Finns det en potentiell terrorist även i vår egen rörelse? Tanken slog mig när jag tittade på nyhetsmorgon och hörde Lena Sundström tala om Anders Behring Breivik och miljön som de främlingsfientliga frodas i på nätet. Hon beskrev det som en uppiskad stämning där domedagsprofetiorna duggar tätt och klockan alltid är fem i tolv.
Nu är det här förvisso inget nytt. Det hon säger är samma som jag hört och läst flera gånger förut och det stämmer sannolikt mycket väl. Att man sluter sig tätt samman med taggarna utåt i ett “du är antingen med oss eller mot oss”-läge bidrar förstås också. När man ser alla andra som fiender och bara samtalar med sina egna blir man lätt både färg- och fartblind. Det är ingen tillfällighet att sekter bannlyser input från källor som kan visa på en annan världsbild än den godkända. Samma effekt kan sannolikt uppnås även på helt frivillig basis. Att gå helt in i en rörelse är nog aldrig riktigt sunt.
Det som träffade mig som en käftsmäll var insikten om att jag har sett en hel del av samma variabler Lena Sundström talar om i den rörelse jag själv är en del av – piratrörelsen. Det uppskruvade tonläget, brådskan att rädda världen innan det är försent, frustration och en hel del ilska, kompromisslöshet, med oss eller mot oss, och så vidare. Det finns även där, även om vi saknar ideologiska likheter. Men jag tror inte att ideologin är det avgörande.
När jag var som mest engagerad upplevde jag en ständig känsla av stress. Det var ofta en känsla av “innan det är försent”. Fem i tolv är en ganska passande beskrivning. Jag kände också att jag inte räckte till, att jag inte hann ta del av all information, smälta den, bearbeta den. Ständigt på språng. Och med miljarder interna kanaler och informationskällor blev det till slut omöjligt att ha en fullständig bild ens av den egna rörelsen, än mindre av omvärlden. Perspektivet blev till slut ganska enahanda och lilaskimrande.
Jag kan knappast vara ensam om att ha upplevt det här. Jag har sett många som går in helhjärtat och brinner tills de brunnit ut. Som bara försvinner. Men det finns ingen tid att spilla på dem heller, vi måste skynda vidare, klockan är fem i tolv.
Utan att ha läst mer än brottstycken av Behring Breiviks planering har jag förstått att hans planering varit mycket långsiktig och målmedveten. Det kräver sin man att vara så disciplinerad. Det ter sig på sätt och vis som en typisk “nördmentalitet”, i brist på bättre ord, och nördar har vi gott om i piratrörelsen.
Nu vill jag inte svartmåla min egen rörelse, det är inte vad det här handlar om. Jag älskar mina pirater och jag har inte träffat någon som skulle göra en fluga förnär. (Även om jag vet en som är paniskt rädd för getingar och gick en skuggboxningsmatch mot just en sådan på en uteservering.) Det finns heller inga ideologiska tendenser som skulle göra terrordåd försvarbara. Men Behring Breivik lämnade Fremskritspartiet för att de var för mesiga. Hur många finns det i vår egen svans som tycker att Piratpartiet är för mjäkigt? Av de som brunnit ut och försvunnit, finns det någon vars tålamod helt enkelt håller på att ta slut? Ser ni någon i forumen som skriver långa poster på dygnets alla timmar och är frikostig med versaler och utropstecken? Vet vi vem den människan är?
För det är ju så att det finns mängder av människor i rörelsen som vi aldrig träffat. Som bara är ett screenname. Det är därför det är så lätt att försvinna. Ingen saknar en, ingen märker något för informationsflödet är fortfarande överväldigande. Vi vet inte vem som döljer sig bakom namnet, vilka demoner som hemsöker människan, vilka medel som kan anses helga ändamålen.
Jag tror att vi alla behöver vara lite mer uppmärksamma. Jag kan bara tala för den rörelse jag själv har varit och fortfarande är en del av, men hur ser det ut hos er andra? Istället för att peka finger och smeta guilt by association över alla vi inte gillar borde vi nog rannsaka våra egna led. För även om ideologin i sig, oavsett vilken den är, inte försvarar våld så är nog många rörelser kapabla att göda en virrpanna till en punkt där han eller hon anser att våld, sabotage och terrorism är försvarbart. Någon som ser sig själv som ett verktyg i den ärofyllda revolutionen. Det är en anledning så god som någon att se över det interna klimatet.
Andra bloggar om: debattklimat, terrorism, våld, ideologi, rörelse, rannsakan, intressant?
Finns det en potentiell terrorist även i vår egen rörelse? Tanken slog mig när jag tittade på nyhetsmorgon och hörde Lena Sundström tala om Anders Behring Breivik och miljön som...
När vi flyttade för två somrar sedan gjorde jag mig av med min akustiska gitarr. Det var en stålsträngad westerngitarr av märket Washburn som jag hade haft sedan jag var femton eller så, och den mådde inte så bra. Halsen hade dragit sig och strängfästena i stallet hotade att släppa. Den gick inte längre att stämma riktigt rätt, utan man fick liksom stämma om den beroende på tonart. Stämde man den så att ett E-dur lät bra så lät G-dur skit. Och vice versa. Så den samlade damm och var ivägen och fick inte följa med i flytten. Kanske bor den nu hos någon händig människa som givit den kärleken jag inte förmådde, intonerat den och putsat upp den.