Skip to content

Josh gästar Falkvinge

Efter en kommentar på en artikel hos Falkvinge fick jag för mig att utveckla det hela till en gästartikel. Den publicerades igår fredag. Jag känner mig nöjd med resultatet och så, men det är fan läskigt att kliva ur sin comfort zone. På svenska vet jag vad jag går för. Jag kan leka med språket och ta mig friheter för att jag behärskar det. Det är betydligt svårare att göra på engelska. Visst, jag anser att min engelska är godkänd, men det är en sak att kunna något och en annan att behärska det. Det kräver träning. Jag har skrivit på svenska i åratal, utvecklat och förfinat och ibland förfulat mitt uttryck. Att ge sig på engelska är att vara amatör igen.

Dessutom: Efter att ha drivit den här bloggen i ett antal år har jag en ganska stadig skara läsare som vet vem jag är och var jag står. Det ger mig också frihet att raljera och vältra mig i sarkasmer. Men att byta språk sådär, och dessutom på någon annans plattform, det ger en helt ny publik. En publik som inte vet vem jag är, vad jag står för, vad jag har gjort tidigare eller hur jag brukar uttrycka mig. Det ställer helt andra krav på att få det rätt. För så är det: Med er vet jag att jag har råd att klanta mig ibland, därför att jag har en hyfsat etablerad trovärdighet. Inbillar jag mig.

En annan reflektion: Det lilla jag har skrivit på engelska förut har, bortsett från lite låttexter och så, varit forumdiskussioner samt översättningar. Det är häpnadsväckande mycket lättare att skriva på engelska från början än att översätta. Jag gjorde en gång ett ganska misslyckat försök att översätta mitt eget dansbandsmanifest. Det blev inget vidare. Det blev lite svengelska i ordföljder och formuleringar och fick liksom inte den där rätta känslan. En annan gång översatte jag en text av Kajsa Ekis-Ekman för Isabella Lunds räkning och det var verkligen en utmaning för förutom att försöka undvika att kräkas i munnen var jag tvungen att försöka bibehålla tonen i hennes propaganda. Jag tror att jag lyckades ganska väl. Åtminstone tillräckligt för att känna mig nödgad att bifoga ett tillägg från översättaren där jag bad om ursäkt för texten och förklarade att formuleringarna inte var mina, att jag bara försökt återge tonen i originalet. Sedan tog jag en dusch.

Men att skriva på engelska direkt, det fungerade ändå hyfsat. Jag menar, givetvis har jag mycket kvar att lära om jag ska bli bra på det men ändå; att skriva direkt kontra översätta är lite som att befinna sig utomlands kontra att bli stoppad på gatan av någon som ställer en fråga på engelska; det handlar om vilket språk man tänker på. Ett eller två dygn utomlands och man börjar vanligtvis tänka på engelska (eller annat språk, beroende på var man är och vilka kunskaper man besitter). Att skriva på engelska visade sig vara lite samma sak – när jag väl kommit igång tänkte jag på engelska, och då flöt det på ganska bra. Formuleringarna blev inte alls så styltiga som när jag först skrivit på svenska.

Återstår väl att se om det här är något jag vill göra återkommande. Trots allt måste man utmana sig själv för att utvecklas, men å andra sidan är det ganska tryggt och bekvämt att vara en halvstor fisk i en liten damm jämfört med att vara en liten fisk i en ocean. Så vi får se. Nu har jag åtminstone doppat en stjärtfena.

Artikeln kan ni hur som helst läsa här: Copyright’s three lines of defense. Håll till godo.


Andra bloggar om: , , ,

Published inÖvrigtPiratSpråk

4 Comments

  1. jeppelin jeppelin

    Det gick jättebra. Tänk på Joseph Conrad, han lyckades med lite övning bli rätt så slängd i att skriva på engelska. Visst, han bodde i England eller seglade runt på engelskspråkiga fartyg mest hela tiden och fick antagligen rätt mycket övning, och jag har förstått att du trivs rätt bra i Södertälje, men ändå. Keep it up, som de säger på P3-svenska, det kan bli stort.

  2. Alexander. O Alexander. O

    Jag behärskar varken Engelska eller Svenska, så inga kritiska kommentarer från mig gällande det.

    Detta är en ganska lång diskussion, och jag har, precis som alla här, följt den i år och år, till en punkt där jag inte bryr mig längre… Jag tror att oavsett var man står i debatten om piratkopieringen, så tror jag att vi nog kan hålla med om att det inte går att slåss och vinna mot den – den kommer troligen alltid att existera så länge teknologin finns där. Så, Copyright eller ingen Copyright…, rent praktiskt så gör folk som de vill. Och tittar vi på oberoende skivbolag, så kan dessa ändå inte göra nånting annat än att klaga – så om beundrarna vill hålla deras oberoende skivbolag vid liv, så får de betala för musiken om de vill att deras favoritbolag inte ska dö. Simpelt. Sen vet vi ju också att Copyright lagen nödvändigtvis inte skyddar mindre artister från de större skivbolagen – man trycker musikerna mot ett hörn och ger dem väldigt lite alternativ under en pressad period, sen tvingar man artister till att skriva av musiken till skivbolaget för en låg betalningscheck och tjänar sedan fett med pengar på allt skivbolaget lyckas sälja och få betalt för.

    Jag lyssnade på en intervju med John Zorn och Trey Spruance, där de filosoferade lite kring musik som fenomen och musikers roll i samhället, och Zorn sa: ”The amazing thing about music is that it’s intangible, it’s the purest of all the arts – you can’t grab it. And that creates problems. People think they can come and tape your stuff, you know, because you know… And then, there’s nothing wrong with that…,well…, ”Hey, I taped it. It’s mine. That’s my cassette.” So you went to a bookstore and steal a book – well, we know that’s against the law. But you go to a concert and steal someone’s music… Well, that’s okay, because it’s not tangible? So, there’s some downsides to it. But the beautiful thing about music is that it’s…, you can’t touch it, you know…”

    http://www.youtube.com/watch?v=qJLbCuHKZ24 (börjar pratas om runt 1:28:55)

    Nu finns det väldigt mycket att diskutera kring musik som fenomen och musikers roll i samhället, men jag tänkte mest i detta sammanhang.

    Jag tycker personligen inte att priset på vinyl och CD är särskilt dyrt, även med dagens stigande fraktkostnader. Jag donerar pengar till de projekt jag tycker verkar intressanta, och köper sedan artisternas album. Jag ser gärna att fler fans börjar donera pengar i framtiden, för jag tycker det skapar en mer flexibel situation för artister då man slipper ha o göra med skivbolag som vägrar ta risken på musik som är svår att marknadsföra. I det anseendet tycker jag Internet är ett väldigt bra verktyg.

    Det finns en hel att säga och olika perspektiv att se det från… Men, äsch… Det är just det som gör att jag inte orkar. :P

  3. Det gick ju strålande det där! *surprise, surprise*

    Ser fram emot ”Copyright’s single line of justification”. Den är viktigare inbillar jag mig. Argumentationen kring sakfrågorna är ju stendöd sedan i princip 2008 då ”det mesta” från immaterialrättsliga intressen formligen arkebuserades ur argumentperspektivet.

    Sedan har inte mycket hänt och det, hävdar jag, är för att det jag efterfrågar kräver, möjligtvis, nya människor på barrikaden och/eller betydligt mer vidsynthet (möjligtvis även livserfarenhet/verklighetskoppling) än vad som ryms inom de traditionella piratleden. Tyvärr.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: