Jag minns vad du gjorde förra sommaren
De senaste dagarna har Beatrice Ask gjort två uttalanden som verkar både genomtänkta och korrekta utifrån diverse demokratiska principer. Det senaste att den svenska sexköpslagstiftningen inte ska gälla svenskar utomlands, vilket är utmärkt. Men istället för att jubla och hylla är jag alltjämt bekymrad. Jag litar inte på justitieministern mot bakgrund av vad hon sagt och gjort tidigare, och framför allt ser jag ingen stringens i det. Då föredrar jag Bodström som är sexualfientlig, polisstatsförespråkare och rätt och slätt ond. Better the devil you know.
Men man kan väl ändra sig? Jovisst, men när det gäller Ask så är jag ingalunda övertygad om att hon ändrar sig. Jag tror att hon ibland säger det hon tror att folk vill höra, ibland säger det henne rådgivare säger åt henne att säga, och ibland slinter med tungan och säger vad hon själv tycker. Problemet för oss andra är att vi omöjligt kan veta vad som är vad.
Går vi tillbaka till 2008, när Norge gav sexköpslagen steroider genom att förbjuda sina medborgare att köpa sex även i länder där det är lagligt, då tyckte Ask att det var “klart intressant“. Nu förklarar hon varför det är fel. Här skulle man kunna försvara henne med att hon kanske har tagit sig tid att tänka igenom det hela, men ärligt talat ska det inte behövas. Jag förväntar mig att en justitieminister har så pass mycket i ryggmärgen att man utan att tveka kan förkasta idén om ett lands lagar ska gälla för dess medborgare även i andra länder.
Går vi tillbaka ännu längre så röstade moderaterna (och Ask, såvitt jag vet) i opposition mot sexköpslagen. Nu försvarar hon den med näbbar och klor. Under Asks styre beställdes en utredning som var fri att komma fram till att sexköpslagen var bra som den var eller behövde skärpas och som hade ett jättefint omslag. Hon ville skicka besked i färgglada kuvert vid blotta misstanken om sexköp så att den misstänktes anhöriga, grannar och brevbärare skulle veta, och det tog nästan en vecka att ta avstånd från den idén. Återigen – en justitieminister bör ha tillräckligt i ryggmärgen för att slå bort den tanken redan när den dyker upp i huvudet.
Asks andra fullträff på senare tid är att stå emot ECPATs påtryckningar om utökade registerutdrag. Men det blir lite ofrivillgt komiskt när hon varnar för att “vi hamnar i ett kontrollsamhälle”…
Men är det då inte positivt att justitieministern träffar rätt? Jo, men även en trasig klocka visar rätt tid ibland. I valet mellan en klocka visar tiden slumpmässigt och en som konsekvent går lika mycket fel, föredrar jag det senare. Då vet jag och kan förhålla mig till det.
Problemet med Ask är att hon tycks sakna en ideologisk kompass. Det kanske inte alls är så – det kanske finns omständigheter som press från partiet, dåliga rådgivare och magiska svampar som ställer till det – men intrycket, eller “signalen”, är att den ideologiska kompassen saknas.
En kompass pekar alltid mot norr, därför att den dras mot den magnetiska nordpolen. Men ju närmare man kommer desto större blir felmarginalen eftersom magnetismen blir allt starkare och bredare. Därför kan man inte lita på kompassen när man befinner sig på Nordpolen. Lägger man kompassen direkt på en magnet så kan den gå sönder. Kanske är det så, att om ens kompass pekar mot makten, om makten är magneten, då börjar den visa fel när man kommer nära och kollapsar helt när man är i dess centrum.
Detta fenomen är inte ett problem som är isolerat till justitieministern. Tyvärr. Om det bara rörde sig om en person vore det ett isolerat problem med en tämligen enkel lösning. Det är ett allmänt politiskt problem och därför ett samhällsproblem. Med det rådande systemet får vi politiska företrädare som navigerar efter en maktens kompass snarare än en ideologisk. Därför får vi också den rent skrattretande situationen att man är emot något i opposition och för när man själv har majoritet. Som med sexköpslagen. Som med FRA-lagen. Som med en statsministerkandidat som säger att vi inte ska kriminalisera en hel ungdomsgeneration och sedan gör just det.
Vems fel det är? Vårt. Det är vi som medborgare som inte tar vårt ansvar. Det är vi medborgare som inte sätter oss in i saker och ting och inte ställer tillräckliga krav. Det är vi som struntar i att utnyttja offentlighetsprincipen till att verkligen granska makten. Det är vi som inte i tillräcklig utsträckning förstår och försvarar de principer som ett demokratiskt samhälle vilar på. En fungerande demokrati, ett sant folkstyre, kräver mycket mer av folket än att lägga en röst en gång om året. Det kräver att vi minns längre än de senaste skandalrubrikerna, eller de senaste löftena strax före val. Det kräver att vi minns vad de gjorde förra sommaren, och sommaren 2008. Det kräver engagemang. Så länge vi inte har det så får vi populism.
Vi får helt enkelt de politiker vi förtjänar.
Andra bloggar om: beatrice ask, tant gredelin, sexköpslagen, kontrollsamhälle, övervakning, demokrati, ansvar, ideologi, intressant?
Förra veckan kunde vi läsa om Nationaldemokraternas Mattias Karlstrand som anmälts för hets mot folkgrupp. Anledningen är 
