Svar till Emil Isberg

Den gode Emil Isberg kommenterade min förra bloggpost, med både ros och ris. Jag hade inte tid att svara på den kommentaren utförligt imorse, och sedan har jag gått och grunnat lite på det och till slut bestämde jag mig för att utveckla det till en ny bloggpost.

Jag håller inte med dig om att Piratpartiet måste släppa upphovsrätten eller frågan om kulturdelning, men jag håller absolut med dig om att vi bör utveckla vår politik kring rättsamhället och -systemet.

Jag var antagligen otydligt och ber om ursäkt för det. Jag menar naturligtvis inte att Piratpartiet bör släppa upphovsrätten eller kulturdelningsfrågan på det stora hela. Absolut inte. Jag menade snarare att man, i den uppkomna situationen, borde fokusera på att få igång en bredare diskussion kring rättssäkerhet, upplysa allmänheten om hur civilmål går till och på vilket sätt det kan slå snett. Utifrån det kan man då också öka förståelsen för att det är irrelevant att vara oskyldig om man blir stämd av en part som är absurt mycket starkare ekonomiskt, varför Ipred i stort sett kan fungera som statligt sanktionerad utpressning, och så vidare. När ett politiskt parti inte vill föra sin talan i rätten hajar förhoppningsvis folk till och undrar varför, och då finns det också utrymme att förklara det och öka förståelsen för hur saker och ting fungerar. Ungefär så.

Gällande att sänka tonläget så är det väl ingen egentlig skillnad mellan bloggare som upplevs som representanter för Piratpartiet och andra representanter? Vissa av Piratpartiets representanter överdriver helt enkelt i sitt argumenterande. Överdrivna utspel var också vad Ung Pirats valutvärdering kom fram till har påverkat valutgången. Piratpartiet måste bli bättre på att få fokus även utan att ropa varg, och det gäller naturligtvis även internt i organisationen. Vi behöver på ett bättre sätt utbilda våra representanter för att undvika missförstånd bland väljarna. Men det är en process som ledningen till viss del redan har påbörjat. Vi är fortfarande till väldigt stor del okunniga lekmän. Vi debatterar ofta på det sätt som andra gör istället för att vara mer saklig, trots att vi ofta har bättre faktaunderlag. Piratpartiet har flera gånger kritiserat användandet av känslobegrepp som terrorism och barnporr eftersom man genom sådan argumentation glömmer bort medborgarnas integritet och individens intressen. Och då är det lätt att också använda oss av tvetydig statistik, eftersom det fungerar att få uppmärksamhet.

Först och främst: Jo, jag anser att det är skillnad på bloggare som upplevs som representanter och andra representanter. Eller snarare så här: Jag anser att det är skillnad på vad som uttrycks på en blogg driven av en privatperson, pressmeddelanden som skickas ut officiellt av ett parti, offentliga uttalanden som görs av till exempel partiledare, debattartiklar som undertecknas av partirepresentanter, etcetera. Var sak har sin plats. På min egen blogg kan jag ta mig större friheter därför att jag har en någorlunda stabil läsekrets som känner igen stilistiken. Därför kan jag raljera, svära, ironisera med mera på ett sätt som jag inte skulle göra i en debattartikel jag ville ha publicerad. Därför att den artikeln kommer att läsas av folk som inte har en aning om hur jag brukar uttrycka mig och därför är risken stor att ironi misstas för idioti. Till exempel. Och en debattartikel är ändå undertecknad av en, eller flera, personer som försöker bilda opinion, ofta genom att provocera lite lagom. Pressmeddelanden och officiella kommunikéer från partiet bör, anser jag, vara ännu torrare och helst fria från övertoner eller personlig prägel. Jag är inget PR-geni och jag kan mycket väl ha fel, men jag tycker som jag nämnde att Anna Troberg klarar den balansgången bra. Den egna bloggen är, trots att hon är partiledare och naturligtvis måste ta med det i beräkningarna, hyfsat personlig. Där kan hon ta ut svängarna lite mer än vad hon gör när hon uttalar sig i andra medier i egenskap av partiledare. Det är i alla fall min tolkning av saken.

Jag är lite osäker på det här med Ung Pirats analys. Kom analysen fram till att medborgarna tenderade att rösta på ”överdrivna uttalanden” generellt, eller är det en analys av de som valde att rösta på Piratpartiet? Hur som helst tror jag att det är ganska sant. Ett av problemen med vårt demokratiska system och vår mediakultur är att lugnt resonerande inte når igenom bruset. När man blir intervjuad måste man svara i slagord och ju färre tillfällen man får att uttala sig desto slagkraftigare måste man också vara. Fredrik Reinfeldt kan till exempel unna sig att vara betydligt lugnare och resonerande i intervjuer än Jonas Sjöstedt. Men, ju hårdare man uttrycker sig desto större blir också kraven på att ha rätt! Hela tiden, varje gång. Annars blir man sedd som dramaqueen, foliehatt eller bara gapig och okunnig. Även om man i själva verket har ett bra faktaunderlag.

Lite grann beror det dock också på vad man vill uppnå. Vill man vinna röster för att få mandat i riksdagen så görs det uppenbarligen bäst genom att skruva upp tonläget, skrämma folk, hota med Armageddon om ”de andra” vinner, och gärna muta folk med deras egna pengar i form av utlovade avdrag/bidrag. Vill man vinna mandat bör man gå på lågt hängande frukt, och i så fall, by all means; skit i att ens förklara varför kulturdelningsfrågan är betydligt större och viktigare än vem som får betaaalt. Kör hårt på ”gratis är gott”. Det finns trots allt massor av folk därute som inte har några högre ideal än att det är just därför de vill fildela.

Vill man däremot förändra världen så behöver man få med sig opinionsbildare. Man behöver få en opinion och en djupare förståelse för den egna ideologin så att även andra makthavare (övriga politiska partier, företagsledare, redaktörer, etcetera) tar till sig det och så sakteliga börjar tänka och agera annorlunda. Det är naturligtvis ett mycket långsiktigt och tålamodskrävande arbete, men det är just för att åstadkomma dylikt som jag efterlyser en sänkning av tonen. Jag tror inte att man får med sig opinionsbildare genom att skrika åt dem. Jag tror att man får det genom att samtala, genom att vara mer inlyssnande och resonerande.

För att vinna mandat behöver man vinna gehör hos pöbeln, om uttrycket ursäktas. (Det här är ju en personlig blogg och jag kan tillåta mig att raljera, enligt tidigare resonemang.) För att förändra världen behöver man vinna gehör hos intellektuella. Jag tror att det behövs en tvåfrontsstrategi som kan jobba mot båda målen parallellt. En strategi som fokuserar på att förenklat och snabbt förklara det mest nödvändiga, och en som fördjupat och långsiktigt förklarar varför alla dessa principer man vill försvara är viktiga, varför kultur är viktigt, och så vidare. Hur det ska gå till har jag ingen aning om.

Sedan tycker jag att stycket om nyhetssläppet borde undvikits. Den tillför inget till inlägget.

Håller helt med. Det var en reflektion som dök upp medan jag skrev och därför kom den med. Jag står fast vid min poäng i det, men det var onödigt att klämma in där och då. Pardon.


Andra bloggar om: ,

4 reaktioner på ”Svar till Emil Isberg

  1. Det där med privat och inte: Ju mer makt du får desto mindre privat är du. Någonsin. Det gäller en dag även retroaktivt.

    Min uppfattning är att för få, vid sidan om Anna uppför/ser sig som partiföreträdare. Kanske för att de saknar så mycket framförhållning att de börjat planera eller reflektera över sin kandidatur.

Kommentarer inaktiverade.