Skip to content

När principer kolliderar

'FU274' photo (c) 1900, Upplandsmuseet Länsmuseum för Uppsala län - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Sakine Madon skriver i vanlig ordning väl och tänkvärt. Den här gången om skolplikt och religionsfrihet. Hon menar att barn till religiösa föräldrar inte ska undantas från skolans regler och aktiviteter, och jag håller med. Hon menar vidare att skolplikten fyller en viktig funktion då det kanske är den enda möjligheten för vissa barn att få se ett alternativ till den världsbild deras föräldrar vill ge dem. Återigen håller jag med. Vi är ett sekulärt samhälle där religionsfrihet råder, och skolan ska spegla det. Ett samhälle och en skola där samma regler gäller för alla. Antingen får man inte ha huvudbonad i klassrummet, och då gäller det såväl keps som kippa, luva som slöja, eller så får alla elever välja själva om de vill ha något på huvudet i klassrummet. Antingen väljer man mellan att äta vad som serveras i matsalen eller vara hungrig, eller så får alla elever välja mellan flera rätter oavsett vilka skäl de har till det. Men att ens föräldrar anser att vissa saker inte får blandas, andra måste tillredas enligt någon regel som nedtecknades på vers för ett par tusen år sedan, och en tredje inte får ätas alls ska inte väga tyngre än ”tycker inte om”. Personligen anser jag att det senare rent av är mer giltigt.

Samtidigt som jag ser Madons poäng och håller med om att skolan utöver regelrätt undervisning också fyller en viktig funktion som frizon är jag också skeptisk till skolplikten så som den ser ut, och tveksam till förbudet mot hemundervisning. I en kort tweetväxling oss emellan påpekar Madon att hon har sett för många dåliga föräldrar. Jag replikerade att det även finns många dåliga skolor. Man behöver inte leta länge för att hitta exempel som backar upp respektive argument.

Det här är ett exempel på när två principer, två friheter, kolliderar. Å ena sidan min rätt som förälder att avgöra vad som är bäst för mina barn, något som jag trots allt är övertygad om att de flesta föräldrar i de flesta lägen är bättre lämpade att avgöra än en tjänsteman bakom ett skrivbord. Å andra sidan barnets rätt att utvecklas till en egen individ och inte förnekas kunskap och kontakt med omvärlden. Å ena sidan min rätt att skydda mig själv och de mina mot staten och dess indoktrinering, å barnets rätt att skyddas mot min indoktrinering.

Det Madon skriver om är viktigt. Det finns barn därute som vars religiösa föräldrar inte vill tillåta dem att delta i skolans simövningar eller sexualundervisning. Det senare eftersom de inte vet att sexualundervisningen är sjukt avtändande och pinsamt och tvärtemot vad de tror avskräcker ungdomar från sexuella aktiviteter snarare än lockar. För dessa barn är skolplikten, och det faktum att staten kan utnyttja sitt våldsmonopol till att försäkra sig om att de kommer till skolan, kanske den enda möjligheten att få kontakt med en annan värld och ta del av en del av all den kunskap som har tillkommit de senaste tvåtusen åren.

Därtill finns alla de barn vars föräldrar är rent av olämpliga. Som missbrukar eller bara har tappat taget om tillvaron och inte kan sörja för sina barn. Det finns barn som går hem från skolan med en klump i magen och hoppas att de inte ska få så mycket stryk idag, och som har ångest inför sommarlovet eftersom det innebär veckor av fysisk och psykisk misshandel utan avbrott. För alla dessa barn är skolan en frizon, och för detta behövs skolplikten. Den blir då dessutom en möjlighet till räddning för barn som far illa. Man kan hålla sina barn borta från alla andra men inte från skolan, och där kan då misstänkta blåmärken eller avvikande beteenden upptäckas och man kan slå larm. Åtminstone, och det är tragiskt att ens tänka på, kanske risken för upptäckt håller förövaren från att misshandla sitt barn ännu mer. Allt detta är ett mycket starkt argument för skolplikten.

Men så var det ju den andra sidan av myntet. För det finns ju inte bara dåliga föräldrar, det finns även dåliga skolor. Skolor där barn far illa för att miljön de tvingas vistas i är undermålig. Det rör sig om allt från en tärande ljudnivå och dålig luft till lokaler som är så eftersatta att de rent av är farliga, och mobbning. Det finns barn som går till skolan med en stor klump i magen och hoppas att de inte ska få så mycket stryk idag, och som har ångest när sommarlovat närmar sig sitt slut eftersom det innebär att den fysiska och psykiska misshandeln återupptas.

Det finns också barn som är lite för bra på att tänka självständigt, eller som är lite mer begåvade och inte får den utmaning de behöver i den traditionella skolan. Det finns barn som redan kan läsa när de börjar skolan men som ändå tvingas sitta och traggla igenom alfabetet, som kan grundläggande matematik och ändå tvingas börja om från början med siffror. Många av dessa blir uttråkade och blir bråkstakar, tappar intresset för att lära sig och riskerar att gå miste om sin egen potential. Det är inte bara tragiskt på det personliga planet men också en förlust för samhället.

Det finns barn med särskilda behov som skolan inte kan, vill eller får, fånga upp. Jag har hört vittnesmål från en lärare som berättade att rektorn uttryckligen sagt åt sina lärare att de inte fick utföra tester avsedda att upptäcka dyslexi. Skälet till det var nämligen att om man upptäckte elever med dyslexi var man skyldig att sätta in de resurser som krävs för att hjälpa dem, och det hade man inte råd med. Lösningen var alltså att titta åt ett annat håll. Jag har själv, på den tiden jag arbetade på skola, upptäckt vad jag ansåg var ett solklart fall av läs- och skrivsvårigheter på en niondeklassare som själv trodde att hon var korkad och vars lärare antagligen bara accepterat att hon var hopplös. När jag försökte ta upp det ignorerades det, möjligen för att jag var ny och dessutom inte lärare och skulle väl inte komma där och komma. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med kött mellan benen (pun intended) för att stå på mig. Det var tolv år sedan, men av alla de ungdomar jag mötte dagligen då är det henne jag minns, med ett styng av dåligt samvete och skuld. Jag undrar ofta hur det gick för henne sedan, och sedan tänker jag att jag nog inte vill veta.

För alla dessa barn är skolplikten inte till någon hjälp alls. Raka motsatsen faktiskt. I sådana fall känner jag att jag som förälder faktiskt måste ha rätt att få sista ordet. Idag är mina barn fyra och ett år gamla, men redan nu får jag ångest av att tänka på, att försöka sätta mig in i, hur det skulle kännas att beordra någon av mina söner att gå till skolan trots att han inte vill. För att han blir retad, får stryk, och skolan inte förmår göra något åt det, och om jag försöker blir det värre. Att stå i dörren på morgonen med ett förtvivlat barn och förklara att han måste gå till skolan för sådan är lagen och om han inte går till skolan kommer polisen och hämtar honom. Maktlösheten. Ur det perspektivet kan jag omöjligen försvara skolplikten.

I mångt och mycket handlar det om att applicera generella åtgärder för att lösa individuella problem. Det är bara det att från det ena hållet så måste den generella åtgärden, tvånget om man så vill, existera för att samhället ska ha en möjlighet att upptäcka de individuella problemen och få en chans att åtgärda dem. Men om den generella åtgärden då i andra änden skapar andra individuella problem? Det finns exempel ur vår historia på hur staten missbrukat sin skolplikt och sitt våldsmonopol till att förtrycka människor, i synnerhet då den samiska befolkningen, på ett vidrigt och avskyvärt sätt. Med det i bakhuvudet är det lätt att motivera varför staten helt enkelt inte ska ha den makten. Men då innebär det istället att samhället överger barn som så förtvivlat behöver den frizon som skolplikten ger dem och tvår sina händer, och det är fegt och skamligt.

Så vad gör man? Ska vi verkligen vara tvungna att välja vilka barn som ska offras? För i så fall, hellre dina barn än mina. Den som hävdar något annat ljuger. Problemet är bara att… om osten halkar av mitt kex, om jag tappar greppet om tillvaron och mina barn far illa på grund av mig, om jag är direkt olämplig som förälder, då hoppas jag att samhället ingriper. För mina barns skull.


Andra bloggar om: , , intressant?

Published inPolitikSamhälle

4 Comments

  1. Jag är bestämt för skolplikten. Detta för att om problem finns i ett hem, då är det nästan alltid kört för barnet. Om problemen finns i en skola, då finns det alltid åtminstone en teoretisk möjlighet att gripa in.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: