Kulturrevision är historierevision

Med anledning av att Tintin nu tycks rensas ut från biblioteket i Kulturhuset i Stockholm ämnar jag publicera vad som en gång var tänkt att bli första delen i en artikelserie om kultur och dess betydelse. Hur det blir med den saken nu återstår att se, men det här är viktigt att diskutera, och det verkar helt enkelt som slöseri att skriva en bloggpost om Tintin när jag egentligen redan har skrivit det här. I korthet: Tintin rensas ut för att böckerna ”speglar en nidbild med kolonialt perspektiv”, enligt Behrang Miri. Det är förmodligen alldeles sant. Och det är precis därför böckerna måste vara kvar. Därför att de säger mer om kolonialmakterna än om kolonierna. Om vi tvättar historien kommer vi aldrig att förstå den.


Med jämna mellanrum dyker det upp utspel från olika håll, vanligtvis från någon välmenande organisation som behöver göra oss uppmärksamma på att de finns, som angriper litteratur från förr. I Sverige är det Pippi Långstrump som hamnar i skottgluggen eftersom hennes pappa, enligt det skrivna ordet, är negerkung i Söderhavet. Serietidningen Tintin är en annan vanlig måltavla. Dylika utspel är populistiskt trams och borde avfärdas som sådant. Problemet är emellertid att det finns människor i position att fatta beslut om dylikt som tycker att det är en bra idé att revidera litteratur. Just Tintin har faktiskt åtalats i Belgien, men friats. I USA har Mark Twain-experten Alan Gribben reviderat Tom Sawyer och Huckleberry Finn för att läsare inte ska bli kränkta av ordval i böckerna. Det mest kontroversiella är förstås “N-ordet”, vilket man har ersatt med “slave”, alltså slav, men även “Injun Joe” har bytts ut till “Indian Joe” och “half-breed” har ersatts med “half-blood”. Och det är väl snällt att man justerar boken så att läsare inte blir kränkta? Trots allt är Huckleberry Finn den fjärde mest bannlysta boken i amerikanska skolor, just på grund av de obehagliga ordvalen.

The N-word doesnt say anything about "black" people, it says everything about the "white" people who use it. We are ALL family. Trying to hide a bad history is just as bad as the history itself. - SirCumalot http://tinyurl.com/cylq5aq

Nej, det är inte bra. Anledningen till att Huckleberry Finn och Tom Sawyer är viktiga böcker i den amerikanska bokkanonen är just att de är vittnesmål om hur saker och ting var längs Missourifloden vid den tiden, och ordvalen är av avgörande betydelse i det vittnesmålet. Dessutom blir det rent humoristiskt att man ersatt “neger” med “slav” i Huckleberry Finn då Jim, den person som i originalet refereras till som “nigger”, får sin frihet under bokens gång. Att en senare revision gör honom till slav är då ett betydligt större ingrepp än en modernisering av språket. Det förändrar rollfiguren. Vill man vara elak kan man dessutom börja fundera över vad det säger om Alan Gribbens syn på färgade.

Alan Gribben menar förstås väl med sin revision. Hans syfte är att göra den tillgänglig för människor som inte skulle läsa den på grund av dess språk. Men Mark Twain måste antas ha valt de ord han valde med avsikt. Så vilka är vi att drygt hundra år senare rätta honom? Det är lite som att photoshoppa klassiska målningar för att bättre passa vår tids kroppsideal. Samtidigt kan det ibland vara motiverat att revidera litteratur till ett modernare språk för att upprätthålla läsbarheten, och om det fanns ett ord att ersätta “nigger” med i Mark Twains böcker så skulle man kunna göra det. Men det finns det inte. “Slav” betyder inte alls samma sak, och om det fanns ett alternativ till “nigger” så skulle det vara lika laddat och därmed skulle man bara gå över ån efter vatten.

En alternativ förklaring till varför man ger ut en reviderad version av Tom Sawyer och Huckleberry Finn, och varför dessa böcker också bannlysts i skolor, är för att tillrättalägga sin egen historia. Vilket är precis varför böckerna är viktiga. Än idag är de ett obehagligt vittnesmål från en del av den amerikanska historien som man inte gärna vill bli påmind om. Något som James Allen vet en hel del om.

James Allen har ägnat många år åt att samla fotografier av lynchningar i den amerikanska södern. Han har hittat bilderna i såväl arkiv som i privata fotoalbum. Bilderna har sammanställts under namnet Without Sanctuary och består av bilder av både lynchningar och loggningar. Det senare var en metod som gick ut på att binda en färgads armar runt en stock bakom ryggen (därav “logging”) och därefter bränna honom till döds från fötterna och uppåt. Och de här bilderna kommer vanligtvis från privata fotoalbum där mördarna ogenerat poserar framför kameran tillsammans med sitt offer. Bilderna duplicerades ibland och såldes som vykort.

Jag såg en gång en dokumentär där Allen var med och berättade lite om sina efterforskningar och vad han hade funnit. Här finns historier om svarta soldater på väg ut i krig som släpats bort från tågperrongen av en lynchmobb och hängts för att de ansågs vara en skam för den amerikanska uniformen. Här finns historien om Jesse Washington, den färgade pojken som på tveksamma grunder dömdes för mordet på en kvinna i Waco, Texas, och som släpades ut ur rättssalen av en folkmobb, sparkades ner för trapporna och släpades med en kedja om halsen till torget där en brasa hade förberetts vid ett träd. Washington hissades upp i kedjan och sänktes ner i elden så att han växelvis brändes och ströps till döds. När han i desperation försökte klättra uppför kedjan för att undkomma elden skar hans plågoandar av hans fingrar. Man vet inte hur länge tortyren pågick innan Jesse Washington dog, men efteråt fanns bara hans förkolnade huvud och överkropp kvar.

Men vad Allen också kom att upptäcka var att det än idag finns starka krafter i USA som inte vill prata om detta. Hans utställningar har flera gånger stoppats och han har utsatts för hot och påtryckningar. Det här är en del av historien som det fortfarande är uppenbart obekvämt och som man helst inte vill bli påmind om. Fullt förståeligt förvisso. Men Allens bildsamling är viktig. Vi vet att lynchningarna ägde rum ändå, men utan bilderna blir det abstrakt. Med bilderna blir det hela så mycket verkligare. Det är människor det handlar om, inte statistik, och människorna som poserar framför kameran ser inte ut som några monster.

Jag menar att ordvalen som vi bråkar om i litteratur från förr, och James Allens bildsamling är två sidor av samma mynt. Eller snarare dokumentation av två sidor av samma mynt. Det ena, lynchningarna, är ytterligheter, vidriga brott mot människor och mänskligheten i sig. Men det andra, orden som vi inte längre använder och inte vill läsa, säger något om samhällsklimatet. Orden innehåller det underliggande budskapet att människor med en viss hudfärg är lägre stående, mindre värda, eller rent av ohyra. Det beror lite grann på vilket av orden man väljer. Det faktum att orden återfinns på ett otvunget och närmast självklart sätt i litteraturarvet vittnar om att det här inte var något människor generellt reflekterade särskilt mycket över. Det var bara så det var. Vilket i sin tur ger en liten glimt av hur lynchningarna överhuvudtaget kunde förekomma utan att folk förfasades så till den milda grad att de gjorde något åt det. För det var inte grabben Johnson som hade blivit lynchad nere vid floden. Det var negern Johnson. Och det är skillnad.

Mark Twain var nog mycket medveten om sina ordval. Hans böcker var trots allt politiska på sitt sätt. Men när Astrid Lindgren skrev att Pippis pappa var negerkung i Söderhavet så menade hon antagligen inget illa med det. Hon menade förmodligen inget alls med det. Högst sannolikt skrev hon bara så för att det hette så. Och det är just det som är så viktigt att komma ihåg. Att det hette så. Man sa så. Det var så.

Vår historia är solkig. Det är också så den ska berättas om vi någonsin ska kunna göra upp med den. Och kulturen är en viktig del i detta. Litteraturen är ett fönster till historien som vi kan glänta på och få en förståelse för hur människor levde, hur de tänkte, hur deras omgivning såg ut. Ordvalen i sig är vittnesmål om vilket samhällsklimat författaren befinner sig i. Därför ska det inte bytas ut till något som vi idag anser är mer politiskt korrekt. Och detsamma gäller faktiskt de fotografier som James Allen samlat ihop. Fotograferna är för det mesta okända för oss, men bara det faktum att de finns vittnar om vilket miljö de befann sig i.


Laura Nelson, hennes son och deras avrättare, 25:e maj 1911,
Okemah, Oklahoma


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant?

21 reaktioner på ”Kulturrevision är historierevision

  1. Jag undrar om Kulturhuset har några böcker om perioden kring andra världskriget? Om nazismens och/eller kommunismens frammarsch?
    Är det inte dags att ta bort dem i så fall? Både Ryssland och Tyskland har ju gått vidare. Det där är inte aktuellt längre. Folk blir bara upprörda.
    Cirkulera. Här finns inget att se.

  2. Så j-vla bra! Ursäkta språkbruket men ibland behövs ett kraftuttryck.

  3. Mark Twain dog för över 50 år sedan, men både Hergés och Astrid Lindgrens verk skyddas fortfarande av upphovsrätt. Om inte författarna själva har auktoriserat de nya utgåvorna, och ordvalen får dem att ge uttryck för en annan omvärldssyn än den de själva stod för, då är detta ett intrång i deras ideella rätt. Det gäller även när man som i Hergés fall plockar bort hela bokalster från hans samlade produktion, om syftet med gallringen är densamma (det är däremot upphovsrättsligt ok att göra ett slumpmässigt urval ur produktionen, alternativt att ta bort enskilda författares samtliga verk ur hyllorna, som man gjorde vid 1930-talets bokbål).

    Om detta må ni inte berätta.

  4. Mja, deras efterlevande kan väl auktorisera revisioner av utgåvorna? Jag har ett vagt minne av att något sådant diskuterades beträffande Pippi, att man ville byta ut någonting. Kan minnas helt fel. Sedan hade jag också för mig att det ironiskt nog är den amerikanska upphovsrättslagstiftningens mer toleranta syn på fair use som har gjort det möjligt att revidera Mark Twains verk. Originalen finns kvar, men Alan Gribben har fixat en alternativ utgåva, typ. Men det kan vara så enkelt att Twain varit död tillräckligt länge för att man ska få stympa hans verk godtyckligt.

  5. Tack för välskriven artikel.
    Innehåller för mig en mängd ny information.

  6. Det är viktigt och det är sant. Vi måste prata om hur det var då, hur det blev som det blev och inte öka avståndet mellan oss och vår historia. Vi är tillräckligt historielösa så det räcker. Mycket bra post!

  7. Eftersom det är de efterlevande som har att beivra intrång i en avliden upphovsmans verk, så blir det i praktiken de som avgör vilka utgåvor som är tillåtna, men det är inte givet att de delar upphovsmannens syn på verkets innebörd. Därför kan upphovsmannen i testamente lämna bindande föreskrifter också för arvingarna beträffande rättens utövande efter hans död.

    Nu tror jag inte att vare sig Hergé eller Astrid Lindgren hade haft så mycket att invända mot de redigeringar som gjorts, så frågan om ”intrång” blir rent akademisk och något man kan slå censurivrare i huvudet med när inte de mer jordnära argumenten om historielöshet och historierevision biter (samtidigt som invändningen blir en kommentar i debatten om vad vi skall ha upphovsrätten till).

    Ändringarna i Mark Twains verk har knappast med ”fair use” att göra, då det handlar om inkomstbringande nyutgåvor av verken, men kan snarare hänföras till frånvaron av ”ideell rätt” i amerikansk lagstiftning. Ett mål av det slag vi hade i Sverige, där TV-bolagets reklamavbrott i en film befanns inkräkta på regisörens ideella rätt, skulle vara omöjligt i USA där bara de ekonomiska rättigheterna beaktas. Har man gått med på spridning utan att säga något i kontraktet om reklamavbrott, dubbning, censurklipp eller liknande, då är allt sådant tillåtet i USA även om helhetsintrycket av filmen förvanskats. Det är först när man anger fel upphovsman som lagen kan användas, för då anses det vara bedrägeri gentemot betraktaren.

    När Mark Twain dog (1910) hade de amerikanska skyddstiderna inte heller något med författarens dödsår att göra, utan de räknades från verkens publicering och registrering (med eventuell förlängning), och ensamrätten tillkom i första hand förläggaren, inte författaren. Jag har för mig att enligt nu gällande regler anses verk utgivna före 1923 vara i public domain, med vissa undantag.

    Att originalutgåvan finns kvar i något biblioteksmagasin innebär i sig inte att ”alternativa utgåvor” är mer tillåtna än en originaltrogen faksimilutgåva. Alan Gribben kan dock troligen räkna sig som rättsinnehavare till nyutgåvan, helt oavsett Mark Twains dödsår.

  8. Örjan: Kul att höra. Läs Anders Anderssons insiktsfulla kommentarer också, fulla av intressant information de också.

    Mathias: Tack!

  9. Mycket bra tänkt. Har tyvärr inte tid att ge mer utförligt beröm, men jag gillade detta skarpt!

Kommentarer inaktiverade.