Skip to content

Månad: juli 2013

Mer om porrfilter och förmynderi

'together' photo (c) 2010, Spirit-Fire - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Jag ska hänga kvar vid det här med David Camerons idé om porrförbud en stund till. På sätt och vis i alla fall. Strax efter att jag hade skrivit om det fick jag nämligen en kommentar på G+ som citerade Cameron själv där han säger att han själv tidigare var motståndare till dylik filtrering men ändrade sig när han själv blev förälder. Jag tycker att det är en märklig inställning, och ärligt talat tror jag inte på det heller. Jag tror att hela ”tänk på barnen”-grejen är ett svepskäl som man vet går hem i stugorna när det egentliga skälet är att det är praktiskt att ha ett filter på plats så att regimen kan blockera saker den inte gillar, helt enkelt. (Värt att komma ihåg att Cameron ville ta till censuren under upploppen för ett par år sedan.)

Men låt oss ändå för sakens skull låtsas att det är sant. David Cameron var först en bekymmerslös man utan barn som gillade yttrandefrihet och ogillade censur. Kanske gillade han rent av porr, men det kan han inte säga. Nå. Sedan fick han barn och då kom han på att det här med att det finns så mycket porr på nätet, det kan ju vara något av ett problem. Man vill ju inte att barnen ska snubbla över det när de googlar efter något oskyldigt. Så, som en ansvarstagande förälder får man anta att han installerade någon form av föräldrafilter på datorn därhemma. Och David Cameron såg att det var gott.

Så långt inga konstigheter. Men det jag undrar är: Varför tror inte Cameron att andra föräldrar är kapabla att vidta samma åtgärder själva? Varför anser han sig tvungen att föregripa deras insatser genom att installera föräldrafiltret på nationell nivå? För om Cameron tror att han är den enda föräldern, eller åtminstone hör till minoriteten föräldrar, som vet vad som är bäst för sina barn, då är han inte nådigt förmäten.

Exemplet är inte unikt på något sätt. Det är snarare typiskt för förmyndande politik eftersom det de facto innebär att föregripa myndiga individers val för att de inte ska råka välja fel. Jag kan inte låta bli att undra hur man är förmynderiförespråkande, folkvalda politiker är funtade. Varför ser de inte paradoxen? Hur är det egentligen ställt med självförtroendet hos en människa som är vald av folket att tillvarata dess intressen och saknar tilltro till att människorna vet sitt eget bästa? För den rationella slutsatsen måste ju ändå vara ett resonemang i stil med ”Åh herregud, de valde mig! De måste ju vara helt slut i huvudet hela bunten.” Eller är det mer en nästintill religiös tilltro till att slumpen, eller ett gudomligt ingripande, gjorde att fårskallarna valde mig till dess herde så att jag kan leda dem rätt? Vilket det än är så undrar jag hur förmynderipolitiker ser på sin egen legitimitet. Och i nästa steg; om man inte tror att folk är kapabla att göra rätt val, hur ser man då på demokrati som system? Varför inte bara dra in rösträtten på en gång, för säkerhets skull? För man kan ju inte räkna med att folket ska välja rätt två gånger i rad.

Democracy is a device that insures we shall be governed no better than we deserve. - George Bernard Shaw

Det gäller som sagt inte bara porrfilter. Det gäller alla former av förmynderi. Och ja, folk gör dumma saker. Självdestruktiva saker. Och ibland finns det dessutom oskyldiga inblandade. De kanske mest utsatta oskyldiga är just barn eftersom de per default är utlämnade till att ha sina föräldrar som förmyndare och i mångt och mycket saknar möjligheter att påverka sin tillvaro. Självklart behöver det göras saker när det går fel, folk behöver hjälp, stöd, intervention. Ibland behöver barn räddas från sina föräldrar. Men då är det punktinsatser som gäller. Man kan inte, eller bör i alla fall inte, införa tvångsmedel på hela befolkningen för att det finns en risk för att delar av den inte kan hantera sin tillvaro. Det borde vara självklart för de flesta, och ändå finns det så ofta en tydlig majoritet bakom beslut som ingriper generellt i människors frihet. Uppenbarligen misstror majoriteten den övriga majoritetens förmåga att ta vara på sig själv. Så då får vi ledare därefter också. Vi företräds av våra likar. Eller som George Bernard Shaw uttryckte det: Demokrati är ett system som försäkrar oss om att vi inte får nåt bättre än vi förtjänar.

Denna självgoda och misstroende majoritet godkänner allehanda intrång i privatlivet och allehanda tvångsmedel som sägs skydda oss från oss själva, eller varandra. Men något skydd mot överheten behöver vi inte, för den har ju valts genom majoritetsbeslut. Av samma majoritet som vi inte litar på och som vi utser förmyndare åt. Ser ni? Hör ni inte hur det låter!?

Förmynderiet måste få ett slut. Jag vill representeras av människor som ger mig utrymme att växa istället för att begrava mig i byråkrati. Jag vill representeras av människor som tror på att människor som är myndiga att välja sina ledare också är myndiga att köpa vin när andan faller på, och kanske ta ett glas också trots att barnen är hemma, och som själva kan avgöra om de behöver ett porrfilter. Jag vill representeras av människor som ser mig som myndig tills motsatsen bevisats snarare än en söndag vart fjärde år. Och detta kommer ändå från en djupt cynisk individ…


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Vad kallar man en fil.dr som också råkar vara muslim?

Titeln anspelar på en replik fälld av karaktären Carter Heywood. I ett avsnitt exemplifierar han rasism med ”skämtet” ”What do you call a brilliant heart surgeon who also happens to be black? Nigger.”

Nyligen intervjuades dr Reza Aslan av Fox News, och det finns anledning att tänka ett resonemang som ovan, fast på riktigt, sitter rotat i journalisten. Och inte bara i henne utan i många andra som har invändningar mot dr Aslan. För trots att han gång på gång understryker att han är en akademiker som doktorerat i religionshistoria och har två decenniers forskning i ryggen så ser journalisten och Aslans kritiker ändå bara en muslim. Intervjun är en studie i usel kunskap om vad kunskap faktiskt är, hur forskning går till och hur vetenskap etableras, och får mig att tänka att termen ”foxhole” just fått en ny betydelse.

Det är förvisso också en imponerande uppvisning i självbehärskning, för trots mängder av osakliga påhopp och en envis vilja att diskutera dr Aslans religiösa tillhörighet snarare än hans intellektuella förmåga och akademiska expertis behåller han värdigheten och upprätthåller en respekt för journalisten ifråga som hon sannerligen inte förtjänar och inte heller uppvisar själv.

När jag såg det här klippet kom jag också osökt att tänka på när jag träffade journalisten och författaren Kristoffer Gunnartz. Vi samtalade om hans bok Välkommen till övervakningssamhället, men vi halkade också in på hans efterföljande bok Tala som folk, Einstein som handlar om den akademiska världens oförmåga att göra sig förstådd hos ”vanligt folk”. Det finns säkert många anledningar till att det är så (jag har själv inte läst boken och vet inte vad Gunnartz kom fram till) men en viktig del i det hela är mellanhänder som kan översätta latin till bönders vis, så att säga. Dessa mellanhänder är media. Och med journalistik som den Fox bedriver så är det sannerligen inte svårt att förstå varför den akademiska kunskapen har svårt att nå ut till massorna. Om det är så här framstående forskare bemöts i media är det inte konstigt om man bara kastar in handduken och skiter i det.


Andra bloggar om: , , ,

Nikki Lee är inte riktigt den ni tror

Låt oss stanna kvar på ämnet porr ett tag. Sedan jag skrev om problemen med David Camerons idé om ett nationellt föräldrafilter har nu Ung Vänster anslutit sig till idén i en debattartikel på SVT Debatt. Artikeln följer det vanliga mönstret: Porr är dåligt, vi måste skydda de stackars kvinnorna (som ju inte är förmögna att ta vara på sig själva), och dessutom är bidrar porr med sitt stereotypa kroppsideal till unga tjejers dåliga självkänsla.

Nå. För att ta det sista först. Det är inte sant. Tvärtemot den populära uppfattningen om silikonpumpade blondiner är porren full av olika utseenden. John Millward har gjort en imponerande och seriös sammanställning av hur porrbranschen, och hur den typiska porraktrisen ser ut. Resultatet kanske förvånar den som inte tittar på porr själv. Den genomsnittliga porraktrisen är nämligen en brunett med B-kupa vid namn Nikki Lee. Hon är 168 cm lång och väger 53 kg. Som jämförelse kan nämnas att minimilängden för modeller anges till 177 cm och vid den längden ligger modellerna vanligen fortfarande under Nikki Lees 53 kg i vikt. Och då är det värt att notera att modellvärlden inte alls har samma spridning på kroppstyper – vi talar snarare standardmått än genomsnitt.

Nikki Lee, enligt en morf av John Millward.
Nikki Lee, enligt en morf av John Millward.

Både den genomsnittliga kvinnliga porrskådisen och den manliga dito stämmer väl överens med genomsnittsamerikanen i längd (och båda heter Lee i efternamn) men är avsevärt lättare. Det senare är knappast något att höja på ögonbrynen över då en stor del av den amerikanska befolkningen släpar runt på en hel del övervikt, och liksom i helt vanlig film är den kroppstypen inte särskilt vanlig i porrfilm. Men den förekommer. Jag vågar påstå media i övrigt (film och tv, samt tidningar och reklam) är långt mer stereotyp vad gäller kroppsform än vad porren är. Och det vet man om man faktiskt tittar på porr. Vilket leder oss tillbaka till nästa problem:

De mest aggressiva porrmotståndarna tycks ofta vara de som inte tittar på porr själva. Man förutsätter att det är på ett visst sätt och sedan vill man bekämpa det. Om detta och mycket mer läsvärt skriver Petra Östergren i sin bok Porr, Horor och Feminism. Hon berättar bland annat om sin väg från en arg porrmotståndare som inte tittade på det själv för att det var äckligt, men visste bombsäkert att det var så. Sedan bestämde hon sig ändå för att ta reda på något om det och upptäckte att verkligheten inte alls såg ut som hon hade förutsatt.

Samtidigt kommer ju den där stereotypa bilden av porren någonstans ifrån. Jag har en teori.

I begynnelsen fanns tidningar, hyrfilm och efter ett tag också kabel-tv. För att lyckas sälja porr behövde man då producera ett grafiskt material som gick hem hos så många som möjligt. Den porr som distribuerades blev således tämligen likriktad. Inte helt olikt popmusik alltså. Den fick inte vara för extrem eller avvikande från normen för då blev det svårt att sälja i tillräckligt stora upplagor och ointressant för distributörerna att ta in. Det betyder inte att det inte fanns, men den som ville ha tag i mer udda fick väl beställa via postorder och säkert betala mer. Jag minns inte mycket av porrtidningarna man storögt bläddrade igenom i tonåren men jag vill minnas att det där med blonderad och yppig stämmer. Fast så är ju inte minnet särskilt pålitligt heller, vilket vetenskapen numera vet, men det är en annan fråga och eventuellt en annan bloggpost. Däremot minns jag filmerna man ibland såg med ljudet avstängt på nån betalkanal mitt i natten. Och jo, blonderad och yppig med plutande läppar, höga klackar och kort, snäv kjol stämmer ganska bra med mitt minne där också.

Men så gjorde Internet entré och saker och ting förändrades. När konsumenten inte längre är utlämnad till att välja mellan Pripps och Spendrups i baren utan har tillgång till all världens öl slutar billigt blask att vara särskilt intressant. Porren flödar på Internet, det är sant, men den är inte alls så stereotyp som man vill göra gällande. Här finns ljusa och mörka, kort och långa, smala och tjocka. Fotbollsliknande silikonbomber konkurrerar med stort sett platta, naturligt bystiga med taxöron. Det finns en hel del rakade kön, men jag törs också ta gift på att det är lättare att hitta en orakad kvinnlig armhåla i en porrvåffla än i övrig media. Så om det är stereotypa kroppsideal man oroar sig för borde man snarare uppmuntra ungdomar att porrsurfa mer!

En annan vanlig invändning mot porr är att det normaliserar en sexuellt beteende som kanske inte är önskvärt. Det kan jag förvisso hålla med om. Jag bryr mig inte om vad andra gör frivillgt med varandra, men det betyder inte att jag är likgiltig inför vad ungdomar tror förväntas av dem. Nej, alla tar den inte i tvåan så du behöver inte göra det heller om du inte vill, och nej, alla kan inte pumpa utav helvete i en halv evighet. En del av oss har inte ens konditionen till det. Porr är fiktion, och det kan inte nog understrykas. Men det är underhållningsvåld också. De flesta kan inte ta oändligt mycket stryk och fortfarande resa sig, och jag skulle inte rekommendera någon att skära upp sin egen mage för att försöka strypa någon med tarmarna (jo, det finns en sådan scen i en film, den är hysteriskt rolig!). Men när det gäller underhållningsvåld pratar vi med barn och ungdomar om att det inte är på riktigt. Så kanske borde vi också göra det när det gäller porr också. Som jag har sagt förut så är inte lösningen på problemet med vridna kroppsideal att förbjuda smala modeller utan att erbjuda alternativ och låta vanliga människor synas. Detta gäller även sex. Istället för att uscha och fya om porr får vi lära oss att prata med barn och ungdomar om sex, och inte skärma dem från snällare varianter av grafisk erotik. Problemet är inte porr, eller fotomodeller, eller glammiga filmsstjärnor, utan avsaknaden av alternativ.

Jag har inte ägnat den livstid det skulle krävas för att kartlägga alla varianter av porr som finns, men jag har sett tillräckligt mycket för att vara säker på att min fantasi inte räcker till för att föreställa mig vad mer det finns därute. Men av det jag har sett så finns det material som är så avancerat att det balanserar på gränsen till att snarare vara performance art än sex. En som bland annat ägnat sig åt sådant är Chloe Camilla. Ja, egentligen heter hon inte så utan Haley Koch, och är enligt sin egen hemsida sexutbildare, sexarbetare, författare och konstnär. Hon beskriver sig därtill som queer femme-inist.

Frågan är hur någon som Chloe Camilla passar in i den bland porrmotståndare förhärskande bilden. Hon är förvisso blond, men knappast någon tuttmonster. Hon är själv feminist. Hon har skinn på näsan och det finns bilddokumentation som bevisar att det växer hår på hennes kropp. Bortsett från det blonda finns det ingenting alls med Chloe Camilla som stämmer överens med bilden av ett yppigt slätrakat våp som inte vet sitt eget bästa, samtidigt som hon figurerar i pornografiska scener som somliga menar att ingen ägnar sig åt frivilligt.

Man kan tycka vad man vill om porr som företeelse, men det minsta man kan begära är faktiskt att man skaffar sig lite förstahandsinformation att bygga sina åsikter på. Och man bör också komma ihåg att även om man vill förbjuda uttryck som man inte gillar så är ställen där porr är förbjudet sällan särskilt trevliga. Det är förstås en korrelation snarare än kausalitet, det är ju inte så att ett land automagiskt förvandlas till en fundamentalistisk diktatur för att man förbjuder porr, men det hänger ändå ihop. Det må så vara att porr inte är en rättighet, men vad sägs om yttrandefrihet? Varje gång staten med vårt bästa lägger sig i vilka uttryck som är godkända och inte lägger man en sten till på den av godhet kantade vägen till helvetet.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Mer moralpanik åt folket

'Porn Star Rainbow Brite' photo (c) 2011, Heather Paul - license: http://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/I sin bok I trygghetsnarkomanernas land beskriver David Eberhard hur trygghetsmani och moralpanik smittar. Det är några år sedan jag läste den nu, men jag tänker ofta på just den tesen, i synnerhet som den så ofta bevisas. Nu senast är det Storbritanniens premiärminister David Cameron som har kläckt den ambitiösa idén att städa upp Internet. Hur? Genom att filtrera porr. Enligt Cameron själv är det inte för att moralisera eller sprida panik, utan för att värna om barnens oskuldfullhet, förstås. Förslaget som har lagts fram innebär ett slags föräldrafilter redan innan ettorna och nollorna når föräldern som står för internetabbonemanget. Men oroa sig inte; det är inte censur för man kan begära att få tillgång till porren om man känner för det.

I beg to differ. Det ÄR att moralisera och sprida panik, och det ÄR censur. Att strypa tillgången till material som inte är olagligt, hur skulle det inte vara censur? Javisst, opt-in. Vad skulle kunna gå fel? Till att börja med leder det automatiskt till en form av självcensur. Redan tanken på att ansöka om att få titta på porr får en liksom att tappa sugen, och att göra det som förälder adderar en aspekt för någonstans kommer det att registreras. Vare sig det är Camerons avsikt eller inte. Även om det bara är att kryssa i en ruta på sin internetleverantörs hemsida som omedelbart låser upp filtret utan att någon människa behandlar ärendet så registreras det. Det är nämligen så digital kommunikation fungerar, och tack vare datalagringsdirektivet är också internetleverantörer skyldiga att spara allt om alla så att staten vid misstanke om brott eller tvivelaktig moral har möjlighet att ta en titt på dina förehavanden. Alltså. Om du låser upp ditt föräldrafilter så måste du utgå från att staten vet det. Och sedan berättar din son på dagis att han fick åka på pappas ”snabel” ((När jag gick i gymnasiet brukade jag ibland lämna min tretton år yngre bror på dagis när jag var på väg till skolan. En gång satte jag honom på min cykelsadel medan jag själv satt på pakethållaren och cyklade så till dagis. Han tyckte det var jätteroligt, sprang in på dagis och förkunnade högt och tydligt att han hade fått åka på min snabel…)), eller så börjar dotterns Barbie och Ken knulla lite för tidigt, och någon ansvarsfull människa anmäler det till myndigheterna. Inte för att de tror att det är något, men better safe than sorry liksom, vem vill vara den som inte anmälde när en Fritzl-historia rullar upp ett par år senare? Och på myndigheten tar Prussiluskan en titt på ärendet och jämför med andra uppgifter om din person. Är det någon som tror att det upplåsta föräldrafiltret inte kommer att spela någon roll?

Observera att det inte nödvändigtvis kommer att gå till så. Kanske händer det ingenting. Men man måste ta med i beräkningarna att det kan hända. Har man råd att chansa? Är det värt det? Det är så ett panoptikon fungerar; du vet inte om någon tittar men du vet att det kan vara någon som tittar och därför måste du alltid utgå från att någon tittar och agera därefter. Det räcker heller inte med att inte ha något fuffens för sig, det får heller inte se ut som att man har något fuffens för sig. Självcensuren kommer som ett brev på posten.

Förutom det generellt obehagliga i att vuxna människor inte är betrodda med att själva avgöra om de behöver ett familjefilter så finns det ett par detaljer i Camerons förslag som är värda att nämna. En sådan detalj gäller så kallad våldtäktssimulerande pornografi. Enligt förslaget skall sådant totalförbjudas. Här handlar det alltså inte längre bara om filter utan att det helt enkelt bör vara olagligt. Men det stannar inte vid att det då inte får distribueras utan också att det skulle vara olagligt att titta på. Ett tittförbud alltså, som vi ju redan har i Sverige gällande barnpornografi. Detta kan man förstås tycka är all well and fine, men trots goda föresatser finns det ett antal problem med dylikt. Ty för att ett tittförbud ska ha skuggan av en chans att vara effektivt krävs ganska långtgående inskränkningar i privatlivet. Hur ska man annars veta vad människor ser? Och utan dessa inskränkningar i privatlivet är det bara ett slag i luften där man på sin höjd låtsas lösa ett problem. Så vilket är det? Vill Cameron övervaka allt medborgarna gör så att den porr de tillgodogör sig är korrekt, eller vill han använda medborgarnas pengar till att stifta oanvändbara lagar?

Vidare kan man fråga sig vem som ska avgöra vad som är våldtäktssimulerande pornografi. Vad har den personen för bakgrund, för åskådning, för kompetens? Man kan tycka att det är irrelevant, men det är det inte. Den mer ilskna grenen av feminister brukar använda sig av parollen ”prostitution är våldtäkt och porr dess teori”. Med den inställningen behövs det inte särskilt mycket vilja, våld och vaselin för att stämpla all pornografi som våldtäktssimulering. Eller vad sägs om det här: Ett inte helt ovanligt pornografiskt koncept är en kvinna, som förvisso är uppenbart vuxen, i en avsiktlig ”flickig” outfit, söta tofsar i håret, slickandes på en överdimensionerad klubba (pun intended) och stora ögon i vad som ska föreställa en naiv och oskuldsfull blick. Gärna sittande på en säng i ett flickrum. Så gör en man entré som då helst ser lika avsiktlig medelålders ut, och i vissa fall litar man inte heller på att tittarens fantasi klarar av att göra jobbet själv så han tituleras då också ”daddy”. Nå. Det brukar kallas ”lolitaporr” och är, for the record, inte min kopp te. Poängen är dock att om man skulle införa Camerons förslag i Sverige så skulle man mycket väl kunna förbjuda lolitaporr. Ty i Sverige är samlag med minderårig att betrakta som våldtäkt. Således skulle en pornografisk scen där någon av aktörerna spelar på att vara just minderårig betraktas som våldtäktssimulering. En annan variant som förekommer är där den ena parten (vanligtvis en kvinna) ”sover” när aktiviteterna börjar. Det skulle också vara våldtäktssimulering i svensk tolkning eftersom att idka coitus med någon som är i hjälplöst tillstånd också är våldtäkt enligt svensk lag.

Slutligen bör man fråga sig varför våldtäktssimulerande pornografi skulle behöva förbjudas. Det är trots allt fiktion, precis som lolitaporr eller påladmedanmansoverporr är det. All porr är fiktion. Att penetreringen förekommer på riktigt upphäver inte detta faktum. Bullitt är fortfarande fiktion trots att man använde riktiga bilar och körde på verkliga gator i San Fransisco i filmen. Så frågan är då varför just våldtäktssimuleringar skulle förbjudas. Och varför bara i pornografin? ”Vanlig” film är full av våldtäktssimuleringar, en del av dem långt mer trovärdiga och obehagliga än någon porrfilmsregissör någonsin skulle kunna åstadkomma. Detta baserar jag inte på min breda erfarenhet av våldtäktsporr eftersom jag inte besitter någon sådan, utan på mitt intryck av porrskådisars och -regissörers talang. Det må så vara att Amber Whathaveyou är synnerligen gymnastisk och kan utföra saker som får en att tänka att Isinbajevas världsrekord i stavhopp inte är särskilt imponerande, men hon är ändå inte någon Jodie Foster ((Jodie Foster belönades med en Oscar för sin insats iAnklagad, som innehåller den obehagligaste våldtäktsscen undertecknad har sett.)) när det kommer till att agera.

Not to worry. Öppnar man den här dammluckan så kommer det strax att följas av förslag både på att bannlysa andra former av pornografi som är lite extra omoralisk, liksom förslag på att förbjuda motsvarande inslag i den övriga filmvärlden. Det är nämligen så moralpanik fungerar. Det smittar, och det sprider sig.

Uppdatering: Ung Vänster tycker tydligen att det är ett bra förslag. För vi måste ju värna de stackars kvinnorna (din dotter, du vet) som inte förstår sitt eget bästa, och i länder där porr är förbjudet är ju kvinnans ställning mycket bättre, det vet ju alla.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant?

Informationssäkerhetssamfundets riddare i skinande rustning

'armor' photo (c) 2002, vtsr - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/En Dan Larsson från FRA red i dagens IDG ut till ett märkligt försvar av ”informationssäkerhetssamfundet” genom att angripa Edward Snowdens olika beslut. Nog för att han kan ifrågasättas, ingen ska stå över granskning, men man kan ju tycka att när en representant för underrättelseväsendet väl uttalar sig kunde han ju hålla sig till saken istället för personen. För att försvara digital bottentrålning av människors kommunikation kan man ju försöka förklara motiven och sedan är det upp till var och en att avgöra om man anser att ändamålen helgar medlen.

Några sådana betänkligheter har emellertid inte Larsson. Istället ställer han en rad retoriska frågor till Snowden som, antagligen, ska få honom att framstå i sämre dager.

Den märkligaste vinklingen i Larssons debattartikel är när han hänvisar till militäranalytikern Daniel Ellsberg, som 1971 läckte information från Pentagon om Vietnamkriget. Han menar att Ellsberg stannade kvar i USA och mötte anklagelserna mot sin person och med det som slagträ undrar Larsson varför Snowden inte gör sammalunda. I synnerhet som han ska ha sagt att USA är värt att dö för. Nå, till att börja med kan vi väl konstatera att även om man anser att något är värt att dö för behöver man ju inte skynda sig… Men det riktigt ironiska är att samme Daniel Ellsberg har uttalat stöd för Snowdens beslut att hålla sig undan. Han menar att det USA han själv läckte information om och det Snowden läckt om inte är samma och att hans egen situation inte går att återskapa idag. Ellsberg vittnar om att han själv släpptes fri mot borgen och under hela processen var fri att tala med medier, och pekar sedan på Breanna Mannings situation med år i fängelse varav åtta månader i isolering innan hennes rättegång ens satte igång. Larsson kan ju själv gissa vilket scenario som är troligast för Snowden.

Vidare visar Larssons utspel med all önskvärd tydlighet var FRA:s (och Sveriges) lojalitet ligger. Hos det informationssäkerhetssamfund som han nästan lite religiöst hänvisar till. FRA vill vara med i klubben, det har varit klart ända från början. Det handlar inte om vår säkerhet utan om att svenska underrättelsetjänsten och svenska politiker ska sitta med de vuxna på hemliga möten istället för vid barnbordet. Att Sverige lade veto i EU mot att ställa frågor till USA angående Snowdens avslöjanden talar sitt tydliga språk.

Så, herr Larsson. Din inledande fråga till Edward Snowden lyder som följer:

Vilka verkliga bevekelsegrunder har du haft som grund för bryta den ed som du förmodligen har svurit att skydda ditt lands innersta hemligheter?

Då vill jag istället fråga: Vilka verkliga bevekelsegrunder har du och din arbetsgivare för att bryta mot grundlagen, och sedan i efterhand få en skräddarsydd lag som gör det ni tidigare gjorde olagligt lagligt, och sedan bryta mot den också? Vilka verkliga bevekelsegrunder har du och din arbetsgivare för att rota i människors innersta hemligheter?


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?