Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln “E-medier – en ödesfråga för biblioteken” och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén.

Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till.

Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje “utlåning” av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man “lånar ut” den.

Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen.

Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet “Boken är endast tillgänglig på dator”. Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men “lånar” man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå… På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna.

Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen.

Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten?

Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma.

Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. “Hur ska vi få betaaalt?” gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster.

Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: “Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen.”

Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet.

Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man “lånat”. Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder.

I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att “biblioteket är ett lagligt Pirate Bay”. Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek.

Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln "E-medier - en ödesfråga för biblioteken" och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén. Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till. Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje "utlåning" av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man "lånar ut" den. Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen. Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet "Boken är endast tillgänglig på dator". Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men "lånar" man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå... På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna. Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen. Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten? Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma. Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. "Hur ska vi få betaaalt?" gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster. Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: "Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen." Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet. Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man "lånat". Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder. I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att "biblioteket är ett lagligt Pirate Bay". Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek. Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Jag ber på förhand om ursäkt om följande är osammanhängande och slarvigt formulerat. Det är skrivet på en matrast på nattskiftet, och för en gångs skull tänker jag inte redigera när jag är piggare och därefter posta, utan lägga ut tankarna i någorlunda rå form. Därför att jag tror att det finns flera trådare att spinna vidare på och tillsammans kan vi tänka färdigt bättre än jag kan göra själv.

Marcus Fridholm skriver ett skakande dokument om hur det amerikanska rättsväsendet fungerar och vilka mekanismer som omgärdar ett dödsstraff. Läs det. Jag hade ingen aning om hur illa ställt det är. I korthet har man satt upp en massa regler och mekanismer för att förhindra att oskyldiga avrättas, men dessa är stort sett verkningslösa och gör egentligen bara att det är dyrare att avrätta en människa än att låsa in den på livstid. Det hela vore komiskt och om det inte vore för att det är riktiga människor av kött och blod som råkar illa ut. Människor som Troy Davis.

Det sätter igång en del funderingar. För det första: Det finns en utbredd uppfattning om att regler är till för att följas. Det är inte sant. Regler är till för specifika syften, till exempel förhindra att något otäckt händer. Om reglerna inte förhindrar det otäcka, eller rent av orsakar det, bör de tas bort. Och till dess är det moraliskt försvarbart att bryta mot den.

För det andra: Hur är det möjligt att skapa regelverk som sätter förnuftet ur spel? Hur har vi blivit sådana? Varje människa vid sunda vätskor kan se att Troy Davis skuld inte är ställt utom rimligt tvivel. Ändå malde kvarnarna på. Hans liv gick inte att rädda. Fundera på det. Hans liv gick inte att rädda! Hur kan det vara så? Hur kan det vara rätt?

För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter.

För en tid sedan såg jag en vidrig film från Pakistan. Det som skildrades var en man som blivit rånad i sin butik och som sedan misstogs vara rånaren när milisen anlände. Dessa sköt ner honom fullständigt kallblodigt och stod sedan till synes oberörda och såg honom blöda till döds medan han desperat vädjade för sitt liv. Fullständigt vidrigt. Men det jag undrar är på vilket sätt det amerikanska systemet är bättre. Det är mindre kladdigt, ja, och det är så fiffigt ordnat att alla som deltar i dödandet “bara gör sitt jobb”, men den som oskyldigt avrättas bryr sig knappast om sina banemäns själar eller städaren som moppar upp efteråt. Och om jag var tvungen att välja tror jag att jag hellre skulle bli nedskjuten och blöda ut på fem minuter av någon som agerar åklagare, domare och bödel på samma gång, än att dö i en process som pågår i flera år. En process där jag slits mellan hopp och förtvivlan. En process som påstås rättssäker men som sviker gång på gång. En process så utdragen att den gröna milen på slutet blott är ett upplopp.

Jag tänker också på tjänstemannaansvar. Det är svårt. För att en byråkrati över huvud taget ska fungera måste den vara tämligen maskinell. Det går inte an att dess kugghjul tänker själva. Jag inser det. Samtidigt kan jag inte förlika mig med att en människa helt kan fråntas ansvaret för sina handlingar. Det är en ekvation som är svår att få ihop, och den enda lösning jag kan komma fram till är att sträva efter att begränsa statens makt. Ju mindre befogenheter byråkratin har, desto mindre allvarliga blir konsekvenserna när systemet slår fel.

Slutligen undrar jag också hur högt uppsatta politiker, som måste ha en insikt om bristerna, envisas med att förespråka dödsstraff. Är det för att det, genom att tilltala ett primitivt hämndbegär hos folk, är ett sätt att vinna röster? Uttrycket “att vara beredd att gå över lik” är i så fall kusligt lämpligt.

Andra bloggar om: troy davis, dödsstraff, rättssäkerhet, usa, byråkrati, intressant?

Jag ber på förhand om ursäkt om följande är osammanhängande och slarvigt formulerat. Det är skrivet på en matrast på nattskiftet, och för en gångs skull tänker jag inte redigera när jag är piggare och därefter posta, utan lägga ut tankarna i någorlunda rå form. Därför att jag tror att det finns flera trådare att spinna vidare på och tillsammans kan vi tänka färdigt bättre än jag kan göra själv. Marcus Fridholm skriver ett skakande dokument om hur det amerikanska rättsväsendet fungerar och vilka mekanismer som omgärdar ett dödsstraff. Läs det. Jag hade ingen aning om hur illa ställt det är. I korthet har man satt upp en massa regler och mekanismer för att förhindra att oskyldiga avrättas, men dessa är stort sett verkningslösa och gör egentligen bara att det är dyrare att avrätta en människa än att låsa in den på livstid. Det hela vore komiskt och om det inte vore för att det är riktiga människor av kött och blod som råkar illa ut. Människor som Troy Davis. Det sätter igång en del funderingar. För det första: Det finns en utbredd uppfattning om att regler är till för att följas. Det är inte sant. Regler är till för specifika syften, till exempel förhindra att något otäckt händer. Om reglerna inte förhindrar det otäcka, eller rent av orsakar det, bör de tas bort. Och till dess är det moraliskt försvarbart att bryta mot den. För det andra: Hur är det möjligt att skapa regelverk som sätter förnuftet ur spel? Hur har vi blivit sådana? Varje människa vid sunda vätskor kan se att Troy Davis skuld inte är ställt utom rimligt tvivel. Ändå malde kvarnarna på. Hans liv gick inte att rädda. Fundera på det. Hans liv gick inte att rädda! Hur kan det vara så? Hur kan det vara rätt? För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter. För en tid sedan såg jag en vidrig film från Pakistan. Det som skildrades var en man som blivit rånad i sin butik och som sedan misstogs vara rånaren när milisen anlände. Dessa sköt ner honom fullständigt kallblodigt och stod sedan till synes oberörda och såg honom blöda till döds medan han desperat vädjade för sitt liv. Fullständigt vidrigt. Men det jag undrar är på vilket sätt det amerikanska systemet är bättre. Det är mindre kladdigt, ja, och det är så fiffigt ordnat att alla som deltar i dödandet "bara gör sitt jobb", men den som oskyldigt avrättas bryr sig knappast om sina banemäns själar eller städaren som moppar upp efteråt. Och om jag var tvungen att välja tror jag att jag hellre skulle bli nedskjuten och blöda ut på fem minuter av någon som agerar åklagare, domare och bödel på samma gång, än att dö i en process som pågår i flera år. En process där jag slits mellan hopp och förtvivlan. En process som påstås rättssäker men som sviker gång på gång. En process så utdragen att den gröna milen på slutet blott är ett upplopp. Jag tänker också på tjänstemannaansvar. Det är svårt. För att en byråkrati över huvud taget ska fungera måste den vara tämligen maskinell. Det går inte an att dess kugghjul tänker själva. Jag inser det. Samtidigt kan jag inte förlika mig med att en människa helt kan fråntas ansvaret för sina handlingar. Det är en ekvation som är svår att få ihop, och den enda lösning jag kan komma fram till är att sträva efter att begränsa statens makt. Ju mindre befogenheter byråkratin har, desto mindre allvarliga blir konsekvenserna när systemet slår fel. Slutligen undrar jag också hur högt uppsatta politiker, som måste ha en insikt om bristerna, envisas med att förespråka dödsstraff. Är det för att det, genom att tilltala ett primitivt hämndbegär hos folk, är ett sätt att vinna röster? Uttrycket "att vara beredd att gå över lik" är i så fall kusligt lämpligt. Andra bloggar om: troy davis, dödsstraff, rättssäkerhet, usa, byråkrati, intressant?

Med anledning av att REM överraskande meddelat att de lägger av (överraskande för att jag trodde att de hade lagt av för länge sedan), och med anledning av att det är tjugo år sedan (jisses!) Nirvana sparkade in dörren till etablisemanget med “Nevermind”, ämnar jag damma av en text jag skrev förra hösten men aldrig publicerade.

Eftersom jag har legat sjuk i mer eller mindre en evighet har jag haft tillfälle att zappa lite bland teveprogrammen på dagtid. Om man orkar vada igenom all skit så finns det faktiskt ett och annat guldkorn också. Ett av dem är Seven ages of rock, en dokumentärserie om rockmusik på kanal 9.

Förra helgen handlade om 90-talets alternativa rockmusik som blev big business och huvudsakligt fokus låg på REM och Nirvana. Inga band jag någonsin hyst några varmare känslor för, snarare tvärtom, men jag måste säga att dokumentären gav mig en ny syn på dem och en respekt som jag aldrig haft tidigare.

Till att börja med hade jag ingen aning om att REM ens räknades till den alternativa rock som växte sig stark på 90-talet. Så dålig koll har jag på den genren. I själva verket var det i mångt och mycket REM som öppnade dörren och banade väg för den efterföljande vågen där framför allt grunge blev en fluga. Något man förvisso kan hålla emot dem om man inte gillar grunge.

Jag visste heller inte att Kurt Cobain såg upp oerhört till REM, just för att de hade lyckats bryta igenom barriären mellan den alternativa scenen och den kommersiella, utan att kompromissa med sin musikaliska integritet. De visade att det gick att klara den balansgången.

Kurt Cobain och Michael Stipe blev goda vänner på kuppen, och tydligen är Stipe gudfar till Cobains och Cortney Loves dotter. Stipe berättade på sitt lite truliga sätt om dagarna innan Cobains självmord, om hur de såg vartåt det barkade och hur han i desperation försökt sy ihop ett projekt att dra med Cobain på bara för att bryta spiralen. Det berör, utan att vara sentimentalt. Eller kanske just därför.

I dokumentären talades det också en del om Black Flag som till viss del blivit en symbol för den alternativa scen som andra senare blev stora på. Black Flag turnerade oerhört mycket och spelade i stort sett bara på skitställen, ofta på landsbygden. De blev delvis kända för att deras fans slogs och ställde till ofog på deras spelningar.

Frontmannen i Black Flag, mångsysslaren Henry Rollins, har en mycket intressant kommentar om den tiden. Nu minns jag den inte ordagrant, men den löd ungefär såhär:

Livet på vägarna var ingen dans på rosor. Det hände att man missade en måltid eller att polisen kom och stängde en spelning, men vi flippade åtminstone inte burgare och fyllde på slush och det räknas också. Det var värt det.

Det är något jag tycker att betaaalt-artisterna borde stanna upp och fundera kring. Det Henry Rollins pratar om är nämligen frihet. Att vända burgare eller stå på ett fabriksgolv ger stadigare inkomst och därmed trygghet, men det begränsar också. Henry Rollins har senare haft en talk show som går ut på att han är arg och sågar allt och alla. Jag skulle vilja se någon köra “jamen tänk om man inte vill spela live då?” på honom.

Eftersom jag tydligen alltid är efter och upptäcker band som inte längre är aktuella så verkar det synnerligen uppenbart att visa intresse för REM nu. Därför undrar jag; om man som jag är fullständigt okunnig om deras musik men avskyr “Losing my religion” och “Shiny happy people”, var ska man börja för att lyssna in sig på dem och förstå var de kommer ifrån?

Andra bloggar om: rem, nirvana, black flag, michael stipe, kurt cobain, henry rollins, musik, 90-tal, intressant?

Med anledning av att REM överraskande meddelat att de lägger av (överraskande för att jag trodde att de hade lagt av för länge sedan), och med anledning av att det är tjugo år sedan (jisses!) Nirvana sparkade in dörren till etablisemanget med "Nevermind", ämnar jag damma av en text jag skrev förra hösten men aldrig publicerade. Eftersom jag har legat sjuk i mer eller mindre en evighet har jag haft tillfälle att zappa lite bland teveprogrammen på dagtid. Om man orkar vada igenom all skit så finns det faktiskt ett och annat guldkorn också. Ett av dem är Seven ages of rock, en dokumentärserie om rockmusik på kanal 9.[quote] Förra helgen handlade om 90-talets alternativa rockmusik som blev big business och huvudsakligt fokus låg på REM och Nirvana. Inga band jag någonsin hyst några varmare känslor för, snarare tvärtom, men jag måste säga att dokumentären gav mig en ny syn på dem och en respekt som jag aldrig haft tidigare. Till att börja med hade jag ingen aning om att REM ens räknades till den alternativa rock som växte sig stark på 90-talet. Så dålig koll har jag på den genren. I själva verket var det i mångt och mycket REM som öppnade dörren och banade väg för den efterföljande vågen där framför allt grunge blev en fluga. Något man förvisso kan hålla emot dem om man inte gillar grunge. Jag visste heller inte att Kurt Cobain såg upp oerhört till REM, just för att de hade lyckats bryta igenom barriären mellan den alternativa scenen och den kommersiella, utan att kompromissa med sin musikaliska integritet. De visade att det gick att klara den balansgången. Kurt Cobain och Michael Stipe blev goda vänner på kuppen, och tydligen är Stipe gudfar till Cobains och Cortney Loves dotter. Stipe berättade på sitt lite truliga sätt om dagarna innan Cobains självmord, om hur de såg vartåt det barkade och hur han i desperation försökt sy ihop ett projekt att dra med Cobain på bara för att bryta spiralen. Det berör, utan att vara sentimentalt. Eller kanske just därför. I dokumentären talades det också en del om Black Flag som till viss del blivit en symbol för den alternativa scen som andra senare blev stora på. Black Flag turnerade oerhört mycket och spelade i stort sett bara på skitställen, ofta på landsbygden. De blev delvis kända för att deras fans slogs och ställde till ofog på deras spelningar. Frontmannen i Black Flag, mångsysslaren Henry Rollins, har en mycket intressant kommentar om den tiden. Nu minns jag den inte ordagrant, men den löd ungefär såhär: Livet på vägarna var ingen dans på rosor. Det hände att man missade en måltid eller att polisen kom och stängde en spelning, men vi flippade åtminstone inte burgare och fyllde på slush och det räknas också. Det var värt det. Det är något jag tycker att betaaalt-artisterna borde stanna upp och fundera kring. Det Henry Rollins pratar om är nämligen frihet. Att vända burgare eller stå på ett fabriksgolv ger stadigare inkomst och därmed trygghet, men det begränsar också. Henry Rollins har senare haft en talk show som går ut på att han är arg och sågar allt och alla. Jag skulle vilja se någon köra "jamen tänk om man inte vill spela live då?" på honom. Eftersom jag tydligen alltid är efter och upptäcker band som inte längre är aktuella så verkar det synnerligen uppenbart att visa intresse för REM nu. Därför undrar jag; om man som jag är fullständigt okunnig om deras musik men avskyr "Losing my religion" och "Shiny happy people", var ska man börja för att lyssna in sig på dem och förstå var de kommer ifrån? Andra bloggar om: rem, nirvana, black flag, michael stipe, kurt cobain, henry rollins, musik, 90-tal, intressant?

Alla vet ju att om man tvättar fönstren så börjar det snart regna. Därför är det inte konstigt att det ofta regnar i till exempel London eller Seattle. Mycket fönster där.

I stora delar av Afrika regnar det däremot inte alls. Varför? För att det inte finns några fönster, såklart! Det regnar inte på Antarktis heller och även där är fönsterbristen omfattande, vilket bevisar tesen.

Lösningen är så enkel att jag inte begriper varför ingen har kommit på den tidigare. Vad består fönster av? Glas. Vad gör man glas av, som det finns gott om i Afrikas torraste delar? Sand. Hur? Man hettar upp den.

Alltså. Vad vi behöver göra är inte att motverka den globala uppvärmningen. Vi behöver skynda på den. Ta bilen till brevlådan, elda för kråkorna, inför koldioxidsubventioneringar! Jobba upp värmen så att Sahara smälter till glas. Utbilda sedan lokalbefolkningen i fönsterputsandets ädla konst, och voíla! Regn!

Hörde jag något om ett Nobelpris?

Andra bloggar om: korrelation, kausitet, nobelpris

Alla vet ju att om man tvättar fönstren så börjar det snart regna. Därför är det inte konstigt att det ofta regnar i till exempel London eller Seattle. Mycket fönster där. I stora delar av Afrika regnar det däremot inte alls. Varför? För att det inte finns några fönster, såklart! Det regnar inte på Antarktis heller och även där är fönsterbristen omfattande, vilket bevisar tesen. Lösningen är så enkel att jag inte begriper varför ingen har kommit på den tidigare. Vad består fönster av? Glas. Vad gör man glas av, som det finns gott om i Afrikas torraste delar? Sand. Hur? Man hettar upp den. Alltså. Vad vi behöver göra är inte att motverka den globala uppvärmningen. Vi behöver skynda på den. Ta bilen till brevlådan, elda för kråkorna, inför koldioxidsubventioneringar! Jobba upp värmen så att Sahara smälter till glas. Utbilda sedan lokalbefolkningen i fönsterputsandets ädla konst, och voíla! Regn! Hörde jag något om ett Nobelpris? Andra bloggar om: korrelation, kausitet, nobelpris

Det ska bli en avkomma till. Den beräknas anlända i mitten av mars.

Varför? Tja, för att den jag redan har börjar bli för stor för det här. Alla som har provat vet att det är fullt tillräckligt som skäl att skaffa barn.

Andra bloggar om: barn

Det ska bli en avkomma till. Den beräknas anlända i mitten av mars. Varför? Tja, för att den jag redan har börjar bli för stor för det här. Alla som har provat vet att det är fullt tillräckligt som skäl att skaffa barn. Andra bloggar om: barn

I måndags lät jag Unni Drougge ta min radiooskuld i Radio Ett. Jag hade fint sällskap i studion av Anna Troberg, och vi bjäbbade ett tag om de kommentarsfält som de stora tidningarna nu stänger ner, med allt vad det innebär. Det kändes konstigt att sitta och prata i radio men det tog inte lång tid att komma in i det och jag skulle gärna göra om det. Däremot tyckte jag nog inte själv att det var helt lätt att utifrån vad jag sa i radio avgöra var jag egentligen står i frågan, så här är en sammanfattning:

• Jag tycker tidningarna skjuter sig i foten om de stänger kommentarfälten, gör det för krångligt att registrera sig eller modererar för hårt. Men det är deras problem.
• Nej, kommentarsfälten har inte med yttrandefrihet att göra. Att ha rätt att yttra sig innebär inte att privatägda tidningar har en skyldighet att upprätthålla ett utrymme för det. Däremot behövs det kanske en större, mer principiell diskussion: Vad händer om även bloggplattformarna börjar bestämma vad du får yttra på det utrymme de tillhandahåller? Ja, du kan fortfarande skaffa dig utrymme på ett webhotell, men om även de börjar ha åsikter? Det behövs också en övergripande diskussion om ansvar. Var upphör det redaktionella ansvaret? Hur ser vi på budbärarimmunitet? Och hur riskerar aktörer att ta på sig ett ansvar de inte egentligen behövt genom att helt enkelt vara för klåfingriga?
• Att pressen städar upp innebär inte att åsikterna försvinner. De hamnar någon annanstans där de är någon annans ansvar. Risken är att de hamnar någonstans där det är ännu mörkare och ännu mindre insyn.
• Jag tror, liksom Anna Troberg, att ett deltagande i diskussionerna hade givit bättre effekt än att efter- eller förmoderera. Jag tror också, liksom Anna Troberg, att ett grundläggande problem är just att kommentarerna lämnats vind för våg. Det blev helt enkelt fel från början.
• Jag är ett stort fan av Trobergs arbete i den här frågan. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt jobb med att argumentera och dessutom själv föregått med gott exempel. Dock: Jag är inte säker på att det är en partiledares uppgift att lägga sig i hur Aftonbladet beslutar hantera sin svans av troll. Hur hade vi reagerat om det hade var Håkan Juholt istället för Anna Troberg?
• Och nej, alla åsikter är inte lika mycket värda. Faktiskt. Kunskap spelar roll, och måste tillåtas spela roll. Men däremot har givetvis alla samma rätt att ha en åsikt och yttra den.

Ungefär så.

Dagen innan min radiodebut lanserades dessutom en ny tankesmedja: Demos. Vi kommer att jobba övergripande med demokratifrågor. Jag har länge saknat en arena där sakfrågor kan sättas in i ett större sammanhang. I synnerhet integritetsfrågorna har gärna separerats och när man velat uttrycka en oro för helheten viftas det alltid bort med att “nu diskuterar vi specifikt det här”. Så därför skapar vi den arenan själva. Vi vill kort och gott sätta in saker i ett sammanhang, förstå och förklara varför vi har vissa principer och varför de är viktiga att försvara.

Vi har för avsikt att ägna hösten åt att fördjupa oss i följderna av terrordåden den elfte september 2001, och det var också därför vi valde tioårsdagen för lansering, väl medvetna om att vi riskerade att drunkna i bruset. Grejen är nämligen den att alla ville ta sin chans att göra utspel just den dagen, och därefter återgick allting till det normala. Vi anser emellertid inte att tio års “krig mot terrorismen” kan sammanfattas i ett par reportage och kompletteras av ett par debattartiklar i syfte att föra fram sin egen hjärtefråga. Vi tror att sviterna av attackerna, skräcken för terrorismen och vad vi gör med våra egna demokratier på grund av den skräcken är något som behöver stötas och blötas betydligt mer än så. Därför kommer 9/11 att vara vårt huvudfokus under hösten.

Och vi behöver er hjälp. I egenskap av redaktör efterlyser jag folk som kan och vill skriva, men vi kommer också att behöva människor som vill hjälpa till att dra ihop seminarier och studiecirklar, som kan knacka kod och designa hemsidor, som kan marknadsföring och PR, som har kontakter, eller som bara har idéer. Vi behöver hjärnor. Vi är långt ifrån fullärda och tar tacksamt emot kunskap. Och kanske viktigast av allt: Vi behöver kritiker. Knivar blir inte vassare av att smekas varsamt med babyolja och bomull.

Det återstår som ni förstår mycket att göra, men nu är vi i alla fall på banan. Vi har en del träning framför oss innan vi kan sparka boll med Zlatan, men vi har tagit på träningsoverallerna och hittat en misskött grusplan att träna på istället för att bara stå på läktaren och bröla.

Välkomna!

Andra bloggar om: tankesmedja, demos, demokrati, integritet, elfte september, unni drougge, anna troberg, radio ett

I måndags lät jag Unni Drougge ta min radiooskuld i Radio Ett. Jag hade fint sällskap i studion av Anna Troberg, och vi bjäbbade ett tag om de kommentarsfält som de stora tidningarna nu stänger ner, med allt vad det innebär. Det kändes konstigt att sitta och prata i radio men det tog inte lång tid att komma in i det och jag skulle gärna göra om det. Däremot tyckte jag nog inte själv att det var helt lätt att utifrån vad jag sa i radio avgöra var jag egentligen står i frågan, så här är en sammanfattning: Jag tycker tidningarna skjuter sig i foten om de stänger kommentarfälten, gör det för krångligt att registrera sig eller modererar för hårt. Men det är deras problem. Nej, kommentarsfälten har inte med yttrandefrihet att göra. Att ha rätt att yttra sig innebär inte att privatägda tidningar har en skyldighet att upprätthålla ett utrymme för det. Däremot behövs det kanske en större, mer principiell diskussion: Vad händer om även bloggplattformarna börjar bestämma vad du får yttra på det utrymme de tillhandahåller? Ja, du kan fortfarande skaffa dig utrymme på ett webhotell, men om även de börjar ha åsikter? Det behövs också en övergripande diskussion om ansvar. Var upphör det redaktionella ansvaret? Hur ser vi på budbärarimmunitet? Och hur riskerar aktörer att ta på sig ett ansvar de inte egentligen behövt genom att helt enkelt vara för klåfingriga? Att pressen städar upp innebär inte att åsikterna försvinner. De hamnar någon annanstans där de är någon annans ansvar. Risken är att de hamnar någonstans där det är ännu mörkare och ännu mindre insyn. Jag tror, liksom Anna Troberg, att ett deltagande i diskussionerna hade givit bättre effekt än att efter- eller förmoderera. Jag tror också, liksom Anna Troberg, att ett grundläggande problem är just att kommentarerna lämnats vind för våg. Det blev helt enkelt fel från början. Jag är ett stort fan av Trobergs arbete i den här frågan. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt jobb med att argumentera och dessutom själv föregått med gott exempel. Dock: Jag är inte säker på att det är en partiledares uppgift att lägga sig i hur Aftonbladet beslutar hantera sin svans av troll. Hur hade vi reagerat om det hade var Håkan Juholt istället för Anna Troberg? Och nej, alla åsikter är inte lika mycket värda. Faktiskt. Kunskap spelar roll, och måste tillåtas spela roll. Men däremot har givetvis alla samma rätt att ha en åsikt och yttra den. Ungefär så. Dagen innan min radiodebut lanserades dessutom en ny tankesmedja: Demos. Vi kommer att jobba övergripande med demokratifrågor. Jag har länge saknat en arena där sakfrågor kan sättas in i ett större sammanhang. I synnerhet integritetsfrågorna har gärna separerats och när man velat uttrycka en oro för helheten viftas det alltid bort med att "nu diskuterar vi specifikt det här". Så därför skapar vi den arenan själva. Vi vill kort och gott sätta in saker i ett sammanhang, förstå och förklara varför vi har vissa principer och varför de är viktiga att försvara. Vi har för avsikt att ägna hösten åt att fördjupa oss i följderna av terrordåden den elfte september 2001, och det var också därför vi valde tioårsdagen för lansering, väl medvetna om att vi riskerade att drunkna i bruset. Grejen är nämligen den att alla ville ta sin chans att göra utspel just den dagen, och därefter återgick allting till det normala. Vi anser emellertid inte att tio års "krig mot terrorismen" kan sammanfattas i ett par reportage och kompletteras av ett par debattartiklar i syfte att föra fram sin egen hjärtefråga. Vi tror att sviterna av attackerna, skräcken för terrorismen och vad vi gör med våra egna demokratier på grund av den skräcken är något som behöver stötas och blötas betydligt mer än så. Därför kommer 9/11 att vara vårt huvudfokus under hösten. Och vi behöver er hjälp. I egenskap av redaktör efterlyser jag folk som kan och vill skriva, men vi kommer också att behöva människor som vill hjälpa till att dra ihop seminarier och studiecirklar, som kan knacka kod och designa hemsidor, som kan marknadsföring och PR, som har kontakter, eller som bara har idéer. Vi behöver hjärnor. Vi är långt ifrån fullärda och tar tacksamt emot kunskap. Och kanske viktigast av allt: Vi behöver kritiker. Knivar blir inte vassare av att smekas varsamt med babyolja och bomull. Det återstår som ni förstår mycket att göra, men nu är vi i alla fall på banan. Vi har en del träning framför oss innan vi kan sparka boll med Zlatan, men vi har tagit på träningsoverallerna och hittat en misskött grusplan att träna på istället för att bara stå på läktaren och bröla. Välkomna! Andra bloggar om: tankesmedja, demos, demokrati, integritet, elfte september, unni drougge, anna troberg, radio ett

Det pågår just nu en slags kampanj på Facebook där de kvinnliga medlemmarna uppmanas ange skonummer och tid det tar att göra iordning håret som centimeter och minuter och posta som statusuppdatering. Så får männen något att fundera på. Haha, skitkul. Det hela är en klon av en kampanj från förra året, och poängen är att någonstans down the line öka uppmärksamhet för bröstcancer. Nu är det dock så att jag är en grinig och småaktig människa. En kampanj som bara irriterar mig och förolämpar mitt intellekt är därför kontraproduktiv.

Få saker stör mitt konsument-jag mer än när jag blir illa behandlad av den som vill sälja på mig något. Till detta räknas att trakassera mig på stan för att försöka sälja mobiltelefoni, att tränga sig på mig i mitt hem för att sälja religion och att ringa och tjata om precis samma sämre-men-dyrare-lösning för bredband än den jag varje gång talar om att jag har. Hit hör också i allra högsta grad dåliga kampanjer som utgår från att jag är en idiot. Därför väljer jag med viss omsorg vilka jag gör affärer med.

Även om mina privata bojkotter inte gör någon skillnad i det stora hela och även om de kan tyckas slumpmässiga och i vissa fall baseras på futtigheter så är den röda tråden… jag. Jag vill inte befatta mig med de som ägnar sig åt ovanstående. Därför vägrar jag ha telefonabonnemang hos någon leverantör som har för vana att hoppa på mig på stan eller blockera ingången till en butik och hälsa med käcka tillmälen som “tjena glidarn!”. Jag vägrade handla på pizzerian intill när jag bodde i Grusåsen i Södertälje därför att deras kundvård var obefintlig, utom när det gällde att fylla på glasen åt Berra och Skruven som satt på uteserveringen hela somrarna och förpestade tillvaron för oss andra.

Jag vägrade under ett par år att handla på ICA, som då var min närmaste butik, och gick istället dubbla sträckan för att handla hos andra. Anledningen? ICA hade en reklamföljetong där deras produkter hoppade hage, åkte rutchkana och spökade ut sig till Haloween. Kalla mig småsint, men ett företag som använder stora summor pengar på så usel reklam visar dåligt omdöme, så varför ska jag förvänta mig att deras produkter är något att ha? Dessutom – det är du och jag som betalar för reklamen. Den är inbakad i marginalerna på varje tacoskal, chipspåse och läskflaska du bär hem till fredagsmyset. Och apropå det så vägrar jag köpa OLW också.

Senast i raden av företag att hamna på min svarta lista är Siba. Deras kampanjserie där VD:n Fabian Bengtsson sitter och är äppelkäck medan en pytteliten farbror vankar av och an på skrivbordet och beklagar sig måste vara ett lågvattenmärke i svensk reklamtevehistoria. “Nu har vi massor av blabla-datorn med den nya tjoflöjtprocessorn som alla vill ha, och därför är den gööörbillig!” Nej, Fabbe. Den är inte görbillig för att alla vill ha den. Googla “tillgång och efterfrågan”. Gå sedan och sätt dig i lådan igen och begrunna om det verkligen var genom att trotsa marknadsekonomins grundlagar som dina förfäder lämnade dig en elektronikkedja i arv.

Även om jag hävde den kulturbojkott jag inledde när Ipred klubbades igenom så har mina inköp av kultur inte återhämtat sig till den nivå den låg på innan. Framför allt gäller det musik, vilket också var den kulturyttring jag spenderade mest pengar på. Visst har det blivit en och annan skiva, men jag använder RIAA-radar för att försäkra mig om att RIAA inte får del av pengarna, och det ska till ett riktigt bra band för att min vilja att stödja dem ska överstiga min ovilja att göda RIAA.

Och den senaste dumheten på den fronten är Copyswede som nu kräver en privatkopieringsavgift för att täcka upp för den förlust som inte uppstår när du eventuellt kopierar ett musikstycke från en skiva du ärligt betalat för till ett USB-minne eller en extern hårddisk. Att lagringsmedia används till att spara semesterbilder, filmer på barnbarnen eller hemmagjord porr har ingen betydelse. Det går att använda till att lagra fullt lagliga kopior av musik, film och böcker och därmed uppstår en hittepåförlust som måste täckas upp. Copyswede sitter väl redan nu och planerar för nästa offensiv där de vill lägga en avgift på glasögon och hörapparater.

Dylikt gör mig bara ännu mindre benägen att köpa kultur. Tyvärr. Det lägger ännu mer vikt i badwill-skålen som kulturskapare måste uppväga genom att vara alldeles förbannat bra, och/eller kompensera med goodwill. Ja, förutom att det också gör att jag får mindre pengar kvar i plånboken att spendera på kultur eftersom Copyswede tvingar till sig pengar på mina andra inköp.

Jag förstår att kulturskapare känner sig klämda mellan en sten och något hårt, och jag vill verkligen inte hålla någon gisslan, men faktum är att organisationer som Copyswede säger sig arbeta för er. Jag hävdar att de motarbetar er. Lite som Facebookkampanjerna och bröstcancer.

Andra bloggar om: copyswede, kampanjer, pr, reklam, facebook, kultur, kopiering, bröstcancer, usb-minne, hårddisk, lagringsmedia, intressant?

Det pågår just nu en slags kampanj på Facebook där de kvinnliga medlemmarna uppmanas ange skonummer och tid det tar att göra iordning håret som centimeter och minuter och posta som statusuppdatering. Så får männen något att fundera på. Haha, skitkul. Det hela är en klon av en kampanj från förra året, och poängen är att någonstans down the line öka uppmärksamhet för bröstcancer. Nu är det dock så att jag är en grinig och småaktig människa. En kampanj som bara irriterar mig och förolämpar mitt intellekt är därför kontraproduktiv. Få saker stör mitt konsument-jag mer än när jag blir illa behandlad av den som vill sälja på mig något. Till detta räknas att trakassera mig på stan för att försöka sälja mobiltelefoni, att tränga sig på mig i mitt hem för att sälja religion och att ringa och tjata om precis samma sämre-men-dyrare-lösning för bredband än den jag varje gång talar om att jag har. Hit hör också i allra högsta grad dåliga kampanjer som utgår från att jag är en idiot. Därför väljer jag med viss omsorg vilka jag gör affärer med. Även om mina privata bojkotter inte gör någon skillnad i det stora hela och även om de kan tyckas slumpmässiga och i vissa fall baseras på futtigheter så är den röda tråden... jag. Jag vill inte befatta mig med de som ägnar sig åt ovanstående. Därför vägrar jag ha telefonabonnemang hos någon leverantör som har för vana att hoppa på mig på stan eller blockera ingången till en butik och hälsa med käcka tillmälen som "tjena glidarn!". Jag vägrade handla på pizzerian intill när jag bodde i Grusåsen i Södertälje därför att deras kundvård var obefintlig, utom när det gällde att fylla på glasen åt Berra och Skruven som satt på uteserveringen hela somrarna och förpestade tillvaron för oss andra. Jag vägrade under ett par år att handla på ICA, som då var min närmaste butik, och gick istället dubbla sträckan för att handla hos andra. Anledningen? ICA hade en reklamföljetong där deras produkter hoppade hage, åkte rutchkana och spökade ut sig till Haloween. Kalla mig småsint, men ett företag som använder stora summor pengar på så usel reklam visar dåligt omdöme, så varför ska jag förvänta mig att deras produkter är något att ha? Dessutom - det är du och jag som betalar för reklamen. Den är inbakad i marginalerna på varje tacoskal, chipspåse och läskflaska du bär hem till fredagsmyset. Och apropå det så vägrar jag köpa OLW också. Senast i raden av företag att hamna på min svarta lista är Siba. Deras kampanjserie där VD:n Fabian Bengtsson sitter och är äppelkäck medan en pytteliten farbror vankar av och an på skrivbordet och beklagar sig måste vara ett lågvattenmärke i svensk reklamtevehistoria. "Nu har vi massor av blabla-datorn med den nya tjoflöjtprocessorn som alla vill ha, och därför är den gööörbillig!" Nej, Fabbe. Den är inte görbillig för att alla vill ha den. Googla "tillgång och efterfrågan". Gå sedan och sätt dig i lådan igen och begrunna om det verkligen var genom att trotsa marknadsekonomins grundlagar som dina förfäder lämnade dig en elektronikkedja i arv. Även om jag hävde den kulturbojkott jag inledde när Ipred klubbades igenom så har mina inköp av kultur inte återhämtat sig till den nivå den låg på innan. Framför allt gäller det musik, vilket också var den kulturyttring jag spenderade mest pengar på. Visst har det blivit en och annan skiva, men jag använder RIAA-radar för att försäkra mig om att RIAA inte får del av pengarna, och det ska till ett riktigt bra band för att min vilja att stödja dem ska överstiga min ovilja att göda RIAA. Och den senaste dumheten på den fronten är Copyswede som nu kräver en privatkopieringsavgift för att täcka upp för den förlust som inte uppstår när du eventuellt kopierar ett musikstycke från en skiva du ärligt betalat för till ett USB-minne eller en extern hårddisk. Att lagringsmedia används till att spara semesterbilder, filmer på barnbarnen eller hemmagjord porr har ingen betydelse. Det går att använda till att lagra fullt lagliga kopior av musik, film och böcker och därmed uppstår en hittepåförlust som måste täckas upp. Copyswede sitter väl redan nu och planerar för nästa offensiv där de vill lägga en avgift på glasögon och hörapparater. Dylikt gör mig bara ännu mindre benägen att köpa kultur. Tyvärr. Det lägger ännu mer vikt i badwill-skålen som kulturskapare måste uppväga genom att vara alldeles förbannat bra, och/eller kompensera med goodwill. Ja, förutom att det också gör att jag får mindre pengar kvar i plånboken att spendera på kultur eftersom Copyswede tvingar till sig pengar på mina andra inköp. Jag förstår att kulturskapare känner sig klämda mellan en sten och något hårt, och jag vill verkligen inte hålla någon gisslan, men faktum är att organisationer som Copyswede säger sig arbeta för er. Jag hävdar att de motarbetar er. Lite som Facebookkampanjerna och bröstcancer. Andra bloggar om: copyswede, kampanjer, pr, reklam, facebook, kultur, kopiering, bröstcancer, usb-minne, hårddisk, lagringsmedia, intressant?

Gossen har lärt sig att byta skivor i vår Xbox som dubblerar som DVD-spelare. Han är mycket försiktig och ordningsam när han gör det, och han kan även starta och stoppa filmerna. Problemet är emellertid att han ägnar sig mer åt just det än att faktiskt titta på någon av de filmer han stoppar i.

Emellanåt stöter han på problem, och då kommer han till mig med fjärrkontrollen och säger typ “Ööh!”. Jag tror att det betyder “fixa!” men jag har inte lyckats lista ut vad det är jag ska fixa. Det kan lika gärna betyda “om vi tar in fler invandrare kommer vårt svenska kulturarv att urholkas”, som Lasse Lindroth, frid över hans minne, en gång översatte.

Så jag försöker bistå så gott jag kan genom att erbjuda mig att byta skiva, starta om, hoppa mellan kapitlen. Men oavsett vilket så stampar gossen förtvivlat i golvet och uttrycker sitt missnöje över mitt bristande intellekt. Nyligen tog mitt tålamod slut och följande dialog utspelade sig:

Jag: Jag förstår inte! Vad är det du vill att jag ska göra?
Han: Ööh!
Jag: Jag förstår inte “ööh”!
Han: Ööh!
Jag: Men jag förstår inte! Vad är det du vill?
Han: Mmm. (Mmm, betyder “ja”, det vet jag)
Jag: Du vill driva mig till vansinne, är det det du vill?
Han: Mmm.
Jag: Consider it done.

Andra bloggar om: kommunikation

Gossen har lärt sig att byta skivor i vår Xbox som dubblerar som DVD-spelare. Han är mycket försiktig och ordningsam när han gör det, och han kan även starta och stoppa filmerna. Problemet är emellertid att han ägnar sig mer åt just det än att faktiskt titta på någon av de filmer han stoppar i. Emellanåt stöter han på problem, och då kommer han till mig med fjärrkontrollen och säger typ "Ööh!". Jag tror att det betyder "fixa!" men jag har inte lyckats lista ut vad det är jag ska fixa. Det kan lika gärna betyda "om vi tar in fler invandrare kommer vårt svenska kulturarv att urholkas", som Lasse Lindroth, frid över hans minne, en gång översatte. Så jag försöker bistå så gott jag kan genom att erbjuda mig att byta skiva, starta om, hoppa mellan kapitlen. Men oavsett vilket så stampar gossen förtvivlat i golvet och uttrycker sitt missnöje över mitt bristande intellekt. Nyligen tog mitt tålamod slut och följande dialog utspelade sig: Jag: Jag förstår inte! Vad är det du vill att jag ska göra? Han: Ööh! Jag: Jag förstår inte "ööh"! Han: Ööh! Jag: Men jag förstår inte! Vad är det du vill? Han: Mmm. (Mmm, betyder "ja", det vet jag) Jag: Du vill driva mig till vansinne, är det det du vill? Han: Mmm. Jag: Consider it done. Andra bloggar om: kommunikation