Skip to content

Månad: november 2012

Trygghet är att ha någon att hålla i handen, inte att vara fasthållen

Anna Troberg skriver i PC för Alla om en av alla goda föresatser som stenlägger vägen till helvetet; föräldrars övervakning av sina egna barn med hjälp av GPS. En falsk trygghet som förvisso hjälper oroliga föräldrar att sova bättre men knappast skyddar barnen eftersom 1) risken att de ska bli bortförda är obefintlig, och 2) om de trots allt har oturen att råka ut för en galning så lär galningen inte avskräckas av GPS-övervakning eftersom vederbörande är just galen.

Det värsta är dock inte att den här typen av åtgärder är en falsk trygghet, eller att den gräver ett litet hål i familjens plånbok. Det värsta är faktiskt att den riskerar att göra skada. Något Troberg redogör för förtjänstfullt. Läs!

Jag gillar särskilt handhållandemetaforen:

Trygghet är inte en teknisk manick. Trygghet är att ha någon att hålla i handen.

Fortsättningen på den är nämligen också att om man har någon att hålla i handen så kan man också släppa den när man känner sig mogen. Det är nog så viktigt. För som förälder kommer man nog aldrig någonsin att vakna upp en dag och tänka att ”Kalle är faktiskt 33 år gammal, det är dags att släppa taget”.


Andra bloggar om: , , , , ,

Weird Al hade rätt

Hufvudstadsbladet rapporterar att en nioårig flicka i Helsingfors anklagas för ”piratism” och har fått sin dator beslagtagen. Det är Upphovsrättens informations- och övervakningscentral (TTVK) som ligger bakom anmälan. Det intressanta och djupt obehagliga i det hela är att de först skickade ut ett brev där de krävde pappan på 600 Euro i skadestånd samt att han skrev under ett avtal om att hålla käft om det hela. Han vägrade, vilket resulterade i en husrannsakan. Frågan är hur många som redan har betalat och lovat att hålla tyst om det. Och varför är det så viktigt att det inte kommer ut? TTVK och kusiner i andra länder har väl rent mjöl i påsen? Det är ju det här vi har IPRED till, för att dylika föreningar ska kunna idka utpressning med statens godkännande.

Och så citerar vi Weird Al Yankovic som förutsåg detta 2006 i sin fantastiska Don’t Download This Song:

It doesn’t matter if you’re a grandma
Or a seven year old girl
They’ll treat you like the evil Hard-bitten criminal scum you are

Nostradamus kan dra något gammalt över sig. Upphovsrätten, till exempel.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Kartlägga medborgare, bra; kartlägga makthavare, anus

Expressens tidigarelagda julkalender om Sverigedemokraterna fortsätter. Idag kan vi läsa att Sverigedemokraterna gjort en förfrågan Riksdagens utredningstjänst om att kartlägga vilka riksdagsledamöter som har dubbla medborgarskap. Senare har man också författat en motion som går ut på att bara personer med enbart svenskt medborgarskap ska kunna väljas in i riksdagen. RUT (icke att förväxla med hushållsnära tjänster) avslog dock begäran med hänvisning till Personuppgiftslagen. Ett beslut som naturligtvis känns helt rätt, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om en liknande begäran från Socialmoderaterna hade avslagits, eller om det är så att just en begäran från Sverigedemokraterna behandlas med lite mer skepsis.

För en integritetskramare som jag är det omöjligt att inte direkt dra paralleller med FRA-lagen, Ipred, Datalagringsdirektivet och lite annat smått och gott som övriga partier annars är rätt pigga på att införa, vilka på sina olika sätt kartlägger medborgarna. Registrering och kartläggning som man sedan kan använda till att sammanställa lite allt möjligt, till exempel hittepåkriterier om vem som är svensk och inte. Expressen har sammanfattat vad företrädare för sjuklövern har att säga om Sverigedemokraternas försök att kartlägga riksdagsledamöter. Ska vi ta en titt?

“Man ska vara mycket restriktiv med att bygga upp register”, säger Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson Caroline Szyber. Kristdemokraterna har varit med och infört FRA-lagen, Ipred och Datalagringsdirektivet. Kanske har det funnits internt motstånd, men det är inget som har sipprat ut till oss ofrälse.

”Det är väldigt obehagligt, rent fascistiskt tänkande”, säger Morgan Johansson, Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson. Socialdemokraterna sa ja till Datalagringsdirektivet och ja till Ipred. De sa visserligen nej till FRA-lagen, men de författade ursprunget till den, och motståndet var sannolikt bara populistiskt.

”Jag har under mina 16 år i riksdagen utan Sverigedemokraterna aldrig hört talas om en sån här förfrågan, eller att det skulle på något sätt vara viktig information”, säger Moderaternas Per Bill, vice ordförande i konstitutionsutskottet. Moderaterna är som största parti i regeringskoalitionen också mest skyldiga till FRA-lagen, Ipred och Datalagringsdirektivet. Det är ju också intressant att Per Bill ifrågasätter att det som efterfrågas skulle vara relevant information. Hur mycket information samlar inte de nämnda trojkan av övervakningslagar in som inte borde vara relevant på något sätt, men som kan bli relevant i ett annat sammanhang, till exempel i händerna ett fascistiskt parti?

Centerns Johan Linander och Folkpartiets Johan Pehrson, två av regeringspartiernas mer obehaglig hycklande politruker, avstår klädsamt nog från att kommentera själva kartläggningsfrågan och skjuter istället in sig på Sverigedemokraternas ideologiska besatthet vid att dela upp folk i ”vi och dom”. Det är dock ytterst tveksamt att de undviker kartläggningsaspekten på grund av någon form av skamkänsla eller självinsikt då inte mycket tyder på att de är kapabla till dylikt.

Men den kartläggning och övervakning som beslutas om av riksdag och regering är ju något helt annat. Den är ju godartad, eftersom den genomförs i goda syften och klubbas av goda riksdagsledamöter som representerar goda partier. Jag raljerar alltså inte nu. Jag tror på riktigt att det är så de resonerar. När de resonerar alls.

Dock har vi nu en situation där ett parti med rötterna i nynazismen i riksdagen. Ett parti vars definition av vad som är svenskt, när allt kommer till kritan, handlar om etnicitet. Ett parti med en manisk fixering vid att sortera in människor i svenskar och icke-svenskar. Ett parti som på demokratisk väg fått tillgång till den lagstiftande apparaten, och därigenom har möjlighet att vara med och justera vad all den insamlade information ska användas till.

Om nu samtliga partier i sjuklövern tycker att det är så obehagligt att Sverigedemokraterna inkom med en förfrågan om kartläggning av dem, och fick avslag, fundera då över hur det känns för alla oss andra. Vi som redan blir kartlagda och nu är utlämnade till makthavarnas godtycke. Jag kan väl inte säga att mitt hjärta blöder för er.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Glädjedödarna, och ett par reflektioner

Jag har just läst ut Mattias Svenssons Glädjedödarna – en bok om förmynderi, och jag måste tillstå att det var mycket uppfriskande läsning. Svensson går rakt på kärnan på ett sätt som i Wikegårdska hockeytermer skulle kallas att driva på mål istället för att kladda med pucken. För det är förstås inte en helt lätt avvägning sätta saker i sammanhang och förklara bakgrunder för läsaren utan att ge sig ut på alltför omfattande historiska resor. En avvägning som jag tycker att Svensson klarar av utmärkt. Det är också intressant med jämförelserna mellan nu och då. Man skrockar nedlåtande och skakar på huvudet åt moralpaniken kring diskoteken när det begav sig, men skrattet fastnar i halsen när Svensson snabbt hoppar till nutid och visar på samma mönster i exempel på klåfingriga politiker idag.

I Glädjedödarna får vi stifta bekantskap förmynderiet och paternalismen i dess olika skepnader, från dansbaneeländet till kriget mot narkotikan, från den Myrdalska rädslan för vikande befolkningstal till dagens klimathot. Oavsett vilket som är objekt för förmynderiet följer det alltid samma mönster och även om det naturligtvis aldrig uttalas så att medborgarna hör det så är andemeningen alltid ”det här är du inte kapabel att besluta om”. (En ledtråd till den inställningen är att såväl politiker som politiska journalister konsekvent pratar om människor som ”väljare”, aldrig som ”medborgare”.) En konsekvens av förmynderiet är att vår frihet beskärs. När vi inte själva får välja hur vi vill leva våra liv och hur vi vill använda våra pengar så tappar vi våra friheter, och om man vill stå upp för människans frihet i det stora måste man också försvara hennes friheter i det lilla. Det går liksom inte att prata om frihet i övergripande, ideologiska begrepp om man inte är beredd att försvara individens rätt att fatta de mest banala beslut om sin egen tillvaro. Det går inte ihop att i ett andetag förklara vikten av individens rätt att välja själv för att i nästa underkänna hennes val. (Hej, Folkpartiet.) Det är faktiskt fullständigt befogat att fråga sig hur människor som inte tror oss om att kunna hantera kall öl på Systembolaget ser på demokrati? Hur legitimerar de sin egen position som folkvalda av sådana fullkomliga imbeciller?

Svensson sätter också fingret på hur man ofta och gärna använder samhällsekonomiska kalkyler till försvar för sin paternalism. Rökning leder till sjukdomar vilket är en kostnad för samhället. Därför ska rökning punktbeskattas i syfte att knuffa människor i riktning bort från rökningen genom att fördyra det och få dem att betala en större del av sina kostnader om de ändå envisas med sitt rökande. Sådan är logiken. Det finns flera skäl att ifrågasätta den logiken, och det finns också skäl att ifrågasätta om åtgärderna a) gör någon nytta, och b) är billigare, men det får ni själva läsa i boken. Vad det däremot fick mig att inse var hur kallt det är att bara räkna på människors vanor i samhällsekonomiska termer. Hänsynen och förståelsen för vad saker är är värda för mig, hur jag väljer att prioritera saker i mitt liv och vad som får mig att må bra, är noll och intet.

Jag uppfattar ofta kritik mot liberala debatterörer i termer av att vara empatilösa när de kommer dragandes med kalla fakta, ofta då i kontrast mot någon socialist som känslosamt skjuter in sig på ett enskilt fall om någon stackare som har hamnat i kläm. Men hur empatilöst är det då inte av samma socialister att nedlåtande och mästrande hänvisa till andras livsval som #skitliv, en hashtagg som är vanligt förekommande bland Goda vänstersympatisörer på Twitter? Hur kallt är det inte av konservativa statskramare att enbart värdera en människa utifrån hur länge hon kan vara produktiv och bidra till samhällsekonomin och samtidigt belasta densamma så lite som möjligt, att reducera henne till en siffra i den samhällsekonomiska kalkylen? Hur empatilöst är det inte att underkänna andras val utifrån sina egna värderingar?

Man behöver inte förstå andras val. Man behöver inte ens ta någon notis om dem. Men om man anser att frihet är viktigt måste man ändå vara beredd att försvara människans rätt att välja själv, och respektera deras val. De mest sanna liberaler jag känner är inte de som själva hänger sig åt ett dekadent leverne. Dessa kan nämligen misstänkas agera i egenintresse. Nej, de mest sanna liberaler jag känner är de som själva är aldrig så ordentliga, som till och med uttrycker oförstående eller rent av avsmak inför andras livsstil, och fortfarande lika övertygat försvarar deras frihet. För så är det. Vår övertygelse om människans rätt och förmåga att välja själv sätts på prov när hon väljer saker som vi inte gillar, precis som vår tro på yttrandefrihet sätts på prov när människor gör yttranden som vi inte gillar.

Det finns mycket mer att säga om den här boken och varför den är viktig, men det låter sig inte göras med mindre än att i stort sett skriva av den. Svenssons tydliggörande av förmynderiets logik är inte bra för en cyniker som jag. För sammanfattningsvis kan man säga att ändamålen alltid helgar medlen. Därför är ingen uppoffring för stor och ingen inskränkning för långtgående för att komma till bukt med Problemet. Därmed är det också försvarbart att förvränga fakta, eller ljuga som det heter i folkmun. Om man inte kan få fram fakta som stöder det man redan vet så skarvar man lite. Och om en utvärdering visar att medicinen fungerar så motiverar det en ökning av dosen. Om en utvärdering å andra sidan visar att medicinen inte fungerar så motiverar det också en ökning av dosen…

Så det kommer att gå åt helvete. Men på vägen dit vill du kanske ha lite lektyr. Packa ner Glädjedödarna.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Nu får ni rasa utan mig

'angry mob' photo (c) 2009, . . - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det har nu gått sisådär en vecka sedan jag ruttnade på Twitter och stängde ner Tweetdeck. Det betyder, som säkert noterats, inte att jag har ragequitat och fimpat mitt konto ty rätt som det är dyker det upp en rad eller en retweet i mitt namn. Jag tittar in någon gång ibland från mobiltelefon, på morgonen eller kvällen eller både och. Men jag är inte där. Och vet ni? Det är skönt.

Jag vet inte om det är Twitter som gradvis har förändrats eller om det är jag som har tröttnat gradvis eller om det är en kombination av båda, men jag lessnade på rasandet och dreven så till den milda grad att det fick mig att må dåligt. Att se vanligtvis resonabla, intelligenta och balanserade människor förvandlas till en huvudlös, ilsken mobb på daglig basis, rättfärdigade och multiplicerade av varandras retweets, gjorde mig frustrerad och illa till mods. Notera att det här inte är en kritik och att det inte är riktat mot någon särskild, utan bara en reflektion. Och anledningen till att det fick mig att må dåligt är för att det blev en spegelbild. Jag var ju en del av det där själv. Jag satt ju själv och vräkte ur mig ilska och frustration, bekräftades av andra och bekräftade dem. Det som skulle fungera som pysventil byggde egentligen bara på en känsla av frustration och otillräcklighet, att aldrig hinna bearbeta informationen, aldrig hinna smälta den och göra något konstruktivt av den. Som att dricka ur en brandslang.

Andra får göra hur de vill förstås, men jag vill inte vara en del av det längre. Jag är trött på likriktningen. Internet är så stort och all världens kunskap och information finns ett par klick bort. Ändå finns det bara plats för ett ämne åt gången som alla ska tycka något om med en analys som är 140 tecken djup och död och begraven fem minuter senare. Vilket förstås inte hindrar att många är mästare på att sammanfatta saker i just 140 tecken med en skärpa som ibland är häpnadsväckande. Begränsningar är bra för kreativiteten.

På sätt och vis tror jag att det som gör Twitter så bra också är dess förbannelse. Snabbheten, det omedelbara. Twitter är fantastiskt när det gäller att snabbt sprida information. Men det är lika snabbt på att sprida desinformation. Tyvärr tror jag att den tekniska snabbheten krockar med människans inbyggda tävlingsinstinkt och prestigetörst; viljan att vara först i ett forum vars främsta egenskap är just snabbheten gör inte underverk för källkritik och eftertanke, om man säger så. Något Kjell Häglund skrev mycket bra om tidigare i år.

Kombinationen av dessa faktorer ger en värld där vi på något sätt är sammankopplade på ett nästan neurologiskt plan. Filmen Connected, som jag rekommenderade nyligen, resonerar lite kring det; att det teknologiska med Internet inte bara handlar om information, det handlar också om känslomässiga band mellan människor. Det är inte bara vänster hjärnhalva, det är höger också. Ingenstans är det så tydligt som på Twitter med sin omedelbara information. Ibland upplever jag att det går så fort att vi i princip bypassar vår egen hjärna – eller i vart fall de filter som den har för socialt beteende.

Det är här någonstans det blir intressant. För är det verkligen meningen att jag ska ha tillgång till andra människors ofiltrerade tankar? Är det ens önskvärt? Existerar inte filtren för vårt sociala uppfarande av en anledning; att vi inte fungerar som grupp om våra osorterade och färdiga tankar – vårt rådata – läcker? Jag tänker på de bevingade ord Isobel Hadley Kamptz en gång skrev, att på Internet vet jag inte var mina tankar slutar och andras tar vid. Det är vackert och det är sant, men med det kommer också ett ansvar. Kanske har vi en inlärningsperiod framför oss där vi faktiskt behöver lära oss var våra tankar slutar och andras tar vid, eller i vart fall när vi har tänkt en tanke såpass färdig att den är mogen att dela med sig av. Det är något för beteendevetare, psykologer och filosofer att fundera vidare på.

I samma veva som jag kände att jag fick nog publicerade Vem i helvete en post om den eviga diskussionen kring vad som är bäst; Twitter eller Facebook. Hans slutsats är att det inte går att jämföra eftersom de fyller olika funktion och behov. Jag håller med. Men svaret på frågan vilket av de två som är bäst blir för mig Google+. G+ kombinerar nämligen det bästa av två världar; möjligheten att följa vem man vill och därmed lära känna och diskutera med nya människor i den mån man vill (som Twitter) och möjlighet att begränsa vem som tar del av en viss postning (som Facebook). Seriösare än Facebook, lugnare än Twitter. Min upplevelse är att samtalen på G+ blir mer konstruktiva och respektfulla än på de andra två ställena. Jag vet inte varför, och säkert är det olika för alla, men det är min upplevelse.

Danni Efraim kommenterade klockrent på Vem i helvetes postning och förklarade att ”nackdelen är att inte alla politiker, kändisar och mediefolk hänger där. Fördelen är å andra sidan att inte alla politiker, kändisar och mediefolk hänger där”. Det sammanfattar det hela ganska bra. Det man ständigt får höra när G+ dras in i diskussionerna är att det inte händer något där. Jag håller inte med. Jag tycker det händer massor. Det som dock är gemensamt för de som förklarar hur dött det är på G+ är att man aldrig ser dem bidra med något själva.

Var och en blir salig på sitt vis och det som passar en är inte rätt för en annan. Det är därför valfrihet är så trevligt. Tills vidare håller jag mig i stort sett borta från Twitter och påträffas säkrast på G+. Jag mår bättre där.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

När banken bestämmer vad som är etiskt är vi illa ute

'Crime Scene' photo (c) 2009, Alan Cleaver - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Lagom till Halloween gick jag till en liten butik lokaliserad i en skum källarlokal i en nedgången gränd. Butiken är specialiserad på skräckartiklar; diverse maskeradutstyrsel, låtsasblod, skräckfilm. Jag hittade ingen utstyrsel jag var intresserad av men väl en film från 70-talet som heter Anita som jag har förstått ska vara en klassiker. Själv har jag inte mycket till övers för svensk film vare sig det är gammalt eller nytt men jag har en filmintresserad bekant och filmen reades ut så jag bestämde mig för att köpa den. Jag gick till kassan där en man som jag antar är ägare till butiken slog in den i kassan. Jag stoppade mitt VISA-kort i terminalen, slog in koden och väntade. Till min förvåning fick jag meddelandet ”transaktionen medges ej, köp avbrutet” istället för det väntade ”godkänt, ta ur kortet”.

”Det var märkligt”, sa jag ursäktande. ”Jag är säker på att jag har pengar på kortet.”

Mannen suckade. ”Det är nog för att det är naket på omslaget till filmen.”

Jag skrattade åt hans skämt och noterade inte förrän efteråt att han inte rörde en min.

”Det finns en bankomat vid sjukhuset”, sa jag. ”Jag kommer tillbaka strax.”

Jag promenerade de tvåhundra metrarna till sjukhuset medan jag mentalt kliade mig i huvudet och undrade varför jag inte fick betala med kortet. Hade det dragits en räkning som jag hade glömt? Äh, det var nog bara något tillfälligt fel.

Bankomaten var nyligen utbytt såg jag. Den såg ny och modern ut, inte sådär sovjetiskt 70-tal som man har vant sig vid. Jag stoppade i kortet, slog koden och valde att ta ut tvåhundra kronor. Istället för att bara spotta ur sig tvåhundra spänn fick jag en ny meny på skärmen: ”Vänligen ange var pengarna ska användas”.

Whattafuck!? I helvete att jag tänker stå vid en bankomat och uppge vad jag tänker använda mina egna pengar till. Jag avbröt uttaget och stövlade ner mot stan för att ta ett snack med min bank.

Väl på plats kunde jag välja mellan att ställa mig i kö till kundtjänst eller uttagsluckor. Jag valde kundtjänst, för jag vill ju veta vad fan det är som pågår här, men medan jag stod och glodde på min kölapp plockade jag upp en uttagsblankett och sneglade på den. Och jo, även där fanns det numera ett fält att fylla i vad pengarna skulle användas till.

Det blev till slut min tur i kundtjänst och en herre som enligt namnskylten hette Jan-Olof öppnade med ”vad kan jag hjälpa till med?”

”Jag vill veta varför jag inte kan ta ut pengar ur bankomaten utan att ange var jag ska handla”, sa jag. ”Och så vill jag veta varför ett köp med VISA-kort nekades för en halvtimme sedan.”

”Vi använder oss av etiska policys”, svarade Jan-Olof. Det innebär generellt sett att vi inte samarbetar med olagliga verksamheter, som till exempel barnpornografi eller pengatvätt.”

”Så därför måste jag ange i bankomaten vad jag ska använda pengarna till?”

”Ja, för annars kan du ju ta pengar från vår bankomat och använda till saker som strider mot våra etiska regler.”

”Men det är ju mina pengar?”

”Det är vår bankomat.”

”Var det därför jag inte kunde handla med VISA-kortet nyss?”

”Jag ska se”, sa Jan-Olof och knappade lite på sin dator. ”Mhm, mhm…”, muttrade han. ”Jo, du försökte göra ett inköp på skräckfilmsbutiken uppe vid sjukhuset va?”

”Ja.”

”Mhm, nej, det går inte för sig.”

”För att?”

”Skräckfilmsbutiken ägnar sig åt omoralisk verksamhet.”

”Vad menar du nu? Det är väl inte olagligt att sälja skräckfilm och maskeradartiklar?”

”Nej, men omoraliskt.”

”Ursäkta, men nu hänger jag inte med alls.”

Jan-Olof suckade, sådär som man gör på företag där man mest ser kunder som ett störande inslag i verksamheten.

”Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem.”

”Och det finns en klausul för det i era etiska regler?”

”Det är ett ganska kort, allmänt formulerat stycke.”

”Men det är ju för fan moralcensur ni ägnar er åt!”

”Vi rättar oss efter de internationella avtal om etik som finns i bankvärlden. Man kan kalla det moralcensur, eller så kan man kalla det för ha en moralisk kompass som man verkar efter.”

”Du tycker inte att det är en smula ironiskt att banker ska agera moralpolis? Det är ju inte så att bankväsendet är det mest etiska som finns, om man säger så!” fräste jag.

Jan-Olof tittade bara uttryckslöst på mig och tryckte på knappen för nästa kund. En tant kom fram och ställde sig bredvid mig medan jag fortfarande blängde på banktjänstemannen i väntan på att få ett svar.

”Jag är inte färdig än”, sa jag.

”Men det är jag”, svarade Jan-Olof och tryckte på en annan knapp varpå två väktare började röra sig åt mitt håll. Jag fattade vinken, vände på klacken och gick ut ur banken, fullständigt kokande av ilska och frustration. Så kom jag att tänka på att jag hade lovat butiksägaren uppe vid sjukhuset att komma tillbaka strax, för en timme sedan. Så jag gick tillbaka upp mot sjukhuset, svängde in i gränden och skulle precis öppna dörren när jag såg den randiga tejpen:

BANKAVSPÄRRNING. TILLTRÄDE FÖRBJUDET.


Nej, riktigt så var det ju inte. Bankerna är inte ute och fysiskt hindrar kunder och leverantörer från att göra affärer med varandra. Men i den digitala världen gör de precis det. Första gången jag hörde talas om att banker lägger sig var när flera aktörer stoppade donationer till Wikileaks (intressant nog tillät dock flera av dem donationer till Ku Klux Klan, vilket är värt att komma ihåg när bankerna viftar med sina etiska regler). Nu har de också fått skräckfilmsbutiken.se att lägga ner filmförsäljningen eftersom det helt enkelt inte går att knyta en betaltjänst till företaget. Inte för att skräckfilmsbutiken.se ägnar sig åt något olagligt, utan för att det är… tja, omoraliskt. Omslaget till kultfilmen Anita är ju naket, gubevars! Och när skräckfilmsbutikens filmförsäljning lägger ner försvinner också några kultklassiker ur utbudet eftersom man var ensam om att sälja dem. Den enda kvarvarande möjligheten att ta del av den mer omoraliska delen av vårt kulturarv är då att piratkopiera.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Connected

Allting hänger ihop och varje händelse skapar en reaktion. Som när mina barn vägrade sova häromnatten och vi låg och trängdes i sängen allihop och zappade på teven för att hitta någon sorts förströelse när vi ändå inte fick sova, och snubblade över den delvis självbiografiska dokumentären Connected. Som handlar just om hur allting hänger ihop och hur varje händelse skapar reaktioner.

Filmen är gjord av den amerikanska filmaren Tiffany Shlain och är en trevlig, lite flummig, feelgooddokumentär om… allt. Det genomgående temat är just kopplingen mellan allt, och det illustreras väl av det växlande perspektivet som å ena sidan är mycket globalt och allomfattande och å andra sidan djupt personligt. Det handlar om världen, om naturen, om Internet, om henne själv och om hennes far, hjärnkirurgen och författaren Leonard Shlain. Det är litegrann upp till tittaren att dra slutsater och själv avgöra vad man vill ta med sig av den här filmen.

Själv tar jag med mig den intressanta teorin att när människan uppfann skriftspråket så kopplade hon också om sin hjärna så att vänster hjärnhalva, som ägnar sig åt att sortera och bringa ordning i tillvaron, dominerande, vilket har präglat världen enda sedan dess. Det har lett till enorma framsteg men också skapat stora problem. Höger hjärnhalva ägnar sig mer åt mönster, och teorin är att frånvaron av höger hjärnhalva i världen gör att vi inte förstår hur allting hänger ihop, att varje händelse skapar en reaktion, därför att vänster hjärnhalva plockar isär grejer och tar sig an problemen isolerat. Tiffany Shlain hoppas att när vi kopplade ihop oss med varandra via Internet så började vi också koppla ihop hjärnhalvorna igen. Men hur och vad det ska vara bra för får ni ta reda på själva.

Se den.


Andra bloggar om: , , ,

Hamilton – i nationens intresse (spoiler alert!)

Om du har tänkt se filmen, vilket inte rekommenderas till någon, så ska du nog sluta läsa här för jag avser spoila skiten ur den. Inte för att den ändå bjuder på något som du inte kommer att kunna förutse, men du kanske vill behålla det tvivelaktiga nöjet att förutse händelseförloppet på egen hand.

Hamilton är alltså en film om Jan Guillous superspion Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Men den är inte baserad på någon av de tolv böcker som skrivits om honom (tretton, om man räknar in världens längsta epilog Hamlon) utan är istället ett hopkok av lite allt möjligt från böckerna samt en del eget som manusförfattarna har hittat på för att passa in med produktplaceringen. Hamilton själv spelas av Gunvald Larsson Mikael Persbrandt med samma spektrum av ansiktsuttryck som vi annars bara får se från Steven Segal.

Handlingen då? Det är lite oklart, kan man säga. Det börjar med att Hamilton slår sig i lag med ett gäng ryska vapensmugglare som chaufför (titta på lite fail compilation på Youtube så förstår ni varför ryssarna inte vill köra själva) där han jättediskret placerar en sändare eller någonting bland robotarna som de smugglar. När vapnen så ska säljas till några skäggmongon i Kaukasus upptäcker en av ryssarna sändaren och konfronterar Hamilton som diskret slår ihjäl honom med kombinationen elbow-facepalm-neckbreak som hans kiropraktor har lärt honom. Varken skäggmongona eller ryssarna hör såklart någonting. Sedan börjar de dö en efter en eftersom ett annat gäng ligger i bakhåll uppe i bergen. Hamilton tar skydd under en lastbil, något ingen av de erfarna vapensmugglarna eller gerillakrigarna tänker på. Bakhållet, ett amerikanskt elitgäng ledda av evil-Bono, kommer ner för att kontrollera att alla är döda, noterar att chauffören är borta, står och ser dumma ut ett tag utan att böja sig ner och titta under bilarna (att rulla in under en lastbil är tydligen ett briljant koncept som Hamilton har kommit på helt själv). Ja, sen cuttar han någon och springer iväg utan att de tidigare så pricksäkra elitsoldaterna kan göra något åt det.

Väl hemma i Sverige söker Hamilton upp den kvinna han fyra månader tidigare stuckit ifrån utan att berätta var han ska. Han berättar då för henne att han är underrättelseofficer och har varit borta på hemligt uppdrag, och hon tror på honom. För det är ju mycket troligare än att han är mytoman och bedrar sin fru. Men han hade ju sitt övertygande ansikte på sig. De knullar (viktigt!) och sen har hon jour på sjukhuset och Hamilton somnar medan han sitter och äter päron med kniv, som man gör. När hon kommer hem och väcker honom skär han halsen av henne av ren reflex och försöker sedan se ledsen ut ett tag utan att lyckas något vidare.

Samtidigt hamnar en svensk anställd av ett svenskt vapenföretag i trubbel i Somalia så Hamilton ska åka dit och frita honom tillsammans med en amerikansk privatarmé vid namn Sectragon. Ja, evil-Bono och hans posse. Hamilton får uttryckliga order att inte mellanlanda i Beirut och mellanlandar sedan i Beirut ändå, because fuck you. De fritar svensken, skjuter lite och får även med sig en amerikan som har förrått Sectragon. Hamilton får veta varför Sectragon ville ha ut jänkaren, kör lite av sitt kiropraktorskit igen och drar iväg med både svensk och jänkare. Evil-Bono blir mycket förgrymmad. De jagar varandra i olika miljöer medan manusförfattarna förtvivlat försöker knyta ihop storyn, och de där elitsoldaterna som inte missade ett skott i det där bakhållet i Kaukasus kan inte längre träffa ett skit.

Mot slutet av filmen har Hamilton och den palestinska agenten Mouna sprungit runt i en skog i Sverige. Mouna är skadad men evil-Bono tror att de är döda. Så Hamilton tänker att “aha, nu har jag en fördel så jag parkerar på den lediga parkeringen mitt framför entrén till hotellet där evil-Bono befinner sig och låter min skadade kompis Mouna sitta kvar i bilen utan att ens försöka gömma sig, för det är så man behåller överraskningsmomentet”. Seriöst, ska inte hemliga agenter vara typ… hemliga?

Eftersom evil-Bono är ärkeskurken här så är han lite bättre på att slåss än alla andra så Hamiltons vanliga kombinationer biter inte på honom. Men såklart avgår han med segern och kommer ut ur hotellfoajén lika glad/ledsen/arg/extatisk/trött/förälskad som vanligt, bara med lite fler blåmärken.

Ja, och motivet till allting var att Sectragon ville starta ett krig på Afrikas horn av oklar anledning, och för att göra det var de tvungna att sno vapen av vapensmugglare och sedan själva smuggla dem till Afrika för att därefter lära terrorgruppen al-Kebab hur man avfyrar dessa avancerade robotar så att de kan spränga en exilpolitiker i luften så att det önskade kriget äntligen kan utbryta. För krig på Afrikas horn är helt unheard of tidigare så det krävs minst sagt helt galna insatser för att få det att hända.

Mina värsta farhågor innan jag såg filmen var att Persbrandt skulle vara Gunvald, som vanligt. I efterhand tycker jag att det är synd att han inte var det för Gunvald kan åtminstone uttrycka en känsla; ilska. Och dessutom hade det givit filmen ett visst underhållningsvärde. Den här smörjan lämnar bara kvar en sorglig känsla av att jag just bevittnat ett monument över Jan Guillous fullständiga förfall.


Andra bloggar om: , , , , , ,