Skip to content

Månad: augusti 2013

Skäggtjänst i Kiruna

Home taping is killing record industry profits!Imorgon utvidgar Copyswede sitt upptagningsområde, för femtioelfte gången. Nu kommer deras privatkopieringsavgift, som ursprungligen tillkom för att kompensera för att människor kopierade musik på kassettband, att inkludera även hårddiskar avsedda för intern montering, minneskort och i stort sett allt som kan råka lagra ettor och nollor. Man har sakta men säkert gått från ”produkter som är särskilt lämpliga att använda för privat kopiering” till ”om MacGyver kan spara saker på den här så ska den omfattas av avgiften”. Vi kan kalla den arrogansen för ”Lex Radiotjänst” eftersom TV-licensen också ska tas ut på apparater som är avsedda för att ta emot en tv-signal men numera tas ut på allt som kan tänkas ta emot den, inklusive tandplomber.

Relaterat till detta läste jag nyligen en artikel som menar att hipstern tar kål på rakningsindustrin. Möjligen är artikelns titel en ironisk blinkning till den gamla devisen ”hometaping is killing the record industry” men det är faktiskt ingenting att skoja om. Det här är allvarliga saker. Folk förlorar sina jobb för att folk har fått för sig att skägg är snyggt.

Som åtgärd vill jag föreslå att vi bildar en ny organisation i syfte att kompensera rakindustrins förluster. Vi kan kalla organisationen för Beardswede. Eller Skäggtjänst i Kiruna. Till en början skulle Skäggtjänst kunna lägga på ett par kronor per hundring på kläder som säljs i secondhand-butiker. Eller förlåt, ”vintage”. Detta kan senare, när folk har vant sig, utökas till allt som säljs i dessa butiker vare sig kunden köper dem i hipstersyfte eller inte. Skäggavgiften, eller privatbehåringsavgiften, skulle också kunna expandera till att omfatta all handel med begagnade varor via till exempel Blocket eller Tradera.

Man kan även tänka sig att inkludera typiska hipsterattiraljer i skäggavgiften, som hattar och för korta byxor. Problemet är förstås gränsdragningen. Hur ska man veta om byxorna är för korta för kunden? I butiker har man förstås den där rånarmätarstapeln i entrédörren som ger en fingervisning om kundens längd, men det är ändå lite trubbigt och lägger alldeles för stort ansvar på butikspersonalen. Dessutom måste man ta hänsyn till postorder och försäljning över Internet. Eftersom gränsdragningen är så svår föreslår jag helt enkelt att man struntar i den. Skäggavgift skall tas ut på byxor. Because fuck you, folk med skägg har byxor. Och hattar, vare sig det är en fräck fedora eller en Östermalmstantshatt. Hipstern är ironisk, och vad är mer ironiskt för en skäggig snubbe i rutig skjorta än en Östermalmstantshatt?

Men nu är det ju inte bara män som rakar sig. Kvinnor gör det också, eller gjorde åtminstone, tills de där antikapitalistiska vänsterfeministerna dök upp. Med facit i hand är det uppenbart att syftet med att uppmana sina systrar att sluta raka sig överallt har varit att skada marknadsekonomin. Vilket är ironiskt eftersom man alltid har hävdat att kapitalism och marknadsekonomi är egoism och girighet, men hur egoistiskt är det inte att spara en slant och slippa inflammerade hårsäckar och svampinfektioner genom att inte raka sig då? Va!?

Att ta ut en skäggavgift på alla kvinnor kan tyckas magstarkt, men å andra sidan ville ju Gudrun Schyman ta ut en generell mansskatt, så varför inte? Alternativet är att införa obligatoriska inspektioner av kvinnors rakning, ett slags statlig fittinspektion, vilket också kan tyckas magstarkt. Men… även det har varit på tapeten förut och någon kontrollivrande folkpartist, till exempel Johan Pehrson, har nog ett färdigt förslag i en byrålåda som bara behöver formuleras om en smula.

Låter det orimligt? Varför? På vilket sätt är det mer orimligt än att Radiotjänst i Kiruna och Copyswede tar ut avgifter på datorer? Om utvecklingen fortsätter så här kommer snart huvudsaken av priset på en ny dator eller mobiltelefon att vara kompensationsavgifter för allt som du kan använda en dator till och som därmed anses drabba någon annan i form av utebliven försäljning. Kartboksutgivare, telefonkatalogstryckerier, fickkalendertillverkare, kameraindustrin, allamöjligaformeravbärbarmusikspelareindustrin, skrivmaskinsindustrin, klockindustrin, vattenpasstillverkare, vuvuzelaskrået, och många, många flera. Alla har de anspråk att göra, och med alla påslag kommer en ny dator, surfplatta, mobiltelefon, eller något annat som har ett kretskort i sig att framöver kosta ungefär fyrtiotusen miljarder kronor. Och det är väldigt mycket pengar. Pengar som du idag stjäl från ovanstående. Hur står du ut med dig själv?

Uppdatering: För den som vill veta mer om privatkopieringsavgiften och dess natur rekommenderar jag följande artikel av Staffan Jonson: Att brandskatta molntjänster – en 40 år gammal tankevurpa. Klarsynt och begriplig sammanfattning av eländet.


Andra bloggar om: intressant?

Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör

Nyheten om Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvists mobilräkning spreds med vinden i sociala medier igår. Förmodligen har ingen missat det men för framtida referens handlar det alltså om att generaldirektören varit ute på resande fot i bland annat Sydamerika, Afrika och Asien och då haft roaming påslagen i sin tjänstetelefon, och sedan har hon väl surfat och ringt i godan ro. Hon har gjort en Patrik Ekwall, som det heter. (Vad Arbetsförmedlingens generaldirektör gör i Sydamerika, Afrika och Asien är en annan fråga. Min gissning är att hon gömmer arbetslösa så att statistiken ser bättre ut.)

I likhet med Patrik Ekwall tycker också Bermudez-Svankvist att det är någon annans fel. Till Aftonbladet säger hon att hon är upprörd över att det här inte har upptäckts tidigare och att det inte finns någon inbyggd gräns. Det borde faktiskt IT-avdelningen ha tänkt på och ekonomiavdelningen borde såklart ha upptäckt det tidigare, men det är hur som helst inte hennes fel för hon vet inte ens vad roaming är.

Visst, man kan tycka att ekonomiavdelningen borde ha upptäckt det tidigare och man kan tycka att tjänstetelefoner kanske borde ha något slags spärr för den händelse att den hamnar i händerna på någon som inte vet vad roaming är eller hur man stänger av det. Möjligheten för sådana åtgärder kan säkert behöva undersökas för att undvika att dylikt händer även på andra myndigheter. I det avseendet har Bermudez-Svankvist förvisso en poäng. Men hon borde ha haft alla möjligheter att påverka en sådan utveckling långt tidigare eftersom hon, håll i er nu… Är ledamot i regeringens E-delegation!

Läser man E-delegationens arbetsbeskrivning så ligger ovanstående utanför dess område, men likväl borde ju dess ord väga hyfsat tungt kan man tycka. Men vad som är mer alarmerande är att det sitter människor i en delegation tillsatt av regeringen för att ”driva på e-utvecklingen inom offentlig sektor” som inte vet vad roaming är. Borde det inte krävas någon form av, vad heter det nu det där svåra ordet… kompetens?

Förmodligen inte, för tar man en närmare titt på E-delegationen så består den av 16 ledamöter från ”de mest it-intensiva myndigheterna och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL”. Inget krav på någon som helst teknisk kompetens således och, att döma av Bermudez-Svankvists historia kan man allvarligt fråga sig om det finns något krav på någon som helst kompetens. Vi pratar om en människa som blev tillsatt som stadsdirektör i Södertälje för sju år sedan men fick sparken innan hon ens hade tillträtt. Vilket visserligen är imponerande men knappast meriterande och om hon därefter kan få en tjänst som generaldirektör, vem vet vilka tomtar de övriga är?

Så. Något krav på faktiskt IT-kunskaper finns alltså inte för att sitta i regeringens E-delegation. Det borde inte komma som någon överraskning eftersom det inte krävs någon juridisk kompetens för att bli justitieminister heller. Relaterat till det rapporterar TechWorld att känslig information e-postas inom riksdagspartierna och därmed mycket väl kan komma att snappas upp. TechWorlds granskning visar att hälften av partierna har sina e-postservrar utomlands och således utom sin egen lagliga kontroll. Tre av partierna har sina e-postservrar i USA, där de automatiskt omfattas av Patriot Act. Det är förvisso så att all internettrafik tar den snabbaste vägen och därför kan passera vilka landsgränser som helst, där den såklart kan snappas upp, men skillnaden är att Nicke Nyfiken då aktivt måste fånga upp det som skickas med en stor e-håv. E-håven tillhandahålls i Sverige av FRA och USA av NSA. Från själva servern kan man istället hämta ut information i efterhand, vilket alla företag i USA är skyldiga till enligt Patriot Act (och dessutom förbjudna att meddela kunden att en förfrågan har skett). Med andra ord: Även om sändarens och mottagarens server står i Sverige kan man inte vara säker på att informationen som skickas inte passerar landets gränser där den kan fångas upp av främmande makt, men man vet åtminstone vilka lagar som själva servern omfattas och skyddas av eftersom man är med och stiftar dem (haha). Istället outsourcar man alltså sin e-posttjänst och använder den till att skicka känslig information sinsemellan.

Det här är alltså människorna som gav oss FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Som sa ”lita på oss”. Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Sparka dem, framför allt, och glöm inte, men förlåt dem.

 


 

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant?

Symboler och kulturarv

'Fasces' photo (c) 2008, grafixtek - license: http://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/För inte länge sedan läste jag att man i Italien lanserat ett Hitleröl, alltså ett öl med en etikett med diverse nazireferenser. Företaget, I Nostalgici, kränger vin och öl med Mussolini, Che Guevara och Lenin på också och har uppenbarligen provokation som affärsidé, men Expressen nöjde sig med att rapportera om Hitleröl. I vanlig ordning upprördes folk över det och somliga ropade såklart på förbud. Själv konstaterade jag att det var minst sagt smaklöst, och då syftar jag inte på själva innehållets kvalitet ty det vet jag inget om. Och kommer aldrig att veta heller eftersom jag aldrig i helvete skulle köpa ett öl som hyllar en rasistisk massmördaridiot. Jag behöver inget förbud för att undvika att köpa dylikt skräp, men hoppas någonstans att den som vrålar högst inte gör det klädd i en Che Guevara-tröja. Det är förvisso en gradskillnad i ondska dem emellan, men frågan är om den skillnaden är ideologisk och intellektuell, eller bara en fråga om resurser. Båda var antidemokratiska, antiintellektuella, rasister, homofober, mördare och båda manifesterade en upprörande brist på smak i sina val av ansiktsbehåring. Kanske var skillnaden bara att Hitler hade tillgång till en industriell infrastruktur? Det får vi aldrig veta, och jag har en känsla av att vi ska vara tacksamma för det.

Det är också intressant att alla referenser till Hitler omedelbart är usch och fy, samtidigt som man kan hylla eller åtminstone låta sig imponeras av en härförare och diktator som Julius Caesar. För liksom Hitler hade han resurser och liksom Hitler hade han en vision om världsherravälde. Under hans befäl utplånades nästan en hel folkstam (helveterna) under en folkvandring och detta av ingen annan anledning än som en förevändning för att ”ingripa” och skydda Galliens befolkning från vad hans propagandamaskineri hävdade var en invasion. Därefter skyddade han enligt egna uppgifter ihjäl en miljon galler (nutida forskare uppskattar dessa siffror till överdrifter men menar att det rör sig om hundratusentals, och hur som helst är det knappast en särskilt charmig egenskap att överdriva sina bedrifter inom området folkmord), förslavade ytterligare ett motsvarande antal och plundrade Gallien på tillgångar. Och Caesar var inget undantag utan bara början. Romarriket varade i flera hundra år och under större delen av den tiden ägnade man sig åt expansionskrig och plundring och omgivande folk levde med risken att närsomhelst attackeras av en nyckful stormakt. Karthago, Gallien, Dakien och många fler, alla trampades de i varierande grad ned av Roms militärmakt. En del så grundligt att deras kulturer utplånades och föll i glömska. Jämfört med Romarriket är Nazityskland ett hack i mänsklighetens tidslinje.

Knappast något man borde vilja förknippas med. Ändå är vår omgivning full av romerska symboler och hänvisningar. I offentliga emblém såväl som i kulturen och i språket. ”Vandal” och ”vandalisera” kommer från ett folk, Vandalerna, som attackerade Rom. Fast i jämförelse med vad Rom självt gjorde med sina fiender så borde ”vandalisera” vara synonymt med ”klappa”. Och ”barbar”, som motsats till ”romare” förknippas med det råa och primitiva, till skillnad från det civiliserade Rom. Vilket faktiskt inte är särskilt sant heller.

Så varför är de romerska symbolerna accepterade när vi reagerar så starkt på allt som förknippas med Nazityskland? Det finns flera orsaker till det, men gemensamt för dem alla är avstånd. Geografiskt avstånd, avstånd i tid och kulturellt avstånd. Vi identifierar oss starkare med de som liknar oss själva, och således upprörs vi också mer över saker som drabbar de som vi identifierar oss mest med. Därför är det som händer närmast oss i tidsrummet otäckare än det som händer långt borta. Hitler är närmare i tid än Caesar, och närmare geografiskt och kulturellt än det belgiska skräckväldet i Kongo. Det kulturella avståndet förklarar varför vi förfasades över ett terrorattentat i USA som dödades tusentals civila men inte alls förfasats på samma sätt över att mångfalt fler civila fått sätta livet till i amerikanska insatser till följd av just detta terrorattentat. Geografiskt händer allt detta långt ifrån oss, men kulturellt är vi tämligen nära amerikanerna.

För att ytterligare komplicera saken så har namn, symboler och händelser olika betydelser för olika människor. Få bestrider att nazisterna var svin, men det betyder inte att alla andra automatiskt var goda. När den lettiske ishockeymålvakten Arturs Irbe en gång råkade uttrycka en stolthet över sin far som stred tillsammans med nazisterna folk gick bananas av upprördhet, för så får man faktiskt inte säga! Men verkligheten för letterna vid den tiden (och även senare) var att det stora svinet i världen var Sovjet. Att strida _med_ nazisterna var att strida _mot_ Sovjet och _för_ Lettlands frihet. Att man i ett krig valde att liera sig med Tyskland är inte detsamma som att delta i förintelsen av judar, något som för övrigt Stalins Sovjet också ägnade sig åt. Så om letterna ska skämmas över att ha lierat sig med Tyskland under kriget så ska hela den allierade krigsmakten skämmas över att ha lierat sig med Sovjet.

Så vi kan härja hur mycket vi vill om betydelser men din tolkning är inte mer värd än min. Det handlar bara om att vi har olika referensramar. För oss är svastikan en symbol för ondska, men för en hindu kan den vara en symbol för gudomen Ganesha. Det kan även vara en symbol för den förkristna persiska solguden Mithra, och såväl i keltisk kultur som japansk dyker den förhatliga symbolen upp med varierande betydelser. För vissa är det kristna korset en symbol för kärlek, men för andra en symbol för förtryck. Och när somliga nu väljer att ta på sig hijab som en handling i solidaritet med kvinnors rätt slippa trakasserier på grund av sin klädsel så gör gärna det, men förringa för den sakens skull inte att hijab för någon annan är en symbol för det rakt motsatta.

Vad gäller symboler så finns vissa av dem insmusslade där i officiella emblém utan att vi reflekterar över det. Till exempel fasces i den svenska polisens vapen. Ursprungligen en symbol för den romerska överhögheten och, får man anta, sällan förknippad med något positivt för någon som sett den på nära håll ute i provinserna. Därefter omhuldad av Mussoulinis fascister. Det betyder varken att svenska poliser strävar efter att vara en del av en grym kolonialmakt eller att de är fascister. Men det kanske är det AFA syftar på när de kastar sten på polisen och skriker ”fascistsvin”?

Slutligen finns det en faktor som kanske är viktigare än alla andra. Vinnarna skriver historieböckerna. Vår tidiga historia nedtecknades av romarna så i vårt kollektiva medvetande är det den versionen som gäller, även om det finns gott om forskning som berättar något helt annat. Det är ett vinnande koncept som anammats av alla framgångsrika stormakter sedan dess. Över tid blir propagandan en sanning som förseglas i historieböckerna och som vävs in i kulturen så att vi inte längre tänker på symbolernas ursprung.


Andra bloggar om: , , intressant?

35 år för att avslöja krigsförbrytelser

Bäste Herr Obama!

Vi, en del av det svenska folket som fortfarande tror på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, vill härmed uttrycka vår avsky inför domen som skickar en människa i fängelse i 35 år för att ha avslöjat krigsförbrytelser. Vi anser att det är en skam för en nation som sätter en ära i att framhålla sig själv som världens främsta demokrati, och om vår egen regim inte bestod av knähundar och blötdjur skulle de meddela det å våra vägnar.

I ett helt orelaterat ärende måste vi tyvärr avboka ert besök den 4-5 september. Det visade sig att vi hade bokat tvättstugan den fjärde och den femte firar vi Tommaso Campanella. Vi beklagar olägenheten. Kanske är det inte försent att hälsa på Putin ändå. Vi tror att ni skulle komma rätt bra överens.

Ring inte oss, vi ringer er.

Inte er tillgivne

P.S Er hund Bildt har ätit upp adressboken så vi var osäkra på var vi skulle skicka det här meddelandet för att ni skulle få det så snart som möjligt. Men sedan kom vi på att vi kan posta det var som helst på Internet, som den här killens blogg till exempel, och märka det ”ALLAH AKBAR” så kommer NSA att snappa upp det och meddela er.

——-

The above, translated for you convenience by the good people of the Swedish fuck onions LO, SACO and TCO:

Dear Mr Obama!

We, the part of the Swedish people who still believe in free speech and human rights, would like to express our contempt for the sentence that means a person will serve thirtyfive years in prison for revealing crimes of war. We believe this is a disgrace for a nation that prides itself with being the worlds leading democracy, and if our own regime didn’t consist of kneedogs and wetanimals they would tell you on our behalf.

On a completely unrelated topic, we are sorry to inform you that we have to cancel your visit to Sweden September 4-5. It turns out we’ve booked the laundry room on the fourth and on the fifth we’re celabrating Tommaso Campanella. Sorry for the inconvenience. Perhaps it’s not to late to reschedule with Putin. We think you guys could really hit it off.

Don’t call us, we’ll call you.

Sincerely not yours.

P.S: Your dog Bildt ate our addressbook so we weren’t sure where to send this message to be sure you got it as soon as possible. But then we realized we could just post it anywhere on the Internet, like this guys blog for example, and mark it ALLAH AKBAR, and the NSA will pick it up and let you know.


Andra bloggar om: , ,

Gråa byråkrater, ja. Färgglada naglar, nej.

'Olympics 2012' photo (c) 2012, Mike_fleming - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/I efterdyningarna av Emma Green-Tregaros och Moa Hjelmers färglada naglar under Friidrotts-VM har nu Svenska Olympiska Kommittéen i förebyggande syfte utfärdat en varning inför nästa års OS i Sotji: Den som gör något liknande där åker hem. Politiska manifestastioner hör inte hemma där, och Internationella Olympiska Kommittéens regler är både klara och hårda på den punkten. Egentligen är det inte så mycket att diskutera.

Men det blir ändå löjligt. Att visa sitt stöd för mänskliga rättigheter borde inte vara politik. I så fall är ”say no to racism” också politik, och det är en slogan som använts flitigt, om inte i olympiska sammanhang så åtminstone av FIFA i fotbollssammanhang. Och angående det där med att blanda in politik i OS: OS är politik! Det är så politiserat som någonting annat. Dessutom: Att diktera hur de aktiva idrottarna får måla sina naglar, är inte det politik?

Först ägnar man år av politiskt rävspel (och mutor) och spenderar miljoner av skattebetalarnas pengar på marknadsföring (och mutor) för att få OS-cirkusen till sitt land. Sedan spenderar man ytterligare massor av miljoner av skattebetalarnas pengar på att bygga nya arenor, arrangera en storslagen invigningsceremoni och på en officiell logotyp som förhoppningsvis inte ser ut som två populära tecknade figurer som idkar oralsex. Och på läktaren sitter massor av politiker från världens alla länder och vinkar, influgna för ytterligare skattepengar för att representera sina länder i spelen, men ve den idrottare som målar sina naglar för att manifestera sitt stöd för mänskliga rättigheter!

Jag undrar bara stilla: Vad ska de göra med OS-ringarna? Fem ringar i olika färger, ihoplänkade, ser inte det lite gay ut? Är det verkligen godkänt i Putins Ryssland?


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Svenskare än Martin Mutumba blir man inte

I förra bloggposten skämtade jag lite om att det är svenskt att tona ner sin egen insats, att det är svenskt att sparka förläget i gräset och mumla något om att man fick en bra passning. Apropå det cirkulerade det igår en intervju med AIK:s fotbollsspelare Martin Mutumba. Jag kan bara konstatera att om resonemanget om vad som är svenskt stämmer, då blir man fan inte svenskare än Martin Mutumba! Här har vi en kille som har fattat!


Andra bloggar om: , , ,

Är du svensk?

'Racism' photo (c) 2005, Farhad sh - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/När är man svensk? För mig som är har ett av Sveriges vanligaste efternamn, vars förfäder är svenskfödda och lika bleka som jag själv så långt bak jag känner till, är frågan okomplicerad. Ingen ifrågasätter om jag är svensk eller inte. Hittills har ingen ifrågasatt mina barns svenskhet heller (såvitt jag vet), trots att deras morfar är tysk och deras mormor finsk, och så länge deras polska efternamn inte kommer upp kommer ingen heller att göra det. Kanske skulle det vara något annorlunda på en annan ort, en ”svenskare” ort, än Södertälje, för hur det än är så kommer de med sitt blonda hår och ljusa skinn alltid att se ”svenskare” ut än många av sina kamrater. Kort sagt; så länge man ser ”svensk” ut, vilket vanligtvis innebär något ljusare färgtoner, någorlunda ”germanska” drag och inte en uppenbart stor eller platt näsa, så ifrågasätts inte ens svenskhet såvida inte en brytning avslöjar en när man pratar.

För den vars utseende inte passar in i den mallen är frågan dock betydligt känsligare, och några uppenbara svar på när man egentligen är svensk ges sällan i debatten. Är man svensk när man är svensk medborgare? Ja, det borde vara ett rimligt kriterium. Trots allt; ett medborgarskap är ett medlemskap i klubben Sverige som också innebär att man har ett inflytande över den eftersom det bland annat innebär att man får rösta på vartfjärdeårsmötet. I en strikt formell, juridisk mening är det glasklart; är man medborgare så är man svensk.

Frågan är dock mer komplex än så, för det handlar inte bara om formalia. Det handlar om identitet. Och då blir det smått omöjligt att ge ett konkret svar. En del skulle säga att man är svensk när man själv identifierar sig som svensk, och det är förvisso ett sympatiskt kriterium som jag kan ställa mig bakom. Det där med identitet är upp till en själv, och vi har många identiteter. Själv tänker jag sällan på mig själv som ”svensk”, det är inte på långa vägar den viktigaste av mina identiteter, så för det mesta är jag i så fall inte svensk. Vilket förstås kvittar fullständigt, och är en lyx jag kan unna mig eftersom ingen ifrågasätter min svenskhet ändå. De få gånger jag verkligen känt mig svensk är när jag har varit utomlands.

Jag tror att det är en viktig poäng. När man känner att man sticker ut blir också den egna etniska identiteten starkare, viktigare. Som människor dras vi till våra likar. Det är en instinkt. Först när vår grundläggande identitet är tryggad, när vi är en i mängden, kan vi unna oss att utforska våra andra identiteter. Segregering behöver inte tvingas på, den sker också i viss mån automatiskt när människor söker sig till sina likar.

Och frågan kompliceras då ytterligare av att det knappast bara är upp till dig själv att identifiera dig. Din identitet är också förknippad med hur andra ser dig. Så då spelar det ingen roll hur svensk du försöker känna dig, för om andra hela tiden identifierar dig som ”icke-svensk”, så kommer minsta motståndets lag och sökandet efter trygghet bland likar att få dig att identifiera dig själv som ”icke-svensk”. Och ju starkare motsättningarna är, desto viktigare blir också tryggheten i att omge sig med sina likar. För många år sedan läste jag en bok som heter Krigarens heder som bland annat förklarade de där mekanismerna, med exempel från det jugoslaviska inbördeskriget. Författaren Michael Ignatieff menade att det inte spelar någon roll om du är familjefar, fabriksarbetare och fotbollsspelare när andra skjuter på dig för att de identifierar dig som serb. Eller bosnier, eller kroat. För när de bara ser dig som serb/bosnier/kroat så är det också så du börjar identifiera dig själv, av rena överlevnadsskäl.

I en global värld där vi kan kommunicera med varandra tvärs över klotet, i realtid, borde dessa gamla identifikationer som följer med röda linjer på en karta tappa sin betydelse. Kanske kommer det att göra det så småningom också. Själv identifierar jag mig som Sabre när jag tittar på NHL-hockey om nätterna, och lider (vanligtvis) och gläds (mer sällan) med andra Sabres när Buffalo Sabres spelar. Jag har aldrig satt min fot i Buffalo och sannolikheten att jag någonsin kommer att göra det är inte jättestor, ändå identifierar jag mig starkt med fansen i staden när det är hockey, och som en följd av det får jag också ta del av andra delar av deras liv, historia och kultur, och tvärtom, vilket för oss ytterligare lite närmare. Andra gånger identifierar jag mig mer efter mitt musikintresse och då är mina likar de som gillar samma saker som jag. Med samma följder som ovan. Och vem vet; rätt som det är sitter jag och diskuterar musik och knyter an starkt till någon från Toronto, som jag kvällen före eller efter hatar, för då är det hockey, och då hatar man Toronto. Det hör till om man är en Sabre. Man älskar Buffalo Sabres, har Toronto Maple Leafs som ärkerival och är för alltid bitter över att Brett Hull avgjorde en finalmatch på övertid med ett mål som borde ha varit underkänt, alldeles oavsett vad regelboken säger.

Så svaret på frågan när man är svensk är alltså i mångt och mycket en fråga om identitet, och det räcker inte med ens egen identitet för i slutänden handlar det om hur andra identifierar dig. Det är det som egentligen är frågan, det är så den egentligen borde formuleras. Inte ”när är man egentligen svensk?” utan ”när börjar andra i samhället definiera någon som svensk?”. Och svaret på det är att det är olika. Ju mer ”svensk” du ser ut, desto fortare kommer andra att identifiera dig som svensk. För vi är ju som bekant inte rasister, men…

En del hävdar att man är svensk när man är en del av den svenska kulturen. När man tar del av sederna. Det är väl kanske inte heller helt fel tänkt, men frågan är då: Hur många traditioner, och vilka? Måste man äta surströmming eller räcker det med att hoppa som en groda runt en blomsterklädd fallossymbol? Och traditioner är ju inte huggna i sten. De förändras över tid. Många av de traditioner som ses som självklara i Sverige har sitt ursprung på annat håll. Ett förslag taget från min egen arbetsplats är att man är svensk när man känner sig bekväm med att boka en Ålandskryssning inför kommande ledighet. Vi bestämde i alla fall att dubba vår kollega från Irak till fullvärdig svensk när han gjorde just det. Fast egentligen borde det inte räknas utan att ha kontrollerat hur mycket sprit vederbörande tog med sig hem.

Vill man inte åka till Åland och bunkra sprit finns det en annan genväg. Man kan ägna sig åt idrott på ett så framgångsrikt sätt att det resulterar i medaljer och utmärkelser som i statistiken bokförs som ”svenska”. Då blir man svensk, jävligt fort. Fråga Ludmila. Därför är redan nyblivna guldmedaljören Abeba Aregawi Gebretsadik, född 1990 i Etiopien och svensk medborgare 2012, mer svensk än vilken ”invandrare” som helst i förorten, trots att ”invandraren” är född här, liksom sina föräldrar.

Fast man måste fortsätta vinna också. Förlorar man är man inte lika svensk längre. Fråga Ludmila. Och gör man dessutom bort sig, som att försöka fuska, då slutar man att vara svensk lika fort som man började. Fråga Ludmila. Och med fuska menar jag såklart dopa sig. Att fuska genom att filma till sig frisparkar är inte samma sak. Det är förresten bara något de där andra ägnar sig åt. När svenska spelare gör det är det ”rutinerat”.

Att vinna är faktiskt det absolut snabbaste sättet att vinna acceptans. I sportvärlden är det nämligen kutym att säga ”vi” när ens lag vinner, men ”de” när ens lag förlorar. Testa själv någon gång. Fråga din fotbolls-/hockey-/whathaveyouintresserade kollega hur matchen gick igår. Jag kan nästan lova att vederbörande kommer att svara ”vi vann”, eller ”de förlorade”.

Ränderna går dock aldrig riktigt ur, inte ens om du är framgångsrik idrottare. Ludmila Enquist såg ju ändå ganska svensk ut. Lite slavisk kanske, men blond och sådär, så det var lätt att ta till sig henne som svensk. Dessutom gick hon hem i stugorna med sin lite blyga framtoning. Det är lite svårare med Zlatan Ibrahimovic. Han är lite för mörk för det, och har dessutom en näsa som alltid är offside, så han måste vara jävligt bra, typ göra hattrick och så, för att vara svensk. Dessutom är han många saker, men blyg är inte en av dem. Det är inte svenskt att vara så självsäker och kaxig som han är. När man har gjort fyra mål på England, varav det sista är en bicicleta från fan vet hur långt, eller när man har klackat in en kvittering mot Italien i slutminuterna, då är det inte riktigt svenskt att verka nöjd med sig själv och vara ge sken av att man vet att man är bra. Det svenska vore istället att titta ner, sparka lite i gräset och förläget mumla något om att ”jag fick en bra passning”. Det är förresten inte ens särskilt svenskt att göra mål på det sättet. Marcus Allbäck och hans förmåga att snubbla in bollar, där har ni en riktig viking!

Därför måste Ibrahimovic vara exceptionellt bra för att vara svensk. Om han gör en medioker landslagsmatch så ifrågasätts hans svenskhet och bommar han en straff eller drar på sig ett onödigt kort, då är han förmodligen en landsförrädare. Hur nu det skulle gå till om han inte ens är svensk. Poängen är hur som helst att ribban ligger på olika höjd. Ibrahimovic måste alltid förtjäna vårt godkännande genom att vara bra på att sparka boll för att få vara svensk, medan mina barn aldrig ens kommer att behöva röra en bolljävel om de inte vill, och vara svenska i andras ögon vare sig de vill eller inte.

Men som tur är finns det ingen rasism i Sverige.


Andra bloggar om: , ,

Bra där, Metro, och #goemma

Jag vill passa på att hylla Metro för att de illustrerar en artikel som inte uttryckligen handlar om homosexualitet och som inte publicerats under Pride-veckan, med två hånglande kvinnor. Bara sådär liksom. Som om det inte vore något konstigt alls. Vilket är precis vad det inte är. Well done!

Det är lite av en milstolpe, en markör som visat att vi kommit en bit på väg med att bryta ner heteronormativiteten. I mål är vi dock först när en artikel kan illustreras på motsvarande sätt och jag inte ens reflekterar över om det är en man och en kvinna, eller två män, eller två kvinnor. Eller tre.

Samtidigt representerar Emma Green-Tregaro sitt land på ett sätt som den svenska ambassaden inte vågar, och antagligen inte får. Det är inte alltid de stora gesterna som gör skillnad. Även små symbolhandlingar och ställningstaganden kan betyda mycket. Som att vägra flytta sig från ett säte på bussen. Som färgen på naglarna när man tävlar i Ryssland eller en Julia-fläta när man rapporterar från Fotbolls-EM i Ukraina. Och bildvalet till en artikel. Man vet inte vilken droppe det är som slutligen får bägaren att rinna över, men varje droppe räknas.


Andra bloggar om: , , ,

All Is One

cover_artwork1Av min vän Nima fick jag nyligen en bok av Mark Levine med titeln Heavy Metal Islam. Mark LeVine är såväl gitarrist som historiker med huvudsaklig inriktning på mellanöstern och med både respektingivande titlar och musikaliska meriter i bagaget. Därtill har han en fruktansvärt ful hemsida. Det sista är särskilt viktigt att understryka så karln inte får för sig att han är något.

Heavy Metal Islam är en mycket intressant bok att läsa, både för den som är intresserad av mellanöstern och för den som är intresserad av musik. För mig som börjat intressera mig alltmer för vad kultur egentligen betyder för människor, och som utvecklat en nyfikenhet för metal med orientaliska övertoner, är det en guldgruva. Men den här artikeln handlar inte om Mark LeVine eller Heavy Metal Islam, utan om min senaste musikaliska upptäckt Orphaned Land. Jag hade nämligen aldrig hört talas om dem innan jag började läsa den här boken. Så tack Nima Dervish, och tack Mark LeVine.

Orphaned Land är ett oerhört spännande band av flera anledningar. Musikaliskt för att de blandar stilar, rytmer och tongångar på ett både okonventionellt och kompetent sätt, och de får det att fungera. Därav kategoriseras de både som folkmusik och som progressive metal, och det närmaste jag kan komma på att jämföra deras musikaliska gränslöshet med är svenska Pain of Salvation.

Kulturellt för att deras musik har en avsevärd del arabiska inslag i såväl ton och rytm som i texter och referenser. Det hade kanske inte varit så mycket att höja på ögonbrynen åt om Orphaned Land kom från Tunisien, som Myrath, eller Libanon eller Egypten. Men nu råkar det vara så att Orphaned Land är israeler.

Vilket också gör dem politiskt intressanta. För inte nog med att de är musikaliskt och kulturellt gränsöverskridande, de får också gensvar. Orphaned Land åtnjuter respekt och har en stadig fanbase bland sina muslimska headbangande fränder på metalscenerna i till exempel Marocko och Egypten. Nu kanske man kan tänka sig att dessa metalheads inte är särskilt religiösa, men det är – enligt Mark LeVine – fel. Många av hårdrockarna i regionen definierar sig själva som troende muslimer och ser ingen motsättning i det, även om det mer konservativa gubbväldet förfasas över denna satans musik. Jämför Siewert Öholm.

Vad Orphaned Land i viss mån lyckats med är att bygga en bro över en klyfta så djup att den närmast får betecknas som traditionell. Hur är det möjligt med bara instrument som verktyg? Den som lyckas förstå det kommer kanske vad det lider också att skapa fred.

Orphaned Land har hittills släppt fem album, samtliga konceptalbum som behandlar motpoler. Det senaste släpptes i juni i år och bär titeln All Is One och behandlar motsatserna ljus och mörker. Det är ett album som friskt blandar tunggung med inslag av death- och doom metal, med arabiska övertoner. Traditionella stränginstrument som oud och saz samsas med fläskiga nedstämda elgitarrer, Kobi Farhis sång som ibland övergår i growl med Mira Awads mer traditionella arabiska sångstil samsas med mäktiga körer. Det finns tillfällen då de arabiska skalorna får övertaget och i synnerhet när det typiskt arabiska sångsättet tar över blir det för mycket för mina västerländska tolvtonsöron. Det låter helt enkelt för mycket magont, jämmer och elände. Men däremellan är det riktigt bra, och rekommenderas till alla som uppskattar bra musik och/eller vågar ta steget utanför sina vanliga referensramar.

Titeln All Is One syftar till de tre abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam (ett ämne som avhandlats på det tidigare albumet Mabool: The Story of the Three Sons of Seven) och dess gemensamma ursprung och gudom. Något som understryks grafiskt av ett av de coolaste skivomslag jag någonsin sett. Davidstjärnan, korset och halvmånen ihopflätade till en enhet är riktigt snyggt gjord i sin enkla komplexitet (varsågoda för den oxymoronen). Tillsammans skapar symbolerna på sätt och vis en ny symbol. En symbol för enighet kanske.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Kort kommentar om anmälan av IT-ministern

Det finns flera poänger med att anmäla en minister:

  1. Det är en representant för den lagstiftande församlingen (ok, tekniskt sätt är det riksdagen som stiftar lag, men ni fattar), och om en sådan inte kan följa lagen torde det:
    • vara ett bevis på att lagen är skev, och;
    • bli svårt att hävda att vanliga medborgare ska förstå den.
  2. Uppmärksamhet kring frågan, givetvis. Om man anmält nån random snubbe hade det inte fått någon som helst effekt, annat än att nämnda random snubbe sannolikt fått lite böter i tysthet.
  3. En prejudicerande effekt. Måhända inte i juridisk mening, men åtminstone i moralisk. Om utredningen läggs ner, vilket med all sannolikhet sker, kan man:
    • visa att lagen inte är lika för alla, och;
    • vifta med som prejudikat när nån random snubbe blir anmäld av upphovsrättsindustrin.
  4. Om utredningen mot förmodan inte läggs ner, se 1.

Och det är ungefär allt jag har att säga om den saken.


Andra bloggar om: , , ,