Skip to content

Månad: juni 2013

Vad har apologeter för färg?

Jag tycker att alla som är intresserade och bekymrade över det framväxande Storebrorssamhället bör läsa Kjell Häglunds senaste krönika i Journalisten. Där gör han det journalistiska arbete som övrig media inte gör, vare sig det är av lathet, kostnadseffektivitet (billigt skvaller ger mer bang for the buck) eller av intressekonflikt. Häglund visar med all önskvärd tydlighet att det finns kopplingar mellan upphovsrättsindustrin och övervakningssamhället, via såväl godkända mutor i form av kampanjpengar som vänskapskorruption. Samma kopplingar som Jan Guillou absolut inte vill kännas vid när han ena dagen härjar om piratkopiering och nästa om övervakningssamhället.

Kopplingarna finns där, och det är dags att vi börjar prata om det. Övervakningssamhället och kampen mot piratkopiering är två sidor av samma mynt. Att kunna kommunicera fritt innebär att det finns en möjlighet att skicka upphovsrättsskyddat material till varandra oupptäckt. Att försäkra sig om att folk inte skickar upphovsrättsskyddat material till varandra innebär att vi inte har möjlighet att kommunicera fritt. Det är varken lättare eller svårare än så.

Det är dags för upphovsrättsindustrins apologeter att bekänna färg. Valet står, sedan länge, mellan skyddad kultur och delat privatliv, eller skyddat privatliv och delad kultur. Eftersom jag inte anser att det är en dålig sak att dela kultur är det ett enkelt val för mig. För den som fortfarande lever i villfarelsen att piratkopiering är roten till allt ont är valet förstås svårare, men frågan var och en av dem bör ställa sig är: Är det värt att riva ner demokratins grundvalar för att ingen ska kunna gratisläsa böcker (annat än på bibliotek) eller gratislyssna på musik (annat än det påtvingade skvalet i klädbutiker, förutsatt att man inte råkar stå ut tillräckligt länge för att köpa ett plagg för då betalar man tekniskt sett för musiken via STIM vare sig man ville höra den eller inte)? Om det är slutsatsen man kommer fram till tycker jag att man ska vara ärlig med det.


Andra bloggar om: , , ,

Även den som gör saker vi gillar kan vara en rövhatt och även en rövhatt kan göra saker vi gillar

'Double Standard' photo (c) 2010, Andy Mangold - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det där med att många inte klarar av att hantera att till exempel Julian Assange kan vara ett kräk privat eftersom man gillar vad han har gjort offentligt, eller att man inte kan hantera att Edward Snowden eller Bradley Manning (eller för all del Martin Shibbye och Johan Persson) åtalas eftersom man gillar de handlingar de har gjort. Det är uppenbarligen svårt för många att hålla två saker i huvudet samtidigt, och kanske finns det ett underliggande behov att lyfta upp människor till idolstatus. De vi gillar kan inte göra fel, och har de gjort det så var det inte deras fel ändå, utan det är konspirationer, olyckliga omständigheter, what have you. Mahatma Gandhi, ickevåldsförespråkaren, slog sin fru. Varsågod att hantera det.

Jag tycker mig se samma tendens vad gäller företag vars produkter eller tjänster vi gillar. Apples fanboys har vanligen mycket svårt att kritisera Apples inlåsningar och klavertramp. I bästa fall tiger de still, i andra fall rycker de ut till försvar. Och när Facebook raderar bilder godtyckligt så är det ju inte Facebooks fel utan teknikens. När Apple, Facebook, Microsoft och Google leker med NSA under bordet så är det inte heller deras fel utan amerikanska myndigheters. Fast nog hade man väl kunnat agera annorlunda?

Varför har vi så svårt att kritisera den vi gillar? Jag brottas ju med det här själv eftersom jag verkligen gillar Google. Jag har klarar mig utan Apple hela livet, utan Microsoft i flera år och nog kan jag klara mig utan Facebook, men jag gillar verkligen Google och jag har svårt att tugga i mig att också de beter sig som rövhattar emellanåt. Jag vill så gärna tro på ”Don’t do evil”.

Grejen är att det här med principer är svårt. Det är lätt att vara principfast så länge det inte kostar något. Det är inte svårt för mig att välja bort Metallica eftersom jag tycker att de suger ändå. Det var mycket mycket svårare att hantera Bonos utspel om piratkopiering. Men jag var tvungen att sätta ner foten, även om det kanske inte gör någon skillnad på det stora hela. Man biter inte den hand som föder en, och man fortsätter inte mata den som biter en. Det betyder inte att jag på något sätt är renlärig. Det finns massor av dumheter jag blundar för därför att jag inte orkar slåss mot alla väderkvarnar samtidigt. Den som verkligen är principfast blir nog ganska ensam, tyvärr. Att leva i ett samhälle innebär ett oändligt kompromissande.

Därför ser jag Sam Sundbergs utspel om att klippa banden med Apple, Facebook, Microsoft och Google som ett intressant experiment. Det finns som sagt alternativ, men det kostar. Inte nödvändigtvis ekonomiskt, eftersom i synnerhet alternativet till Apple och Microsoft många gånger kostar gratis, men det kostar i form av ansträngning, obekvämlighet och, inte minst, social närvaro. Det går inte att komma ifrån att man missar grejer om man inte hänger på Facebook.

Det finns också en tendens att kritisera den som väljer att agera för dubbelmoral. ”Jaha, så du sopsorterar men du har ju en bil, hur miljövänligt är det egentligen?” fnyser man och så känner man sig lite bättre själv när man skickar ut McDonaldspåsen genom sidorutan på sin Volvo ute på motorvägen, ty förvisso är man ju inget helgon precis, men man är åtminstone ingen hycklare! Eller så är man dum för att man förvisso kör Linux men ändå använder proprietär hårdvara. Det finns alltid ett mått av holier than thou också, och alla som inte antingen är fullständigt likgiltiga för kopplingen mellan handling och konsekvens eller ortodoxa hippies som inte äter något som har en skugga (det vill säga, de flesta av oss) kommer då alltid att attackeras både av den som står både framför och bakom i rättfärdighetens kö.

Som sagt; det här med principer är svårt.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant?

Min fru förstår mig inte

Häromkvällen satt vi och pratade och kom på något vis in på det här med folk som lever dubbelliv. Som har två familjer, till exempel. Det är för mig fullkomligt obegripligt. För det första har jag fullt upp med den jag redan har så jag förstår inte varför jag skulle vilja ha en uppsättning till, hur jag skulle orka med. Men att dessutom hålla dem hemliga för varandra? Hur gör man? Hur är det möjligt? Var säger man att man är nånstans när man är med sin andra familj?

Jag sa sedan något om att jag inte ens får ihop hur jag skulle kunna ha en affär. Vad ska jag säga att jag gör istället? Jobbar över? Då kommer hon ju att undra var pengarna är. Hon svarade då att jag har varit för öppen från början. Hon vet vilka jag umgås med, hon har mitt schema, hon har hand om vår ekonomi. Så ja, det är omöjligt. Dessutom, tillade hon, går du ju aldrig hemifrån, och då är det ju lite svårt. Hon menade att om jag redan från början haft för vana att till exempel träna tre dagar i veckan, så hade jag ju efter ett tag kunnat träffa någon och bara tränat två dagar i veckan istället, men fortsatt påstå att jag tränade tre. Då hade ingen förändring kunnat skönjas i beteendemönstret. Hon har förstås rätt i det.

Så jag sa, apropå ingenting, att jag nog borde börja träna. Men då var jag tydligen inte rolig alls, hette det. Så nu måste jag ju börja träna, för min fru förstår mig inte.


Andra bloggar om:

Äpplen, päron och en sådan där koppling som antyder att vissa motståndsfickor av självständigt tänkande överlevde skolgången

'Packing SweeTango apples' photo (c) 2010, Stemilt Growers - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Äpplet är en av naturens fiffiga lösningar. Det är nämligen så att varje kärna i ett äpple bär på en unik DNA-struktur vilket gör att om du tar en kärna från ett äpple och planterar den så får du inte ett äppelträd som ger samma sorts äpplen som det ursprungliga äpplet. Och planterar du tio kärnor från ett och samma äpple så får du tio olika äppelträd på vilka det växer tio varianter av äpple som avviker en smula från det äpple du tog kärnorna från. Denna variation har bidragit till äpplets livskraft och spridning. Genom att ständigt variera sig har äpplet kunnat sprida sig från de ursprungliga äppelskogarna i Kazakstan och erövra världen. Alltid finns det något djur som tycker att något av äpplena som erbjuds är gott, och en bit därifrån kommer djuret sedan att plantera äppelkärnor via spillning, och eftersom kärnorna är olika ökar chanserna för att någon av dem trivs alldeles förträffligt i den jord den hamnar. Men variationen har också en annan funktion. Eftersom alla äppelträd i en äppelskog är unika behöver inte äpplet som art oroa sig för att utrotas av en parasit eller sjukdom.

De flesta sorters äpplen är i det närmaste oätliga för människor. De är för beska eller sura för våra smaklökar. Vi gillar äpplen som befinner sig i den sötare änden av skalan, och för att kunna sälja äpplen måste man kunna garantera kvaliteten. Som kund vill man veta att äpplena man köper är goda. Så vi började odla äpplen i stora trädgårdar där vi plockar fram ett träd som ger goda äpplen och istället för att plantera kärnor så ympar vi, vilket innebär att man tar grenar av trädet och transplanterar till ett annat träd, eller planterar grenen. Nu har vi alltså en sorts äppelträd i hela trädgården. Problemet är då att äpplets naturliga skydd mot parasiter och sjukdomar kringgåtts, så en farsot i en handvändning kan döda hela trädgården. Det är därför kommersiellt odlade äpplen måste besprutas så hårt.

Ett samhälle består av äpplen, och ett och annat päron. Vi är olika. Snarlika, men olika. Och ju fler variationer desto livskraftigare är vi. Det handlar inte bara om genetisk variation, inavel vet vi sedan länge att det inte är bra. Det handlar också om kulturell variation. Historiskt sett kan man se att en monokultur visserligen kan blomstra, men bara under en begränsad period. Sedan kollapsar den, och det fort. Multikulturer är mer livskraftiga. Om vi har en monokultur där alla jobbar på fabrik, livnär sig på hamburgare och tittar på Melodifestivalen på fredagar kommer vi att svälta ihjäl när fabriken stänger eller hamburgerhaket brinner ner, och vi kommer att gå bersärk om Melodifestivalen lägger ner. Men om vi är uppblandade med människor som prioriterar annorlunda så ökar sannolikheten för att samhället överlever. Att fabriken lägger ner är fortfarande dåliga nyheter för fabriksarbetaren, men om samhället består av en blandning av människor kommer det inte att förvandlas till en spökstad som till exempel 1800-talets guldgruvesamhällen.

Frågan är dock om inte vi mer och mer går mot ett slags globalt monosamhälle. För trots, eller på grund av, att vi är mer globala än någonsin tidigare tack vare teknologiska framsteg och ekonomisk tillväxt, så tycks vi bli alltmer likriktade. Vilket innebär att vi prioriterar lika, konsumerar lika, lever lika. Trots Aftonbladets tappra försök att få oss att tro annorlunda gillar vi lika.

I en mycket intressant artikel skriver Peter Santesson om skolan och vad som prioriteras. Där slöjd inte längre får vara slöjd, utan eleven ska också medelst projektpärm och flådiga formuleringar beskriva sitt arbete och tanken bakom. Det är lätt att ironisera över det, något Ken Robinson också gör framgångsrikt i en TED-föreläsning, och tänka sig att systemet är utformade av akademiker som inte besitter kompetensen att bedöma hantverket i en smörkniv eller en fågelholk bara genom att titta på den utan känner sig bekvämare med att bedöma elevens nedtecknade berättelse om skapelsen istället. Varför blev det så här? Varför finns det ingen plats för den illiterate längre?

Santesson menar att vi har skapat ett utbildningssystem där medelmåttan är kung. Robinson hävdar att systemet ser i stort sett likadant ut överallt och varnar för att likriktningen knappast främjar samhället på sikt. Vi utbildar efter den mall vi känner till idag men som knappast längre är aktuell när de barn som börjar skolan idag ska pensionera sig, eller ens när de går ur skolan. För all del, den mallen kan lika gärna vara inaktuell redan idag eftersom den är skapad av människor som är präglade av hur världen såg ut när de gick ut skolan.

Vad vi gör är att ympa människor. Istället för att ta vara på variationerna anstränger vi oss för att göra alla människor så lika som möjligt. Ytterligheterna stämplas med bokstavskombinationer och får extra hjälp att knölas ner i gjutformen. Resultatet blir en människoodling bestående av en sorts människa. Vilket är jättebra för de jättar i form av regeringar och multinationella företag som konsumerar människor, men på sikt farligt för arten människa. Därför måste den besprutas hårt med olika former av politiska åtgärdspaket och förtröelse så att inte en farsot av kreativitet eller självständighet utbryter.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Ge mig det blå pillret

'Red Pill Blue Pill The Matrix' photo (c) 2013, Philip Taylor - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/Jag har inte kommenterat det amerikanska övervakningsprogrammet Prism och det som sköljer upp i dess kölvatten. Jag har knappt läst det. Jag inser att jag är en dålig pirat, en dålig medborgare rent av, men jag orkar helt enkelt inte längre. Det är för många förkortningar, för många avslöjanden, för många fingrar i syltburken och för många händer i mjölpåsen. Det är FRA och ACTA och Datalagringsdirektivet, och det är PIPA och SOPA och CISPA. Och nu Prism. För varje elände som stoppas finns det redan två andra i pipelinen. Ibland känns det nästan som att det som kommer fram är avsiktliga släpp. Ett och annat hundben som den som bryr sig kan sysselsätta sig med så de inte stör. Varför skulle de annars heta så snärtiga saker? Och så låtsas man bekymrad från officiellt håll och ibland gör man en taktisk reträtt.

Jag har förklarat så många gånger varför massövervakning är dåligt. Varför oskyldiga människor ska få ha sitt privatliv ifred. Varför brevhemlighet (eller det mer inkluderande engelska uttrycket secrecy of correspondence) är centralt i en demokrati. Varför medborgarna ska ha insyn i statens affärer men inte tvärtom. Jag har slut på ord. Jag har inga fler sätt att säga det på. Jag har inget att komma med som jag inte redan har skrivit. Jag vet inte vad jag skulle kunna tillföra som får någon att dra ut huvudet ur arslet och reagera.

Så ni vann. De vann. Grattis. Framöver ska jag ägna mig åt andra förkortningar. NHL förstås. Kanske FIFA eller NFL också nu när jag får tid över. Om jag fortfarande råkar producera egna tankar får jag gå på det tunga artilleriet och börja engagera mig i ESC som alla andra. Det verkar mycket enklare. Ge mig det blå pillret.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

#bild39 skapar fortsatt osäkerhet

'naked' photo (c) 2006, Kat - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/När det nu har gått ett år sedan den slutligen friande domen i det så kallade Mangamålet firar SvD med en utmärkt genomgång av händelseförloppet. Bland annat talar man med serietecknaren Natalia Batista som beskriver känslan av osäkerhet kring vad man får och inte får teckna.

Man frågar sig: var drar jag strecket som går över gränsen? Kan jag hamna i fängelse om jag ritar det här? Och det leder till självcensur.

Till saken hör nämligen att den smått mytiska bild 39 enligt rådande lagtstiftning inte får visas. Media kan inte publicera den för att visa vad som är olagligt eftersom de då själva skulle sprida barnporr. Förutom dumheten i att teckningar likställs med riktiga övergrepp på riktiga barn så är det just där lagen blir farlig. För när vi som medborgare inte kan ta reda på var gränsen går blir lagen diffus och godtycklig i våra ögon, och precis som Batista vittnar om så leder det till självcensur. Man tar helt enkelt ut marginalen lite mer för att vara säker på att man håller sig på den lagliga sidan. Man kör 40 på 50-väg och anstränger sig för att se nykter ut.

Moderaternas riksdagsledamot Maria Abrahamsson vågade sig på att skriva en motion mot den nuvarande lagstiftningen. Den röstades ned, såklart, men Abrahamsson menar ändå att det finns visst hopp.

Jag såg när jag stod och argumenterade i talarstolen att flera ledamöter instämde. Sedan röstade de ändå nej. Det finns inte någon politisk vilja i något parti att ändra på det här. Man är rädd att få kritik för att inte ta frågan om sexuella övergrepp på barn på tillräckligt stort allvar.

Jag förstår det. Det är ett känsligt ämne och i det politiska fulspelet är det ingen som vill öppna för att utsättas för anklagelser om att vara för barnpornografi. Men motmedlet borde vara att anklaga alla som stödjer lagen för att inte ta sexuella övergrepp på barn på tillräckligt stort allvar. Det är rätt enkelt. Ingen som anser att teckningar är att likställa med verkliga övergrepp på verkliga barn tar sexuella övergrepp på barn på tillräckligt stort allvar. Det är inte serienördar och datorspelare som har svårt att skilja på verklighet och fantasi, det är lagstiftarna.

Som en ironisk twist i det hela publicerar Aftonbladet samtidigt en artikel om hur människor kommer att se ut om hundratusen år. Den markanta skillnaden, enligt amerikanska forskaren Alan Kwans teckning, är att ögonen är avsevärt större. Inte helt olikt det som är så karakteristiskt för just manga; de överdrivet stora ögonen som ger en naivt och därför barnsligt utseende – vilket är anledningen till att just manga är extra känsligt när rätten ska bedöma åldern på nakna teckningar. Så, om Alan Kwan har rätt och vi inte lagar lagen inom hundratusen år så kommer mänskligheten att dö ut för att ingen längre vågar ha sex eftersom alla potentiella utövare har ett utseende som gör att fortplantningsaktiviteter kan vara olagliga. Jag har alltid varit övertygad om att mänskligheten för eller senare kommer att förgöra sig själv genom dumhet men jag hade aldrig kunnat föreställa mig det scenariot.


Andra bloggar om: , ,