Skip to content

Månad: februari 2013

Svar till Emil Isberg

Den gode Emil Isberg kommenterade min förra bloggpost, med både ros och ris. Jag hade inte tid att svara på den kommentaren utförligt imorse, och sedan har jag gått och grunnat lite på det och till slut bestämde jag mig för att utveckla det till en ny bloggpost.

Jag håller inte med dig om att Piratpartiet måste släppa upphovsrätten eller frågan om kulturdelning, men jag håller absolut med dig om att vi bör utveckla vår politik kring rättsamhället och -systemet.

Jag var antagligen otydligt och ber om ursäkt för det. Jag menar naturligtvis inte att Piratpartiet bör släppa upphovsrätten eller kulturdelningsfrågan på det stora hela. Absolut inte. Jag menade snarare att man, i den uppkomna situationen, borde fokusera på att få igång en bredare diskussion kring rättssäkerhet, upplysa allmänheten om hur civilmål går till och på vilket sätt det kan slå snett. Utifrån det kan man då också öka förståelsen för att det är irrelevant att vara oskyldig om man blir stämd av en part som är absurt mycket starkare ekonomiskt, varför Ipred i stort sett kan fungera som statligt sanktionerad utpressning, och så vidare. När ett politiskt parti inte vill föra sin talan i rätten hajar förhoppningsvis folk till och undrar varför, och då finns det också utrymme att förklara det och öka förståelsen för hur saker och ting fungerar. Ungefär så.

Gällande att sänka tonläget så är det väl ingen egentlig skillnad mellan bloggare som upplevs som representanter för Piratpartiet och andra representanter? Vissa av Piratpartiets representanter överdriver helt enkelt i sitt argumenterande. Överdrivna utspel var också vad Ung Pirats valutvärdering kom fram till har påverkat valutgången. Piratpartiet måste bli bättre på att få fokus även utan att ropa varg, och det gäller naturligtvis även internt i organisationen. Vi behöver på ett bättre sätt utbilda våra representanter för att undvika missförstånd bland väljarna. Men det är en process som ledningen till viss del redan har påbörjat. Vi är fortfarande till väldigt stor del okunniga lekmän. Vi debatterar ofta på det sätt som andra gör istället för att vara mer saklig, trots att vi ofta har bättre faktaunderlag. Piratpartiet har flera gånger kritiserat användandet av känslobegrepp som terrorism och barnporr eftersom man genom sådan argumentation glömmer bort medborgarnas integritet och individens intressen. Och då är det lätt att också använda oss av tvetydig statistik, eftersom det fungerar att få uppmärksamhet.

Först och främst: Jo, jag anser att det är skillnad på bloggare som upplevs som representanter och andra representanter. Eller snarare så här: Jag anser att det är skillnad på vad som uttrycks på en blogg driven av en privatperson, pressmeddelanden som skickas ut officiellt av ett parti, offentliga uttalanden som görs av till exempel partiledare, debattartiklar som undertecknas av partirepresentanter, etcetera. Var sak har sin plats. På min egen blogg kan jag ta mig större friheter därför att jag har en någorlunda stabil läsekrets som känner igen stilistiken. Därför kan jag raljera, svära, ironisera med mera på ett sätt som jag inte skulle göra i en debattartikel jag ville ha publicerad. Därför att den artikeln kommer att läsas av folk som inte har en aning om hur jag brukar uttrycka mig och därför är risken stor att ironi misstas för idioti. Till exempel. Och en debattartikel är ändå undertecknad av en, eller flera, personer som försöker bilda opinion, ofta genom att provocera lite lagom. Pressmeddelanden och officiella kommunikéer från partiet bör, anser jag, vara ännu torrare och helst fria från övertoner eller personlig prägel. Jag är inget PR-geni och jag kan mycket väl ha fel, men jag tycker som jag nämnde att Anna Troberg klarar den balansgången bra. Den egna bloggen är, trots att hon är partiledare och naturligtvis måste ta med det i beräkningarna, hyfsat personlig. Där kan hon ta ut svängarna lite mer än vad hon gör när hon uttalar sig i andra medier i egenskap av partiledare. Det är i alla fall min tolkning av saken.

