Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Idag blir det bara ett citat. Jag har inget att tillägga.

Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig.

Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi.

- Göran Widham

Andra bloggar om: krig, terrorism, demokrati, jens stoltenberg, göran widham

Idag blir det bara ett citat. Jag har inget att tillägga. Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig. Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi. - Göran Widham Andra bloggar om: krig, terrorism, demokrati, jens stoltenberg, göran widham

Tisdagen den 21:a juni fick sex fotografer i uppdrag att fotografera några olika platser i London. De instruerades att hålla sig på allmän plats och fotografera omgivningen så som de normalt gör. Syftet med aktionen var att undersöka hur privata säkerhetföretag reagerar.

Alla sex fotograferna hindrades vid något tillfälle. Tre möten slutade med att polis tillkallades.

Det finns ett par saker jag tycker att man kan lära sig av den här filmen:

1. Privata aktörer försvarar sina intressen. Det är inget konstigt i det. Deras intresse ligger inte i att försvara dina rättigheter utan att försvara sina domäner, och de är uppenbarligen beredda att försöka skapa buffertzoner genom att agera auktoritärt och agera utanför sina befogenhetsområden.
2. Känn till dina rättigheter. Det här är något jag tror att vi är ganska dåliga på i Sverige. Vi är bättre på att hålla reda på förbuden.
3. Stå på dig. Återigen något jag tror att vi är ganska dåliga på. Vi vill inte ställa till scener och dessutom tenderar vi att lyda vem som helst i uniform. Jag besparar er mina teorier om varför det förhåller sig så, för den här gången.
4. Var hövlig. Även om du vet att du har rätt och blir förbannad över att någon försöker hindra dig utan att ha befogenheter så desarmeras situationen av att man uppför sig civiliserat. Trots allt så är personen i kostym också en människa och kapabel till mänskliga känslor som rädsla, ilska med mera som kan göra situationen mer otrevlig än nödvändigt.
5. Låt dem inte använda polisen som hot. Om du har rätten på din sida är polisen din vän. Samtliga tre polisinsatser i filmen slutar i samförstånd mellan polis och fotograf.

Slutligen vill jag bara inflika att det är djupt ironiskt att privata bolag och väktare är så kameraskygga i just London, världens mest kameraövervakade stad. Byggnader får fotografera människor men människor får inte fotografera byggnader, tycks man resonera. Det är nästan roligt. Bara nästan.

Andra bloggar om: fotografering, rättigheter, frihet, allmän plats

Tisdagen den 21:a juni fick sex fotografer i uppdrag att fotografera några olika platser i London. De instruerades att hålla sig på allmän plats och fotografera omgivningen så som de normalt gör. Syftet med aktionen var att undersöka hur privata säkerhetföretag reagerar. Alla sex fotograferna hindrades vid något tillfälle. Tre möten slutade med att polis tillkallades. Det finns ett par saker jag tycker att man kan lära sig av den här filmen: Privata aktörer försvarar sina intressen. Det är inget konstigt i det. Deras intresse ligger inte i att försvara dina rättigheter utan att försvara sina domäner, och de är uppenbarligen beredda att försöka skapa buffertzoner genom att agera auktoritärt och agera utanför sina befogenhetsområden. Känn till dina rättigheter. Det här är något jag tror att vi är ganska dåliga på i Sverige. Vi är bättre på att hålla reda på förbuden. Stå på dig. Återigen något jag tror att vi är ganska dåliga på. Vi vill inte ställa till scener och dessutom tenderar vi att lyda vem som helst i uniform. Jag besparar er mina teorier om varför det förhåller sig så, för den här gången. Var hövlig. Även om du vet att du har rätt och blir förbannad över att någon försöker hindra dig utan att ha befogenheter så desarmeras situationen av att man uppför sig civiliserat. Trots allt så är personen i kostym också en människa och kapabel till mänskliga känslor som rädsla, ilska med mera som kan göra situationen mer otrevlig än nödvändigt. Låt dem inte använda polisen som hot. Om du har rätten på din sida är polisen din vän. Samtliga tre polisinsatser i filmen slutar i samförstånd mellan polis och fotograf. Slutligen vill jag bara inflika att det är djupt ironiskt att privata bolag och väktare är så kameraskygga i just London, världens mest kameraövervakade stad. Byggnader får fotografera människor men människor får inte fotografera byggnader, tycks man resonera. Det är nästan roligt. Bara nästan. Andra bloggar om: fotografering, rättigheter, frihet, allmän plats

Finns det en potentiell terrorist även i vår egen rörelse? Tanken slog mig när jag tittade på nyhetsmorgon och hörde Lena Sundström tala om Anders Behring Breivik och miljön som de främlingsfientliga frodas i på nätet. Hon beskrev det som en uppiskad stämning där domedagsprofetiorna duggar tätt och klockan alltid är fem i tolv.

Nu är det här förvisso inget nytt. Det hon säger är samma som jag hört och läst flera gånger förut och det stämmer sannolikt mycket väl. Att man sluter sig tätt samman med taggarna utåt i ett “du är antingen med oss eller mot oss”-läge bidrar förstås också. När man ser alla andra som fiender och bara samtalar med sina egna blir man lätt både färg- och fartblind. Det är ingen tillfällighet att sekter bannlyser input från källor som kan visa på en annan världsbild än den godkända. Samma effekt kan sannolikt uppnås även på helt frivillig basis. Att gå helt in i en rörelse är nog aldrig riktigt sunt.

Det som träffade mig som en käftsmäll var insikten om att jag har sett en hel del av samma variabler Lena Sundström talar om i den rörelse jag själv är en del av – piratrörelsen. Det uppskruvade tonläget, brådskan att rädda världen innan det är försent, frustration och en hel del ilska, kompromisslöshet, med oss eller mot oss, och så vidare. Det finns även där, även om vi saknar ideologiska likheter. Men jag tror inte att ideologin är det avgörande.

När jag var som mest engagerad upplevde jag en ständig känsla av stress. Det var ofta en känsla av “innan det är försent”. Fem i tolv är en ganska passande beskrivning. Jag kände också att jag inte räckte till, att jag inte hann ta del av all information, smälta den, bearbeta den. Ständigt på språng. Och med miljarder interna kanaler och informationskällor blev det till slut omöjligt att ha en fullständig bild ens av den egna rörelsen, än mindre av omvärlden. Perspektivet blev till slut ganska enahanda och lilaskimrande.

Jag kan knappast vara ensam om att ha upplevt det här. Jag har sett många som går in helhjärtat och brinner tills de brunnit ut. Som bara försvinner. Men det finns ingen tid att spilla på dem heller, vi måste skynda vidare, klockan är fem i tolv.

Utan att ha läst mer än brottstycken av Behring Breiviks planering har jag förstått att hans planering varit mycket långsiktig och målmedveten. Det kräver sin man att vara så disciplinerad. Det ter sig på sätt och vis som en typisk “nördmentalitet”, i brist på bättre ord, och nördar har vi gott om i piratrörelsen.

Nu vill jag inte svartmåla min egen rörelse, det är inte vad det här handlar om. Jag älskar mina pirater och jag har inte träffat någon som skulle göra en fluga förnär. (Även om jag vet en som är paniskt rädd för getingar och gick en skuggboxningsmatch mot just en sådan på en uteservering.) Det finns heller inga ideologiska tendenser som skulle göra terrordåd försvarbara. Men Behring Breivik lämnade Fremskritspartiet för att de var för mesiga. Hur många finns det i vår egen svans som tycker att Piratpartiet är för mjäkigt? Av de som brunnit ut och försvunnit, finns det någon vars tålamod helt enkelt håller på att ta slut? Ser ni någon i forumen som skriver långa poster på dygnets alla timmar och är frikostig med versaler och utropstecken? Vet vi vem den människan är?

För det är ju så att det finns mängder av människor i rörelsen som vi aldrig träffat. Som bara är ett screenname. Det är därför det är så lätt att försvinna. Ingen saknar en, ingen märker något för informationsflödet är fortfarande överväldigande. Vi vet inte vem som döljer sig bakom namnet, vilka demoner som hemsöker människan, vilka medel som kan anses helga ändamålen.

Jag tror att vi alla behöver vara lite mer uppmärksamma. Jag kan bara tala för den rörelse jag själv har varit och fortfarande är en del av, men hur ser det ut hos er andra? Istället för att peka finger och smeta guilt by association över alla vi inte gillar borde vi nog rannsaka våra egna led. För även om ideologin i sig, oavsett vilken den är, inte försvarar våld så är nog många rörelser kapabla att göda en virrpanna till en punkt där han eller hon anser att våld, sabotage och terrorism är försvarbart. Någon som ser sig själv som ett verktyg i den ärofyllda revolutionen. Det är en anledning så god som någon att se över det interna klimatet.

Andra bloggar om: debattklimat, terrorism, våld, ideologi, rörelse, rannsakan, intressant?

Finns det en potentiell terrorist även i vår egen rörelse? Tanken slog mig när jag tittade på nyhetsmorgon och hörde Lena Sundström tala om Anders Behring Breivik och miljön som de främlingsfientliga frodas i på nätet. Hon beskrev det som en uppiskad stämning där domedagsprofetiorna duggar tätt och klockan alltid är fem i tolv. Nu är det här förvisso inget nytt. Det hon säger är samma som jag hört och läst flera gånger förut och det stämmer sannolikt mycket väl. Att man sluter sig tätt samman med taggarna utåt i ett "du är antingen med oss eller mot oss"-läge bidrar förstås också. När man ser alla andra som fiender och bara samtalar med sina egna blir man lätt både färg- och fartblind. Det är ingen tillfällighet att sekter bannlyser input från källor som kan visa på en annan världsbild än den godkända. Samma effekt kan sannolikt uppnås även på helt frivillig basis. Att gå helt in i en rörelse är nog aldrig riktigt sunt. Det som träffade mig som en käftsmäll var insikten om att jag har sett en hel del av samma variabler Lena Sundström talar om i den rörelse jag själv är en del av - piratrörelsen. Det uppskruvade tonläget, brådskan att rädda världen innan det är försent, frustration och en hel del ilska, kompromisslöshet, med oss eller mot oss, och så vidare. Det finns även där, även om vi saknar ideologiska likheter. Men jag tror inte att ideologin är det avgörande. När jag var som mest engagerad upplevde jag en ständig känsla av stress. Det var ofta en känsla av "innan det är försent". Fem i tolv är en ganska passande beskrivning. Jag kände också att jag inte räckte till, att jag inte hann ta del av all information, smälta den, bearbeta den. Ständigt på språng. Och med miljarder interna kanaler och informationskällor blev det till slut omöjligt att ha en fullständig bild ens av den egna rörelsen, än mindre av omvärlden. Perspektivet blev till slut ganska enahanda och lilaskimrande. Jag kan knappast vara ensam om att ha upplevt det här. Jag har sett många som går in helhjärtat och brinner tills de brunnit ut. Som bara försvinner. Men det finns ingen tid att spilla på dem heller, vi måste skynda vidare, klockan är fem i tolv. Utan att ha läst mer än brottstycken av Behring Breiviks planering har jag förstått att hans planering varit mycket långsiktig och målmedveten. Det kräver sin man att vara så disciplinerad. Det ter sig på sätt och vis som en typisk "nördmentalitet", i brist på bättre ord, och nördar har vi gott om i piratrörelsen. Nu vill jag inte svartmåla min egen rörelse, det är inte vad det här handlar om. Jag älskar mina pirater och jag har inte träffat någon som skulle göra en fluga förnär. (Även om jag vet en som är paniskt rädd för getingar och gick en skuggboxningsmatch mot just en sådan på en uteservering.) Det finns heller inga ideologiska tendenser som skulle göra terrordåd försvarbara. Men Behring Breivik lämnade Fremskritspartiet för att de var för mesiga. Hur många finns det i vår egen svans som tycker att Piratpartiet är för mjäkigt? Av de som brunnit ut och försvunnit, finns det någon vars tålamod helt enkelt håller på att ta slut? Ser ni någon i forumen som skriver långa poster på dygnets alla timmar och är frikostig med versaler och utropstecken? Vet vi vem den människan är? För det är ju så att det finns mängder av människor i rörelsen som vi aldrig träffat. Som bara är ett screenname. Det är därför det är så lätt att försvinna. Ingen saknar en, ingen märker något för informationsflödet är fortfarande överväldigande. Vi vet inte vem som döljer sig bakom namnet, vilka demoner som hemsöker människan, vilka medel som kan anses helga ändamålen. Jag tror att vi alla behöver vara lite mer uppmärksamma. Jag kan bara tala för den rörelse jag själv har varit och fortfarande är en del av, men hur ser det ut hos er andra? Istället för att peka finger och smeta guilt by association över alla vi inte gillar borde vi nog rannsaka våra egna led. För även om ideologin i sig, oavsett vilken den är, inte försvarar våld så är nog många rörelser kapabla att göda en virrpanna till en punkt där han eller hon anser att våld, sabotage och terrorism är försvarbart. Någon som ser sig själv som ett verktyg i den ärofyllda revolutionen. Det är en anledning så god som någon att se över det interna klimatet. Andra bloggar om: debattklimat, terrorism, våld, ideologi, rörelse, rannsakan, intressant?

Alla mina informationsflöden fylls konstant av ohyggliga uppgifter om dåden i Norge. Det är omöjligt att undvika med mindre än att helt enkelt stänga av både dator och mobiltelefon, eller sig själv. Inte för att jag vill undvika det. Jag försöker tillgodogöra mig så mycket information jag kan, men jag känner mig lite som en gam. Som en av de där som stannar vid en olycksplats och glor eller filmar istället för att hjälpa till eller bara köra vidare. När tragedier händer någonstans i världen är Twitter bilfönstret vi förhäxat betraktar det genom.

“En människas död är en tragedi. Tusen är statistik”, sa Josef Stalin. Han hade både rätt och fel. Det behövs inte tusen. Åttio räcker gott och väl för att reducera människorna till siffror. Jag ljuger inte när jag säger att jag blivit mer illa berörd av enskilda våldsdåd, och jag tror att det är en mänsklig reaktion. Dels för att vi i enskilda fall får mer detaljer och får veta mer om offret, och dels är det kanske en psykologisk försvarsmekanism. (Att metablogga är möjligen också en sådan försvarsmekanism) Åttio kallblodigt ihjälskjutna, det går inte att ta in annat än genom att behandla det som statistik.

Kanske är det också därför som en del börjar försöka ta billiga politiska poänger. De flesta skulle avstå från det när en person blivit mördad, av respekt för den personen och de anhöriga, men när det är så många offer att det är statistik blir det opersonligt och mer fritt fram.

Ärkepuckot Kent Ekeroth var såklart snabbt ute med en “fyndig” tweet där han undrade om någon vågade sig på en gissning om vilka som låg bakom bombdådet i Oslo. Strax därpå fyllde han på med “jag kommer inte att kalla er islamofober”. Detta kommer han sannolikt att få äta upp en lång tid framöver, och det med rätta, men ärligt talat: Hur många trodde inte att det rörde sig om ett dåd med kopplingar till al Qaida eller liknande i det läget? Hur många tänkte inte att Norges inblandning i Natoledda krig i mellanöstern var motivet?

Så flyttades fokus till Utøya och det började gå upp för världen att något ännu ohyggligare utspelade sig där. Och av rapporterna därifrån att döma började man ana att det inte rörde sig om någon svartmuskig gärningsman. Senare igår kväll började det också bekräftas och till slut greps en blond, 32-årig norrman. Samtidigt svängde också tonläget på Twitter till att i vissa fall uttrycka ren skadeglädje mot de dumma, dumma Sverigedemokraterna och andra islamofober som varit för snabba på enterknappen.

Personligen tycker jag att det är lika vidrigt. Så Kent Ekeroth ville använda en tragedi för att smutskasta islam. Andra vill använda samma tragedi för att smutskasta Kent Ekeroth. Vad är skillnaden?

I februari 2010 dödades två svenska soldater i Afghanistan. När detta hände var jag mediaansvarig i Piratpartiet. Jag vet hur det kokade i våra led just då och jag kände mig nödgad att be folk hålla käften och förklara varför det var en dålig idé att försöka plocka den där poängen som dinglade framför oss. Samtidigt fick jag nästan sitta på mina egna händer för att inte göra det jag gör bäst – skriva en sarkastisk drapa och spy galla på Sten Tolgfors och Ingvar Åkesson, vars avlyssning av kabeltrafik i Sverige på något magiskt sätt skulle skydda svensk trupp i Afghanistan. Jag ville så jävla gärna trycka upp det i ansiktet på dem. Men jag ansåg att respekten för de stupades anhöriga var viktigare. Kanske var det rent av ett mediastrategiskt misstag. Kanske har man inte råd med moral om man vill få mediaspinn och lyckas i allmänna val. Men det var så jag såg på saken då, och det är så jag ser på saken fortfarande.

Vare sig du vill antyda att muslimer är terrorister, att Sverigedemokraterna har fel, eller för all del att övervakning inte skyddar mot galningar, så är det fortfarande att använda mördade människor som slagträ i en diskussion som sannolikt och förhoppningsvis ingen annan än du själv bryr sig om. Att plocka billiga poäng på tragedier är bara smaklöst, oavsett vilken sida som ägnar sig åt det. Det för oss inte en meter framåt, bidrar inte till någon förståelse utan skapar bara mer klyftor och hat.

Dessutom är det korkat att sticka ut hakan för tidigt. Ekeroth gjorde det. Nu gör hans meningsmotståndare det. Men tänk om den blonde norrmannen mot alla odds är oskyldig? Tänk om han inte var ensam? Betänk att nazister och jihadister är förenade i sitt hat mot judar. Fiendens fiende är en vän så länge det finns ett gemensamt mål. Så tänk om det visar sig vara en gemensam operation? Eller någon annan av många förvisso osannolika alternativ. Bara tänk om den ensamme galningen inte var vare sig ensam eller galen. Låt Ekeroth vara ett varnande exempel på hur det kan gå om man inte tänker innan man twittrar.

Andra bloggar om: Utøya, Oslo, intressant?

Alla mina informationsflöden fylls konstant av ohyggliga uppgifter om dåden i Norge. Det är omöjligt att undvika med mindre än att helt enkelt stänga av både dator och mobiltelefon, eller sig själv. Inte för att jag vill undvika det. Jag försöker tillgodogöra mig så mycket information jag kan, men jag känner mig lite som en gam. Som en av de där som stannar vid en olycksplats och glor eller filmar istället för att hjälpa till eller bara köra vidare. När tragedier händer någonstans i världen är Twitter bilfönstret vi förhäxat betraktar det genom. "En människas död är en tragedi. Tusen är statistik", sa Josef Stalin. Han hade både rätt och fel. Det behövs inte tusen. Åttio räcker gott och väl för att reducera människorna till siffror. Jag ljuger inte när jag säger att jag blivit mer illa berörd av enskilda våldsdåd, och jag tror att det är en mänsklig reaktion. Dels för att vi i enskilda fall får mer detaljer och får veta mer om offret, och dels är det kanske en psykologisk försvarsmekanism. (Att metablogga är möjligen också en sådan försvarsmekanism) Åttio kallblodigt ihjälskjutna, det går inte att ta in annat än genom att behandla det som statistik. Kanske är det också därför som en del börjar försöka ta billiga politiska poänger. De flesta skulle avstå från det när en person blivit mördad, av respekt för den personen och de anhöriga, men när det är så många offer att det är statistik blir det opersonligt och mer fritt fram. Ärkepuckot Kent Ekeroth var såklart snabbt ute med en "fyndig" tweet där han undrade om någon vågade sig på en gissning om vilka som låg bakom bombdådet i Oslo. Strax därpå fyllde han på med "jag kommer inte att kalla er islamofober". Detta kommer han sannolikt att få äta upp en lång tid framöver, och det med rätta, men ärligt talat: Hur många trodde inte att det rörde sig om ett dåd med kopplingar till al Qaida eller liknande i det läget? Hur många tänkte inte att Norges inblandning i Natoledda krig i mellanöstern var motivet? Så flyttades fokus till Utøya och det började gå upp för världen att något ännu ohyggligare utspelade sig där. Och av rapporterna därifrån att döma började man ana att det inte rörde sig om någon svartmuskig gärningsman. Senare igår kväll började det också bekräftas och till slut greps en blond, 32-årig norrman. Samtidigt svängde också tonläget på Twitter till att i vissa fall uttrycka ren skadeglädje mot de dumma, dumma Sverigedemokraterna och andra islamofober som varit för snabba på enterknappen. Personligen tycker jag att det är lika vidrigt. Så Kent Ekeroth ville använda en tragedi för att smutskasta islam. Andra vill använda samma tragedi för att smutskasta Kent Ekeroth. Vad är skillnaden? I februari 2010 dödades två svenska soldater i Afghanistan. När detta hände var jag mediaansvarig i Piratpartiet. Jag vet hur det kokade i våra led just då och jag kände mig nödgad att be folk hålla käften och förklara varför det var en dålig idé att försöka plocka den där poängen som dinglade framför oss. Samtidigt fick jag nästan sitta på mina egna händer för att inte göra det jag gör bäst - skriva en sarkastisk drapa och spy galla på Sten Tolgfors och Ingvar Åkesson, vars avlyssning av kabeltrafik i Sverige på något magiskt sätt skulle skydda svensk trupp i Afghanistan. Jag ville så jävla gärna trycka upp det i ansiktet på dem. Men jag ansåg att respekten för de stupades anhöriga var viktigare. Kanske var det rent av ett mediastrategiskt misstag. Kanske har man inte råd med moral om man vill få mediaspinn och lyckas i allmänna val. Men det var så jag såg på saken då, och det är så jag ser på saken fortfarande. Vare sig du vill antyda att muslimer är terrorister, att Sverigedemokraterna har fel, eller för all del att övervakning inte skyddar mot galningar, så är det fortfarande att använda mördade människor som slagträ i en diskussion som sannolikt och förhoppningsvis ingen annan än du själv bryr sig om. Att plocka billiga poäng på tragedier är bara smaklöst, oavsett vilken sida som ägnar sig åt det. Det för oss inte en meter framåt, bidrar inte till någon förståelse utan skapar bara mer klyftor och hat. Dessutom är det korkat att sticka ut hakan för tidigt. Ekeroth gjorde det. Nu gör hans meningsmotståndare det. Men tänk om den blonde norrmannen mot alla odds är oskyldig? Tänk om han inte var ensam? Betänk att nazister och jihadister är förenade i sitt hat mot judar. Fiendens fiende är en vän så länge det finns ett gemensamt mål. Så tänk om det visar sig vara en gemensam operation? Eller någon annan av många förvisso osannolika alternativ. Bara tänk om den ensamme galningen inte var vare sig ensam eller galen. Låt Ekeroth vara ett varnande exempel på hur det kan gå om man inte tänker innan man twittrar. Andra bloggar om: Utøya, Oslo, intressant?

När vi flyttade för två somrar sedan gjorde jag mig av med min akustiska gitarr. Det var en stålsträngad westerngitarr av märket Washburn som jag hade haft sedan jag var femton eller så, och den mådde inte så bra. Halsen hade dragit sig och strängfästena i stallet hotade att släppa. Den gick inte längre att stämma riktigt rätt, utan man fick liksom stämma om den beroende på tonart. Stämde man den så att ett E-dur lät bra så lät G-dur skit. Och vice versa. Så den samlade damm och var ivägen och fick inte följa med i flytten. Kanske bor den nu hos någon händig människa som givit den kärleken jag inte förmådde, intonerat den och putsat upp den.

Sedan dess har jag varit utan gura. Det gick bra första ett året, ett och ett halvt rent av. Sedan började det kännas lite jobbigt, och för någon månad sedan blev suget efter en ny akustisk gitarr olidligt. Drottningen, som är generös mot sina undersåtar, sa åt mig att beställa en och ge henne räkningen. Typ.

Så sedan ett par veckor tillbaka bor det en gitarr som lystrar till namnet Ibanez EW35ABENT här hemma. EW står för Exotic Wood, men jag har inte lyckats lista ut vad serienumren 20, 35 och 50 står för, och icke heller efterföljande bokstavskombinationer. Förmodligen har Ibanez kommit över en Enigmamaskin och roar sig kungligt med den. Det är en stålsträngad jumbomodell, vilket innebär att den är lite rundare med mer volym i den bakre delen av kroppen än westerngitarrens klassiska åtta. Eller såhär: Om gitarrkropp liknas vid en kvinnorkropp, vilken den ofta gör, så är en westerngitarr en moderiktig 90-60-90, medan en en jumbo har lite mer “junk in the trunk”.

Att valet föll på den här gitarren beror till viss del på hur den ser ut. Jag erkänner villigt att jag var ytlig. Dock gjorde jag min research och läste vad folk tyckte om den samt lyssnade på en del smakprov. Och faktum är att Ibanez Exotic Wood-gitarrer får i stort sett uteslutande goda vitsord, och låter bra. Just mitt exemplar har inte heller gjort mig besviken. Ljudet är balanserat över hela registret, den låter inte för mycket (vilket en del akustiska gitarrer, till exempel min gamla Washburn, tenderar att göra) och tonerna är klara. Den känns lättspelad med en hals som håller tjocklek och bredd hela vägen och en djup cutaway som gör att även de allra sista banden är åtkomliga mer än bara i teorin. Varför man vill åt dem är en annan femma.

En av de få nedslag på EW-serien värda att fästa någon uppmärksamhet vid har varit att de skulle vara lite slarvigt byggda. Inte så att de blir obrukbara, men små skönhetsfel, lackbubblor som kan vara nog så irriterande om de är på fel ställe på halsen, och en förekomst av en liten upphöjning vid tolfte bandet som skulle göra gitarren svårspelad just där. Jag vet inte om jag har fått tag i ett undantag, men det finns då ingenting att klanka ner på med den här. Och jag har letat. Å andra sidan har jag läst andra skriva precis så också, och dessutom är det ju generellt de som råkar ut för problem som rapporterar. Jag tror egentligen inte att de här gitarrerna skulle vara mer utsatta för fel än andra.

Mina stackars fingrar klarade knappt två timmar första kvällen, och mindre än så nästföljande dagar, men nu har en välbekant hårdhet i fingertopparna återinfunnit sig. Däremot finns det en del muskler i fingrar och handled som behöver jobbas upp igen, liksom räckvidd. Men lite som att cykla är det ändå – mekaniken sitter i ryggmärgen. Dock har jag ett pågående experiment som är tänkt att utnyttja min ringrost till något positivt. Jag har nämligen valt att stämma om gitarren från traditionell stämning till vad DADGAD, eller keltisk stämning som det också kallas. Det är kanske inte lika universiellt användbart, men eftersom jag alltid har tyckt om klangen i öppna ackord och DADGAD är som gjort för det så tänkte jag ge det ett seriöst försök. Experimentet har så här långt fallit väl ut. Jag lär mig nya grepp ganska snabbt och med de annorlunda klanger jag har att jobba med så kommer också idéer.

Jag mår bra av att spela. Det är så enkelt. Att skapa och spela musik, även om det bara är lite plinkande hemma i soffan, är avslappnande. Samtidigt sätter det fart på kreativiteten. Eller kanske just därför. Jag är övertygad om att det är kreativitetsfrämjande att ägna sig åt olika uttrycksformer och aktiviteter. Att stirra på ett tomt blad fungerar i alla fall inte.

Andra bloggar om: ibanez, ew35abent, akustisk, gitarr, musik

När vi flyttade för två somrar sedan gjorde jag mig av med min akustiska gitarr. Det var en stålsträngad westerngitarr av märket Washburn som jag hade haft sedan jag var femton eller så, och den mådde inte så bra. Halsen hade dragit sig och strängfästena i stallet hotade att släppa. Den gick inte längre att stämma riktigt rätt, utan man fick liksom stämma om den beroende på tonart. Stämde man den så att ett E-dur lät bra så lät G-dur skit. Och vice versa. Så den samlade damm och var ivägen och fick inte följa med i flytten. Kanske bor den nu hos någon händig människa som givit den kärleken jag inte förmådde, intonerat den och putsat upp den. Sedan dess har jag varit utan gura. Det gick bra första ett året, ett och ett halvt rent av. Sedan började det kännas lite jobbigt, och för någon månad sedan blev suget efter en ny akustisk gitarr olidligt. Drottningen, som är generös mot sina undersåtar, sa åt mig att beställa en och ge henne räkningen. Typ. Så sedan ett par veckor tillbaka bor det en gitarr som lystrar till namnet Ibanez EW35ABENT här hemma. EW står för Exotic Wood, men jag har inte lyckats lista ut vad serienumren 20, 35 och 50 står för, och icke heller efterföljande bokstavskombinationer. Förmodligen har Ibanez kommit över en Enigmamaskin och roar sig kungligt med den. Det är en stålsträngad jumbomodell, vilket innebär att den är lite rundare med mer volym i den bakre delen av kroppen än westerngitarrens klassiska åtta. Eller såhär: Om gitarrkropp liknas vid en kvinnorkropp, vilken den ofta gör, så är en westerngitarr en moderiktig 90-60-90, medan en en jumbo har lite mer "junk in the trunk". Att valet föll på den här gitarren beror till viss del på hur den ser ut. Jag erkänner villigt att jag var ytlig. Dock gjorde jag min research och läste vad folk tyckte om den samt lyssnade på en del smakprov. Och faktum är att Ibanez Exotic Wood-gitarrer får i stort sett uteslutande goda vitsord, och låter bra. Just mitt exemplar har inte heller gjort mig besviken. Ljudet är balanserat över hela registret, den låter inte för mycket (vilket en del akustiska gitarrer, till exempel min gamla Washburn, tenderar att göra) och tonerna är klara. Den känns lättspelad med en hals som håller tjocklek och bredd hela vägen och en djup cutaway som gör att även de allra sista banden är åtkomliga mer än bara i teorin. Varför man vill åt dem är en annan femma. En av de få nedslag på EW-serien värda att fästa någon uppmärksamhet vid har varit att de skulle vara lite slarvigt byggda. Inte så att de blir obrukbara, men små skönhetsfel, lackbubblor som kan vara nog så irriterande om de är på fel ställe på halsen, och en förekomst av en liten upphöjning vid tolfte bandet som skulle göra gitarren svårspelad just där. Jag vet inte om jag har fått tag i ett undantag, men det finns då ingenting att klanka ner på med den här. Och jag har letat. Å andra sidan har jag läst andra skriva precis så också, och dessutom är det ju generellt de som råkar ut för problem som rapporterar. Jag tror egentligen inte att de här gitarrerna skulle vara mer utsatta för fel än andra. Mina stackars fingrar klarade knappt två timmar första kvällen, och mindre än så nästföljande dagar, men nu har en välbekant hårdhet i fingertopparna återinfunnit sig. Däremot finns det en del muskler i fingrar och handled som behöver jobbas upp igen, liksom räckvidd. Men lite som att cykla är det ändå - mekaniken sitter i ryggmärgen. Dock har jag ett pågående experiment som är tänkt att utnyttja min ringrost till något positivt. Jag har nämligen valt att stämma om gitarren från traditionell stämning till vad DADGAD, eller keltisk stämning som det också kallas. Det är kanske inte lika universiellt användbart, men eftersom jag alltid har tyckt om klangen i öppna ackord och DADGAD är som gjort för det så tänkte jag ge det ett seriöst försök. Experimentet har så här långt fallit väl ut. Jag lär mig nya grepp ganska snabbt och med de annorlunda klanger jag har att jobba med så kommer också idéer. Jag mår bra av att spela. Det är så enkelt. Att skapa och spela musik, även om det bara är lite plinkande hemma i soffan, är avslappnande. Samtidigt sätter det fart på kreativiteten. Eller kanske just därför. Jag är övertygad om att det är kreativitetsfrämjande att ägna sig åt olika uttrycksformer och aktiviteter. Att stirra på ett tomt blad fungerar i alla fall inte.   Andra bloggar om: ibanez, ew35abent, akustisk, gitarr, musik