Skip to content

Gitarren och jag

När vi flyttade för två somrar sedan gjorde jag mig av med min akustiska gitarr. Det var en stålsträngad westerngitarr av märket Washburn som jag hade haft sedan jag var femton eller så, och den mådde inte så bra. Halsen hade dragit sig och strängfästena i stallet hotade att släppa. Den gick inte längre att stämma riktigt rätt, utan man fick liksom stämma om den beroende på tonart. Stämde man den så att ett E-dur lät bra så lät G-dur skit. Och vice versa. Så den samlade damm och var ivägen och fick inte följa med i flytten. Kanske bor den nu hos någon händig människa som givit den kärleken jag inte förmådde, intonerat den och putsat upp den.

Sedan dess har jag varit utan gura. Det gick bra första ett året, ett och ett halvt rent av. Sedan började det kännas lite jobbigt, och för någon månad sedan blev suget efter en ny akustisk gitarr olidligt. Drottningen, som är generös mot sina undersåtar, sa åt mig att beställa en och ge henne räkningen. Typ.

Så sedan ett par veckor tillbaka bor det en gitarr som lystrar till namnet Ibanez EW35ABENT här hemma. EW står för Exotic Wood, men jag har inte lyckats lista ut vad serienumren 20, 35 och 50 står för, och icke heller efterföljande bokstavskombinationer. Förmodligen har Ibanez kommit över en Enigmamaskin och roar sig kungligt med den. Det är en stålsträngad jumbomodell, vilket innebär att den är lite rundare med mer volym i den bakre delen av kroppen än westerngitarrens klassiska åtta. Eller såhär: Om gitarrkropp liknas vid en kvinnorkropp, vilken den ofta gör, så är en westerngitarr en moderiktig 90-60-90, medan en en jumbo har lite mer ”junk in the trunk”.

Att valet föll på den här gitarren beror till viss del på hur den ser ut. Jag erkänner villigt att jag var ytlig. Dock gjorde jag min research och läste vad folk tyckte om den samt lyssnade på en del smakprov. Och faktum är att Ibanez Exotic Wood-gitarrer får i stort sett uteslutande goda vitsord, och låter bra. Just mitt exemplar har inte heller gjort mig besviken. Ljudet är balanserat över hela registret, den låter inte för mycket (vilket en del akustiska gitarrer, till exempel min gamla Washburn, tenderar att göra) och tonerna är klara. Den känns lättspelad med en hals som håller tjocklek och bredd hela vägen och en djup cutaway som gör att även de allra sista banden är åtkomliga mer än bara i teorin. Varför man vill åt dem är en annan femma.

En av de få nedslag på EW-serien värda att fästa någon uppmärksamhet vid har varit att de skulle vara lite slarvigt byggda. Inte så att de blir obrukbara, men små skönhetsfel, lackbubblor som kan vara nog så irriterande om de är på fel ställe på halsen, och en förekomst av en liten upphöjning vid tolfte bandet som skulle göra gitarren svårspelad just där. Jag vet inte om jag har fått tag i ett undantag, men det finns då ingenting att klanka ner på med den här. Och jag har letat. Å andra sidan har jag läst andra skriva precis så också, och dessutom är det ju generellt de som råkar ut för problem som rapporterar. Jag tror egentligen inte att de här gitarrerna skulle vara mer utsatta för fel än andra.

Mina stackars fingrar klarade knappt två timmar första kvällen, och mindre än så nästföljande dagar, men nu har en välbekant hårdhet i fingertopparna återinfunnit sig. Däremot finns det en del muskler i fingrar och handled som behöver jobbas upp igen, liksom räckvidd. Men lite som att cykla är det ändå – mekaniken sitter i ryggmärgen. Dock har jag ett pågående experiment som är tänkt att utnyttja min ringrost till något positivt. Jag har nämligen valt att stämma om gitarren från traditionell stämning till vad DADGAD, eller keltisk stämning som det också kallas. Det är kanske inte lika universiellt användbart, men eftersom jag alltid har tyckt om klangen i öppna ackord och DADGAD är som gjort för det så tänkte jag ge det ett seriöst försök. Experimentet har så här långt fallit väl ut. Jag lär mig nya grepp ganska snabbt och med de annorlunda klanger jag har att jobba med så kommer också idéer.

Jag mår bra av att spela. Det är så enkelt. Att skapa och spela musik, även om det bara är lite plinkande hemma i soffan, är avslappnande. Samtidigt sätter det fart på kreativiteten. Eller kanske just därför. Jag är övertygad om att det är kreativitetsfrämjande att ägna sig åt olika uttrycksformer och aktiviteter. Att stirra på ett tomt blad fungerar i alla fall inte.

 


Andra bloggar om: , , , ,

Published inMusik

7 Comments

  1. Hoppsan! Kul att du köpt en gitarr Johnny! Frågan är då om jag ska ta med mig min akustiska på onsdag så kan vi komponera kampsånger… ;)

  2. Ja varför inte? Vi kanske får tid att spela lite. (Och det är min bättre hälft som köpt den)

  3. Jävlar, vilken snygging! Bra, bra, bra Drottning du lyder under. :)

    • Ja visst är den snygg? Och visst är hon bra?

  4. Jenny Jenny

    Vackert Johnny! :) Jag har själv en gitarr hänger på väggen av sentimentala skäl, den går varken att stränga om eller stämma längre och eftersom jag inte är gitarrist (piano o flöjt pysslade jag med) så struntar jag i att köpa en ny. Den dagen mamma bestämmer sig för det ärver jag ändå citra, fiol och en finare gitarr efter mormor (som även ägde den som jag har på väggen, fick den strax innan hon dog). Din nya ser väldigt flådig ut tycker jag, en fin akustisk gitarr är väldigt trevligt att lyssna till. :)

  5. Efter att ha levt ett helt liv utan att ha praktiserat musicerandet på annat vis än vinylsvarv, bilstereo och CD- och rullbandspelare bestämde jag mig i vintras för att förverkliga en onödig livsdröm: att lära mig spela piano.

    Visserligen har jag lekt (med betoning på ordet ”lekt”) med en lånad Casio under någon månad för ett par år sedan, men i övrigt är jag oskuld som instrumentalist. Därför var det här steget svårt att ta. Jag vet att det lät för djävligt när jag lekte med Casion, och min slutsats om att gå vidare kan ifrågasättas. För jag inbillade mig själv att vad jag behövde efter denna billiga och enkla Casio var ett riktigt proffskeyboard. Så därför köpte jag ett Korg PA588-stagepiano. Mm, visst är det pärlor för ett svin, men jag inser att jag lärt mig mycket mer om musik tack vare detta instrument än vad jag kunnat göra med en Casio för 300 kronor från Teknikmagasinet. Dessutom är det skillnad på ”klink” och ”klonk”. Nu när jag kan spela ”klink” blir det roligare att sitta kvar, och musicerandet blir en terapi för min sargade själ.

    Jag skall erkänna att jag en kväll för någon vecka sedan brast i gråt när jag lyckades kombinera fyra ackord till en mycket vacker svit för stråkorkester. Det lät som om jag lyssnade på en äkta orkester på radion, och just då upplevde jag en magi som gjorde mig lycklig som människa – fastän det rann från ögonen. Ja, det var som om jag hade hört musik för första gången i mitt liv. Förutom att ackordskombinationen i sig är sentimentalt vacker så var nog den utlösande faktorn att jag äntligen förstod hur musiken är uppbyggd. Äntligen.

    Naturligtvis var jag ensam om att uppleva magin. Något annat höra skulle troligtvis inte känna av samma sensation som jag. Men så köpte jag ju pianot enbart för min egen skull…

    P.S.
    Lite ironiskt att jag skall ha fått en skada i ryggen/axeln nu som gör att jag inte kan spela piano utan att få hemska smärtor. Så om jag inte blir bättre lär väl Korgen hamna på Blocket.
    D.S.

  6. Glädjen i att spela och skapa kan jag relatera till. Och det är högst personligt eftersom man vid de där magiska tillfällena hör resten av musiken i huvudet. Hoppas axeln läker så du kan fortsätta spela!

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: