Skip to content

Politiskt överskott ger demokratiskt underskott

'faceless' photo (c) 2009, HaPe_Gera - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Lisa Magnusson skrev några intressanta rader om den kungliga afkomman och märkligheterna som omger dess födelse, vilket fick det att klicka till i huvudet på mig. Förutom en fyndig sammanfattning av vår konstitutionella monarkis dubbla ansikten – kronprinsessan är officiellt överordnad oss men i själva verket är hon ett avelsdjur som vi håller fången på Haga slott – så ifrågasatte hon också det märkliga förfarande att ett flertal personer, inklusive statsministern, måste intyga att nyfödingen inte är en bortbyting. Statsministern var i London när barnet föddes och kan således omöjligen veta detta.

Att falskeligen intyga något på det sättet är olagligt. Det kallas osant intygande och böter eller fängelse i upp till sex månader, såvida det inte bedöms som grovt ty då kan fängelse i upp till två år utdömas. Att falskeligen intyga en blivande statschefs äkthet medan man själv sitter på förtroendeuppdrag som statsminister torde ha goda förutsättningar att betraktas som grovt, kan man tycka. Inte för att jag tror att åtal kommer att väckas mot statsministern – det där med att lagen är lika för alla är ju också något av en potemkinkuliss – men det vore ändå roligt om en polisanmälan gjordes.

Nu kan man förstås avfärda det som en skitsak och hänvisa till traditioner och så vidare, men själv är jag ju en sådan där drygpåse som tycker att det är viktigt med principer, och särskilt viktigt med principer hos människor som sitter på förtroendeuppdrag. Underskrifter och hedersord är sannerligen ingenting att ta lätt på. Jag hade inte skrivit under ett dylikt intyg, så varför gjorde Reinfeldt det?

Svaret är för att han är politiker. Under sina år har han redan skrivit under så många dokument han inte har läst och röstat i så många frågor han inte satt sig in i att han trubbats av. Därtill har han i egenskap av partiledare och statsminister stått framför media och uttalat sig om saker han inte vet något om. Hans hedersord och underskrift är inte längre värt något. Men det beror inte på att Reinfeldt är en enastående karaktärssvag människa, utan på att det är så vårt politiska system ser ut. Det är omöjligt för varje enskild ledamot att skaffa sig fördjupad kunskap i varje enskild fråga som ska röstas om, och än mer omöjligt är det för ministrar att fördjupa sig i varje enskilt avtal som skrivs under, varje enskilt ämne som avhandlas i möten, och så vidare.

Lösningen blir då att förlita sig på andras sammanfattningar. Kollegor som faktiskt har satt sig in i frågan är väl rimligt, men värre är att dessa sammanfattningar sannolikt ofta kommer från lobbyister förklädda till experter, och från tjänstemän. Tjänstemän ses som särdeles pålitliga eftersom de naturligtvis är experter och oerhört erfarna på sitt område. Men problemet ur ett demokratiskt perspektiv är att det öppnar upp för ett tjänstemannastyre. Det borde vara uppenbart för vem som helst som kan lägga ihop två och två att om landets lagstiftande församling fattar beslut utifrån sammanfattningar, råd och önskemål från tjänstemän (och därtill under partipiskan) så förvandlas den till valboskap, och den egentliga makten ligger hos ansiktslösa byråkrater som inte kan avsättas via demokratiska val. Kunskap är makt, som det heter.

Så hur löser man det? Genom att skaffa fram ärliga, principfasta politiker med ryggrad och förmåga att säga ”nej”, men det är en utopi. Jag betvivlar inte att dessa människor finns inom politiken, jag har haft äran att träffa några av dem, men jag är övertygad om att systemet antingen stoppar dem längs vägen eller förändrar dem. Alltså måste systemet förändras. Exakt hur det ska göras är inget som låter sig lösas i en handvändning, men som liberal ser jag det som en god start att helt enkelt krympa staten och stympa byråkratin. Ju färre beslut som behöver tas desto större möjlighet för våra representanter att sätta sig in i frågorna och rösta vist och efter övertygelse.

Hur det ska åstadkommas är naturligtvis inte heller något som löses på en kafferast, men ett ödmjukt förslag är att begränsa antalet beslut per år. En trevlig bieffekt av det vore att man i maktens korridorer skulle bli tvungen att noga överväga vad som överhuvudtaget är ens uppgift att ta beslut om. För trots allt, om man har en budget att hålla sig till vill man inte slösa bort den på lösviktsgodis för att sedan upptäcka att potatisen är slut i skafferiet. Jag tror inte att politiker stiftar morallagar för att det är det de brinner för (möjligen bortsett från Kd) utan för att de kan. Begränsa den möjligheten och de kommer att bli tvungna att prioritera ramverket, inte detaljstyrningen av våra liv. Möjligen måste man undanta upprivande av gamla beslut från budgeten, eller rent av uppmuntra det genom att tillåta ett extrabeslut för var femte avskaffning.

Så menar jag då att jag vill betala politiker för att göra mindre? Ja, om arbetet mäts i antalet fattade beslut och skrivna motioner så vill jag gladeligen betala dem för att göra mindre. Jag tror helt ärligt att det är billigare i slutänden, om det leder till mer genomtänkta beslut och en krympning av det ekonomiska svarta hål som kallas byråkrati.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Published inPiratPolitikSamhälle

11 Comments

  1. Petrus Petrus

    ”Så menar jag då att jag vill betala politiker för att göra mindre? Ja, om arbetet mäts i antalet fattade beslut och skrivna motioner så vill jag gladeligen betala dem för att göra mindre.”

    tror det är därför som din politiker karriär blev väldigt kortvarig. en politiker kan aldrig låtas sig anklagas för att ha gjort för lite.
    ”vad har du gjort för att förhindra barnporr?” ’jag har inte hunnit sätta mig in i frågan’ får man inte säga, det korrekta svaret är ’mycket’.

    jag tycker dock du har rätt, vilket är varför jag (och inte tillräckligt många andra) röstade på dig :)

  2. Jerker Montelius Jerker Montelius

    Intressant tanke. Dock tror jag inte på den direkta utformningen. Jag tror att man snabbt kommer att börja fuska med vad som räknas som beslut.
    Dock vore det intressant att tänka sig ett lag tak på samma sätt som vi nu har ett budgettak.

  3. Petrus: Jo det finns ju helt klart inbyggda problem som är svåra att komma runt. (Och en liten hint, jag kan vara på väg tillbaka efter ett sabbatsår)

    Jerker: Jag vet inte om det är roligt eller tragiskt att jag tänkte precis detsamma redan medan jag skrev det. Typ ”hur kommer de att kringgå det här då?”. Men det kanske ändå tål att diskuteras? Och grattis på födelsedagen – såvida inte du också har blivit facerapead och fått ditt födelsedatum ändrat. ;)

  4. Petrus Petrus

    [Comment ID #85750 Will Be Quoted Here]
    ”the only ones who deserve power are those that do not actively seek it”…eller nåt åt det hållet, nu faller ju alla politiker i den fåran.
    men du verkar åtminstone motvillig… vilket alla socialdemokratiska partiledare har jobbat hårt för att verka.

    antingen så är du en någorlunda vettig människa. eller så är du jävligt bra på poker.

  5. Jerker Montelius Jerker Montelius

    Tack så mycket! Det är min födelsedag i dag.

  6. Att gammelmedia ännu inte nappat på hinten om ”på väg tillbaka efter ett sabbatsår” är orsaken till varför de kallas gammelmedia. Annars hade det sett ut så här:

    Ex: EXTREMPOLITIKER gör comeback!
    AB: NAKENJOSH kandiderar igen!

  7. Krymper vi ”staten och stympar byråkratin” för mycket, såsom neofeodalisterna (läs neoliberalerna) önskar sig, så kommer besluten istället fattas av självutnämnda påvar a la brukspatron och feodalsamhället. Och då kommer beslute ännu längre från oss medborgare.

    En möjligen bättre idé är istället att begränsa tiden man får sitta i riksdagen till ex-vis max två valperioder, med avskaffande av alla fläskförmåner, när man slutat. Därefter återgår man till det ordinarie yrkeslivet. Man kan ex-vis få arbete som inskolare för nästa generation riksdagsledamöter. Genom att begränsa tiden i riksdagen så får fler medborgare möjlighet att verka som riksdagsman/kvinna, under några år av sitt liv. På det sättet förankras demokratins grundfundament in i folksjälen.

    Kompetensen i beslutsfattandet kommer att vara större. Partipiskans roll kommer att minska väsentligt, när man som ledamot vet när slutet kommer, efter två valperioder.

    Var och en av oss medborgare kommer att känna någon som är/varit riksdagsledamot. Det skapar större delaktighet och intresse för politik, när man märker att man faktiskt kan påverka. :-)

  8. Jerker Montelius Jerker Montelius

    Att begränsa antalet valbara perioder i sträck är något jag är starkt för.
    Dock är detta ingenting som hindrar att man dessutom minskat staternas volym. I dagsläget så sysslar stater med att betala ut jordbruksstöd till icke lönsamma bönder för att de skall kunna konkurrera ut jordbruk i tredje världen och bankstöd till olönsamma banker som spelat för högt med sina kunders pengar. Jag ser inga problem att minska dessa områden rejält.

  9. ”Det borde vara uppenbart för vem som helst som kan lägga ihop två och två att om landets lagstiftande församling fattar beslut utifrån sammanfattningar, råd och önskemål från tjänstemän […] och den egentliga makten ligger hos ansiktslösa byråkrater som inte kan avsättas via demokratiska val. […]
    Så hur löser man det?”

    Det första är att flytta besluten från politikerna och föra över makten till medborgarna så att de kan fatta egna individuella beslut. Ett sätt är att ha en fri marknad; ett annat sätt är att tvinga politikerna att avhålla sig från klåfingrighet, företrädesvis genom en stark grundlag.

    Den andra lösningen består i att decentralisera beslutsgången. Skall staten, landstinget eller kommunen besluta? I vårt avlånga prinsessrike hänger man ofta upp sig på de ekonomiska olikheterna mellan kommunerna, men kräver likhet i all ordning vad beträffar vård, skola och omsorg och vidare till samhällsservice och infrastruktur. Därför finns det en överenskommelse att likheten mellan de skilda kommunerna skall bekostas genom s.k. utjämningssystem. Det betyder bl.a. att rik kommun betalar fattig kommun via staten, men med förbehållet att pengarna ej bör användas på så vis att de kan vara till harm för lokalt näringsliv. Lösningen är då att spendera pengar på saker man egentligen inte behöver. Konsekvens: Rik kommun blir mindre rik, och fattig kommun… tja, inte särskilt mycket rikare.

    En lösning har ofta varit att slå samman glesbefolkade kommuner för att uppnå samordningsvinster. Problemet med detta är att därmed hamnar beslutsfattandet längre bort från invånarna – igen. Men det finns alternativ; kommuner behöver inte slå sig samman, utan istället bilda unioner där man samarbetar med gemensamma resurser. Medborgarna får därmed behålla sitt lokala kommunfullmäktige (som består av folkvalda som kan väljas bort), vilket redovisar öppet sina beslut, och får bättre insyn i verksamheten än ifall alla beslut formas 10 mil längre bort av anonyma tjänstemän.

    Politikerna skall finnas nära väljarna, eftersom det är de som är politikernas uppdragsgivare, och därmed måste de politiska besluten fattas på så lokal nivå som möjligt.

  10. P.S.
    Min kommentar var mestadels en replik till Dennis Nilssons kommentar. Jag föredrar en kompetent livstidspolitiker före ett evigt byte av inkompetenta politiker som bara tillåts ha en begränsad livslängd på sitt engagemang. Sägern dig kedjan Persson-Sahlin-Juholt-Lövdén någonting…? ;-)

    Istället ser jag att vi väljare utnyttjar vår rätt – och gör den rätten större – att rösta bort de politiker vi inte vill ha och ersätta dessa med nya, och behålla de vi gillar. Med tanke på att folk i allmänhet inte engagerar sig i de politiska frågorna är det logiskt att vi får de politiker vi förtjänar.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: