Skip to content

Månad: mars 2011

Jag minns vad du gjorde förra sommaren

Grey compassphoto © 2010 Keith Ramsey | more info (via: Wylio)De senaste dagarna har Beatrice Ask gjort två uttalanden som verkar både genomtänkta och korrekta utifrån diverse demokratiska principer. Det senaste att den svenska sexköpslagstiftningen inte ska gälla svenskar utomlands, vilket är utmärkt. Men istället för att jubla och hylla är jag alltjämt bekymrad. Jag litar inte på justitieministern mot bakgrund av vad hon sagt och gjort tidigare, och framför allt ser jag ingen stringens i det. Då föredrar jag Bodström som är sexualfientlig, polisstatsförespråkare och rätt och slätt ond. Better the devil you know.

Men man kan väl ändra sig? Jovisst, men när det gäller Ask så är jag ingalunda övertygad om att hon ändrar sig. Jag tror att hon ibland säger det hon tror att folk vill höra, ibland säger det henne rådgivare säger åt henne att säga, och ibland slinter med tungan och säger vad hon själv tycker. Problemet för oss andra är att vi omöjligt kan veta vad som är vad.

Går vi tillbaka till 2008, när Norge gav sexköpslagen steroider genom att förbjuda sina medborgare att köpa sex även i länder där det är lagligt, då tyckte Ask att det var ”klart intressant”. Nu förklarar hon varför det är fel. Här skulle man kunna försvara henne med att hon kanske har tagit sig tid att tänka igenom det hela, men ärligt talat ska det inte behövas. Jag förväntar mig att en justitieminister har så pass mycket i ryggmärgen att man utan att tveka kan förkasta idén om ett lands lagar ska gälla för dess medborgare även i andra länder.

Går vi tillbaka ännu längre så röstade moderaterna (och Ask, såvitt jag vet) i opposition mot sexköpslagen. Nu försvarar hon den med näbbar och klor. Under Asks styre beställdes en utredning som var fri att komma fram till att sexköpslagen var bra som den var eller behövde skärpas och som hade ett jättefint omslag. Hon ville skicka besked i färgglada kuvert vid blotta misstanken om sexköp så att den misstänktes anhöriga, grannar och brevbärare skulle veta, och det tog nästan en vecka att ta avstånd från den idén. Återigen – en justitieminister bör ha tillräckligt i ryggmärgen för att slå bort den tanken redan när den dyker upp i huvudet.

Asks andra fullträff på senare tid är att stå emot ECPATs påtryckningar om utökade registerutdrag. Men det blir lite ofrivillgt komiskt när hon varnar för att ”vi hamnar i ett kontrollsamhälle”…

Men är det då inte positivt att justitieministern träffar rätt? Jo, men även en trasig klocka visar rätt tid ibland. I valet mellan en klocka visar tiden slumpmässigt och en som konsekvent går lika mycket fel, föredrar jag det senare. Då vet jag och kan förhålla mig till det.

Problemet med Ask är att hon tycks sakna en ideologisk kompass. Det kanske inte alls är så – det kanske finns omständigheter som press från partiet, dåliga rådgivare och magiska svampar som ställer till det – men intrycket, eller ”signalen”, är att den ideologiska kompassen saknas.

En kompass pekar alltid mot norr, därför att den dras mot den magnetiska nordpolen. Men ju närmare man kommer desto större blir felmarginalen eftersom magnetismen blir allt starkare och bredare. Därför kan man inte lita på kompassen när man befinner sig på Nordpolen. Lägger man kompassen direkt på en magnet så kan den gå sönder. Kanske är det så, att om ens kompass pekar mot makten, om makten är magneten, då börjar den visa fel när man kommer nära och kollapsar helt när man är i dess centrum.

Detta fenomen är inte ett problem som är isolerat till justitieministern. Tyvärr. Om det bara rörde sig om en person vore det ett isolerat problem med en tämligen enkel lösning. Det är ett allmänt politiskt problem och därför ett samhällsproblem. Med det rådande systemet får vi politiska företrädare som navigerar efter en maktens kompass snarare än en ideologisk. Därför får vi också den rent skrattretande situationen att man är emot något i opposition och för när man själv har majoritet. Som med sexköpslagen. Som med FRA-lagen. Som med en statsministerkandidat som säger att vi inte ska kriminalisera en hel ungdomsgeneration och sedan gör just det.

Democracy is a device that ensures we shall be governed no better than we deserve - George Bernard Shaw

Vems fel det är? Vårt. Det är vi som medborgare som inte tar vårt ansvar. Det är vi medborgare som inte sätter oss in i saker och ting och inte ställer tillräckliga krav. Det är vi som struntar i att utnyttja offentlighetsprincipen till att verkligen granska makten. Det är vi som inte i tillräcklig utsträckning förstår och försvarar de principer som ett demokratiskt samhälle vilar på. En fungerande demokrati, ett sant folkstyre, kräver mycket mer av folket än att lägga en röst en gång om året. Det kräver att vi minns längre än de senaste skandalrubrikerna, eller de senaste löftena strax före val. Det kräver att vi minns vad de gjorde förra sommaren, och sommaren 2008. Det kräver engagemang. Så länge vi inte har det så får vi populism.

Vi får helt enkelt de politiker vi förtjänar.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

För det är du värd

Casa Poporului HDRphoto © 2008 Mascovici Stefan | more info (via: Wylio)
Diktatorer är fascinerande. En bekant från förr hade något av en diktatorfetisch och kunde berätta tragikomiska anekdoter som illustrerade hur absurda saker och ting blir. Till exempel berättade han om presidenten i Equatorial Guinea, Francisco Macías Nguema, som julen 1975 lät avrätta etthundrafemtio dissidenter medan ett band spelade ”Those were the days”. Han berättade också en hel del om Nicolae Ceaușescu.

Nicolae Ceaușescu tyckte att han behövde ett palats och lite annat smått och gott att kröna sin personkult med, så han lät riva stora delar av Bukarests historiska bebyggelse för att göra plats för ett stadscentrum inspirerat av Nordkoreas Pyongyang. Om jag inte missminner mig anses det vara den mest omfattande destruktionen av en stadskärna som inte orsakats av bombräder. Det palats som Ceaușescu lät uppföra (men som inte han bli klart under hans livstid) är infört i Guinness rekordbok som världens största civila förvaltningsbyggnad, världens dyraste förvaltningsbyggnad och världens tyngsta byggnad. Detta projekt tyckte alltså Ceaușescu verkade lämpligt att ta sig an samtidigt som folket svalt eftersom regimen prioriterade att exportera det jordbruket producerade, importen av varor nästan stannade av helt och elen ransonerades. För det var han värd. Jag undrar i mitt stilla sinne om man citerade L’Oreals slogan när man arkebuserade karln. Det hade varit passande.

Något jag kommit att undra är hur man så totalt tappar verklighetsförankringen. Hur kommer man till den punkten där man tänker: ”Det är jag värd”? När Egypten jagade ut sin diktator Mubarak sas det att han förmodligen var världens rikaste man. Frestelsen att roffa åt sig blev väl för stor, kan man tänka. Och Mubarak tyckte nog att han var värd det. Hur mycket Moammar Ghadaffis tillgångar uppgår kan man bara gissa, men det faktum att han klär sig som Mellanösterns Michael Jackson ger en ledtråd. Och när det nu bränns under fötterna på honom och han dessutom säkert har läst om Mubaraks rikedomar kan man ju tänka sig att han passar på att roffa åt sig lite till. För det är han värd. Att han löper stor risk att få vad han verkligen förtjänar spelar mindre roll – den som har mest pengar när han dör vinner.

Men nu är det ju inte bara galna diktatorer som saknar verklighetsförankring och övervärderar sig själva en smula, för att uttrycka sig milt. Upphovsrättsindustrin har flera gånger kommit med vansinniga skadeståndsanspråk och glädjekalkyler. När man börjar räkna på skivindustrins eget sätt så lyser galenskapen snart igenom. Enligt IFPI fildelades ca fyrtio miljarder låtar 2007 (en siffra som säkert ökat exponentiellt sedan dess eftersom skivförsäljningen inte gjort det), och om man då räknar på de skadestånd som faktiskt dömts ut och som IFPI nådigt godkänt som ”rimliga”, så landar vi i att illegal fildelning åsamkar en ekonomisk skada på mellan 13 och 48 gånger världens BNP. Även om vi räknar bort en del av skadestånden som ersättning för att skivbolagen blivit kränkta och kanske måste skicka styrelsen på terapi i Aspen, så kvarstår det några världs-BNP. Redan när man börjar närma sig ”gånger världens BNP” borde man kunna konstatera att någons reality check saknar täckning.

Nyligen var det dags igen. Tretton skivbolag stämde Limewire på 75 biljoner dollar. Det motsvarar cirka 470 000 miljarder kronor. Vad det blir enligt SD-index 2011 törs jag inte ens tänka på, men om man skriver ”47” och radar upp alla nollor i världens parlament som lydigt sväljer upphovsrättsindustrins beräkningar utan att tänka så kommer man ganska nära. Beloppet motsvarar också mer än fem gånger USA:s statsskuld, bara som en referens. Jag ser dock redan nu framför mig hur framtida amerikanska politiker försvarar statsskuldens storlek med ”äh, det är ju inte ens en femtedel av skivbolagens förluster på grund av illegal fildelning, och det är ju ingen big deal. De finns ju kvar och mår bra. Oroa er inte.”

Lyckligtvis fanns det den här gången en domare som faktiskt tänkte efter och krasst konstaterade att beloppet är ”högre än vad hela skivindustrin tjänat sedan Edison uppfann grammofonen 1877”. Avslag!

Jag tänker inte låta er glömma att de människor som kommer med dylika skadeståndsanspråk och som gråtit om sin egen nära förestående död ända sedan de föddes är samma människor som Sveriges justitieminister litar på inte kommer att missbruka sin skräddarsydda privatpolislag, också känd som Ipred. Tänk om den moderatledda regeringen hade samma tilltro till sina egna medborgare. Tanken svindlar.

Time Warner Centerphoto © 2008 Rupert Ganzer | more info (via: Wylio)
Time Warner Center – Warners högkvarter i New York. Ser det här ut som ett ställe där folk svälter? Många av USA:s husägare gick från hus och hem när bostadsmarknaden kraschade. Warner bor kvar. Så fattigt kan de inte ha det.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Politikern som talade och undanröjde alla tvivel

Förra veckan kunde vi läsa om Nationaldemokraternas Mattias Karlstrand som anmälts för hets mot folkgrupp. Anledningen är uttalanden om att homosexualitet är ett tragiskt handikapp.

Förutom att det här visar på att Mattias Karlstrand är ett stolpskott så tycker jag också att det visar på en olycklig lagstiftning. För hur urbota dumt uttalandet än må vara så anser jag att Mattias Karlstrand:s frihet att yttra sig bör försvaras. Det vi behöver lära oss här är att skilja på saker och ting. Det är nämligen fullt möjligt att både försvara en persons yttrandefrihet och samtidigt fördöma det som yttrats.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, Mattias Karlstrand är ju ännu så länge inte dömd för detta och det är möjligt att rätten så småningom friar, såsom också Åke Green friades för sitt orerande om att homosexualitet är en cancer. Men bara det faktum att det finns en lagstiftning som gör att man kan åtalas och fällas för att ha yttrat en åsikt är smått obehagligt och leder till en försiktighet. Better safe than sued, som det heter.

Vad är då problemet med att rasister, homofober och andra håller käft, kan man då undra. Tja, till exempel blir det betydligt svårare att bemöta deras åsikter. För det är ju inte så att de slutar tycka saker även om det eventuellt inte får yttras.

Därtill kommer problemet i att politiska partier av brunare nyanser inte får, eller inte vågar, förklara i klartext vad de faktiskt tycker och vill åstadkomma. Politiker ljuger så mycket av egen fri vilja att vi knappast behöver en lag som förbjuder dem att tala ur skägget. I det perspektivet borde Mattias Karlstrand närmast hyllas som politikern som istället för att tiga och antas vara en idiot talade och undanröjde alla tvivel.

Jag nämnde Åke Green tidigare, och jag ser ytterligare en fara i det här. Om Mattias Karlstrand så småningom fälls enligt lagen om hets mot folkgrupp så finns det en överhängande risk att det tolkas som att kyrkans män har större handlingsfrihet än politiskt förtroendevalda. Och i fallet Green är det faktiskt så, eftersom Högsta Domstol till slut friade med hänvisning till Europadomstolens praxis och inte för att det han sa inte bröt mot svensk lagstiftning. Men redan misstanken om att så är fallet är ett problem. Högerextremisterna har alltid var duktiga på att framhålla sig som martyrer utsatta för censur och förtryck och därtill aldrig varit särskilt noga med faktakoll, så även om rätten på goda grunder skulle finna att Karlstrand brutit mot lagen på ett sätt som Åke Green inte gjort, så kommer det att ge brunskjortorna vatten på deras kvarn. Något rätten naturligtvis varken ska eller kommer att ta någon hänsyn till, men det illustrerar varför lagen om hets mot folkgrupp är problematisk och helst inte borde finnas.

Jag kan inte tvärsäkert säga att lagen om hets mot folkgrupp är en onödig lag. Man får väl ändå utgå från att den en gång i tiden stiftades på goda grunder (och inte på inrådan av Beatrice Ask). Men jag ställer mig tveksam till hur mycket nytta lagen faktiskt gör, i synnerhet i förhållande till den inskränkning i yttrandefriheten den utgör. Hur mycket glapp mellan ärekränkning och uppvigling finns det egentligen som lagen om hets mot folkgrupp behöver täcka upp? Frågan är inte retorisk, den som är mer juridiskt bevandrad än jag får gärna upplysa mig.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Rösta nej till datalagringsdirektivet – allt annat vore hyckleri

It's a No!photo © 2008 smlp.co.uk | more info (via: Wylio)
Maria Abrahamsson gjorde mig nyss mycket besviken genom att i en bloggpost proklamera att hon tänker rösta ja till datalagringsdirektivet – eftersom allt annat vore populism. Om vi bortser från den inte helt lilla detaljen att populism i viss mån ingår i själva begreppet representativ demokrati så vänder jag mig mot Abrahamssons argument på ytterligare ett par punkter.

Abrahamsson menar att eftersom det datalagringsdirektivet är ett otyg som EU påtvingar medlemsländerna så har vi en skyldighet att lojalt införa det, oavsett vad vi tycker. Det må vara tekniskt och formellt riktigt, men då undrar jag som bekymrad medborgare: Ska vi införa EU:s direktiv alldeles oavsett hur korkade eller farliga de är? För att ta ner det till en femårings nivå – om EU säger att vi ska hoppa från en bro, ska vi göra det då? Jag vet att det är en tramsig jämförelse, men jag skulle väldigt gärna vilja veta var gränsen går. Med tanke på Europas historia – vilka direktiv skulle vi vägra införa? Var går din gräns, Maria Abrahamsson?

Min andra invändning mot detta argument är att om vi lydigt och lojalt ska införa alla direktiv som beslutats på EU-nivå, alldeles oavsett hur det påverkar Sveriges befolkning – hur stort självstyre har vi då? Om riksdagens 349 ledamöter förvandlades till nickedockor som tryckte på den knapp de blev beordrade när FRA-lagen infördes så ger ju den obrottsliga lojaliteten mot EU-direktiv en känsla av en marionettregim. Johan Pehrson har på Newsmill raljerat om att underlåtelse att införa datalagringsdirektivet vore att spela roulette med andras pengar. Om Sveriges riksdag ändå bara förväntas lyda skulle jag gladeligen använda våra 349 riksdagsledamöters arvode till att betala vitet för att vägra införa datalagringsdirektivet – eller för all del för att bekosta införandet – hellre än för att rösta enligt order.

Maria Abrahamsson menar också att hon vill verka för att förändra dåliga beslut. Det är naturligtvis en hedervärd inställning. Vad jag inte förstår är varför man vill medverka till att först fatta det dåliga beslutet, och först därefter försöka förändra det. Facit säger att all världens regimer är ytterst ovilliga att medge att fattade beslut är dåliga och att man hellre blundar och går vidare än medger sina fel. Och det är vi övriga som får betala för det. Varje gång. Därtill kan man undra hur stort incitament det kommer att finnas kvar för att förändra beslutet när det väl är fattat. Jämför med FRA-lagen. De enda förslag till förändringar av det katastrofalt dåliga beslutet tycks vara att öppna dörrarna till FRA-shoppen på glänt igen, eftersom det blir så långa köer vid drive in-luckan.

Ofta tycker jag mig höra politiker försvara flathet med att man inom politiken måste kompromissa och att det vore ansvarslöst att bara säga nej utan att komma med motbud. Det är inte sant. Ibland är det ansvarsfulla att våga säga nej. Ibland är det rent av ansvarsfullt att räcka upp långfingret medan man säger det. Jag hade hoppats att Maria Abrahamsson var den som skulle kunna göra det. Det tror jag även att många av hennes hoppades. Det är inte försent än.

Skit i nya moderaterna. Gör istället som både gamla moderaterna och unga moderaterna – säg nej!


Andra bloggar om: , , , , , intressant!