Skip to content

Månad: december 2012

Comviq och jag har lärt oss lite olika saker av kioskägare

Jag är mycket förbryllad av Tele2Comviq:s reklamserie. Ni vet den med den karaktäristiske/karikatyriske ”turken på hörnet” med mustasch, tenniströja och ölmage som alltid slutar med ”8275 kioskägare har lärt oss om låga priser” (eller något sådant). Låt oss fundera en stund över exakt vad det är Tele2Comviq försöker säga med reklamen. Vad är det egentligen de har lärt sig?

För till att börja med; ”turken på hörnet” är inte billig. Tvärtom. Närlivs och kiosker vet att ta betalt, med råge. Så redan där faller liksom budskapet. Men det blir bättre.

I en film lurar kioskägaren på polisen Krister en frys och en förpackning tvål för fixa hans kärleksliv. Que? I en annan kommer kioskägaren på att det där med personlig tränare verkar lukrativt; tjejen som handlar av honom tar ju femhundra spänn i timmen för ”PT”, så han bestämmer sig för att erbjuda tjänsten själv för 199:-. Vad är budskapet här, Tele2Comviq? Billigt, ja, men man får ju liksom vad man betalar för.

Jag tror mig vara någorlunda normalbegåvad, men jag förstår verkligen inte budskapet och obegripliga budskap retar mig. Så antingen överanalyserar jag det hela, eller så är kampanjen lite för smart, sådär så att bara andra i reklambranschen förstår den. Oavsett vilket så fungerar den inte på mig.

Edit: Comviq skulle det tydligen vara, inte Tele2. Tele2 är bolaget som i sin reklam inte kan skilja på cheap och sheep. Också mycket förtroendeingivande.


Andra bloggar om: ,

0317800771

Blir uppringd från 0317800771 när jag är och handlar, varpå följande samtal utspelar sig:

”Hej jag heter XX och ringer från Energibolaget eller nåt annat ointressant. Jag söker Johnny Olsson.”
”Ja det är jag det, men jag har int…”
”Jag ringer för att läsa innantill för dig ur ett säljmanus och det helt utan skiljetecken för att du inte ska få en chans att avspisa mig och till slut blir tvungen att köpa vad det nu är för skit jag kränger för att få mig att hålla käf…”
”Fast vet du, jag har faktiskt inte tid att prata med dig just nu.”
”*klick*”

Jag antar att vanligt folkvett inte ingår i telemarketingutbildningen.


Andra bloggar om: , , ,

Frånvaro

När folk råkar ha lite bloggpaus brukar de återkomma efter ett tag och berätta om hur flera av deras läsare har mailat oroligt och undrat om det har hänt nåt. Nu har jag varit tyst i ett par veckor och inte fått ett enda sådant mail, så jag tänkte bara skriva och fråga hur det är med er. Har det hänt något? Mår ni bra?


Andra bloggar om:

Lycklig som en Säpo-chef i en FRA-shop

I dagarna återinvigdes FRA-shoppen. Den som stängdes som en kompromiss för att få motvallskärringar inom Alliansen att gå med på att införa Svarta Rum 2.0. Nu var ju FRA-shoppen förvisso lika ”stängd” som en nattöppen mack; man kan inte gå in och plocka ihop sina varor men det går fortfarande att beställa dem i luckan, men återinvigningen förseglar på något sätt sveket. Att Socialdemokraterna, som röstade nej till FRA-lagen och gjorde ett nummer av att den skulle rivas upp de tog makten, röstade ja till förändringarna tog effektivt udden av eventuella överlevande liberala motståndsfickor inom Alliansen.

Den nye Säpo-chefen Anders Thornberg är alldeles till sig i byxorna över detta. Det berättar han i en tämligen märklig artikel i Sydsvenskan. Märklig, såtillvida att artikeln känns så tillrättalagd att den kan misstänkas vara ett beställningsjobb. Säpo-chefen får lägga ut texten om hur farlig världen är och hur viktigt det är att Säpo med flera får rota omkring obehindrat i våra privatliv för att kunna skydda oss. Ja, han säger förstås inte riktigt så, men han bryr sig inte heller om att rapa några förrädiska floskler om vikten av ”balans” mellan integritet och säkerhet. Vilket på sätt och vis känns uppfriskande; som Säpo-chef är det helt i sin ordning att han vill ha så kraftfulla verktyg som möjligt att arbeta med. Den där ”balansen” mellan olika intressen och värden är lagstiftarens uppgift att upprätthålla.

Inte en enda kritisk fråga ställs i artikeln. Det enda som ens skulle kunna vara det är ”är terrorhoten verkligen så allvarliga?” men det är i själva verket ett upplägg där Thornberg får lägga ut texten om lägets allvar:

Vi har haft ett terrorattentat här. Alla länder har inte haft det. Det talar för sig själv.

Säpo-chef Thornberg kanske skulle ta en grundkurs i statistik? Ett enstaka fall talar inte för någonting överhuvudtaget.

Och när Thornberg själv inte drar på tillräckligt fyller artikelförfattaren helt apropå på med:

Enligt brittiska UD är Sverige ett av Europas tio farligaste länder att åka till för en turist.

Helt ärligt. Om Sverige är ett av Europas tio farligaste länder att åka till som turist, då kan inte Europa vara så jävla farligt. Vad fan är det vi är så rädda för!?

Apropå journalistiskt haveri; när FRA-lagen skulle klubbas igenom var Annie Lööf en av de motståndare som in i det sista gjorde ett nummer av att hon skulle rösta emot. Tillsammans med sin partikamrat Fredrick Federley röstade hon till slut ja, efter att ha fått igenom några förbättringar och i hållit ett tal där hon citerade Benjamin Franklins bevingade ord om vad folk som ger upp frihet för säkerhet förtjänar och kommer att få, ett riksdagsögonblick som jag faktiskt håller som minst lika pinsamt som när Sverigedemokraternas Margareta Sandstedt påstod att fyrahundratusen euro motsvarar fyrtiotusen miljarder kronor. Men har någon redaktion satt en reporter på att följa upp med Lööf och Federley om de fortfarande är nöjda med sina kompromisser, om de fortfarande anser att de vann, eller om de känner sig svikna?

Under processen fram till omröstning sattes Annie Lööf under hård press, inte minst av sin egen partiledare Maud Olofsson, något som vi också har kunnat läsa ett och annat kräkmedel om. Nu är Lööf själv partiledare. Har någon redaktion satt en reporter på att kontakta partiledare Lööf och fråga hur hon själv ställt sig till omröstningen, hur hon själv uppmanat sina partikamrater i riksdagen att rösta och hur hon själv hanterar eventuella bråkstakar?

Lagstiftare, tjänstemän, företagsledare, fackpampar och media kliar varandras ryggar, och sedan kliar de sig unisont i huvudet över Sverigedemokraternas växande opinionssiffror. Jag tror faktiskt inte att man till fullo förstår misstron mot etablissemanget, mot det som utifrån sett ser ut som en korrumperad elit, en nyadel som högaktningsfullt skiter i ”vanligt folk”. Det faktiskt inte ett dugg svårt att förstå varför ett parti som erbjuder en syndabock och en lösning vinner sympatier. Det har liksom hänt förut…


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?