Skip to content

Månad: maj 2013

Ateister förenen eder

'Atheism' photo (c) 2010, thinboyfatter - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det är lustigt hur saker sammanfaller ibland. Just efter att jag igår hade postat en sur bloggpost om påvens nådiga tillkännagivande att även ateister kan vara goda människor, och hur lite jag behöver hans godkännande, hittade jag ett riktigt coolt projekt via komikern Rick Gervais på Twitter.

I kölvattnet av tromben i Oklahoma har den ena efter den andra överlevare tackat gud och diverse sympatisörer har trätt fram i media och tillkännagivit att man ber för dem. Just Gervais skrev för ett par dagar sedan en spydig tweet om det, där han antydde att han kände sig som en idiot som bara skickade pengar när andra skickade böner.

In på arenan träder så Rebecca Vitsmun. Ståendes framför en brädhög som en gång var hennes hus och med sin 19 månader gamle son på armen blir hon intervjuad av CNN:s Wolf Blitzer (varför är han tv-reporter och inte actionhjälte med det namnet!?) i ett par minuter långt inslag som egentligen bara är ett i mängden. Med ett litet undantag. När Vitsmun under intervjun underlåtit att vid något tillfälle tackat gud för att hon och hennes son klarade sig frågar reportern helt enkelt: ”Did you thank the lord?”. Vitsmun skruvar besvärat på sig och svarar ”Nej, jag gjorde inte det, jag är ateist”.

Nu kan man tycka att det inte är någon stor grej. Det borde det inte vara, och i Sverige är det inte det heller. Förmodligen är det inte heller det i New York eller Washington heller, men i Oklahoma är det inte helt okontroversiellt att framför en kamera deklarera att man helt enkelt inte är troende. I synnerhet inte efter att ha överlevt en katastrof vilket enligt ens grannar är ett mirakel. Det finns undersökningar som pekar på att troende kristna amerikaner har mer överseende med människor som tror på en annan gud än de själva, än de har med ateister. Till exempel pekade en studie från University of Minnesota på att ateister toppar listan över såväl grupper som man anser minst delar ens egen samhällsyn som vem man minst av allt skulle vilja att ens barn gifte sig med.

Det är också något i hur Wolf Blitzer ställer frågan. Som att Rebecca Vitsmun glömt bort att tala om att hon tackade gud, och att han liksom hjälper henne lite på traven. Till hans försvar ska dock sägas att han inte på något sätt antyder att hennes svar var fel, om något verkar han själv lite generad över att han ställde frågan. Men det finns ändå något lätt obehagligt i hela grejen. Något förmanande. ”Du tackade väl herren?”

Detta fick Rick Gervais kollega Doug Stanhope att reagera. Stanhope, liksom Gervais, är uttalad ateist och ägnar en hel del av sina gigs åt att med en blandning av cynism och logik ifrågasätta existensen av gud. Så efter att ha sett intervjun med Rebecca Vitsmun och noterat hur hon avvek från normen startade han ett projekt på Indiegogo i syfte att samla in pengar till Vitsmun så att hon kan bygga sig ett nytt hus. Stanhope valde att sätta målet till 50 000 dollar och att låta projektet pågå i 60 dagar. 17 timmar senare var målet nått.

Det är just sådant här som är charmen med Internet. Möjligheterna för folk att göra något är nästintill oändliga. Inte bara möjligheten för någon att starta ett dylikt projekt, utan också för att det ger andra en möjlighet att bidra och vara delaktiga. Och de gör det. Det är så lätt att avfärda Internet som ett asocialt slöseri med tid, och ett tillhåll för näthat och lolcats, men det är så oerhört mycket mer. För den som är intresserad av att läsa mer om vilka mekanismer som får människor att göra helt fantastiska saker tillsammans rekommenderas Clay Shirkys Cognitive Surplus. Där kan man läsa en rad andra exempel, som Grobanites for Charity.

CNN snappade upp Stanhopes initiativ och publicerade en artikel om det inatt. När han blir intervjuad i artikeln utvecklar han sitt resonemang genom att förklara att det är lätt att plocka sönder religion med logiska argument, men faktum är att religionen alltid har ett försprång därför att religiösa människor gör saker. Säga vad man vill om motiven, men i slutänden är det så att olika religiösa samfund generellt är bra på att engagera sig i välgörande ändamål, och Bibeln blir mycket mer attraktiv om den serveras tillsammans med en skål ris. Under tiden sitter ateisterna i baren och hånar dem, som de cyniska rövhattar vi är.

Så han ville ta chansen att göra något, och framför allt ge oss andra möjligheten att visa att vi också kan. Att man inte måste tro på högre makter för att engagera sig och göra något för sina medmänniskor. Uppenbarligen tyckte en oerhört massa andra runt om i världen likadant.

Man kan då fråga sig varför ateister är sämre på att engagera sig. Jag har inga direkta svar på det, men ett par förslag på förklaringar kan jag nog tänka mig. För det första är jag inte säker på att det är helt sant. Jag är inte övertygad om att ateister automatiskt är sämre på att engagera sig. Däremot engagerar vi oss inte som ateister. Därför att vi inte är organiserade. Det finns ingen kyrka dit man går och inte tror. Det närmaste man kan komma är väl ett bibliotek. Ateisters engagemang grundar sig därför inte på deras frånvaro av tro, utan på engagemang längs andra linjer, som politisk ideologi, idrott, kultur. Det gör naturligtvis religiösa också, men eftersom ateister inte är organiserade och inte gör saker tillsammans med andra ateister annat genom att man råkar ha samma intresse vid sidan om sin frånvaro av tro, så blir det mer osynligt.

Detta att man inte engagerar sig i egenskap av ateist är uppenbarligen svårt för en del troende att förstå, precis som det också finns en tendens att inte kunna greppa frånvaron av tro. Och jag menar inte att vara nedlåtande när jag skriver det. Jag tror att om ens tillvaro till stor del kretsar kring religion och den samvaro som kommer med det, då är det antagligen mycket lättare att relatera till människor som tror på något annat eftersom det ändå är begripligt, medan frånvaron av tro är betydligt konstigare. Jag tror att det är därför ateister uppfattas som otäcka och som ett hot mot det samhälle man känner.

För det andra så leder frånvaron av organisation i viss mån till isolering. Många människor vill göra något men vet kanske inte hur. Religiösa grupperingar har ett försprång på så sätt att man redan har en organisation på plats, en organisation som man är en naturlig del av och som det är naturligt att vända sig till. I viss mån kan man nog säga att man tränas i att göra saker tillsammans. Det behövs någon form av samlande kraft för att något ska hända, och det behövs inte mycket. Vilket Doug Stanhope just visat. Han tog ett initiativ, och rev fördämningen till en reserv av uppdämd ”jag vill också bidra”-ism.

Och slutligen; en stor anledning till att Stanhopes initiativ blivit så framgångsrikt är en kombination av timing och genomförande. Timingen därför att det finns en händelse som är på mångas läppar och en sympatisk person som Rebecca Vitsmun att hänga upp det på. Och genomförandet… Tja, när man skapar ett projekt på Indiegogo så kan man sätta olika donationsnivåer och ge något tillbaka till donatorn. Donatorn ”claimar” något. Naturligtvis går det också bra att bara pynta in en summa utan att göra anspråk på något, men man kan som sagt sätta olika ”belöningsnivåer”, och det vanliga är att man gör det. Så gjorde också Doug Stanhope. För $10 ber han en bön för dig. För $25 påstår han sig placera en bibel i nästa hotellrum du övernattar i. Ta den, den är din. För $50 får man ett ”slipp ut ur helvetet”-kort. Och så vidare. Den som pyntar in $1500 får veta guds hemliga plan. Jag kan inte tala för andra, men den sortens spydig humor tilltalar en cynisk rövhatt som mig själv. Så jag slängde in tio dollar och skrev till Stanhope att han gärna fick ta en tupplur i mitt namn istället för att be för mig.

Projektet pågår i 59 dagar till. Målet är redan passerat med över 27 000 dollar. Fortsätt ösa in, eller starta ett eget projekt. Att vara en del av något större är en bra känsla, och förutsätter faktiskt inte alls att man tror på högre makter.

Länk till initiativet: Atheists unite


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Äntligen

”Ateister bör ses som goda människor om de gör gott”, deklarerade påve Franciskus häromdagen, och som vi har väntat på hans nådiga välsignelse! Nu kan man äntligen sträcka på sig och känna sig som en fullvärdig, god människa vare sig man tror på gud eller inte. Förutsatt att man gör gott, som sagt. Det är verkligen, och nu är jag inte ens spydig, välkommet att katolska kyrkan äntligen har kommit till insikt att människor bör definieras av sina handlingar och inte av hur många potentiella gudar de väljer att inte tro på.

Huruvida rättroende människor också bör definieras utifrån sina handlingar framgår dock inte. Om man till exempel är katolik, och så väljer man att göra dåliga saker, som till exempel knulla korgossar, är man fortfarande en god människa då? Vad säger gamle Frasse om det? Hans föregångare på posten som uttolkare av guds vilja tycktes tämligen tolerant med att somliga inom hans organisation utnyttjade sin position för att pressa till sig sexuella samröre med minderåriga pojkar. Vilket är lustigt eftersom man är tämligen ogillande gentemot frivilligt homosex.

Och hur är det om man som kardinal beslutar att bannlysa läkare som utför abort på nioårig flicka som genom våldtäkt blivit gravid med tvillingar, samt hennes mor för att hon initierade ingreppet? Är man fortfarande en god människa då? Under den gamla påven måste man nog anses ha varit det, för när just det hände 2009 i Brasilien fick kardinalen stöd av Rom.

Så om det nu är någon som har velat mellan att vara katolik och tvingas dela tro med dylika stolpskott eller lämna kyrkan och riskera att inte längre vara en God Människa™ så är förstås påvens uttalande glädjande. och för den som vågar sig på att vara ateist i mer fundamentalistiska regioner än Sverige kan det naturligtvis också komma som en lättnad då risken att bli bespottad av Goda Människor™ torde minska något. Så även om det är lätt att sitta i ett tämligen sekulärt land och vara spydig över att äntligen ha blivit godkänd av en gubbe vars auktoritet man ändå inte ger ett vitten för, så bör man också inse att sådana uttalanden är bra och med små steg gör världen lite bättre. Rom byggdes inte på en dag, och det rivs inte över en natt heller.


Andra bloggar om: , , , ,

En rasande eld

Hört talas om Andreas Norman, eller hans debutroman En rasande eld? Det hade nämligen inte jag, och förmodligen hade jag fortfarande levt i ovisshet om både författarens och bokens existens om jag inte för en tid sedan råkat snappa upp en tweet från Fredrik Segerfeldt om just den boken. Vilket jag är glad för.

Andreas Norman är debutant i romansammanhang. Sedan tidigare, redan 1996, släppte han en diktsamling, men sedan dess har han inte publicerat något. Förrän nu. Och en intressant debut är det.

Huvudpersonen i En rasande eld heter Carina Dymek, en tjänsteman på Utrikesdepartementet vars framtid ser lovande ut. Tills hon, som typiskt är i den politiska thriller hon är huvudrollsinnehavare i, råkar komma över ett dokument som inte är avsett för hennes ögon. Därefter börjar tillvaron falla sönder, och Dymek hamnar i en katt-och-råtta-lek där motståndaren är osynlig.

Så långt skulle det kunna vara vilken politisk thriller som helst. Om det inte vore för ett par saker. Som det faktum att Andreas Norman själv har arbetat flera år på Utrikesdepartementet och vet vad han pratar om. Den bild han målar upp av tjänstemän och säkerhetstjänster som utgör ett slags skuggregim är djupt obehaglig. Norman säger det inte rakt ut, kanske menar han inte ens så, men det är det jag tar med mig. Det är en värld där insynen är bristfällig till icke-existerande. En värld där det upphöjda ”nationens intresse” ofta är detsamma som det mer småsinta och primitiva ”rädda sitt eget skinn”. En värld där man aldrig får visa svaghet, aldrig får medge misstag och aldrig riskera att försämra relationerna mellan länder. Det viktiga är att systemet fungerar, att maskineriet är väloljat och den som råkar komma i vägen har föga rättvisa att vänta sig. Mot nationens intressen väger individens rätt noll och intet.

Att det dessutom är en svensk politisk thriller är en välkommen frisk fläkt bland alla diskbänksrealistiska deckare om trötta gamla poliser författade av trötta gamla poliser. Norman varvar perspektivet mellan Dymek och en utredare på Sektionen för särskild inhämtning vid namn Bente Jensen. Det är både intressant och frustrerande att se hur radikalt deras uppfattningar om vad som försiggår skiljer sig åt, och hur även de mest oskyldiga detaljer kan tolkas och fogas in i en hotbild.

Att Norman har ett förflutet i departementsvärlden märks. Berättelsen rör sig vant och ledigt genom de grå eminensernas korridorer. Persongalleriet är stelare, men det hör ju på sätt och vis till genren. Faktum är att den politiska thrillerns intrig sällan bärs fram av människors känsloliv, varför det är tämligen ointressant. När vi får veta att Carina Dymek är jättekär i sin pojkvän Jamal eller ledsen över vad det nu må vara så känns det mer som ett hack i berättelsen än något annat.

På det stora hela är det en riktigt bra bok och en debut som lovar mer. Den kan med fördel också läsas som ett varnande exempel på hur osant det där med att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta faktiskt är, och hur lite den enskildes rättigheter väger i det större sammanhanget. Man kan säkert läsa den även utan dylika övertoner, och det är fortfarande en underhållande och läsvärd bok.


Andra bloggar om: , , , ,

Flest upptäckta grundämnen per capita, och Zlatan

Av världens 118 (hittills) upptäckta grundämnen har lilla Sverige stått för upptäckten av 20 stycken, eller ≈17%. Bara två nationer ligger före i grundämneslistan; Storbritannien med 24 och USA med 21. Sverige ligger emellertid just före Frankrike och Tyskland, som ståtar med 19 respektive 17 grundämnen. Därefter ett hopp till Ryssland/Sovjet som är akterseglade med 9. Med råge flest upptäckta grundämnen per capita, det är fan inte illa pinkat av en glesbefolkad, förfrusen blindtarm på den Europeiska kontinenten! Som jämförelse kan nämnas att landet som sover sked med oss, Norge, har inte upptäckt ett enda grundämne. Noll. Sedan kan de få ha hur mycket olja, lusekoftor och vinter-OS-medaljer de vill. Hur många turer de än går på har de aldrig lyckats snubbla på några grundämnen. Till och med jycken som sover vid fotänden, Danmark, har lyckats sniffa upp två stycken och vänsterprasslet på andra sidan våta fläcken, Finland, har också hittat ett grundämne, yttrium. Yttrium heter så för att det upptäcktes i ett mineral som upptäcktes i Ytterby gruva i Roslagen, av en svensk löjtnant och amatörgeolog. Och förresten var Finland en del av Sverige när upptäckten gjordes av Åbobon Johan Gadolin 1794, men vi kan bjuda på den.

Mer seriöst: Varför är det här inget som pratas om? Varför läser vi inte om dylikt? Jag är lätt allergisk mot nationalism, jag ser ingen poäng alls i att gå omkring och vara stolt över att vara född i närheten av och omfattas av samma lagar som andra människor som gör eller har gjort något bra. Nationalism är, som Doug Stanhope sammanfattade det, åsikten att ett land är bättre än alla andra för att du är född där. Men icke desto mindre; den där nationalismen ploppar upp och är fullkomligt självklar i vissa sammanhang. Som idrott. Då är det givet att hålla på sitt land. Jag gör det också, för det mesta. Att framhålla det svenska musikundret är också något vi är ganska snabba på att göra, gärna uppbackat med siffror som visar att svensk musikexport i storlek bara överträffas av USA och Storbritannien. Men att samma förhållanden råder när det gäller att kartlägga grundämnen är det ingen som pratar om. Jag undrar lite försiktigt varför det är så. Är Per Gessle och Zlatan Ibrahimovic verkligen viktigare för Sverige och världen än Carl Wilhelm Scheele och Jöns Jacob Berzelius? Är pop och fotboll viktigare än syre och kisel? Frågan kan tyckas orättvis då syre och kisel finns vare sig vi vet om det eller inte, men kunskapen om vad det är en vetenskap som väldigt mycket annan vetenskap bygger på. Utan kunskap om vad kisel är hade jag inte kunnat sitta och skriva den här dryga bloggposten, och ni hade sluppit läsa den.

En sak jag däremot inte förstår, eftersom jag vet alldeles för lite om kemi, är de mystiska grundämnen som finns med i det periodiska systemet men inte förekommer i naturen. Som ununseptium (un är latin för 1, sept är 7 och -ium är en vanlig grundämnesändelse, alltså ettettsjuium) med atomnummer 117. Såvitt jag förstår menar man att grundämnen med atomnummer högre än 94 inte förekommer i naturen, ändå anses ununseptium ha upptäckts 2009-2010. För en lekman känns det lite som om jag går ut i köket och vispar ihop mjöl, mjölk, ägg och salt, häller i en varm stekpanna och en stund senare upptäcker en pannkaka. Om någon sedan upptäcker lite hallonsylt och vispad grädde så kan vi tillsammans upptäcka lunch.

Jag narras avsiktligt okunnigt med vetenskapen här, helt enkelt för att vara övertydlig med hur lite jag vet om kemi och den vetenskapliga processen. Men det är synd. Jag säger inte att det är något fel i att vara intresserad av och kunna en massa saker om fotboll och musik (själv är det hockey och musik jag kan en massa om) men jag törs lova att ingen skulle våga sätta emot om jag hävdar att en överväldigande majoritet svenskar känner till Gessle och Ibrahimovic, men inte Scheele och Berzelius. I ärlighetens namn lärde jag mig nyss om Berzelius existens själv. Scheele hade jag en van aning om tidigare men skulle inte ens under tortyr, som annars har förbluffande kunskapsförstärkande egenskaper, ha kopplat ihop namnet med upptäckten av syre. Jag undrar om någon ens vågar anta utmaningen att hitta en enda människa i Sverige som känner till Scheele och Berzelius, men inte Gessle och Ibrahimovic. Det skulle i så fall vara Sveriges svar på Sheldon Cooper, vilket vore en fantastisk upptäckt i sig.

Poängen jag är ute efter här är att vetenskap inte är coolt i vår moderna västerländska civilisation. Trots att vi i hög grad är ateister som sjunger vetenskapens lov hellre än religionens så sjunger vi ännu hellre ”Sommartider” och ”[valfritt lag], tjalalalala”. Underhållning är vår nya religion. Och kanske är det så för att religion fyller en funktion utöver att på ett enkelt sätt förklara det som vi inte har verktygen till att förklara. Kanske har vi också ett grundläggande behov av att enas kring något, utan hänsyn till om det objektivt är bättre än alternativen. Ett behov av att vara en del av något större, av en entitet. Och om så är fallet får vi vara tacksamma så länge människor fyller det behovet med pop och fotboll och inte med nationalism.

P.S: Eventuella sakfel ska skyllas på mig. Kanske också lite på mina lärare, och Wikipedia, men mest på mig. Dock borde inga sakfel så grova att de förändrar hela poängen med texten ha kommit på pränt.


Andra bloggar om: , , , , intressant?