Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta. Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev "Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?" och André Mabande skrev "Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala." Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå - gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård. Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet. Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet. Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder - bokbranschen - den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den. Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut. Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog. Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas! Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen. Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka. Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Idag har Aftonbladet ett fantastiskt viktig artikel som reder ut det gamla dilemmat om var gränsen för otrohet går. En undersökning visar nämligen att 65% drar gränsen vid kyssar, och därmed är det demokratiskt fastställt att det är så. Man kan också själv rösta på Aftonbladet om var gränsen går och den statistiken är ganska skrämmande. I skrivande stund ser den ut såhär:

14,6% av de som röstat tycker alltså att man är otrogen om man äter eller går på stan? På riktigt? Jag menar, även om jag utgår från att frågan är slarvigt formulerad och att man menar att det flaneras och dineras med någon annan så blir jag fortfarande mörkrädd. Och även om en undersökning på Aftonbladet inte är statistiskt sägerställd så är 14,6% av 10993 röstande ca 1600 personer. Alla dessa är sannolikt inte troll. Att folk på riktigt tycker att man är otrogen om man går på bio, äter middag eller går på stan med någon gör mig lite beklämd faktiskt.

Själv är jag polyflanör och går gärna på stan med olika personer.

Skämt åsido: Andra får naturligtvis sätta vilka gränser de vill. Jag fascineras mest av att det här med var gränsen för otrohet går är ett sådant evigt dilemma som ältas om och om igen i diverse medier. För det är ju som Eva Rusz själv säger i artikeln: Det finns inga absoluta gränser. Ändå tycks det finnas ett starkt behov av att hitta just dessa. Varför?

Jag tror att det finns två primära orsaker. Den ena är att vi i allmänhet är oerhört dåliga på att diskutera dylikt med våra partners. Ensamrätt förutsätts om ej annat avtalats. Det är en defaultinställning. Och eftersom majoriteten förutsätter just detta när de går in i ett förhållande förekommer heller ingen egentlig diskussion om hur långt denna ensamrätt sträcker sig.

Den andra orsaken är den normhets som präglar flockdjuret människa. Oavsett vad det gäller så är det viktigt att veta vad som är norm, och även om inte alla anstränger sig för att vara “normala” så vill de flesta ha en norm att förhålla sig till. Om så bara för att bryta mot.

Jag tror att vi lite till mans, och kvinns, behöver bli bättre på att diskutera förväntningar och behov med varandra. Vad som är rätt för 65% kanske inte är rätt för mig, eller dig.

Andra bloggar om: sex, trohet, otrohet, normer, förhållande

Idag har Aftonbladet ett fantastiskt viktig artikel som reder ut det gamla dilemmat om var gränsen för otrohet går. En undersökning visar nämligen att 65% drar gränsen vid kyssar, och därmed är det demokratiskt fastställt att det är så. Man kan också själv rösta på Aftonbladet om var gränsen går och den statistiken är ganska skrämmande. I skrivande stund ser den ut såhär: 14,6% av de som röstat tycker alltså att man är otrogen om man äter eller går på stan? På riktigt? Jag menar, även om jag utgår från att frågan är slarvigt formulerad och att man menar att det flaneras och dineras med någon annan så blir jag fortfarande mörkrädd. Och även om en undersökning på Aftonbladet inte är statistiskt sägerställd så är 14,6% av 10993 röstande ca 1600 personer. Alla dessa är sannolikt inte troll. Att folk på riktigt tycker att man är otrogen om man går på bio, äter middag eller går på stan med någon gör mig lite beklämd faktiskt. Själv är jag polyflanör och går gärna på stan med olika personer. Skämt åsido: Andra får naturligtvis sätta vilka gränser de vill. Jag fascineras mest av att det här med var gränsen för otrohet går är ett sådant evigt dilemma som ältas om och om igen i diverse medier. För det är ju som Eva Rusz själv säger i artikeln: Det finns inga absoluta gränser. Ändå tycks det finnas ett starkt behov av att hitta just dessa. Varför? Jag tror att det finns två primära orsaker. Den ena är att vi i allmänhet är oerhört dåliga på att diskutera dylikt med våra partners. Ensamrätt förutsätts om ej annat avtalats. Det är en defaultinställning. Och eftersom majoriteten förutsätter just detta när de går in i ett förhållande förekommer heller ingen egentlig diskussion om hur långt denna ensamrätt sträcker sig. Den andra orsaken är den normhets som präglar flockdjuret människa. Oavsett vad det gäller så är det viktigt att veta vad som är norm, och även om inte alla anstränger sig för att vara "normala" så vill de flesta ha en norm att förhålla sig till. Om så bara för att bryta mot. Jag tror att vi lite till mans, och kvinns, behöver bli bättre på att diskutera förväntningar och behov med varandra. Vad som är rätt för 65% kanske inte är rätt för mig, eller dig. Andra bloggar om: sex, trohet, otrohet, normer, förhållande

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning.

Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist.

En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen.

Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet.

Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig.

Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns.

Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes.

Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning. Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist. En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen. Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet. Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig. Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns. Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes. Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?