Skip to content

Månad: augusti 2011

De tre medaljörerna

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och även om det exakta antalet ord en bild säger i själva verket är mycket varierande, så har en bild onekligen förmågan att förmedla ganska mycket information. En riktigt bra bild kan förändra världen.

En sådan bild visar de tre olympiska medaljörerna på 200-meter i Mexico City 1968: Tommie Smith, Peter Norman och John Carlos. En välkänd bild, en bild som när den kaplades ut över världen väckte både sympati och avsky. Ju mer jag har lärt mig om bakgrunden till den bilden, desto djupare har också min respekt för de tre på podiet blivit. Det här är bakgrunden.

Sextiotalet var på många sätt medborgarrättsrörelsen årtionde, åtminstone i USA där kraven på jämlikhet oavsett kön och ras ställdes allt oftare och högre. Framför allt rasfrågorna kom att leda till ett antal blodiga sammandrabbningar mellan polis och demonstranter och inför OS 1968 var stämningen hetsk. Flera av det amerikanska friidrottslandslagets färgade övervägde att stanna hemma men övertalades av såväl ledare som kamrater att åka till Mexico City.

Även i Mexico City pågick oroligheter och de mexikanska myndigheterna liksom Internationella Olympiska Kommittén fruktade att de olympiska spelen skulle störas. Medan de mexikanska myndigheterna gjorde sitt för att stävja oroligheter i närheten av de olympiska arenorna gick IOK till de nationella förbunden och meddelade att inga politiska manifestationer fick genomföras av atleterna. Och så skedde heller inte, förrän vid prisutdelningen för 200 meter.

Tommie Smith och John Carlos hade tillsammans med flera andra av de amerikanska friidrottarna diskuterat möjligheten att genomföra någon form av manifestation, att ta chansen att rikta omvärldens blickar mot USA:s baksida. Väl medvetna om att något sådant skulle få konsekvenser och utan att nå enighet i hur en sådan manifestation skulle yttra sig beslutade man att det helt enkelt var upp till var och en att avgöra vad, om något, man ville göra. Flera prisutdelningar hade redan hållits innan Smith och Carlos sträckte upp sina knutna handsbeklädda händer i en Black Power-hälsning.

Förutom vetskapen om att politiska manifestationer strikt förbjudits och att allt sådant skulle få allvarliga konsekvenser, måste man också förstå den stämning som rådde bland idrottarna. De fick bristfälligt med information om vad som hände hemma och oroade sig rimligen, och dessutom gick det rykten i truppen om att det fanns prickskyttar runt arenan, redo att omedelbart tysta den som försökte använda sin stund i rampljuset till att protestera. Det låter osannolikt, men Smith och Carlos trodde att det kunde vara sant. Och det faktum att de ens övervägde möjligheten att det var sant ger kanske också en fingervisning om den situation som rådde. Det här är också anledningen till varför den tredje mannen på prispallen, Peter Norman, inte får glömmas bort.

Peter Norman sprang för Australien. En vit frälsningsofficer som ingen egentligen hade räknat med i finalen. Det skulle stå mellan amerikanerna. Men Norman, som förbättrat sitt personliga rekord flera gånger på banorna i Mexiko, sprängde den amerikanska dominansen och knep en andraplats. Inför prisutdelningen berättade Smith och Carlos för Norman vad de tänkte göra. De ville ge Norman en chans att avstå från att delta i ceremonin eftersom de helt enkelt inte visste vad den omedelbara reaktionen på deras manifestation skulle bli. Norman sa sig stödja deras sak. Det var faktiskt hans förslag att de två skulle dela på ett par handskar, då John Carlos glömt kvar sina handskar i OS-byn. Det är anledningen till att Smith höjer höger hand och Carlos vänster. På vägen till ceremonin mötte de tre en amerikansk roddare som bar ett OPHR-märke (The Olympic Project for Human Rights), samma märke som också bars av Tommie Smith och John Carlos. Norman frågade om han kunde få bära det under prisutdelningen. Därmed var även hans öde beseglat.

Tommie Smiths och John Carlos Black Power-hälsning rörde upp känslor och fick kännbara konsekvenser. De skickades hem från OS, och väl hemma stämplades de som opatriotiska, fick ta emot dödshot och hade mycket svårt att hitta försörjning. Det bör dock nämnas att den amerikanska olympiska kommittén initialt motsatte sig IOK:s beslut, men den olympiska kommittén hotade då med att utesluta hela det amerikanska friidrottslaget istället. Inför detta hot kapitulerade amerikanerna. Ett litet ljus i det mörkret är tränaren för löparna som från högre ort beordrades skicka hem dem. Han vägrade med hänvisning till att hans atleter tränat och tävlat exemplariskt och att han som ansvarig för det rent sportsliga således inte hade några som helst skäl att skicka hem sina medaljörer. Underförstått: Jag tänker inte göra ert skitgöra!

If I do something good then I am American, but if I do something bad then I am a Negro! - Tommie Smith

Peter Norman, vars enda ”synd” i sammanhanget var att han bar en badge till stöd för mänskliga rättigheter och befann sig på den prispall han förtjänat äran att stå på, fick även han represalier. Han skickades visserligen inte hem från OS, men nekades möjligheten att representera sitt land i OS i München 1972, trots att han var kvalificerad för både 100 och 200 meter. Australien valde att inte skicka någon sprinter alls, den enda gången sedan 1896 landet inte varit representerat på någon sprintdistans, hellre än att skicka Peter Norman.

Med tiden har Smith och Carlos fått viss upprättelse och erkännande. Bland annat har en staty som visar de två på prispallen rests vid San Jose State University. Peter Normans plats på monumentet är tom. Inte för att förringa hans del i det hela, utan som en symbolisk plats där den som vill kan stiga upp och visa sitt stöd. Norman närvarade och höll tal vid avteckningen av statyn.

Peter Norman förläts däremot aldrig av sitt hemland. Vid OS i Sydney 2000 blev Norman inte inbjuden av Australiens olympiska kommitté. Att bjuda in sina före detta stjärnor är annars kutym. När det amerikanska friidrottslaget fick kännedom om detta bjöd de själva istället in honom som hedersgäst. Ironiskt nog hade Peter Normans australiska rekordtid från Mexico City 1968 räckt till guld i Sydney 2000.

Både Tommie Smith och John Carlos lämnade friidrotten för karriärer inom amerikansk fotboll, och Tommie Smith är numera föreläsare medan John Carlos är friidrottstränare. Peter Norman dog 2006. Tommie Smith och John Carlos var kistbärare på hans begravning. Det amerikanska friidrottsförbundet har utlyst den 9:e oktober, den dag då Norman begravdes, till Peter Norman-dagen.

Så vad är det då med den där bilden? Vad är det för historia den berättar? Tja, det beror säkert på betraktaren. Då det begav sig berättade den för vissa om segregationen i USA, och för andra kanske om uppror. För mig berättar den idag en historia om tre män offrade sina karriärer för möjligheten att stå upp för vad de ansåg var rätt. För mig berättar den en historia om civilkurage och om medmänsklighet som hudfärg och landsgränser inte rår på. Hade deras liv sett annorlunda ut om de avstått från manifestationen? Tveklöst. Hade det varit enklare att avstå? Definitivt. Hade det rent av varit bättre rent strategiskt att ”följa spelets regler” och bli idrottshjältar och från den positionen försökt opinionsbilda? Möjligt, men tveksamt. Rörelser behöver symboler, och symbolvärdet i den här bilden kan inte nog understrykas. Den har utnämnts till den tredje mest inflytelserika bilden under 1900-talet, efter månlandningen och Kennedyattentatet. Hade någon av dessa tre unga idrottare den karisma och diplomatiska förmåga som hade krävts för att driva på debatten från den något förhöjda position som skapats av en OS-medalj? Föga troligt.

Tre idrottare valde att ta sin chans att göra skillnad, att stå för det de trodde på, även om det kostade dem personligen. Det är något att försöka komma ihåg när en kusin vädrar sin rasism på släktträffen, när en kollegas förslag ignoreras för att hon är kvinna, eller när man förväntas rösta i strid med sin övertygelse i parlamentet för att visa regeringsduglighet.


Tommie Smith och John Carlos bär Peter Norman till hans sista vila.

P.S Innan detta PS gjorde jag en ordräkning på texten. Den innehåller 1286 ord, och textfilen ligger på en storlek av 8 KB. Bilden av de tre medaljörerna är emellertid på 39 KB. Så trots att min text innehåller fler än tusen ord innehåller bilden ändå nästan fem gånger så mycket information. Ordstävet är således sant, med råge.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant?

Med betoning på ”skock”

'shark' photo (c) 2006, Ed Schipul - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/Efter att ihärdigt och konsekvent ha försvarat yttrande- och åsiktsfrihet i åratal trodde jag att jag hade spelrum att raljera lite utan att förklara mig närmare. Uppenbarligen inte. Givetvis finns det alltid någon bokstavstroende som inte kan eller vill förstå att allting kanske inte ska tas på blodigt allvar, i synnerhet inte när det bland annat är kategoriserat som kåseri.

Men. På något plan antar jag att jag ska tacka för det, eftersom det tvingar mig att fundera och förtydliga ett och annat, såväl för mina läsare som för mig själv.

När jag skriver fårskock så är det med betoning på ”skock”, inte ”får”. Alltså: Problemet som fårskocken symboliserar är mobbmentaliteten. Man brukar om lyckade kombinationer säga att det är något större än summan av dess delar. Nå, en fårskock är motsatsen. Den är dummare än summan av dess delar. Den är till och med dummare än någon av dess enskilda delar. Det finns många exempel på det. Jag antar att det är befriande att vara en del av en pöbel, en icke-tänkande cell i en större organism. Att känna tillhörighet är att känna trygghet.

Men vad fårskocken jag skrev om tidigare idag symboliserar är också hur den är lättledd och låter sig utnyttjas. Vare sig det handlar om kultur, eller politik. Det handlar om minsta gemensamma nämnare. Vill man kränga plattor gör man det bäst genom att rikta sig till de som inte är musikintresserade. Vill man vinna val vänder man sig bäst till de som inte är politiskt intresserade. Ointresserad är inte detsamma som dum, märk väl.

Den fårskock jag iakttog var således en som i mina ögon symboliserade en grupp förenade av minsta gemensamma nämnare: Ett i bästa fall måttligt intresse för musik och en vilja att röra lite på sig och vara en del av en grupp. Och i det ögonblicket symboliserade de samtidigt den ointresserade majoritet av medborgare som röstar ”som man ska” för att man tillhör den ena eller den andra gruppen och så har man alltid gjort, stjärnstopp!

Likheten ligger alltså i man har mest att vinna på att vända sig till de som inte är intresserade av att fördjupa sig utan nappar på det som är lättillgängligt. Som stadig fyrtakt, eller hårdare tag. Som vers-refräng-halvtonshöjning, eller lägre skatt. Som ”kom igen nu allihopa!” eller ”allt är XX:s fel!” Man kan med ganska enkla medel förvandla normalbegåvade, tänkande individer till en lättledd, okritisk massa.

Vare sig kultur eller politik som riktar in sig på minsta gemensamma nämnare, som vänder sig till den temporära fårskocken, är särskilt bra. Men den vinner, om och om igen. Kanske är det därför vi så ofta ropar efter ledare, istället för att vara våra egna.


Andra bloggar om: , ,

Kulturskymning

'Sheep Close-Up' photo (c) 2006, Francesco Gasparetti - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett lika stort fan som min tvåårige son, men ändå.

Jag hade mina farhågor om att spelningen skulle kunna bli lite halvmesig med tanke på att de inte spelar för sin egen publik och kanske känner sig tvungna att snälla till sig en smula, och de farhågorna besannades delvis. Inte för att det är fel att anpassa sig lite efter publiken alltså. Det är ju inte deras fel att det råder kulturskymning i Sverige och att Pain of Salvation sannolikt är Sveriges mest underskattade band. Liksom Opeth är de rätt stora i andra delar av världen men tämligen okända på hemmaplan. Den enda anledningen till att de dök upp på just Å-Festen är för att de har sina rötter i Eskilstuna.

Ändå krämade de periodvis på rätt hårt, men avbröt sig själva med snällare ballader och något slags skitigt 70-talsstuk som verkar vara Pain of Salvations senaste inriktning. Oavsett vad de företar sig så gör de det lika kompetent och med samma glädje och därför är det svårt att inte tycka om det. Så länge de inte tvättar bort den egna prägeln i form av tunggung, avig polyrytmik och oväntade vändningar så kommer de undan med i stort sett vilken korsbefruktelse som helst. Jag vill också ge lite plus i kanten för ett band som är vana att spela för betydligt större publik men gör en avstickare till hemstaden och spelar för en fåhövdad publik som inte känner till låtarna, och ändå går all in i själva uppträdandet. Proffsigt och passionerat.

Efter Pain of Salvation gjorde jag det fatala misstaget att dröja mig kvar på festivalområdet för att se vad som skulle komma därefter. Visserligen hörde jag ett klart kompetent band på den lilla scenen i öltältet intill vars namn jag inte uppfattade men ska kolla upp, men på stora scenen drog det så småningom ihop sig till vad som tydligen var huvudnumret – Rydell & Quick! Flygande Spagettimonster, vilket elände!

Jag är så ute att jag aldrig hade hört talas om Rydell & Quick tidigare, och om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ha gått därifrån i god tid innan de började spela och därmed fortsatt sväva i ljuv okunnighet om deras existens. Rydell & Quick är nämligen någon läskig hybrid av coverband och en gubbigare version av E-Type. En sångare/gitarrist med grå hästsvans och östgötsk brytning, en blond snärta med påklistrat leende, klichériktig outfit tutandes i en saxofon, en hårdrocksbasist som verkade ha gått fel och som antagligen tar sig en lång varm våldtäktsdusch efter varje spelning, och två (!) trummisar. Varför då!?

Men det mest otäcka med Rydell & Quick var inte bandet i sig, som jag motvilligt måste medge framförde sina dängor på ett kompetent sätt. Nej, det otäcka var publiken, som vid det laget vuxit avsevärt. En publik bestående av fulla medelålders människor som glatt stapplade i otakt till musiken. En pöbel som okritiskt lydde minsta instruktion från scenen. (Upp med armarna! Klappa takten! Sjung med nu!) En skock får i kulturskymningen.

Halvvägs in i den tredje låten kom en ölmugg flygande genom luften och landade på scenen, tätt följd av en till. Strax därefter släpade vakterna ut en överförfriskad och omedgörlig herre, och tanken for genom mitt huvud att den mannen var den ende i fårskocken som hade någonting innanför pannbenet. Enbart genom att vara avvikande. Den moderna motsvarigheten till killen som säger ”I’m not!” när alla andra entonigt mässar ”Yes, we are all individuals” i Life of Brian.

Jag vet att det låter elitistiskt och jag tänker inte be om ursäkt för det. Fårskocken symboliserar allt som är fel i samhället. Pöbelmentaliteten, ytligheten, frånvaron av kritiskt tänkande. De där människorna får rösta, och det finns ingen anledning att tro att de väljer sina representanter med större omsorg än de väljer sin kultur.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Annie Lööf

Internet glömmer inte, heter det. Internet kan dock bli förvirrat när någon byter namn. Därför tänkte jag hjälpa det lite på traven.

Annie Lööf är alltså före detta Annie Johansson, riksdagledamot och en möjlig efterträdare till Maud Olofsson som partiledare för Centerpartiet. Annie Lööf är samma Annie Johansson som många av oss in i det sista hoppades skulle ha ryggrad nog att sänka FRA-lagen, men som i sista stund vek ner sig. Efter att ha pratat om Dagny Tagart och citerat Benjamin Franklins vackra citat om trygghet och frihet och därmed besudlat det å det grövsta.

Jag ska vara Dagny.

Jag tänkte bara göra Internet en tjänst och koppla fakta till det nya namnet. Det vore nämligen tråkigt om framtidens väljare missade relevant information vid en sökning.


Andra bloggar om: , ,

Ordvalet spelar roll

'Racism' photo (c) 2005, Farhad sh - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Få som engagerar sig i samhällsdebatten har väl missat att det riktats en hel del kritik mot såväl media som makthavares inkonsekvens vad gäller ordval efter terrordåden i Norge förra veckan. Inledningsvis var det ett terrordåd, och så kallade experter släpptes lös med teorier om vilka som låg bakom. (Islamister, så klart, men vilka?) När det sedan började stå klart att det var en ljushårig jeppe med blå ögon och ett mycket norskt namn förändrades retoriken. Nu var det plötsligt ett ”våldsdåd” av en ”ensam galning”. Någon, minns inte vem, rapporterade via twitter morgonen efter morden att de fyra största svenska tidningarna använde orden ”terror” och ”terrorist” i sina artiklar exakt noll gånger. Statsminister Reinfeldt muttrade något om ”ensam galning” och gjorde det han brukar när det osar katt: Gick upp i rök.

Därefter har ordvalen ändrats igen och nu verkar vi motvilligt ha landat i att Breivik nog är en terrorist trots allt. Fastän han är blond och blåögd och kristen och slätrakad, och trots att han inte sprängde sig själv. Det är inte orimligt att tro att kritiken bidragit och att Breivik kanske hade fortsatt vara en ensam galning om inte diverse tyckare och tänkare höjt rösten. Men det här har ni redan reflekterat över.

Vad jag sitter och funderar över nu är att även efter att man kommit fram till att även vita människor kan vara terrorister så skiljer sig rapporteringarna och analyserna betydligt från andra terrordåd. Vi får veta massor av saker om Breivik, om hans motiv, hans bakgrund, hans eventuella personlighetsstörningar och så vidare. Och missförstå mig nu inte – jag tycker att det är bra. Vad som bekymrar mig är att vi inte får samma information annars. Vad vet vi om de som bombade London för några år sedan, förutom att de var muslimer? Vad vet vi om flygplanskaparna den elfte september 2001, förutom att de var muslimer? I stort sett ingenting, vill jag påstå. I vart fall inte som vi fått veta via massmedia.

Nu är Anders Behring Breivik ett tämligen unikt fall. Jag förstår att det är mer lockande att grotta ner sig i, men jag tycker inte att det räcker som förklaring. Jag landar istället i den otäcka slutsatsen att det finns ett betydligt större behov av att förklara Behring Breivik, och att det i övriga fall räcker med att de är muslimer. Det betyder inte att media tycker så. Det kan lika gärna betyda att folk i allmänhet nöjer sig med den förklaringen och att det därför inte finns några pengar att tjäna på att fördjupa sig i vilka demoner som eventuellt får en människa att spränga sig själv i julrushens Stockholm. Ty mediahusen är vinstdrivande och har inget att tjäna på att besvara frågor som ingen ställer.

Likväl är det illa om jag har rätt. Illa därför att det befäster bilden av att terrorister vanligen är muslimer, och att muslimer därför är potentiella terrorister. En bild som faktiskt har mycket lite med verkligheten att göra. Majoriteten av terrordåden i Europa utförs av andra än islamister, och en anledning till att det inte uppfattas så av allmänheten kan vara att de dåd som har utförts av islamister har fått väldigt stor uppmärksamhet. Liksom de dåd som inte utförts men där larmet har gått, som när man raidade fyra palestinska familjer i Göteborg förra året. Eller som när några algerier i Storbritannien misstänktes tillverka ricin – en ickehändelse med långtgående konsekvenser. En annan förklaring kan vara att andra dåd inte kallas för terrorism. John Ausonius sköt invandrare på 90-talet och Peter Mangs gjorde samma sak förra året, men tänker vi på det som terrorism? Sannolikt inte. Ändå vill jag påstå att de båda lyckades hålla en stad i skräck och nog kan man påstå att de hade ett, om än diffust, politiskt syfte med sina handlingar? Ändå tänker vi normalt inte på dem som terrorister. Men en stolle som tar livet av sig själv på ett förvisso spektakulärt sätt? Terrorist!

När jag skummar igenom artiklar om Breivik får jag en känsla av att man lägger en hel del krut på att smutskasta honom. Varenda liten detalj som är falsk eller missförstådd ska granskas, ner till rena hårklyverier. Som att det behövs. Han har kallblodigt mördat 76 människor. Han är ett jävla kräk. Mycket öppnare dörr att sparka in är svårt att finna. Jag tror att det finns ett stort behov av att skilja ut Breivik från mängden, att understryka att han inte är som oss. Kanske sover vi bättre om natten då. Kanske slipper vi fundera över om det finns en sjukdom i samhällskroppen som Breivik är ett symptom på.

Avslutningsvis: För några dagar sedan diskuterade jag just detta med ordval. Lholmq42 på Webhackande skickade mig då följande skärmdump. Titta på den och fundera en stund på dess innebörd.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?