Skip to content

Nu får ni rasa utan mig

'angry mob' photo (c) 2009, . . - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det har nu gått sisådär en vecka sedan jag ruttnade på Twitter och stängde ner Tweetdeck. Det betyder, som säkert noterats, inte att jag har ragequitat och fimpat mitt konto ty rätt som det är dyker det upp en rad eller en retweet i mitt namn. Jag tittar in någon gång ibland från mobiltelefon, på morgonen eller kvällen eller både och. Men jag är inte där. Och vet ni? Det är skönt.

Jag vet inte om det är Twitter som gradvis har förändrats eller om det är jag som har tröttnat gradvis eller om det är en kombination av båda, men jag lessnade på rasandet och dreven så till den milda grad att det fick mig att må dåligt. Att se vanligtvis resonabla, intelligenta och balanserade människor förvandlas till en huvudlös, ilsken mobb på daglig basis, rättfärdigade och multiplicerade av varandras retweets, gjorde mig frustrerad och illa till mods. Notera att det här inte är en kritik och att det inte är riktat mot någon särskild, utan bara en reflektion. Och anledningen till att det fick mig att må dåligt är för att det blev en spegelbild. Jag var ju en del av det där själv. Jag satt ju själv och vräkte ur mig ilska och frustration, bekräftades av andra och bekräftade dem. Det som skulle fungera som pysventil byggde egentligen bara på en känsla av frustration och otillräcklighet, att aldrig hinna bearbeta informationen, aldrig hinna smälta den och göra något konstruktivt av den. Som att dricka ur en brandslang.

Andra får göra hur de vill förstås, men jag vill inte vara en del av det längre. Jag är trött på likriktningen. Internet är så stort och all världens kunskap och information finns ett par klick bort. Ändå finns det bara plats för ett ämne åt gången som alla ska tycka något om med en analys som är 140 tecken djup och död och begraven fem minuter senare. Vilket förstås inte hindrar att många är mästare på att sammanfatta saker i just 140 tecken med en skärpa som ibland är häpnadsväckande. Begränsningar är bra för kreativiteten.

På sätt och vis tror jag att det som gör Twitter så bra också är dess förbannelse. Snabbheten, det omedelbara. Twitter är fantastiskt när det gäller att snabbt sprida information. Men det är lika snabbt på att sprida desinformation. Tyvärr tror jag att den tekniska snabbheten krockar med människans inbyggda tävlingsinstinkt och prestigetörst; viljan att vara först i ett forum vars främsta egenskap är just snabbheten gör inte underverk för källkritik och eftertanke, om man säger så. Något Kjell Häglund skrev mycket bra om tidigare i år.

Kombinationen av dessa faktorer ger en värld där vi på något sätt är sammankopplade på ett nästan neurologiskt plan. Filmen Connected, som jag rekommenderade nyligen, resonerar lite kring det; att det teknologiska med Internet inte bara handlar om information, det handlar också om känslomässiga band mellan människor. Det är inte bara vänster hjärnhalva, det är höger också. Ingenstans är det så tydligt som på Twitter med sin omedelbara information. Ibland upplever jag att det går så fort att vi i princip bypassar vår egen hjärna – eller i vart fall de filter som den har för socialt beteende.

Det är här någonstans det blir intressant. För är det verkligen meningen att jag ska ha tillgång till andra människors ofiltrerade tankar? Är det ens önskvärt? Existerar inte filtren för vårt sociala uppfarande av en anledning; att vi inte fungerar som grupp om våra osorterade och färdiga tankar – vårt rådata – läcker? Jag tänker på de bevingade ord Isobel Hadley Kamptz en gång skrev, att på Internet vet jag inte var mina tankar slutar och andras tar vid. Det är vackert och det är sant, men med det kommer också ett ansvar. Kanske har vi en inlärningsperiod framför oss där vi faktiskt behöver lära oss var våra tankar slutar och andras tar vid, eller i vart fall när vi har tänkt en tanke såpass färdig att den är mogen att dela med sig av. Det är något för beteendevetare, psykologer och filosofer att fundera vidare på.

I samma veva som jag kände att jag fick nog publicerade Vem i helvete en post om den eviga diskussionen kring vad som är bäst; Twitter eller Facebook. Hans slutsats är att det inte går att jämföra eftersom de fyller olika funktion och behov. Jag håller med. Men svaret på frågan vilket av de två som är bäst blir för mig Google+. G+ kombinerar nämligen det bästa av två världar; möjligheten att följa vem man vill och därmed lära känna och diskutera med nya människor i den mån man vill (som Twitter) och möjlighet att begränsa vem som tar del av en viss postning (som Facebook). Seriösare än Facebook, lugnare än Twitter. Min upplevelse är att samtalen på G+ blir mer konstruktiva och respektfulla än på de andra två ställena. Jag vet inte varför, och säkert är det olika för alla, men det är min upplevelse.

Danni Efraim kommenterade klockrent på Vem i helvetes postning och förklarade att ”nackdelen är att inte alla politiker, kändisar och mediefolk hänger där. Fördelen är å andra sidan att inte alla politiker, kändisar och mediefolk hänger där”. Det sammanfattar det hela ganska bra. Det man ständigt får höra när G+ dras in i diskussionerna är att det inte händer något där. Jag håller inte med. Jag tycker det händer massor. Det som dock är gemensamt för de som förklarar hur dött det är på G+ är att man aldrig ser dem bidra med något själva.

Var och en blir salig på sitt vis och det som passar en är inte rätt för en annan. Det är därför valfrihet är så trevligt. Tills vidare håller jag mig i stort sett borta från Twitter och påträffas säkrast på G+. Jag mår bättre där.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Published inPiratSamhälleSociala medier

14 Comments

  1. Jag är själv inte aktiv på G+, men jag hoppas jag får hålla med dig ändå? :-)

  2. SBJ SBJ

    Som Agent K i MIB säger ”Individuals are smart. People are a dumb, panicky animal”

    Så fort människor blir del av en folkmassa, så upphör de vara intelligenta varelser, och blir en lättpåverkad pöbel med ett gemensamt intellektuellt utrymme som tenderar vara begränsat till en tanke åt gången.

    ”Bröd och skådespel” är lika aktuellt idag som det var i Rom 2000 år sedan.

  3. Jag har alltid tyckt att en av styrkorna med Twitter är att man själv kan välja precis vilka man omger sig med och på så sätt kan forma hur flödet ser ut. Det finns inga måsten i vilka man följer förutom de man själv ålägger sig. Å andra sidan gjorde jag själv en hårdrensning för ett tag sen och har sådan liten nät-närvaro nu att jag inte har koll alls på vad som snackas och rasas om. Ingen twitter, FB, G+, bara ett fåtal bloggar och… tja, mail. Typ så.

    Jag gillar tanken att kunna ta ett steg tillbaka emellanåt och se vad som verkligen är vad. Att internet har en tendens att klara sig utmärkt utan en är inte nödvändigtvis En Dålig Sak.

  4. SBJ: Jo det är ju så, och det är något med Twitter som gör att individerna blir en folkmassa både fort och ofta.

    Hanna: Jag vet att flera har sagt ungefär sådär, att det beror på vilka man följer. Men jag följer ju människor som jag tycker är intressanta, och de ÄR intressanta, var för sig.

  5. Väl formulerat och väl tänkt, som vanlig här. En vurpa tror jag dock att du gör när du slår dig ner på Google+: om den kombinerar det bästa av två världar så saknar den å andra sidan någonting ganska väsentligt: folk. Det är ju ingen där …

  6. [Comment ID #86324 Will Be Quoted Here]

    ”Det man ständigt får höra när G+ dras in i diskussionerna är att det inte händer något där. Jag håller inte med. Jag tycker det händer massor. Det som dock är gemensamt för de som förklarar hur dött det är på G+ är att man aldrig ser dem bidra med något själva.” ;)

  7. Folk drar folk, sägs det och i mina ögon har Google+ ingenting som är tillräckligt unikt för att locka mig från Fejjan. DÄR är jag däremot flitig.

    För att inte tala om bloggosfären, som verkar må ganska bra trots att hypen inte är lika påfallande längre. Jag är glad att du publicerar dig här!

  8. Du har naturligtvis helt rätt i att det viktigaste med sociala nätverk är människorna.

  9. steelneck steelneck

    Nu bajsar jag i din blogg. Alla som använder slutna och begränsade nätverk med centraliserad kontroll, är omoraliska personer som aktivt motarbetar det fria och öppna internet.

  10. Peter Andersson Peter Andersson

    Twitter – Where the internet tries too hard…

  11. Vet inte om du kommer ihåg det men vi har ett par gånger rykt ihop (på ett konstruktivt sätt)i en del internetrelaterade frågor. Den här gången måste jag säga att jag till hundra procent håller med dig (även om du kanske tycker det är pinsamt…)

    Trots meningsskillnader läser jag alltid med uppskattnig din blogg därför att den är välskriven och har en analytisk skärpa som annars ofta fattas även om jag ofta(st) inte håller med.

  12. Bengt: Jodå, dig kommer jag ihåg, även om det var länge sen och jag inte minns exakt _vad_ har varit oense om (nej, du behöver inte påminna mig heller). Konstruktiva meningsskiljaktigheter är uppskattade. Det tvingar en att vässa sina argument och ibland även (skwäck!) inse att man har fel.

    Så tack, både för berömmet och för tuggmotståndet. :)

  13. Jag vet knappt vad Twitter är, men det låter otäckt att mediet används till diskussioner där inläggen begränsas till 140 tecken. Jag kan ana att betoningen hamnar på retorik framför resonemang.

    Fast jag utläser också att ni twitterianer tycks ha en osund tävlingsinstinkt som leder till ”skriva först och tänka sen”. Mest därför att det bevisar att gammelmedia fortfarande sätter er dagordning.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: