Skip to content

Månad: januari 2012

Missbruk, eller plötsligt händer det

Hittade en kvarglömd Krušovice Cerné på loftet. Hur är det möjligt att jag har glömt kvar en sådan skatt? Och eftersom jag är mr Halfempty så dämpades min glädje omedelbart av den sorg jag kände över alla kvällar jag har suttit och känt att det skulle vara gott med en öl, och så har en av de godaste öl jag känner till legat ensam och övergiven ute på loftet, perfekt kyld till råga på allt. Det är inget annat än pinsamt och genant.

Som jag ser det har jag nu bara två alternativ. Antingen ge mig ut på en förlåt mig-turné, eller avgå.

'Krušovice Dark' photo (c) 2008, Bernt Rostad - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/

Andra bloggar om: , ,

Låt inte fakta komma i vägen för en bra story

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt framför bakaxeln består av damm.

Här hade historien kunnat sluta om jag inte hade varit nyfiken av mig. Min spontana reaktion på artikeln var ”Det här vill jag se!” så jag googlade ”holden crash test” och fick upp ett youtube-klipp som första träff. Det är utan tvekan samma film som bildserien i Aftonbladet kommer från. Där kan man läsa följande:

**UPDATE** READ THIS SHIT! Thanks to: davw2
”Special testing of new facility in 1992. Car was loaded with 375 Kg /827 lb of sand and was 100Kmh into a solid wall not alloy honeycomb. Not a real test of the car.” a test crash of the holden commadore this is an old model so you will not find annything on google about it (i checked)

Jag tolkar det som att den text som ligger inom citationstecken är uppdateringen, och det som följer därpå är den ursprungliga presentationen av filmklippet. Davw2 känns inte som en vidare officiell källa så jag spanade vidare utifrån den nya informationen. Här blev det dock lite knivigare. Påståendet återkommer i varierande ordalag i kommentarer på diverse ställen där filmklippet publicerats och den enda riktigt trovärdiga källan jag hittar är Wikipedia som säger följande:

This test was conducted on 9 June 1992 by the Roads and Traffic Authority (RTA) as part of a test series to commission the Crashlab test facility in Roseville, New South Wales, Australia. The test was of the facility’s drive system, not the actual car which had the tail shaft removed, 300 kilograms (660 lb) of sand ballast placed in the footwells and boot and a 75 kilograms (170 lb) ballast dummy placed on the rear seat. This was supposed to represent a worst case scenario.

Problemet är att Wikipedia länkar tillbaka till ovan nämnda Youtube-klipp som källa. Uppgifterna känns emellertid lite för detaljerade för att vara rent påhittade.

Ett citat som återkommer i flera forum är detta:

The test was conducted in 1992 and was part of a series of tests to commission our crash test facility. The test was of the drive system, not the car.

The car was a standard ’second hand’ car except that the tail shaft was removed. 300kg of sand ballast was placed in the footwells and boot and a ballast dummy (75kg) was placed on the rear seat.

The test speed was 100km/h into a solid concrete reaction block.

Colin Jackson
Crash Barrier Manager
RTA Crashlab

På den punkten kommer jag inte längre. Jag hittar tillräckligt mycket som indikerar att det här testet inte gjordes för att testa bilens hållbarhet, utan snarare för att testa testanläggningen (och eventuellt för att se hur mycket man kunde knöla ihop en bil) men jag kan inte bevisa det. Flera vittnesmål i olika trådar menar att bilen är för baktung, att bakvagnen liksom fortsätter driva på ett onaturligt sätt, vilket indikerar ballast. Och hur som helst – varför skulle man 1992 ha gjort ett seriöst krocktest med en tolv år gammal bil?

Så jag lämnar indicierna där och tittar istället på hur krocktester egentligen går till. Ett frontalkrocktest görs numera i 64 km/h där bara 40% av bilen smäller emot hindret. Hindret är dessutom konstruerat för att vika sig en aning för att simulera den mötande bilens deformerbara egenskaper. Detta ska då så verklighetstroget som möjligt simulera en krock mellan två bilar som båda kör i cirka 55 km/h. Det bör dock nämnas att 1992 (då man började krocktesta bilar i Australien och då Holden-demoleringen utfördes) krockade man bilarna rakt in i en cementvägg, sannolikt i ca 56 km/h (enligt dåvarande amerikansk standard). Att damma en bil utan styrstång och med 375 kilo ballast in i en betongmur i 100 km/h har helt enkelt inte mycket med verkligheten att göra. Till att börja med för att det är svårt nog att få upp en Holden Commodore i hundra blås ens utan last och med styrstång. Och om testet har gått till så som indicierna säger så finns det inga belägg för att Holden Commodore skulle vara, som Aftonbladet säger, ”värst i världen” av den enkla anledningen att man inte testar andra bilar under dylika förhållanden och därför saknar underlag.

Sammanfattningsvis: Aftonbladets artikel baserar sig på ett krocktest vars äkthet man inte ifrågasätter. De enda källor man hänvisar till är Daily Mail och tyska Bild. En gissning är att en journalist på någon av tidningarna har fått klippet skickat till sig som en kul grej från en kompis och sedan skrivit ihop en artikel som Aftonbladet sedan har gjort en re-write av för att fylla ett tomt utrymme i tidningen. Ungefär som popcorn – en billig bukfylla men föga matnyttigt.

Nästa gång representanter för gammelmedia med rynkad näsa hänvisar till ”nätforum” och ”bloggar” som mindre trovärdiga och motiverar sin egen existens med redaktionskontrollerad verkshöjd kan ni försöka komma ihåg detta. För tyvärr är det alltför vanligt att artiklar saknar styrstång i form av faktakoll och är baktunga av sensationalism och därför inte klarar en granskning bättre än en Holden Commodore klarar ett krocktest.

Vet ni förresten vad jag älskar med nätet och dess öppenhet? Att jag kan lova att någon nu kommer att granska mina uppgifter och har jag fel på någon enda punkt så kommer jag att få veta det. Erfarenheten säger mig dessutom att chansen är ganska stor att det dyker upp en bilfantast som har haft en Holden Commodore, eller en krocktesttekniker som har en anekdot att berätta.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Infiltratören

'Scary Castle - Magic Kingdom' photo (c) 2008, Josh Hallett - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram… Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta.

För nog är det lite konstigt att bland alla profilerade sossar det fanns att välja mellan så lyckades man plocka en som är mer okänd för svenska folket än en genomsnittlig nobelpristagare i litteratur (jag bjuder på den motsägelsen). Om det hade varit en alldaglig grå figur så kanske det inte hade varit så konstigt om han inte hade märkts, men karln tycks ju inte kunna öppna truten utan att grodorna flockas som på en australiensiskt motorväg. Nog borde man ha lagt märke till honom? Och det är ju inte eller så att han inte sticker ut utseendemässigt. Minst ett dussin karikatyrtecknare som de senaste två decennierna livnärt sig på att rita nidbilder av socialdemokratiska ledare har fått stämpla in på Arbetsförmedlingen sedan deras tjänster helt enkelt inte längre efterfrågas. Så hur är det möjligt att vi har missat Håkan Juholt innan han blev partiordförande? Svaret kommer att chockera er.

Dramatisk musik.

Reklam.

Mer dramatisk musik.

Sammanfattning av vad som avslöjades före reklampausen, i nästan lika många ord.

Det chockerande svaret är att Håkan Juholt inte finns!

Dramatisk musik, och så vidare.

Håkan Juholt är nämligen en infiltratör, snillrikt placerad i blickfånget för valberedningen med en förfalskad men trovärdig meritförteckning och goda vitsord från sina kamrater i utskotten. Det senare är lättare än man kan tro – samtliga som genom åren ska ha arbetat med Juholt kommer att bekräfta det och instämma i vilken bra kille det är för att inte avslöja att de helt enkelt inte har varit på plats själva.

Själva valet gick till ungefär såhär: På den stora dagen åkte valberedningen ut för att välja vilken kandidat som skulle få delta i den stora partiledardebatten. Alla de andra kandidaterna studsade omkring och stångade varandra i panik för att försöka slippa. Men inte Juholt. Han gick lugnt och satte sig under sin korkek och luktade på blommorna, men han såg sig inte för var han satte sig, och han satte sig rakt på en humla! Plötsligt for han ut mot allt och alla med osammanhängande anklagelser och svavelosande eder om alla orättvisor. Valberedningen blev alldeles till sig i trasorna! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!

Men det fanns ingen humla. Allting var bara ett noga regisserat skådespeleri, iscensatt av moderaternas evil genius Per Schlingmann.

Varje år håller moderaterna en stor fest på ett skevt kråkslott där det alltid åskar. Där skålar de i arbetarklassens blod och torkar sig om munnen med arbetsrätten. Kutym på dessa fester är också att spela upp ett spex där man på fyndiga sätt narras med de mindre bemedlade. Det var i den miljön Juholt föddes.

Per Schlingmann, moderaternas stora spjuver, tog spexet till en ny nivå när han uppfann den förvirrade driftkuckun. Som stort fan av buskis ville Schlingmann skapa en karaktär som fick åskådarna att skratta redan innan han sa något, och ett roligt namn i stil med oförglömliga komiska figurer som Papphammar, Fleksnes och Birro. Så han hittade på Håkan Juholt som med överdimensionerade ögonbryn, skojig mustasch och lustig dialekt förvirrat och hetlevrat levererade brandtal fulla av faktafel. Det var en succé.

När så socialdemokraterna skulle välja ny partiledare slog Schlingmann till med sin djärvaste plan hittills och lyckades alltså få sitt alter ego vald. Därmed var den sista pusselbiten i Schlingmanns plan för moderaternas totala övertagande av Sverige lagd. Med sin egen strateg som ledare för det största oppositionspartiet kan regimen nu göra vad den vill. Dels genom att söndra oppositionen och fördjupa sossarnas interna kris, och dels genom att stjäla uppmärksamhet. Varje gång man vill driva igenom någon politik som riskerar att vara impopulär eller rent kriminell kommer Juholt att hoppa upp på scenen och dra ett nummer och stjäla alla rubriker. Varje gång media vill ställa obekväma frågor till utrikesminister Bildt eller prata om något annat än fotboll och julpynt med statsminister Reinfeldt kommer Juholt att vara där. Varje gång det brinner i huvudet på justititieminister Ask… ja, ni fattar. Det är självklart också till nytta när ens partners in crime i form av amerikansk upphovsrättsindustri försöker döda Internet och man inte vill att svensk media ska uppmärksamma det. Bara för att ta ett par exempel.

Han är ganska slug, den där Schlingmann.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Party like it’s 1999

'Fireworks - Adelaide Skyshow 2010' photo (c) 2010, Anthony Cramp - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Nyår. Den snofsigaste av våra högtider. Till midsommar räcker det att leta upp en gräsplätt att bli full på, och till jul handlar ångesten mer om inköp av julklappar och om hur man ska disponera sig själv så att ingen känner sig lämnad utanför. Men nyår, då ska man klä upp sig i sin finaste stass, äta flådigt, dricka ännu flådigare, le glatt i flera timmar och parta hela natten. Så det gjorde vi.

Jag klädde mig i mina finaste sunkahemmabyxor och t-shirt, och jag sprättade första trefemman redan vid sexsnåret. Vi lagade struts som aldrig ville bli färdig och potatisgratäng som aldrig ville sluta vara plaskig och åt därför senare än det var tänkt. Men det var gott. Vid det laget var jag inne på min andra trefemma.

Halv elva la vi oss på sängen och tittade på South Park. Jag däckade. Hallå, två trefemmor liksom, det är inte många som klarar det. Drottningen väckte mig strax före tolvslaget så att vi kunde titta på fyrverkerier genom fönstret och skåla in det nya året i äppeldryck av ciderkaraktär. Jag drack två glas. Sedan kröp jag tillbaka till sängen.

Imorse när jag vaknade kändes det att det hade varit en hård fest må jag säga! Huvudet kändes som att det skulle gå i bitar. Aldrig mer äppeldryck med ciderkaraktär, det är mitt nyårslöfte.

Och vet ni? Det kanske låter ganska tråkigt, rent av patetiskt, att fira nyår så, men det är det inte. Det är så skönt att vara på en plats i livet där det inte längre finns några krav på att göra sig till. Där det helt ok att bara vara hemma, avslappnad, bara äta lite god mat och göra precis vad man vill. Där det är ok att vara trött och lägga sig om det är vad man känner för att göra. Där man inte måste klistra på sig ett happyface och göra sig till. Jag är helt enkelt där jag ska vara. Ska bara lära mig att hålla igen med ciderkaraktären.


Andra bloggar om: , ,