Jag är lite osäker på det här med Ung Pirats analys. Kom analysen fram till att medborgarna tenderade att rösta på ”överdrivna uttalanden” generellt, eller är det en analys av de som valde att rösta på Piratpartiet? Hur som helst tror jag att det är ganska sant. Ett av problemen med vårt demokratiska system och vår mediakultur är att lugnt resonerande inte når igenom bruset. När man blir intervjuad måste man svara i slagord och ju färre tillfällen man får att uttala sig desto slagkraftigare måste man också vara. Fredrik Reinfeldt kan till exempel unna sig att vara betydligt lugnare och resonerande i intervjuer än Jonas Sjöstedt. Men, ju hårdare man uttrycker sig desto större blir också kraven på att ha rätt! Hela tiden, varje gång. Annars blir man sedd som dramaqueen, foliehatt eller bara gapig och okunnig. Även om man i själva verket har ett bra faktaunderlag.

Lite grann beror det dock också på vad man vill uppnå. Vill man vinna röster för att få mandat i riksdagen så görs det uppenbarligen bäst genom att skruva upp tonläget, skrämma folk, hota med Armageddon om ”de andra” vinner, och gärna muta folk med deras egna pengar i form av utlovade avdrag/bidrag. Vill man vinna mandat bör man gå på lågt hängande frukt, och i så fall, by all means; skit i att ens förklara varför kulturdelningsfrågan är betydligt större och viktigare än vem som får betaaalt. Kör hårt på ”gratis är gott”. Det finns trots allt massor av folk därute som inte har några högre ideal än att det är just därför de vill fildela.

Vill man däremot förändra världen så behöver man få med sig opinionsbildare. Man behöver få en opinion och en djupare förståelse för den egna ideologin så att även andra makthavare (övriga politiska partier, företagsledare, redaktörer, etcetera) tar till sig det och så sakteliga börjar tänka och agera annorlunda. Det är naturligtvis ett mycket långsiktigt och tålamodskrävande arbete, men det är just för att åstadkomma dylikt som jag efterlyser en sänkning av tonen. Jag tror inte att man får med sig opinionsbildare genom att skrika åt dem. Jag tror att man får det genom att samtala, genom att vara mer inlyssnande och resonerande.

För att vinna mandat behöver man vinna gehör hos pöbeln, om uttrycket ursäktas. (Det här är ju en personlig blogg och jag kan tillåta mig att raljera, enligt tidigare resonemang.) För att förändra världen behöver man vinna gehör hos intellektuella. Jag tror att det behövs en tvåfrontsstrategi som kan jobba mot båda målen parallellt. En strategi som fokuserar på att förenklat och snabbt förklara det mest nödvändiga, och en som fördjupat och långsiktigt förklarar varför alla dessa principer man vill försvara är viktiga, varför kultur är viktigt, och så vidare. Hur det ska gå till har jag ingen aning om.

Sedan tycker jag att stycket om nyhetssläppet borde undvikits. Den tillför inget till inlägget.

Håller helt med. Det var en reflektion som dök upp medan jag skrev och därför kom den med. Jag står fast vid min poäng i det, men det var onödigt att klämma in där och då. Pardon.


Andra bloggar om: ,

Hydra Bay och fem cent om Piratpartiets beslut

Rättighetsalliansens tidsfrist löper ut idag. Idag var sista dagen för Piratpartiet att lämna besked huruvida man ämnade fortsätta tillhandahålla nätjuice åt Pirate Bay, eller klippa linan och slippa bli stämda. Beskedet kom i ett pressmeddelande klockan 09:00 och meddelade att Piratpartiet i Sverige inte längre levererar internetaccess till The Pirate Bay. Det gör istället Piratpartiet Norge samt Pirates de Catalunya; katalanska Piratpartiet, Spanien. Och voilà, så har vi en hydra. Hugg av ett huvud och två nya ploppar upp. Lämpligt nog heter Pirate Bay nu också Hydra Bay.

Svensk media rapporterar det såklart som att Piratpartiet vikt sig, och det är både felaktigt och beklagligt. Läser man pressmeddelandet, vilket man kan undra om svensk media har gjort, så framgår där att TPB förekom Piratpartiets beslut och flyttade självmant. Stora delar av svensk media ägs för övrigt av Bonnierkoncernen, som också äger stora delar av underhållningsindustrin i Sverige, men rapporteringen i ämnet är förstås helt opartisk.

The Net interprets censorship as damage and routes around it. - John Gilmore

Personligen tycker jag att utfallet blev det bästa möjliga. Genom att förekomma beslutet har The Pirate Bay försäkrat sig om att finnas tillgängliga och samtidigt besparat Piratpartiets ledning att välja mellan pest eller kolera. Att man nu matas med nät från två olika håll är också en tydlig signal; varje försök att få sidan att försvinna gör den starkare.

Jag skrev tidigare att jag skulle respektera vilket beslut som än togs, och det står jag fast vid. Jag tycker det är beklämmande att en del nu är förbannade på styrelsen för att dess ledamöter inte vill skuldsätta sig för resten av sina liv bara för att bli martyrer. Det är alltid lättare när det inte är ens eget hals i snaran, antar jag. Man kan inte kräva den sortens uppoffringar. Och nu var det som sagt inte styrelsen som tog beslutet. Det gjorde (formellt) The Pirate Bay.

En sak som dock bekymrar mig är avslutningen på pressmeddelandet där Piratpartiet säger sig vilja pröva om Rättighetsalliansen ägnar sig åt ”olaga tvång”. Jag är högst tveksam till att det är en god taktik. Det fanns en skrivelse även i Piratpartiets valmanifest inför Riksdagsvalet 2010 som gick ut på att den som anmäler själv ska kunna bli anmäld för att otillbörligen utnyttja lagen. Jag förstår att man vill åt ”okynnesanmälningar” och jag förstår att man gärna vill låta motståndaren smaka på sin egen medicin, men den typen av double jeopardy riskerar ju att slå till på precis samma sätt som vi kritiserar civilrätten för att göra. Nämligen att bygga in en risk i att anmäla någon som man anser kränker ens rättigheter. Två fel blir helt enkelt inte ett rätt.

Därtill önskar jag mig två saker av Piratpartiet:

  1. Släpp fildelningen. Släpp upphovsrätten. Se till att den här debatten handlar om rättssäkerhet. Styr in diskussionen på hur civilmål fungerar och hur det skiljer sig från brottsmål. Förklara hur civilrätten är utformad och varför det blir ett uppenbart problem när de två parterna är så abnormt ekonomiskt ojämlika som alltid är fallet när upphovsrättsindustrin stämmer någon. Då kommer folk kanske att förstå varför Ipred är ett problem, varför breven med hot om stämning i praktiken fungerar som utpressning och varför det är irrelevant att vara oskyldig när insatsen är så hög.
  2. Sänk tonläget. Det är en sak att bloggare (som jag) raljerar om ”upphovsrättsmaffian”, ”hotbrev”, ”skräckvälde”, med mera. Eventuellt kan man ibland tillåta sig att slänga sig med dylika uttryck i en debattartikel om det görs med lite finess och fingertoppskänsla (något Anna Troberg har gott om). Däremot anser jag att officiella kommunikéer från partiet ska vara sakliga på gränsen till knastertorra. När ovan nämnda glåpord kommer via officiella kanaler ger det ett oseriöst och hysteriskt intryck. För att åstadkomma en förändring på sikt måste man få fler politiska partier och tyckare att omfamna sina frågor. Det åstadkommer man med dialog och tålmodigt förklarande, inte genom att skrika. Det är frustrerande, men det är bara att gå till sig själv och fundera vem man är mest benägen att tro på: Den lugnt sakliga, rent av tråkiga, politiskt korrekta nyhetsuppläsaren, eller trashanken på hörnet som vrålar osammanhängande om rymdödlor och chemtrails.

Jag har många gånger hört Piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström säga att politik är en publiksport. Det är sant. Det är också därför viktigt att uppträda sportsligt, även när motståndarna inte gör det och domaren har hasch i pipan. Men politik är också en uthållighetssport. Därför är det viktigt att inte köra slut på sig själv, att hålla huvudet kallt och spela after resurserna. (Undrar om inte ett av Piratpartiets problem är att det till så stor del består av sporthatare som inte har en aning om vad jag snackar om…)

Jag har också snappat upp att det ska ha funnits en plan på när och hur nyheten skulle släppas. Jag vet inte om det stämmer, men i så fall sprack det. Jag tycker att det är lite gulligt naivt att Piratpartiet som lever och andas Internet tycks tro att det går att hålla locket på och bestämma själv hur nyheter ska släppas. Ingen kontrollerar Internet. Inte ens Piratpartiet. Det går inte att hålla på saker. Transparens är teh shit. Är det inte det vi brukar predika i vår ringhörna? Och brukade vi inte likna att leda Piratpartiet med att valla katter? Jag förstår att man vill göra en stor splash, jag har själv varit med och försökt planera sådant, men för att åstadkomma stor splash måste man vara stor sten, eller åtminstone en stor hand som kan kasta allt grus samtidigt. Styrkan i piratrörelsen har alltid varit dess flexibilitet, variation och spontanitet. Då får man också försöka utnyttja det på bästa sätt. Jag tror inte att det går att plötsligt tygla alla dessa viljor när det passar, även om det vore praktiskt.

Så för att sammanfatta. Internet har återigen kringgått en skada. Hydra Bay lever. Piratpartiet har fått en boll att spela. Spela den väl.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant?

Konversationerna man har med sina barn

”Jag vill lyssna på ’Don’t download this song’.”
”Inte nu.”
”Nu ville jag det.”
”Det tror jag säkert, men nu får du inte det.”
”Det är jag som bestämmer över dig!”
”Det är INTE du som bestämmer över mig!”
”Jo det är jag som bestämmer över dig!”
”Det är INTE du som… och kan du sluta stoppa knivar i skrivaren?”
”Man måste det.”
”Det måste man faktiskt inte alls.”
”Jo. Jag vill välja en låt på Grooveshark.”

Och sådär håller det på.


Andra bloggar om:

Rättighetsalliansen skickar hotbrev och nya medlemmar till Piratpartiet

'Cruise Days Blue Port - Fuck U Montage - Sieger der Herzen' photo (c) 2012, Rasande  Tyskar - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det finns ett klassiskt, bittert skämt baserat på positivitetsklyschor som lyder ungefär så här: ’Le och var glad, ty det kunde ha varit värre.’ Och jag log och var glad, och det blev värre.

Under många år har jag ägnat massor av tid och energi åt att lära om, läsa om, fundera på och upplysa om varför det är viktigt med principer som brevhemlighet, informationsfrihet etcetera, och hur dessa principer hela tiden sätts på undantag. Hur vi befinner oss på ett slutande plan där övervakningen ökar och där vanliga människors integritet alltid väger mindre än statlig övervakningsiver och föråldrade mellanhänders girighet.

På senare tid har jag dock släppt den debatten till stor del. Dels för att jag inte orkar skrika mig hes längre; man blir till slut trött på att höra sig själv upprepa samma argument. Man börjar uppfatta sig själv som en rättshaverist. Men dels också för att jag någonstans resignerade, accepterade tingens ordning, rationaliserade och intalade mig att det inte är så illa. Att det kunde vara värre. Jag log och var glad.

Och det blev värre.

Nu har upphovsrättsmaffian Rättighetsalliansen skickat hotbrev till Piratpartiet. Orsaken är att Piratpartiet sedan en tid tillbaka levererar nätjuice till The Pirate Bay. Man hotar med rättsliga följder om inte partiet klipper kablarna. Det faktum att det inte är olagligt för Piratpartiet att tillhandahålla bandbredd åt The Pirate Bay spelar mindre roll. Kunde The Pirate Bay fällas för medhjälp till upphovsrättsintrång och Peter Sunde för medhjälp till medhjälp så kan Piratpartiet fällas för medhjälp till medhjälp till medhjälp. Jag säger inte att det nödvändigtvis slutar så, men det är en risk som de inblandade måste ta i beaktande. Att ha följt TPB-rättegångarna på första parkett och sedan själva ställas inför hot om stämning… Jag tror inte att någon av de som måste besluta sig för om de ska låta det gå till domstol eller inte känner sig förvissade om att få sin sak prövad på ett ärligt och rättvist sätt. Har man en gång sett en riggad spelplan måste man räkna med att den kan vara det igen. För sakens skull hoppas jag att Piratpartiet står på sig och kör det hela in i kaklet, och för de människor i organisationer vars nackar det faktiskt slutligen handlar om hoppas jag att de retirerar och räddar sig själva. Det är lätt att vara modig och principfast i teorin, men när det kommer till praktik och motståndaren bestämmer reglerna… Oavsett vilket beslut som tas kommer jag att förstå och respektera det.

Under andra världskriget stoppade svenska staten distributionen av kommunistiska tidningar. Trots pressfriheten. Man gjorde det genom att istället förbjuda järnvägen att distribuera dem. Så när upphovsrättsmaffian nu ger sig på den som levererar bandbredd så är det inte en ny strategi. Men den är fortfarande lika ful och lika avskyvärd.

Jag slås också över vad hotbrevet säger om läget. Inte dess innehåll, utan det blotta faktum att en organisation väljer att skicka hotbrev till ett legitimt och registrerat parti i Sverige 2013, ett parti som dessutom innehar två platser i Europaparlamentet. Hur ser Rättighetsalliansens verklighet ut? Är de så övertygade om att de kommer att vinna? Upplever de Piratpartiet så marginaliserade? Anser de att de redan har vunnit slaget och att det enda som kvarstår är att städa upp slagfältet genom att rida ner små utspridda grupper av fotsoldater med högafflar? Jag har ingen aning, men känslan är ju att Rättighetsalliansen antingen är mycket säkra på sin sak, eller mycket korkade. Att angripa ett politiskt parti borde vara en PR-mässig katastrof. Men… med tanke på hur uppenbart etablerade partier valt sida och glatt driver igenom lagar på beställning från upphovsrättsindustrin såväl som från USA, och med tanke på hur ointresserat etablerade medier är att berätta om precis det, så kanske det inte är en PR-mässig katastrof alls. Det kanske inte ens blir krusningar på ytan.

Därför måste vi andra väsnas. Det håller inte att le och vara glad och tänka att det kunde ha varit värre. För då blir det värre. Vi har alla ett ansvar att upplysa både oss själva och varandra. Vad har yttrandefrihet för värde om vi ändå inte använder den?

Så från och med nu är jag återigen öppet ansluten till Piratpartiet. Because fuck you! Fuck you and the horse you rode in on!

Det betyder inte att jag kliver tillbaka in i en aktiv roll. Jag avser tills vidare vara en passiv medlem och ingenting jag gör eller säger är å Piratpartiets vägnar, men jag är medlem och skyltar med det. För, precis som Deeped skriver, det räcker inte att bara tycka. Det handlar om att välja sida. Att markera. Jag säger inte att man antingen är med oss eller mot oss, den sortens skitretorik kan Dubya få hålla sig med själv (han hade ju bomber att backa upp det med också, sådant underlättar), men från Rättighetsalliansens perspektiv kan frånvaron av protester uppfattas som ett tyst medgivande. De ger sig på ett legitimt politiskt parti i Sverige 2013 för att de tror att ingen bryr sig. Låt oss visa att de har gjort en missbedömning.


Andra bloggar om: , , , intressant!

Vi har flötat, tita i paperskårjen

Efter gott om strul, mycket magont och många sömnlösa nätter blev så flytten av. Så istället för en övermöblerad trea har vi nu installerat oss i en 5:a+. Pluset för att lägenheten innehåller en skrubb som är stor nog att fungera som datorrum åt mig. Två våningar, två balkonger, två badrum och egen uteplats gör inte heller ont. Ont gör det möjligen när räkningarna dimper ner, men för stunden: WIIIII!

Möblemanget förflyttades tämligen smärtfritt med hjälp av svärfar och ett par av mina kollegor under onsdagen. Igår var jag däremot helt ledbruten. Ena knät vill liksom inte vara med riktigt, vilket är opraktiskt i en etagelägenhet. Ryggen känns som jag deltog i Super Bowl och armarna är stumma, vill liksom inte mer. Nacken däremot, som varit helt åt helvete senaste tiden, känns faktiskt något bättre. Vilket fortfarande är en bit från bra, men ändå. Jag vet inte om det är alla andra smärtor som distraherar, eller om någon spänning faktiskt släppte i ren chock av fysisk aktivitet.

Huvudet var också helt borta igår. Sambo och jag hade stora planer om allt vi skulle hinna med, vilket bland annat innefattade att åka iväg och inhandla ett par grejer som behövdes. Så vi packade in minstingen i bilen och drog iväg till Kungens Kurva för ett par stopp och sedan stannade vi på Hornbach på hemvägen. Och väl därinne stannade vi upp, tittade på varandra och sa unisont (och ganska släpigt): ”Vet du vad vi skulle ha här?” Kombinationen slit och släp tillsammans med att försöka hålla reda på vad som ska var och den propp av stress som antagligen släppte när väl de sista bitarna föll på plats klubbade nog oss båda hårdare än vad vi fattade.

Så jag är rejält trött nu. Men jag har precis monterat ihop mitt datorbord och satt upp min dator i mitt lilla kontor och för första gången på ett par månader surfar jag på stor skärm och med en dator som orkar mer än att hosta fram en websida. Jag älskar min netbook, som skrivverktyg och tillfällig surfmaskin på resa. Som primärdator är den hopplös. Så även om jag inte ids rapa ur mig något mer än något slags stream of consciousness, vilket knappast är något att blogga hem om eftersom jag bara är barely conscious, så är det så trevligt att ha ett eget litet rum med en stor skärm i en stor lägenhet, att jag helt enkelt kände mig nödgad att berätta om det.

Min nätvaro kommer förmodligen att öka vad det lider. Vi har ju bara ”det sista” kvar att flytta och fixa. Ja, ni vet. Det där sista…

Vart har vi flyttat, frågar ni? Å, inte så långt. Vi bor kvar i Södertälje. I samma förening. I samma hus faktiskt. Vi gillar egentligen inte förändring.


Andra bloggar om:

#sakersomärlika

'Twitter' photo (c) 2011, Andreas Eldh - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/När jag var i tonåren fick morsan plötsligt för sig att hon skulle följa Glamour. Ni vet, den där evighetssåpan vars skådespeleri och ljussättning får porrfilm att framstå som mästerligt. Varför vet jag inte men så var det. Och av någon anledning, förmodligen för att avsnitten ofta sändes ganska lagom till jag hade kommit hem från plugget och hällt upp en kopp kaffe, så kom det sig att jag ofta såg skräpet ihop med henne. Vi hånade programmet för att det var så dåligt, men likväl tittade vi.

Med tiden insåg vi att man inte behövde följa det för att hänga med. Det räckte med att se ett avsnitt varannan vecka eller så. Gjorde man längre uppehåll behövde man kanske två-tre avsnitt på sig för att komma in i det igen, men mer än så händer det faktiskt inte. Det är samma människor tillhörande samma familjer i samma statiska miljöer. Det är modehuset Forrester och modehuset Spectra och ytterligare ett par person av vikt som är ingifta i och/eller arbetar för någon av familjerna. De är lite finare än alla andra för de jobbar med mode. Alla turas om att ha ihop det med alla och gå bakom ryggen på varandra, vår- och höstkollektioner presenteras, folk står på allvar och bråkar i ett rum i veckor, barn blir till, försvinner, återkommer som vuxna och hoppar in i förhållandekarusellen, fler kollektioner presenteras, grälet i rummet fortgår alltjämt. Tidslinjen är helt keff. Ibland byts en skådespelare ut och man blir lite förvirrad ett tag för även om namnet och karaktären är rätt så tar det ett tag att vänja sig vid det nya ansiktet.

Efter att i stort sett ha lämnat Twitter för ett tag sedan har jag gradvis smygit tillbaka in igen och den senaste veckan kan man inte ens med bästa välvilja låtsas att jag inte är aktiv längre. Och efter en knapp vecka som någorlunda deltagande insåg jag att Twitter är ganska mycket som Glamour. Man behöver inte följa det. Man kan hoppa in när som helst igen och hänga med i handlingen. Människorna är desamma som förr och de är lite finare än alla andra. Alla har ihop det med alla i form av åsiktsallianser, men i grunden tillhör man antingen huset Spectra, som får symbolisera vänstern på grund av matriarken Sally Spectras röda hår och eldiga sinne, eller huset Forrester. Någon gång händer det att man gifter sig över gränserna men det är inte populärt. Det finns såklart andra också, men liksom Glamour bara utspelar sig i två hus trots hela Los Angeles kulturpluralism är även twittereliten (fast det får man inte kalla den) märkligt homogen, och de där andra är ändå bara viktiga om de på något sätt påverkar huvudkaraktärernas liv eller rent av släppas in i värmen. Lite nu och då händer det att Forresters har en inneboende i poolhuset.

Ibland får folk barn och det är gulligt ett tag. Sedan försvinner barnet tills det är en nästan-vuxen och hoppar in karusellen. Ibland byter någon avatar och då blir man förvirrad ett tag, för även om namnet och karaktären stämmer tar det tid att vänja sig vid det nya ansiktet. Och i likhet med Glamour är det heller inget konstigt om ett gräl som påbörjades när man tittade in förra gången för ett par veckor sedan fortfarande pågår när man tittar in igen.

Det är Twitter för er. Ett Glamour med lite bättre ljussättning och lite mer levande karaktärer. Och samtidigt är det svårt att inte titta. För även om man sitter i soffan och skakar på huvudet åt hur förutsägbart det är ibland och hur saker upprepar sig så är det svårt att hålla sig borta. I lagom doser är det underhållande att följa rasandet och intrigerna. Men man får akta sig så det inte blir för mycket, ty Twitter är också lite som gräddtårta; det är gott men äter man för mycket på en gång står det en ganska snart upp i halsen.


Andra bloggar om: ,

Kopiera, decentralisera och bevara kulturarvet

'CEDRHAB, Timbuktu' photo (c) 2005, upyernoz - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Minns Alexandria!
I biblioteket i Alexandria fanns den antika världens överlägset största samling av skriftrullar. På order av kung Ptolemaios kopierades i stort sett alla skrifter som passerade Alexandrias hamn (och ibland var det säkert kopian och inte originalet som återlämnades), och därför kan man med fog hävda att i stort sett all tillgänglig nedtecknad kunskap fanns samlad i Alexandria. Biblioteket var inte bara en samling skrifter, det var också en plats för studier, forskning och författande. Kanske borde man rent av kalla det för universitetet i Alexandria, snarare än biblioteket.

Historiker är inte helt säkra på vad som hände med biblioteket. Man vet att den romerske kejsaren Julius Caesar invaderade staden år 47 f.Kr och att hamnen då stacks i brand. Källor talar om att sjuttiotusen skriftsrullar gick förlorade i branden, men det rör sig antagligen inte om huvudbiblioteket utan om ett magasin. Icke desto mindre; sjuttiotusen skriftrullar under antiken, det är inte kattskit. Troligen gick biblioteket i Alexandria under i omgångar; branden 47, att världens nav förflyttades bort från Mesopotamien, inbördeskrig, bristande underhåll och det faktum att papyrus har en begränsad hållbarhet, var sannolikt alla faktorer till att biblioteket i Alexandria förlorade sin glans innan en annan romersk kejsare, den kristne Theodosius, beordrade att bränna ned alla hedniska byggnader i slutet av 300-talet.

Minns Mayas skrifter!
När spanjorerna koloniserade mellanamerika utsåg de Diego de Landa till biskop av Yucatanhalvön i nuvarande Mexiko. de Landa visade stort intresse för Mayas språk och kultur och längs vägen vann han folkets förtroende så till den milda grad att de 1562 visade honom en (förmodat hemlig) samling heliga skrifter nedtecknade på hjorthudar. Det är oklart hur stor samlingen var, men enligt de Landas egna loggböcker rörde det sig om ”ett stort antal böcker och, eftersom de enbart innehöll vidskeplighet och lögner om djävulen, brände vi hela klabbet.” Ja, de Landa skrev nog inte ”klabbet” men det var i alla fall innebörden. Idag vet vi att Maya inte bara var vidskepliga vildar utan en högstående kultur som besatt en hel del kunskap. Till exempel var de duktiga astronomer och matematiker, vilket bland annat manifesterade sig i en kalender med förbluffande exakthet. Att de Landa kunde avgöra att skrifterna bara innehöll vidskeplighet och lögner om djävulen betyder att han måste ha varit både en teolog av rang och ett lingvistiskt geni eftersom man än idag bara har lyckats avkoda 75% av de kvarvarande mayaskrifterna. Antingen det, eller så har vi ingen aning om vad han faktiskt brände upp.

Minns Timbuktu!
I Sydsahara finns ett av UNESCO:s världsarv i form av ökenstaden Timbuktu. Ursprungligen bara ett läger som med tiden blev permanent och som vann betydelse som anhalt i den ökande transsahariska handeln med guld, salt och slavar. Under en period från 1591 var Timbuktu huvudstad i det Saariska riket och under Timbuktus guldålder grundades här ett islamistiskt lärosäte. Genom handel och ambition kom Timbuktus bibliotek att bli en central för Afrikas samlade historia.

I april 2012 invaderades Timbuktu av fundamentalistiska islamistiska rebeller som införde sharialagar. I januari i år återtogs kontrollen av Timbuktu av maliska och franska styrkor, men som en sista gärning satte rebellerna eld på hela samlingen av skrifter, som enligt deras vridna världsbild ändå bara innehöll avgudadyrkan. Som med Theodosius i Alexandria och de Landa på Yucatanhalvön. Men Timbuktu var inte oförberett och innan förstörelsen satte igång hade över tjugoåttatusen böcker redan smugglats ut ur staden av en 72-årig analfabet som i 40 år haft som uppgift att vaka över skrifterna. Och de ca tvåtusen böcker som sannolikt ändå förstördes hade redan hunnit digitaliseras. Timbuktus samlade kunskap finns därför kvar.

Vi kan inte på förhand veta vem, eller vad, som kan förstöra ett kulturarv. Det kan, som i de uppräknade fallen, röra sig om en ockuperande makt, men det kan lika gärna röra sig om naturkatastrofer, försummelse, tidens tand, inlåsning på grund av dum lagstiftning

Att kopiera och sprida är att decentralisera. Och att decentralisera är det bästa skydd som finns mot såväl illvilja som naturkatastrofer och klantskallar. Att inte tillåta det innebär att vi riskerar att lägga alla ägg i samma korg i väntan på nästa plattnacke som på grund av sin egen okunnighet anser att det bara innehåller vidskepelse och lögner om djävulen.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?