Skip to content

Månad: november 2013

Dyrt elefantpulver

'Elephant' photo (c) 2008, Chester Zoo - license: http://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/I en liten anspråkslös by i Frankrike bor ett gammalt original. Klockan fem varje morgon går han ut och strör ett vitt pulver på gatorna. Så har han gjort i flera år och byborna tar ingen notis om honom. Det hör till. Solen går upp på morgonen, tuppen gal, tidningsbudet delar ut tidningen och gamle Francois strör sitt pulver. Inga konstigheter. Men så en morgon kommer en levererar en nyanställd chaufför varor till byns café och får syn på den kufiske mannen. Han blir nyfiken och går fram till honom.

”Ursäkta, monsiour, men vad är det ni strör ut på backen?”
”Elefantpulver”, svarar den gamle.
”Vad för något?”
”Elefantpulver. Det håller elefanterna borta.”
Chauffören skrockar. ”Men kära nån, det väl alla att det inte finns några elefanter i Frankrike!”
”Precis, och nu vet ni varför.”

Bara i år beräknas FRA:s verksamhet kosta 822 miljoner kronor enligt regeringens budget. Anslagen har ökat med 232 miljoner kronor, eller 39%, sedan Lex Orwell infördes 2008 och enligt DN saknar det troligen motstycke i svensk statsförvaltning. I nästa års budgetproposition är anslagen till FRA 860 miljoner kronor. Det är, för att citera Sverigedemokraternas Margareta Sandstedt, väldigt mycket pengar. Vad får vi då för pengarna?

Det är det ingen som egentligen kan svara specifikt på, annat än något luddigt om ”rikets säkerhet”. Om man frågar vilka yttre hot det finns mot Sverige är det inget man kan eller vill svara på, men man kan väl säga så här: Om det nu fanns en reell militär hotbild mot Sverige, då kanske man inte skulle montera ned försvaret? Regeringens agerande i försvarsfrågan ger därmed en ledtråd om att man inte känner till något överhängande invasionshot. Det har heller aldrig i debatten varit någon som helst antydan om dylikt. Vad övervakningsanhängarna istället hänvisar till, fortfarande lika luddigt, är då terrorism.

Men det vet ju alla att det inte finns några terrorister i Sverige? ”Just det”, svarar man då malligt. ”Tack vare FRA.” Faktiskt så påstås det att FRA:s massövervakning har avvärjt terrordåd, men praktiskt nog kan man inte gå in på några detaljer. Det är det som är så fiffigt med spionverksamhet; vi har inte mycket annat att välja på än att lita på dem. Men, om man nu hade stoppat terrordåd tack vare FRA:s verksamhet, var är rättegångarna? Fängelsestraffen? Precis som man inte kan prata om detaljerna kring sådant kan man tänka sig att såväl utredning som rättegång skulle hållas hemlig och bakom lyckta dörrar, men inte kan man väl hemligstämpla det rättsprocessen så till den milda grad att det inte ens går att ta reda på att den har ägt rum? Dessutom; är det någon som tror, på allvar, att FRA och dess ivrigaste försvarare skulle ha missat chansen till PR? Knappast va? Man hade basunerat ut det och gnuggat det i skeptikernas ansikten. Man hade anordnat en triumferande parad av romerskt snitt och ökat FRA:s budget till fyrtiotusenmiljarder kronor. Frånvaron av slipsar som solar sig i glansen är en stark indikation på att det helt enkelt inte finns någon glans att sola sig i. Det är helt enkelt ett jävligt dyrt elefantpulver vi har köpt.

Och då har det ändå förekommit terrordåd i Sverige sedan 2008. Stollen som satte skräck i Malmö genom att åka runt och skjuta invandrare bör betecknas som terrorism, men gör det inte för alla vet ju att terrorister har brunt skinn och stort skägg. Sedan hade vi ju den andra stollen, han som sprängde sig själv i Stockholm för ett par år sedan. Det betecknas däremot i folkmun som terrorism, för han passar in på beskrivningen, men frågan är om inte det egentligen bara var ett spektakulärt självmord. Dock hade han själv mailat Säpo och förvarnat, men det var det tydligen ingen som hade läst. För 822 miljoner kronor till kanske FRA kan tänka sig att skumma igenom säkerhetspolisens inbox.

Valrörelsen har så smått börjat puttra igång. Snart börjar ”vård, skola, omsorg”-mantrat från riksdagspartierna. Jag vet var det finns 822 miljoner att ta av.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Ender’s Game

Att göra film på böcker är aldrig oproblematiskt. När man läser en bok skapar man sig bilder; uppfattningar om hur personerna, intryck om hur miljöerna ser ut, etcetera. En bok kan också berätta om personernas inre på ett sätt som inte gör sig på film. Film, åtminstone Hollywoodsk sådan, har vissa krav på tempo och komprimering som böcker inte behöver bry sig så mycket om. Och ju mer komplex en bok är avseende psykologi, motiv, lojaliteter och så vidare, desto svårare blir det generellt att få fram det på vita duken. I det avseendet måste det vara en mardröm att göra film av Ender’s Game.

Men; den har också andra saker. Fräna scifi-miljöer, strider i viktlöst tillstånd, en utomjordisk ras som är en högstående form av insekter, utomjordiska baser på en himlakropp som tidigare bebotts av sagda insekter. Allt det här borde vara mumma för regissörer och specialeffekt…iker. Eller vad titeln nu kan vara.

När man går och ser en film baserad på en bok man verkligen tycker om, så bör man nog också ha just det här i åtanke. Att vissa saker helt enkelt inte går att överföra till vita duken. Att saker kommer att göras om, strykas eller läggas till för att fungera som film. Att intrycket kommer att bli plattare, att nyanser kommer att saknas. Att persongalleriet antagligen kommer att vara lite mer stereotypt än i boken därför att det helt enkelt inte finns utrymme att presentera dem i sin fulla komplexitet. Stereotyper har ju den fördelen att publiken instinktivt förutsätter en massa saker om dem. Alla vet att killen med det spetsiga skägget, monokel och tysk brytning är skurk, liksom. Sedan blir det förvisso skrattretande och larvigt om stereotyperna är för övertydliga. När man går och ser en film baserad på en bok man verkligen tycker om bör man ställa in sig på att bli besviken, och försöka ställa in sig på att det är en film baserad på en bok, inte boken brought to life on the big screen.

Jag var inställd på att bli besviken när jag gick och såg Ender’s Game. För jag älskar verkligen boken. Men jag intalade mig att saker och ting inte skulle kunna vara lika, att jag måste se den som något separerat från boken, och därför blev jag rent av positivt överraskad. Den fungerar överraskande väl, faktiskt.

Visst, jag skulle kunna bitcha om att Valentine och Peter är fullkomligt marginaliserade när de i själva verket har en enorm betydelse för Ender, inte minst för att förstå Enders polarisering. Jag skulle kunna gnälla på att processerna genom vilka Ender vinner sina kamraters förtroende i Battle School är alldeles för snabbt överstökade. Eller att Petra får alldeles för mycket plats jämfört med till exempel Bean och Alai, och att hon och Ender dessutom står och glor varandra djupt i ögonen i nåt slags ”snart slätar vi av varandra”-situationer. Och mycket mera. Filmen, i jämförelse med boken, har helt klart sina brister.

Men ser man filmen som något fristående så tycker jag nog att den fungerar. Svårt för mig att bedöma hur någon som inte är bekant med boken ser den i och för sig. Jag tror inte att biobesökarna kommer att ta filmen till sig så som bokens läsare har gjort. Jag tror inte att det är en film man förälskar sig i. Men den funkar. Det är en schysst scifi-rulle som, till skillnad från mycket annat i genren, har en story som är mer än en ursäkt för att spränga saker med blåa energistrålar. Där modet inte har spårat ur åt vare sig ena eller andra hållet. Folk ser varken ut som synthare i spandex eller som andra klassens Lady Gaga, utan som… folk. De kör till och med Audi. Tack för den produktplaceringen.

Det finns också saker från boken som fungerar överraskande väl. Inomhusmiljön på den av giftingarna (fast de kallas något annat dumt i filmen, varför?) tidigare bebodda himlakroppen är läskigt likt hur jag föreställde mig det när jag läste boken. Och Battle School. Samma där. Miljön känns väldigt autentiskt utifrån vad jag föreställde mig när jag läste boken, och stridsrummet där eleverna övar sig i strid i viktlöst tillstånd är också märkligt likt min inre bild. Dessutom riktigt häftigt gjort. Harrison Ford gör sig utmärkt som Graff, även om samtalen mellan Colonel Graff och Major Anderson känns rätt taffliga. I boken fyller de samtalen en funktion för att beskriva samvetskval och moraliska aspekter av vad som försiggår. I ett större perspektiv är det egentligen ett destillat av hela den mänskliga historiens diskussion om krig och fred, om ändamål och medel; idealisten mot pragmatikern. I filmen framstår de mer som veliga, och då hade jag hellre sett att det psykologiska spelet mellan ungdomarna på Battle School, eller Enders egna samvetskval, fått mer utrymme.

Asa Butterfield fungerar som Ender, men inte mer. Han är lite för emlig i mina ögon. Lite för stora oskuldsfulla ögon även om de blixtrar till ibland. Lite för Elijah Wood, helt enkelt. Inget fel på rollprestationen alltså, han ser bara inte ut riktigt som jag tycker att han ska se ut. Det är ju knappast hans fel. Precis som det inte är Edward Nortons fel att han ser för ung och oförstörd ut i Röd Drake, när jag hela tiden såg Lance Hendricksen framför mig när jag läste den boken. Däremot tycker jag att filmen trampar ner i stereotypträsket lite väl hårt på ett par ställen. Både Sergeant Dap och Bonzo är så överdrivet stereotypa att det var svårt att hålla sig för skratt när de dök upp. Det gjorde mig besviken då något som är genomgående i Orson Scott Cards persongalleri är just att människor är komplexa, mångfacetterade. Det förvånar mig att det slank igenom, helt enkelt. Det förvånar mig också att en så uppenbar idiot som filmens Bonzo skulle ha tagit sig igenom alla tidigare prövningar och tagit sig till Battle School.

Men på det stora hela: Om man kan hålla i bakhuvudet att det här är filmen, inte boken, så är det en klart godkänd film som gör sig väl på bio. Det förvånar mig att jag inte har hört eller sett någon som helst reklam för den. Det är ju knappast ett hafsverk utan känns som en ganska välproducerad och påkostad historia, och precis en sådan sorts film som folk vill se på bioduken.

Många tack till Sophia och Carina. Utan deras försorg hade jag inte sett den.

I väntan på en Honest Trailer får ni hålla tillgodo med den riktiga.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Regimen litar på alla, utom sina egna medborgare

qb4Hi19242

FRA har varit storsinta nog att bjuda in en grupp riksdagsledamöter på studiebesök. Redan här kan man ana en maktdemonstration; vill folkvalda ledamöter ha svar på frågor får ledamöterna komma till FRA.

Enligt Ny Teknik hymlar FRA inte längre med att man dammsuger stora mängder data och att man dessutom skickar stora mängder rådata till främmande makt. Skälet till att FRA lämnar ut rådata är, enligt FRA:s talesperson Fredrik Wallin, att ”vi litar på dem vi samarbetar med”. Och om FRA litar på sina samarbetspartners, då gör regimen det också. Dels för att regimen trots allt är FRA:s uppdragsgivare och då får antas ha lämnat direktiv till FRA att arbeta just så, och dels för att regimen inte har mycket till val då insynen i vad FRA egentligen gör får anses… begränsad. I klartext således: Regimen litar på att främmande makt inte missbrukar känsliga data om oss vars intressen regimen anställts för att tillvarata.

Det är faktiskt föga förvånande. Det går nämligen i linje med regimens tidigare ställningstaganden. Till exempel uttalade tant Gredelin, som i egenskap av justitieminister får anses tala för regimen i juridiska frågor trots att hon saknar juridisk utbildning, att hon litar på att upphovsrättsindustrin inte missbrukar sin beställda skräddarsydda lag IPRED. Ett bakvänt resonemang kan man tycka. Om vi plötsligt litar på att folk gör rätt behöver vi väl inget rättsväsende, ingen polis, ingen lagbok och, framför allt, ingen justitieminister? Men nu är det ju inte så att regimen litar på alla. Regimen litar på stora företag, banker, lobbyister samt nationer och internationella samfund som heter någonting med United; United States of America, United Nations, United Kingdom, European Union, United Nations, Manchester United och Förenade Arabemiraten. Även om det var till Saudiarabien man krängde vapen, men nu ska vi inte ägna oss åt hårklyverier, det ligger där i sanden någonstans. De andra United sa att de är schyssta, och regimen litar på dem. Att vara förenad är fint. Plus att de har olja och pengar. Regimens tillit ökar med tillgångarna.

Faktum är att de enda regimen inte litar på är sina egna medborgare. Väljarna, som de säger. Där krävs det hårdare tag och krångligare regler för annars bidragsfuskar de, fildelar, kör för fort, lever ohälsosamt och/eller omoraliskt och struntar i att arbeta. Såna människor kan regimen inte lita på. Vilket inte är svårt att förstå. Det är en spretig skara det där. Opålitliga. Ändrar sig från val till val, och de värsta är de som envisas med att ha åsikter även mellan valen. Man ska inte hålla på och protestera och ha sig, framför allt inte utan tillstånd, och måste man prompt göra det ska man åtminstone vara tyst. Allt annat är odemokratiskt.

Fast det är också någonting mycket märkligt med att som folkvald ha en så bristande tillit till befolkningen. För det är ju trots allt de där opolitliga spånen som har valt en. Hur förhåller man sig till det egentligen? Var det en lyckträff att man råkade välja så kloka företrädare, eller har regimen nåt slags självinsikt som säger ”Herregud vilka korkade jävlar som röstade på oss, dem måste vi passa oss för!”?

Tillit är som respekt. Det går åt två håll. Man måste ge för att få. Regimen bad oss att lita på oss under hela förra FRA-debatten. Sedan sa den, mycket fortroendeingivande, att det bästa vore om debatten la sig och sedan la den locket på. Regimen vill ha vår tillit och är uppenbart generös med att skicka den vidare till andra parter, så länge de är rika och förenade. Tilliten åt andra hållet är det uppenbart skralt med. Det håller inte. Man får den tillit man visar, och det förtroende man förtjänar.

Fotnot: Så länge regimen envisas med att reducera oss till ”väljare” i både agerande och retorik, så kommer jag att envisas med att kalla regimen för ”regimen”. Återigen: Man får vad man ger.


Andra bloggar om: regimen, fra, alliansen, tillit, intressant?

Schas!

never-argue-with-stupid-peopleFolk har börjat försvinna från min lista över vänner på Facebook. Jag har helt enkelt tröttnat. Från att ha försökt ignorera dumheterna och bara låta det vara, till att försöka bemöta det med sakliga argument och med en värdighet som det ärligt talat inte förtjänar, har jag nu gett upp och helt enkelt börjat plocka bort folk. Det är ganska enkelt: Folk som ägnar sig åt förtal genom att hänga ut människor med namn och bild, praktiskt taget uteslutande från diverse ”patriotiska”, ”invandringskritiska”, ”Sverigevänliga” eller vilken omskrivning rasisterna nu föredrar, förtäckt till sanningssägare, ryker. Jag orkar helt enkelt inte med det längre. Bort med er. Det finns tillräckligt många idioter som jag inte kan undvika, jag behöver inte ha en egen samling också.

Jaha, så man får inte tycka vad man vill? Censur!!!!11ett
Jo, man får tycka vad man vill. Man får skriva och säga vad man vill (för mig i alla fall, sedan finns det lagliga begränsningar samt Facebooks egna regler), och man får länka till vad för dumheter som helst som man vill ta för sanning. Men man får inte göra vad som helst och fortfarande kalla sig min vän. Mentala kalhyggen tillför ingenting i mitt liv. Och nej, det är inte censur, men att försöka förklara det är slöseri med bandbredd. Att kasta sakliga argument och logik efter plattnackar som inte klarar av den mest basala källkritik eller impulskontroll är som att sparka vatten uppför en backe.

Tror jag då att det här tilltaget kommer att förändra någonting? Absolut inte. Jag är inte så naiv eller full av mig själv att jag tror att folk ser ljuset för att jag avfriendar dem på Facebook. Alldeles bortsett från att vi pratar om människor som bevisligen inte kan tänka i flera led eller göra en grundläggande konsekvensanalys vore det dessutom en hybris av rent episka proportioner. Så nej, det kommer inte att förändra någonting hos dem. Det är inte heller syftet. Vad det däremot kommer att förändra är vad jag har för människor i min virtuella omgivning. Mina motiv är således uteslutande själviska.

Dessutom; hela den här ”vända andra kinden till och bemöta människors korkade jävla åsikter med respekt”-idén som dyker upp här och var och som jag i viss mån tog till mig; DET om något är naivt! Vad fan tror ni? Att ni, genom att bemöta idioti med en respekt det inte förtjänar skulle lyckas med det avsändarens föräldrar misslyckades med? Att man med logiska och sakliga argument skulle få intelligens att magiskt uppstå ur ett intellektuellt svart hål? Lycka till med det.

Själv väljer jag att främja mig. Jag kommer att må bättre av det. Nötterna får klara sig bäst de vill.
Good riddance.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?