Skip to content

Månad: augusti 2012

Det här är inte okej

My Vingren skriver en bloggpost och berättar om de hot hon får emotta för att hon tycker vad hon tycker och dessutom skriver om det. Jag har ingen aning om vem My Vingren är eller vad hon tycker om saker men säkert tycker hon saker som jag inte håller med om. Det spelar ingen roll. Det är inte okej att hota folk för det. Det är inte okej att skriva hotfulla bloggkommentarer, det är inte okej att skriva mail och attackera en människas person för att man inte tycker om hennes åsikter, och det är fan inte okej att leta fram telefonnummer och ringa personen ifråga mitt i natten. Om man har sådana problem att hantera andras åsiktsfrihet så föreslår jag att man tar itu med sig själv istället för att medelst hot försöka tysta någon.

Det är också fascinerande att många av dessa hatare och hotare är sådana yttrandefrihetsvänner när det passar. Jag har råkat i polemik med en och annan som så fort de blir emotsagda drar yttrandefrihetskortet. ”Jag får säga vad jag vill, jag har yttrandefrihet!” Det har jag också och jag använder den till att säga emot dig. Men att hävda sin egen yttrandefrihet i ur och skur och samtidigt med hot och hatspam försöka tysta meningsmotståndare… Jag får härdsmälta bara av att försöka sätta mig in i hur man rättfärdigar det för sig själv.

Allt hat, förenklande, polariserande. Det är så tröttsamt. Antiintellektualismen. Det kommer aldrig något bra ur den.

De här människorna påminner mig om de där som skriver till tv-bolag och kräver att ett visst program slutar sändas på grund av orsak. Byt kanal, för helvete! Hatarna följer samma logik. Internet är så stort, måste man nödvändigtvis upprätthålla sig i det lilla hörn som gör en så förbannad att topplocket sprängs varje gång? Vore det inte mer hälsosamt att spela Bejeweled eller titta på kattbilder? Eller porr! Nätet är fullt av kvinnor som får ordentligt med kuk så de uppför sig, varför upprätthålla sig vid de som inte får det?

För det är ju, som jag skrev om för ett tag sedan, ett vanligt förslag på åtgärd. Bara man får rejält med kuk så ordnar det sig. Nå, era sorgliga troll, vad sägs om en dos av er egen medicin? Kan ni inte träffas och göra ett terapeutiskt mantrain istället för att hota människor ni inte håller med? Det är min rekommendation. För även om jag inte är helt övertygad om kukens helande kraft så är jag säker på att det skulle göra nätet mycket trevligare för oss andra. Åtminstone för stunden.


Andra bloggar om: , , ,

Asballa tuttar

Jag har gått och grunnat på en text i flera dagar, och sedan kom den där Sakine Madon och skrev ganska precis det jag hade tänkt skriva. På ledarplats. Tuk r jerb!

I alla fall. Texten, både i huvudet på undertecknad och på ledarsida i Expressen handlar om ett fotografi föreställande en spritt språngande naken kvinna i övergången mellan fast och flytande tillstånd. En idyllisk sommarbild föreställande en välmående kvinna på väg ner i vattnet. Bilden dök upp i mitt Facebookflöde för några dagar sedan och redan från början var det bara en tidsfråga innan den skulle tas bort. Vilket inte är mycket att orda om; Facebooks regelverk är ingen hemlighet och deras nitiska tillämpning mot allt naket är väldokumenterat. Något Margit Richert också var väl medveten om när hon valde att publicera bilden på sig själv.

Det är inte Facebooks regelverk jag har problem med här. Det är den mer generella uppfattningen att en naken kvinna skulle vara sexually explicit, som det heter, väcka anstöt, vara usch och fy. Det som är så skönt med nämnda bild är nämligen att den är så totalt befriad från sexuella övertoner. Bilden i sig visar att naket inte nödvändigtvis är sexuellt. Att vi har vant oss vid att framställa nakna människor som sexuellt laddade, och därigenom också vant oss vid att automatiskt tänka på nakna människor som sexuellt laddade, betyder inte att det nödvändigtvis är sant. Det är det man i vardagligt tal kallar sexualisering av kvinnokroppen.

Anledningen till att jag inte har tagit mig för att skriva om det här tidigare är att något jag tycker lika illa om som sexualiseringen av kvinnors kroppar är politiseringen av kvinnors kroppar. En kvinnas kropp har blivit något alla har en åsikt om, hur hon ska se ut, var det ska finnas behåring och inte, vad hon får visa och vad hon inte får visa, eller vad hon bör visa, vad som passar sig, vad hon har för förpliktelser gentemot sina medsystrar, vad hon får använda sin kropp till, och tänk för fan på barnen! Och genom att skriva om ämnet med Margit Richert som aktuellt exempel bidrar jag själv till just den politiseringen av hennes kropp, om än för att försöka förklara varför jag tycker illa om fenomenet. Genom att tiga och inte bidra mer till denna politisering lämnar jag istället spelplanen till meningsmotståndare i form av nypuritanister och diverse moralpaniker som får stå oemotsagda. Jag hittade ingen väg runt den paradoxen. När nu Richert själv bloggat om det är tandkrämen oåterkallerligt ute ur tuben. Jag uppfattar inte henne som en naiv person och jag tror och hoppas att hon var förberedd på den efterföljande diskussionen, att hon rent av ville ha den, men jag vill ändå be om ursäkt för att jag lägger mer ved på elden och använder henne som slagträ.

Så. Jag tycker som sagt att det är en häftig bild. I den bästa av världar borde inte publiceringen av den rendera mycket mer än några tumme upp och kommentarer av slaget ”dina tuttar ser asballa ut!”. Så löd nämligen den första kommentaren när bilden publicerades på Facebook. Ett ärligt och uppriktigt konstaterande. Jag önskar att vi fick mer av den varan, inte mindre. Därför att det behövs. Det behövs kontraster till alla retuscherade läpplutande komochtamigbilder som används för att sälja allt från sportbilar till tops. Det är inte de sexuellt anspelande bilderna som florerar överallt som är problemet, det är frånvaron av motsatsen. Bilder på vanliga människor som ser ut som människor gör på riktigt. Som föregår med gott exempel, trivs med sig själva och mår bra.

Jamen tänk på baaarnen. Ja, jag tänker på barnen. Jag tänker att det är precis sådana bilder barnen också behöver se. När varenda tidning, varannan annons, en stor andel av kvinnliga artister och skådespelare spelar på sex, samtidigt som övriga vuxna i ett utbrott av nypuritanism (eller i skam över att inte är retuscherade) skyler sig själva i tid och otid, är det då verkligen konstigt att ungdomar växer upp med en smula skeva kroppsideal? Lösningen är inte att rasa över annonskampanjer från klädkedjor eller över en bild på en kvinna med rödmålade läppar som äter korv. Lösningen är att erbjuda alternativ. Och då inte på det där utstuderade sätt som Linda Skugge en gång gjorde när hon fotade sig själv i motljus med dålig hållning. De bilderna var nämligen precis lika missvisande som de retuscherade plutbilder hon ville protestera mot.

Och för att återknyta till Facebook: En bekant till mig har en fäbless för att publicera bilder på lättklädda tatuerade kvinnor. Jämför den här bilden med den på Margit Richert. Fundera över vilken ni finner mer sexually explicit och vilken som är godkänd enligt Facebook.

Jag önskar att jag själv hade modet och självförtroendet att dra mitt strå till stacken istället för att bidra till politiseringen av någon annans kropp. Men det har jag inte. Så jag får nöja mig med att skriva en hyllning. Margit Richert – du är ett föredöme! Det behövs fler som du. Och dina tuttar ser sannerligen asballa ut.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Svaret på livet, universum och allting är inte 42 trots allt

'Wooden Posts' photo (c) 2007, Phil - license: http://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/Den oftast briljanta Lisa Magnusson berättar om ett mail hon har fått som förklarar varför hon inte alltid är briljant. Enligt en auktoritet på området kan det bero på att hon får för lite kuk. Magnussons eget svar på det hela är egentligen tillräckligt avsnoppande (pun intended), men jag kunde inte låta bli att börja spekulera i det hela. För om det stämmer att man skriver bättre om man får mer kuk så skulle det kunna hjälpa mig att få skrivkrampen att släppa. Jag börjar bli desperat, så jag dryftade idén på Facebook, vilket ledde till en ganska underhållande tråd.

Någonstans längs vägen började jag också tänka att om det stämmer att mer kukinput ger bättre textoutput så måste det ändå finnas en inbyggd begränsning. En punkt där man får så mycket kuk att man inte har tid att producera text. Ett peak kuk, om ni vill. Ett förhållande som dock kanske inte gäller för kvinnor, som ju enligt vedertagen vetenskap kan göra flera saker samtidigt. Så kallad multitasking. Pun intended. I tider då teknologin har eliminerat problemet med otydlig handstil borde således peak kuk kunna skjutas upp avsevärt genom att skriva samtidigt. Sophia Blomqvist lovar att prova.

Vidare spekulerades det i vilka förhållanden mellan kuk och textproduktion som gäller. Alltså, hur mycket bättre blir man av en viss mängd kuk? Hur mäts det? Lisa Magnussons rådgivare nämnde inget om det. Niklas Gustafsson har i alla fall tagit fram en användbar måttenhet som föreslås som universalmått. Längd*Omkrets*Penetrationsstötsfrekvens = Kilokuktimme. Så nu behöver vi bara ta reda på hur mycket bättre skribent man blir per kkt.

Fast det kan ju förstås vara så att det bara är kvinnor som blir bättre skribenter genom att få kuk. Det tycks nämligen vara ett återkommande råd till kvinnor som av välmenande man anses ha misslyckats en smula med det de har företagit att de kan ha fått för lite kuk. Som att det skulle vara en bristsjukdom, typ som skörbjugg. Egentligen är det nog så att kvinnor generellt är sämre eftersom de inte har kuk och därför blir de bättre av att få det. Lite manlig awesomeness som åtminstone tillfälligt fyller det tomrum där produktivitetchakrat annars skulle vara. I så fall har jag redan verktyget. Tänka sig, jag har letat efter ett sätt att komma ur skrivkrampen och så fanns lösningen hela tiden alldeles framför mig, så att säga. Pun intended.

Ett besläktat fenomen, som också togs upp i ovan nämnda Facebooktråd, är att kuk också botar lesbianism. Inom denna specifika gren av alternativmedicinen är det vedertaget att lesbiska kvinnor bara inte har fått smaka en riktig kuk än, och finge de bara det skulle de omvändas. Once you go cock, you never go back, som Arnold Schwarzenegger skulle säga. Om någon annan säger det så rimmar det inte. Men om en riktig kuk kan förändra ens sexuella preferenser så måste det ju gälla män också. ”Man är inte bög för att man suger av en kompis”, heter det ju, men enligt den här tesen kan man bli. Vilket kastar nytt ljus på homofobi. Homofober måste ju se bögar som ett slags vampyrer.

Så för att då återgå till ursprungsfrågan: Om jag blir en bättre skribent av att få lite kuk, kommer jag att bli omvänd då också? Inte för att det gör mig någonting, bara det funkar. Det är inte kukar jag är rädd för, det är schlager. Där går gränsen. Går det inte lika bra med selleri?


Andra bloggar om:

Med risk för att det aldrig blir roligt igen: Ett försök till sitcomanalys

För inte så länge sedan hade vi äran att ha den alltid lika opassande Emma på besök. Bland alla samtal och diskussioner var det ett lite oväntat ämne som fastnade i mitt huvud och blev en serie av efterföljande funderingar: Sitcoms. Det var ni inte riktigt beredda på, eller hur? Men så var det. Vi hade en diskussion om sitcoms, om vilka vi gillade och inte och framför allt varför. Vilket kan tyckas larvigt kanske. Varför ska man analysera sitcoms? De är där för att få oss att skratta, och det är ungefär allt. Jo, men varför skrattar vi? Förutom att de har lagt på skratt som talar om för oss när det är roligt?

Sitcoms är, enligt mitt mycket ovetenskapliga funderande på kammaren, ett destillat av den värld vi lever i. Få andra genrer är så beroende av att känna av pulsen på samtiden för att lyckas. Tänk på det. Många andra genrer, som sci-fi eller fantasy, behöver inte bry sig om sådana världsliga saker, och även mer jordnära actionserien kan ta sig friheter för att de bygger mer på vilka vi önskar att vi vore (hjältar) snarare än vilka vi är. Sitcoms bygger på igenkänning, fördomar och normer. Naturligtvis mycket tillspetsat, det är ju ändå humor vi pratar om, men ändå. Jag har svårt att se hur en sitcom som struntar i sin samtids olika sociala normer och stigman skulle nå någon större framgång. Därför är det också svårt för genren att föregå med gott exempel. Förutom att det inte riktigt ingår i uppdragsbeskrivningen så är det nog hopplöst att göra en sitcom som är det utopiska föredöme de flesta av oss vill sträva mot. Eftersom vi inte skulle känna igen oss i det så skulle det heller inte vara roligt. Annat än om det gjordes som en drift med utopin i sig då, men det skulle sannolikt göra publiken illa till mods istället.

Jag måste tillstå att jag blev smått häpen häromdagen då jag fick återberättat för mig om någon som haft en rant om Big Bang Theory. Tydligen var personen ifråga upprörd över att alla män i serien är så smarta och duktiga och den enda kvinnan är (förstås!) dum och snygg. I de fall det dyker upp nördiga forskarbrudar så är de också ”fula”. Ja, det var säkert en massa annat också, men jag blev lite trött. Jag har suttit och tittat på en hel del Big Bang Theory de senaste dagarna och låt mig börja med att fastslå att Penny, den ”dumma och snygga” bruden mittemot inte alls är dum! Tvärtom! Mycket av humorn ligger just i att hon är smartare än de fyra forskarna hon umgås med. De må vara genier på sina områden men de är socialt oförmögna i olika grader. Penny är streetsmart. Hon kan anpassa sig. Nördarna däremot har uppenbara problem att röra sig utanför sina egna oerhört snäva cirklar. Så nej, Penny är rätt tappad när det kommer till avancerad teoretisk fysik, precis som de allra flesta av oss, men det betyder inte att hon är dum. Jag blir snudd på förnärmad å hennes vägnar och drar gärna min lans för henne. Serien skulle inte fungera utan Penny och den skulle inte fungera om Penny var det spån somliga tydligen tror att hon är.

Hur var det då med påståendet att de forskarkvinnor som dyker upp i serien skulle vara fula? Jag vet inte vem man tänker på där. Leslie Winkle? Hon är inte ful! Rent generellt kan man väl dock säga att om de manliga nördarna i serien karakteriseras av att de klär sig fult, har dålig hållning och är allmänt osexiga så vore det väl ganska konstigt om inte detsamma gällde för de kvinnliga nördarna. Hela den grejen bygger på fördomar, förstås. Det är därför det är roligt. Jag har lustigt nog aldrig hört några invändningar mot att de manliga nördarna är så osexiga så jag antar att det är i sin ordning. Jag vill påstå att det slår tillbaka på kritikern. Trots alla ansatser att kritisera en tv-serie för dess påstått unkna kvinnosyn så slår det tillbaka på den egna då det uppenbarligen är i sin ordning att män inte går omkring och är sexiga jämt, men kvinnor måste vara det alltid, vare sig de bidrar till mänskligheten genom att knäcka universums gåtor eller inte.

Egentligen började jag tänka på det här med sitcoms förankring i samtiden för länge sedan, när Ekferjan skrev en bloggpost om Vänner. Jag var rätt såld på Vänner när det begav sig. Jag tyckte att det var en briljant serie som inte bara bjöd på billiga flabb utan hade en del underliggande djup också. Karaktärerna utvecklades och man kände något för dem. Ungefär så. Idag när jag snubblar över en Vännerrepris sträcker jag mig nästan efter skämskudden. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns så daterat. Som att se ett gammalt avsnitt av Beverly Hills 90210. Och kanske är det just det – seriens storhet när det begav sig var att den var trendig. Den låg rätt i tiden, karaktärerna hade rätt kläder (jag vill minnas att Rachels frisyr var trendskapande) och var i övrigt ganska präktig. Det som då kändes fräscht blir rätt töntigt i backspegeln. Inte för att det spelar skaparna av serien någon roll. De har cashat in och gått vidare.

Så jag funderade lite grann på vad som skulle kunna vara en motsats. En sitcom som stått sig över tid. Och kom att tänka på Cheers. Trots att den är mycket äldre än Vänner och, om jag minns rätt, var den största succén bland sitcoms innan just Vänner kom och petade den av tronen, så har den stått sig bättre över tid. Den känns mer tidlös, och inte undra på det. Den utspelar sig i en bar. Karaktärerna i en bar är desamma överallt, alltid. Det är logiskt att huvudpersonerna är personal och stammisar och att stammisarna är deadbeats som Cliff och Norm. Sensmoralen är att trendigt blir otrendigt fort. Deadbeats vinner i längden. Jag undrar förresten om den som kritiserar Big Bang Theory för att Penny skulle vara dum också upprörs över de stenkorkade bartendrarna i Cheers. Först ”coach”, sedan Woody.

Men en sitcom kan förstås vara en samhällskommentar genom att driva med sociala normer, stigman och fördomar istället för att bara spela på dem. Det var det Emma och jag diskuterade och jag tror att vi var tämligen överens om två exempel: According to Jim, kontra Everybody loves Raymond. Två ganska snarlika upplägg – Mamma, pappa, barn, förort, soffa mitt i vardagsrummet. Pappa jobbar, mamma är hemma med barnen, pappa är ganska korkad, mamma himlar med ögonen, pappa vill komma till, mamma himlar med ögonen, barnen är i stort sett rekvisita. Varsågod, garva. Det finns dock en stor skillnad. Medan According to Jim ganska oreflekterat staplar billiga skratt på ett klassiskt upplägg så driver Everybody loves Raymond med upplägget på ett ganska subtilt sätt. Jim är huvudpersonen i sin serie och även om han är dum som trä så vinner han alltid i slutänden, för hans fru är minsann inget snille hon heller, och at the end of the day (bokstavligen) så vill hon ha sin mansgris precis sådär mullig. Raymond, däremot är inte ens huvudperson i sin egen tv-serie. Det är mer som att han kämpar för att iklä sig rollen som stereotypisk mansgris men alla vet egentligen att det är Debra som bestämmer. Och ännu tydligare blir driften med rollerna när Raymonds föräldrar Frank och Marie kommer över. Frank är så mycket mansgris och Marie så mycket hemmafru att de är karikatyrer. Men det är Marie som bestämmer. Frank får på sin höjd tro att han har något att säga till om. Frank är för övrigt kanske min absoluta favoritkaraktär när det kommer till sitcoms, för sin vassa tunga och arga framtoning till trots så är han en omtänksam och hederlig människa som har jobbat hårt hela sitt liv för att ge sin familj allt de behöver och han förväntar sig inte att någon ska tacka honom för det. Hans problem är att han inte kan uttrycka sina känslor därför att han är uppfostrad till en man av den gamla stammen och aldrig har fått lära sig det. Vilket är rätt sorgligt. Poängen är hur som helst att Everybody loves Raymond, till skillnad från många typiska mamma, pappa, barn-sitcoms utmanar stereotyperna istället för att bara bekvämt stapla skratt på dem.

Så vad vill jag då ha sagt med allt detta? Jag vet inte. Kanske att sitcoms inte förändrar världen. Det har genren varken förutsättningar eller ambition till. Kanske att vad vi uppfattar är beroende av vilka glasögon vi har på oss. Kanske att inte bara lök består av flera lager. Tårta gör det också.


Andra bloggar om: , , intressant?