupt fascinerad av westernfilmer. Ja, inte bara filmer förresten; böcker och serietidningar också. Men framför allt filmer. När andra ungar lekte krig lekte jag cowboy, när andra ungar tyckte att M16 var världens häftigaste vapen besatt jag värdelös kunskap om Winchestergevär och Colt Peacemaker. Och när andra ungar glodde på Rambo om och om igen gjorde jag sammalunda med en miniserie från 1979 som heter The Sacketts.
Nuförtiden när jag ser en western slås jag av hur primitiv och rättfram handlingen är. För det mesta. Jag tror att det också är det som har varit nyckeln till genrens framgång. Det finns en ärlighet över det som sannolikt inte har ett dugg med verkligheten att göra. Konflikter löses med dueller, den som vinner har rätt och förloraren dör snabbt och prydligt utan att vare sig gnälla eller blöda. Det tycks ha funnits en handfull yrken i vilda västern, som kofösare, sheriff, revolverman, soldat och rånare. Och bartendrar, men det är förbehållet efterblivna skvallerbyttor. När man inte ägnar sig åt sitt yrke hänger man på saloonen och dricker blaskig whiskey med e, spelar poker (vilket vanligtvis slutar med att någon anklagas för fusk och skjuts ihjäl) eller står och hänger och ser cool ut. Just det där med att hänga och se cool ut var de grymma på. Kanske var det därför flera av åttiotalets hårrockare tog inspiration därifrån.
Det var heller inget problem att släppa allt man hade för händer och ge sig ut för att hitta sin brors baneman. Att döma av westerngenren bör minst trettio procent av den manliga befolkningen vid en given tid ha varit ute efter blodshämnd. Det kan ha varit den primära drivkraften till att bygga järnväg.
Allt det här är förstås ytterst tillrättalagt och romantiserat, men om man tar en närmare till på westerngenren så anar man en glorifierad hederskultur. Tänk på saken. Att kalla någon för falskspelare eller lögnare slutar obönhörligen med duell för att försvara hedern. En familjemedlems död ska hämnas, alldeles oavsett om han drog först eller inte. Och kvinnosynen finns det inte mycket att säga om eftersom den är obefintlig. Det finns prostituerade och mammor i westernfilmer.
Det är heller inget konstigt att westernfilmen är baserad på en hederskultur. Vi pratar om den vilda västern dit civilisationen och lagen ännu inte nåt. Dessutom strax efter ett uppslitande inbördeskrig. Massor av öppet, bördigt land att exploatera men att vara först till kvarn räcker inte – man måste kunna försvara sin jordplätt också. I boken Varför mördar man sin dotter? förklarar Nima Dervish och Emre Güngör pedagogiskt hederskulturens förutsättningar och en av de viktigaste ingredienserna är just avsaknaden av infrastruktur. För att kraftigt förenkla deras resonemang skulle man kunna säga att ju svagare stat desto starkare hederskultur. Det är logiskt. Om det inte finns något rättsväsende att falla tillbaka på, ingen lag och ordning, då är familjen det enda man har och då måste den också försvaras till varje pris.
Men man stenade inte folk! Nej, man hängde dem i närmaste träd istället. Jag vet inte om det är så mycket mindre primitivt, och oavsett avrättningsmetod så är väl det större problemet avsaknaden av rättslig prövning?
Så visst kan man se de oändliga vidderna i westernfilmer och avundas den fria sadelluffaren som gör som han vill och lever för stunden. Men ärligt talat; om skildringarna har den minsta verklighetsförankring så måste livet i den vilda västern ha varit allt annat än fritt och idylliskt, där minsta snedsteg kan få dig lynchad av en uppretad pöbel, där du ständigt måste vara beredd att försvara din heder med livet som insats och där du förr eller senare måste jaga någon land och rike rund för att din pantade bror fått sig själv dödad. Och den där blaskiga whiskeyn. Med e. Huvva!
Andra bloggar om: western, vilda västern, cowboy, hederskultur, intressant?
photo © 2005 Kevin Zollman | more info (via: Wylio)
Som barn var jag djupt fascinerad av westernfilmer. Ja, inte bara filmer förresten; böcker och serietidningar också. Men framför allt filmer. När andra ungar lekte krig lekte jag cowboy, när andra ungar tyckte att M16 var världens häftigaste vapen besatt jag värdelös kunskap om Winchestergevär och Colt Peacemaker. Och när andra ungar glodde på Rambo om och om igen gjorde jag sammalunda med en miniserie från 1979 som heter The Sacketts.
Nuförtiden när jag ser en western slås jag av hur primitiv och rättfram handlingen är. För det mesta. Jag tror att det också är det som har varit nyckeln till genrens framgång. Det finns en ärlighet över det som sannolikt inte har ett dugg med verkligheten att göra. Konflikter löses med dueller, den som vinner har rätt och förloraren dör snabbt och prydligt utan att vare sig gnälla eller blöda. Det tycks ha funnits en handfull yrken i vilda västern, som kofösare, sheriff, revolverman, soldat och rånare. Och bartendrar, men det är förbehållet efterblivna skvallerbyttor. När man inte ägnar sig åt sitt yrke hänger man på saloonen och dricker blaskig whiskey med e, spelar poker (vilket vanligtvis slutar med att någon anklagas för fusk och skjuts ihjäl) eller står och hänger och ser cool ut. Just det där med att hänga och se cool ut var de grymma på. Kanske var det därför flera av åttiotalets hårrockare tog inspiration därifrån.
Det var heller inget problem att släppa allt man hade för händer och ge sig ut för att hitta sin brors baneman. Att döma av westerngenren bör minst trettio procent av den manliga befolkningen vid en given tid ha varit ute efter blodshämnd. Det kan ha varit den primära drivkraften till att bygga järnväg.
Allt det här är förstås ytterst tillrättalagt och romantiserat, men om man tar en närmare till på westerngenren så anar man en glorifierad hederskultur. Tänk på saken. Att kalla någon för falskspelare eller lögnare slutar obönhörligen med duell för att försvara hedern. En familjemedlems död ska hämnas, alldeles oavsett om han drog först eller inte. Och kvinnosynen finns det inte mycket att säga om eftersom den är obefintlig. Det finns prostituerade och mammor i westernfilmer.
Det är heller inget konstigt att westernfilmen är baserad på en hederskultur. Vi pratar om den vilda västern dit civilisationen och lagen ännu inte nåt. Dessutom strax efter ett uppslitande inbördeskrig. Massor av öppet, bördigt land att exploatera men att vara först till kvarn räcker inte - man måste kunna försvara sin jordplätt också. I boken Varför mördar man sin dotter? förklarar Nima Dervish och Emre Güngör pedagogiskt hederskulturens förutsättningar och en av de viktigaste ingredienserna är just avsaknaden av infrastruktur. För att kraftigt förenkla deras resonemang skulle man kunna säga att ju svagare stat desto starkare hederskultur. Det är logiskt. Om det inte finns något rättsväsende att falla tillbaka på, ingen lag och ordning, då är familjen det enda man har och då måste den också försvaras till varje pris.
Men man stenade inte folk! Nej, man hängde dem i närmaste träd istället. Jag vet inte om det är så mycket mindre primitivt, och oavsett avrättningsmetod så är väl det större problemet avsaknaden av rättslig prövning?
Så visst kan man se de oändliga vidderna i westernfilmer och avundas den fria sadelluffaren som gör som han vill och lever för stunden. Men ärligt talat; om skildringarna har den minsta verklighetsförankring så måste livet i den vilda västern ha varit allt annat än fritt och idylliskt, där minsta snedsteg kan få dig lynchad av en uppretad pöbel, där du ständigt måste vara beredd att försvara din heder med livet som insats och där du förr eller senare måste jaga någon land och rike rund för att din pantade bror fått sig själv dödad. Och den där blaskiga whiskeyn. Med e. Huvva!
Andra bloggar om: western, vilda västern, cowboy, hederskultur, intressant?
