Skip to content

Månad: maj 2011

När det enda offret är brottslingen är det fel på lagen

Censorship Kills - 2photo © 2007 Hannes Trapp | more info (via: Wylio)
Igår körde Sydsvenskan en läsvärd artikel under titeln Den dubbelt dömde – om Simon Lundström, mangaexpert och översättare av japanska serier som dömts för barnpornografibrott på grund av sitt innehav av dylika serier. Artikeln spreds som en löpeld på både Facebook och Twitter. Baserat på de reaktioner jag har sett från folk som har kommenterat hos mina bekanta är okunskapen fortfarande mycket stor om att det här händer i Sverige idag, och att det dessutom inte är fråga om en märklig dom utan att det faktiskt är så här lagen ser ut. Det enda som hjälper mot det är således att tjata.

Vi har alltså i Sverige en lagstiftning som förbjuder innehav av barnpornografi. Redan det är inte helt oproblematiskt eftersom kriminalisering av innehav alltid medför en viss rättsosäkerhet. När innehav av barnpornografi kriminaliserades 1999 var det kontroversiellt. Men det verkligt märkliga är definitionen av barnpornografi. För det stannar nämligen inte vid det de flesta av oss automatiskt tänker på – sexuella övergrepp mot barn. Icke! Som barnpornografi räknas allting visuellt erotiskt material föreställande personer som är under 18 år. Det är märkligt eftersom byxmyndighet räknas från 15 års ålder. Från 15 till 18 år får ungdomar alltså knulla hur mycket de vill, men om det avbildas så är det barnporr. För en ironisk twist kan detta jämföras med den svenska förhållningen till sex och pengar; det är förbjudet enligt lag att betala för sexuella tjänster (prostitution) såvida det inte förevigas (pornografi). Om vi försöker bortse från personliga värderingar av detta så kan vi väl enas om att det finns en viss inkonsekvens och att det är svårt att hitta någon princip att luta sig mot?

Men det slutar inte där. Barnpornografi innefattar inte bara visuellt material av erotisk karaktär föreställande verkliga personer under 18 år, utan även overkliga sådana. Det är här Simon Lundström kommer in. Det han har fällts för är innehav av teckningar som rätten anser är erotiska och föreställer personer under 18 år.

Jag skriver ”anser” därför att här kommer den hopplösa frågan om tolkning in. För det första är det högst individuellt vad som är erotiskt och inte. Som en personlig referens kan jag nämna att jag finner videon till Alanis Morrisettes ”Thank U” mycket vacker, tilltalande och rörande, men erotisk? Nej. Morrisette är naken genom hela videon men jag tycker inte att den är erotiskt laddad. Det är just därför den är vacker och rörande. Kanske gör det sitt till att den är högst osexigt blurrad, men jag tror inte det. Min poäng är hur som helst att naket inte nödvändigtvis är erotik. Och omvänt – det kan vara påklätt och mycket erotiskt. Problemet här är att gränsdragningen är allt annat än knivskarp. Det finns således en risk att bryta mot lagen utan att veta om det.

När det då dessutom kommer till tecknat tillkommer ytterligare en svårighet. Hur avgör man åldern på en tecknad figur? Rykten säger att en av de bilder som Lundström åtalades för ansågs föreställa en minderårig flicka, baserat på att figuren inte hade utvecklat bröst. I själva verket föreställer den en man. Man kan alltså inte teckna lite vardaglig bögporr i Sverige utan att riskera att dömas för barnporrbrott av en heteronormativ rätt! Lägg då därtill att poängen med tecknat är att låta fantasin flöda, att överdriva och strunta i vardagens alla begränsningar. Superhjältar har alltid overkligt fyrkantiga hakor till exempel. Just mangagenren kännetecknas av överdrivet stora ögon och oskuldsfulla karaktärsdrag, vilket förstås gör den extra känslig för moralpanik.

I begreppet låta fantasin flöda finns förstås också friheten att skapa varelser som inte har någon koppling till verkligheten alls. Alver är rätt erotiska varelser, rent av ibland en smula incestuösa enligt mina källor med insikt i fantasyns värld, men hur bestämmer man åldern på en alv? Eller en älva, eller en tomte, ett troll eller en vätte? Och är det rimligt att 18 års åldersgräns gäller för alla dessa varelser vars livscykler kanske ser helt annorlunda ut än människans? I dokumentären ”Trolltyg i Tomteskogen” får vi till exempel följa skogstomten Tor som ska gifta sig, vid 101 års ålder. Vilket inte är någon ålder för en skogstomte… Ja, ni förstår att det blir komiskt ganska fort. Är det rimligt att våra rättssalar ska upptas med den sortens spörsmål? Det är tecknade figurer vi talar om.

En anledning som lagts fram till att man har valt att inkludera även teckningar är en teori om att tecknad barnporr skulle bidra till en normalisering vilket i sin tur då skulle öka efterfrågan på verklig barnporr och leda till fler verkliga övergrepp. Samma typ av argument har förts fram mot pornografi, men mig veterligen finns inga belägg för att porr skulle leda till våldtäkter. Om det vore så enkelt att det man ser vill man göra, då borde det i allra högsta grad vara aktuellt att förbjuda underhållningsvåld. Eller hur? Om tecknade bilder på sex med minderåriga får mig att vilja ha sex med minderåriga, då borde jag väl rimligen också drabbas av lust att styckmörda någon när jag ser på Dexter? (Faktum är att artikeln om SImon Lundströms öde får det att suga lite i styckmördartarmen, medan Dexter bara är underhållande.)

Samma dag som Piratpartiets förre partiledare Rick Falkvinge gjorde några mindre lyckade uttalanden om barnporrlagen i Sveriges Radio, gick justitieminister Beatrice Ask ut i SVT och påpekade att hon minsann inte är något geni heller. Hon försvarade lagen med att det handlade om att försvara själva barndomen, och gjorde en jämförelse med samhällets nolltolerans mot främlingsfientlighet. Det haltar dock betänkligt. För det första: Om det var barndomens helighet det handlade om borde man väl i konsekvensens namn inte få skildra barn som dödas och lemlästas heller? För det andra: Det är mig veterligen inte olagligt att framställa, sprida eller inneha visuella rasistiska skildringar. Man kan förvisso dömas för hets mot folkgrupp om man gör idiotiska uttalanden eller viftar med svastikor, men det går fortfarande alldeles utmärkt att teckna en gammeldags Mississippilynchning. Det är med andra ord snömos.

I ovan nämnda artikel om Simon Lundström uttalar sig kammaråklagare Thomas Bälter Nordenman och menar att lagen är rimlig eftersom det finns mjukvara som kan omvandla fotografier till teckningar, så om man därför inte också förbjuder teckningar så kan det ses som en lucka i lagen. Härligt! Då vill jag upplysa om att det finns mjukvara som kan omvandla fotografier till fullkomligt nonsens eller brus. Det kallas kryptering. Därför bör innehav av krypterade filer likställas med barnporr, annars kan det ses som en lucka i lagen. Om man sparar bilderna utan filändelse så kommer datorn sannolikt att öppna dem som stora textfiler med långa rader av bokstäver och siffror. Innehav av bokstäver och siffror bör således förbjudas och likställas med barnporr…

Som ni märker har jag svårt att låta bli att raljera. Det är helt enkelt för att det hela är förjävla dumt. Trots det är det ett mycket allvarligt ämne. Vem av er känner sig nu hundra procent säker på att ni inte har någonting i bokhyllan eller i fotoalbumet som inte skulle kunna klassas som barnpornografi? För att inte tala om datorn. För här kommer nämligen nästa problematik: Vad räknas som innehav?

Alla som har tillgång till Internet och inte har fått sin nyfikenhet amputerad har någon gång porrsurfat, och har man gjort det har man sannolikt också råkat på tecknad porr. Då är vi där igen – hur avgör man åldern på en tecknad figur? Själv har jag sett tecknad skämtporr med figurer från Simpsons, inklusive Bart och Lisa. Och att de är barn vet vi ju. Det framgår tydligt i serien. Bart är 10 och Lisa blott 8 år gammal. Det har de varit sedan 1989… Poängen är hur som helst att detta enligt definition är barnporr och har du snubblat över en sådan bild så har den också sannolikt sparats i din dator, om än temporärt.

Men du vet om att en raderad hårddisk inte egentligen är raderad va? Den har bara fått tillåtelse att skriva över befintlig information. Exakt hur det fungerar rent tekniskt har jag själv inte tillräcklig kunskap för att förklara. För resonemangets skull räcker det dock att det är så, och att raderade diskar således går att återskapa. Det gör man också vid polisutredningar. Så, även om du var en aldrig så god människa som raderade de erotiska exemplaren av alla teckningar som tillhandahållits av din mangalangare så kan de fortfarande återskapas när polisen beslagtar dina datorer vid ett tillslag för att du till exempel ligger i vårdnadstvist med ditt ex som polisanmäler dig för våldtäkt mot ert barn. För att bara dra till med något. Jag vet inte hur man ser på raderad hårddiskar i ett sådant fall, men rimligen måste även material som återskapas av polisen räknas som innehav, annars ser det ju ut som en lucka i lagen. Eller hur, kammaråklagare Thomas Bälter Nordenman?

Det här är en oerhört farlig lagstiftning och jag skulle kunna fortsätta spy galla över den i några meter till. Till exempel genom att fördjupa mig i att den riskerar att förstöra delar av vårt kulturarv. Både våra bibliotek och filmarkiv innehåller med säkerhet material som kan tolkas som barnporr enligt nuvarande definition, och kanske rensas bort ”för säkerhets skull”. Självcensur. Jag skulle också kunna ifrågasätta vad som räknas som att ”bereda sig tillgång till” och hur bevisbördan ser ut där när en dator granskas i efterhand. Räcker det att ha tagit emot en fil som man inte förrän efteråt ser vad den innehåller? Jag skulle kunna ägna ett par stycken åt det både skrattretande och skitfarliga i att tingsrätten hemligstämplade bevismaterialet vid rättegången mot Simon Lundström. Rätten ville väl inte sprida barnporr, eller göra åskådare till brottslingar genom brott mot tittförbudet. Men det får räcka så här.

Jag vill bara avslutningsvis beklaga Simon Lundströms öde och uttrycka mitt deltagande. Samtidigt måste jag också tillstå att det är bra att den här domen har fallit, därför att den är ett så tydligt och bra exempel på hur absurd lagstiftningen är. Innan lagen utvidgades var vi några som varnade för att precis det här skulle kunna hända. Det viftades bort med att det osannolikt och att det inte var det som var lagens syfte. Nu vet vi att det inte alls är osannolikt. Och dessutom – det är lagens syfte. Det är det mest skrämmande i det hela. Simon Lundströms öde är inte effekten av en olycklig tolkning av lagen.

Ta med er den tanken. Våra folkvalda tycker att det är rimligt att innehav av tecknade bilder ska kunna sluta med fällande dom för barnpornografibrott.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant!

Bamse – socialisten som sålde sig till högstbjudande

Greedphoto © 2008 liz west | more info (via: Wylio)
Idag kommer många att skriva om sin relation till Bamse. Jag har ingen sådan. Jag har bläddrat i någon Bamse i ett väntrum någonstans men det är också allt. Som barn fastnade jag aldrig, blev aldrig frälst. Men diskussionerna kring Bamse har inte undgått mig.

Det hävdas gärna och ofta att Bamse är någon sorts socialist. Uttryck som ”Många små svaga tillsammans kan besegra den starke” och framställningen av Krösus Sork som hänsynslös utsugare ligger till grund för dylikt. Värt att nämna är dock att skaparen själv, Rune Andréasson menar att Krösus Sork symboliserar själva girigheten, och även den mest inbitna kapitalist måste väl ändå medge att den sortens kortsiktiga profithunger som bara är… tja, utsugande, faktiskt existerar?

Det får vara hur det vill med den saken. Bamse är nämligen på tapeten igen eftersom förlaget Egmont nu gör en Bamsetidning om asylpolitik. Det är för övrigt samma förlag som nyligen fick massiv kritik för sina stereotypa tjej- och killtidningar. Jag antar att Egmont lever efter devisen ”all publicitet är bra publicitet”. Jag önskar dem lycka till med det.

Beskrivningarna av asyl-Bamse känns ytterst obehagliga; barn som är rädda och oroliga bör gå ut och leka, och sensmoralen är tydligen att de asylsökande grävlingarna mår bäst av att komma tillbaka till hemlandet. Det var ju inte alls så dåligt där.

Jag vet inte hur det här rimmar med Bamses värderingar i övrigt, men jag har svårt att se hur det går ihop. Såvitt jag förstår är inte Bamse bara en stark björn, utan också en björn med stark integritet och principfasthet. Men jag vet följande: Girighet och utsugning existerar och det yttrar sig på så sätt att den kortsiktiga profithungern mjölkar ur alla tillgångar så att ingenting finns kvar att använda imorgon. Det är precis vad Egmont nu gör med varumärket Bamse. Rune Andréasson lär rotera i sin grav av vetskapen att Krösus Sork nu äger hans skapelse.


Andra bloggar om: , , ,

Därför föredrar jag Grooveshark

Sharingphoto © 2010 Ben Grey | more info (via: Wylio)
Den ursprungliga tanken var att jag skulle skriva den här texten strax efter att Olof och jag knåpat ihop vår lilla guide. Som vanligt blev det inte som jag hade tänkt mig. Fördelen med det är emellertid att ett par relevanta argument för och emot hunnit komma upp, samt att jag själv lyckats sätta fingret på något som jag tidigare bara anat.

Men vi börjar från början. Att jämföra Grooveshark med Spotify är oundvikligt eftersom Spotify är den klart dominerande tjänsten av sitt slag. Det ska också redan nu understrykas att jag inte kan göra en rättvis jämförelse de två tjänsterna emellan eftersom jag inte har använt Spotify på överskådlig tid, och inte ens då det begav sig var jag någon frekvent användare. Främst för att jag helt enkelt inte gillade det.

Hur som helst. Groovesharks fördelar är framför allt tre. Det ena är att det är webbaserat och därmed i det närmaste teknikneutralt (med reservation för att det säkert finns någon obskyr datorlösning någonstans som inte stöder flash). Det innebär till exempel att jag kan använda Grooveshark på jobbet istället för att lyssna på radio, något jag inte skulle kunna göra med Spotify eftersom jag saknar behörighet att installera program. Men det innebär också att jag utan krångel kan använda Grooveshark hemma på min Ubuntu-dator. Ja, det ska visst gå med Spotify också, men det kräver antingen installation via Wine alternativt att gå pro för att få tillgång till Spotifys Linuxprogramvara. Kalla mig skeptisk i överkant, men när jag inte kan få en fungerande programvara att testa mot Spotify Free, hur kan jag vara säker på att Spotify Pro fungerar?

Den andra stora fördelen är att musik via Grooveshark därmed också är delningsbart med vem som helst. Du behöver inte ha ett konto på Grooveshark för att jag ska kunna dela med mig av en spellista eller en enstaka låt. Till skillnad från Spotify då. Jag hävdar att musik både är något mycket personligt och något mycket socialt, så för mig är det här en viktig punkt. Jag kan dela med mig. Jag kan snabbt tipsa om något jag gillar. (Gäller det enstaka låtar så är ett hett tips att använda tjänsten tinysong som söker låtar i Groovesharks arkiv men har en minimalistisk struktur och därmed betyder att mottagaren av en länk inte behöver ladda hela Groovesharks interface.)

Den tredje stora fördelen är utbudet. Här bör det dock återigen understrykas att det var länge sedan jag använde Spotify och att deras utbud säkerligen breddats, och dessutom bifogas en brasklapp om att det mycket väl kan bero på vilken sorts musik man söker efter, men ändå: Den främsta anledningen till att jag aldrig gillade Spotify var helt enkelt att det fanns för många och för stora luckor i utbudet. På Grooveshark har jag hittat det jag söker. Faktiskt är utbudet så brett att jag till min stora glädje hittat den norske gitarristen Knut Reiersrud på Grooveshark – en musiker vars skivor jag utan framgång tittat efter på såväl fildelningssiter som i skivbutiker och på auktionssiter utan framgång. Det är en fingervisning om hur brett Groovesharks utbud faktiskt är. Du kan dessutom hitta musik där som aldrig givits ut av ett skivbolag och därför aldrig skulle dyka upp Spotify. Och skälet till detta är helt enkelt att användarna själva kan ladda upp det de anser saknas.

Men det som är Groovesharks stora fördel är också dess stora nackdel. Därför att i och med att det är användarna själva som fyller på musikbiblioteket så saknas den kvalitetssäkring som finns på till exempel Spotify. Ofullständiga kataloger, saknade låtar i album, andra låtar som inte alls hör till den skivan, rena felaktigheter ifråga om vem som faktiskt framför låten liksom felaktiga stavningar som gör sökningen till en mardröm är alla saker man får räkna med. Rimligen också taskig ljudkvalitet och stympade låtar, men det måste jag säga att jag hittills inte råkat ut för. Här har Grooveshark mycket att jobba med. Men det skulle gå att göra. Om Grooveshark fungerade mer som en wiki skulle det bli mycket mer självsanerande. Nu ligger alla felaktigheter kvar och skräpar och den som vill rätta till det kan inte göra annat än att ladda upp en annan version, rätt stavad och rätt taggad. Det vore sweet.

Groovesharks interface är inte heller att leka med. Vad är grejen med den horisontella kön liksom? Innovativt, ja, men inte intuitivt och dessutom snabbt oöverskådligt. Och som någon skrev i en kommentar till guiden: Om en websida behöver en guide är den liksom redan förlorad. Det är så sant som det är sagt. Därmed inte sagt att det är hopplöst. Jag lärde mig ganska fort att använda tjänsten, men ribban ligger likväl för högt för att locka någon större massa av användare som vill ha ett alternativ till Spotify eller klassisk fildelning. Tanken med guiden var att hjälpa den processen lite på traven, att det ska kännas åtminstone lite bekant.

Men tillbaka till fördelarna, och en insikt. För jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle betala för Spotify. Helt enkelt för att jag inte gillar tjänsten och för att jag inte hittade den musik jag ville höra. För mig har streamingtjänster aldrig varit något som skulle ersätta skivor, snarare fildelning. Istället för att tanka hem saker för att höra om det är värt att köpa skulle jag alltså kunna lyssna via stream. Jag vill fortfarande lägga pengarna på att köpa fysiska skivor av artister jag verkligen gillar, än att kasta in dem i en tjänst där en del av pengarna sedan ska fördelas mellan de artister jag lyssnat på vare sig jag gillade dem eller inte.

Grooveshark däremot har fallit i så pass god jord att jag skulle kunna tänka mig att bli betalkund för att kunna nyttja deras tjänst även i mobiltelefonen. Jo, det går ändå med Tinyshark om man vill det, men det är inte vad det handlar om. Det handlar om att om saker är tillräckligt bra är jag beredd att stödja det ekonomiskt. Efter viss tids funderande slog det mig varför jag skulle kunna tänka mig att betala för Grooveshark men inte för Spotify. Det handlar om öppenhet och om inställning.

Music should be shared - Joss Stone

Spotify har nämligen alltid handlat om att lösa frågan ”hur ska XX få betaaalt?”, där ”XX” huvudsakligen står för ”stort bolag”. Grooveshark verkar istället ha ställt frågan ”hur kan vi erbjuda människor ett alternativ till illegal fildelning?”. Det är därför Spotify-användare inte kan dela med sig av låtar till icke-användare. Det är därför Spotify Free inte finns att installera på Linux. Problemet man inte har kunnat lösa där är nämligen hur man ser till att användaren får ta del av reklamen (läs: måste ta del av).

Spotify är instängning. Grooveshark är spridning. Det handlar om två olika synsätt, och ni vet hur jag ser på saken. ”Music should be shared”, sa Joss Stone, som förvånande nog inte tycks finnas på Grooveshark. Ett missförhållande som borde rättas till.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Opartist

small green boatphoto © 2007 Anne-Lise Heinrichs | more info (via: Wylio)
Vid midnatt igår, när kalendern slog om till den tredje maj, gick mitt medlemsskap i Piratpartiet ut. Det var ett medvetet beslut från min sida att låta det gå ut och det innebär alltså att jag inte längre är medlem i Piratpartiet. Jag är från och med nu partipolitiskt obunden.

I mån av tid och lust ska jag inom den närmaste framtiden försöka förklara mina bevekelsegrunder, men jag vill redan nu säga vad det inte beror på: Det finns ingen schism mellan mig och Piratpartiet eller dess ledning. Det är inte en protest av något slag. Det är inte en aktion i affekt; det är ingen aktion alls, rent definitionsmässigt är det en icke-aktion. Det ska därför inte heller kopplas samman med det pågående mötet.

Jag vill också passa på att tacka för att jag fick vara med, för att jag alltid har känt mig välkommen och för allt roligt jag har fått vara med om. Piratpartiet är fullt av fantastiska människor varav jag kommit att räkna flera som goda vänner även utanför det gemensamma engagemanget. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vilka ni är.

Det här är inte ett avsked. Det är ett på återseende. Aarrr på er!


Andra bloggar om: ,