Skip to content

En rasande eld

Hört talas om Andreas Norman, eller hans debutroman En rasande eld? Det hade nämligen inte jag, och förmodligen hade jag fortfarande levt i ovisshet om både författarens och bokens existens om jag inte för en tid sedan råkat snappa upp en tweet från Fredrik Segerfeldt om just den boken. Vilket jag är glad för.

Andreas Norman är debutant i romansammanhang. Sedan tidigare, redan 1996, släppte han en diktsamling, men sedan dess har han inte publicerat något. Förrän nu. Och en intressant debut är det.

Huvudpersonen i En rasande eld heter Carina Dymek, en tjänsteman på Utrikesdepartementet vars framtid ser lovande ut. Tills hon, som typiskt är i den politiska thriller hon är huvudrollsinnehavare i, råkar komma över ett dokument som inte är avsett för hennes ögon. Därefter börjar tillvaron falla sönder, och Dymek hamnar i en katt-och-råtta-lek där motståndaren är osynlig.

Så långt skulle det kunna vara vilken politisk thriller som helst. Om det inte vore för ett par saker. Som det faktum att Andreas Norman själv har arbetat flera år på Utrikesdepartementet och vet vad han pratar om. Den bild han målar upp av tjänstemän och säkerhetstjänster som utgör ett slags skuggregim är djupt obehaglig. Norman säger det inte rakt ut, kanske menar han inte ens så, men det är det jag tar med mig. Det är en värld där insynen är bristfällig till icke-existerande. En värld där det upphöjda ”nationens intresse” ofta är detsamma som det mer småsinta och primitiva ”rädda sitt eget skinn”. En värld där man aldrig får visa svaghet, aldrig får medge misstag och aldrig riskera att försämra relationerna mellan länder. Det viktiga är att systemet fungerar, att maskineriet är väloljat och den som råkar komma i vägen har föga rättvisa att vänta sig. Mot nationens intressen väger individens rätt noll och intet.

Att det dessutom är en svensk politisk thriller är en välkommen frisk fläkt bland alla diskbänksrealistiska deckare om trötta gamla poliser författade av trötta gamla poliser. Norman varvar perspektivet mellan Dymek och en utredare på Sektionen för särskild inhämtning vid namn Bente Jensen. Det är både intressant och frustrerande att se hur radikalt deras uppfattningar om vad som försiggår skiljer sig åt, och hur även de mest oskyldiga detaljer kan tolkas och fogas in i en hotbild.

Att Norman har ett förflutet i departementsvärlden märks. Berättelsen rör sig vant och ledigt genom de grå eminensernas korridorer. Persongalleriet är stelare, men det hör ju på sätt och vis till genren. Faktum är att den politiska thrillerns intrig sällan bärs fram av människors känsloliv, varför det är tämligen ointressant. När vi får veta att Carina Dymek är jättekär i sin pojkvän Jamal eller ledsen över vad det nu må vara så känns det mer som ett hack i berättelsen än något annat.

På det stora hela är det en riktigt bra bok och en debut som lovar mer. Den kan med fördel också läsas som ett varnande exempel på hur osant det där med att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta faktiskt är, och hur lite den enskildes rättigheter väger i det större sammanhanget. Man kan säkert läsa den även utan dylika övertoner, och det är fortfarande en underhållande och läsvärd bok.


Andra bloggar om: , , , ,

Published inBöckerPiratPolitik

4 Comments

  1. ”diskbänksrealistiska deckare om trötta gamla poliser författade av trötta gamla poliser.”

    Eller avdankade manusförfattare som skrev rederiet-avsnitt ;p

  2. Denna ska jag lägga till på min ”att-läsa-lista”, tack för tipset :)

  3. […] Andreas Norman har skrivit en skitbra politisk thriller som heter “En rasande eld”. Jag läste några recensioner i prasselpressen, den mest intressanta i efterhand faktiskt, men det var Josh text som fick mig att ta mig i kragen och skaffa boken. Tack Josh! […]

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: