Skip to content

Schas!

never-argue-with-stupid-peopleFolk har börjat försvinna från min lista över vänner på Facebook. Jag har helt enkelt tröttnat. Från att ha försökt ignorera dumheterna och bara låta det vara, till att försöka bemöta det med sakliga argument och med en värdighet som det ärligt talat inte förtjänar, har jag nu gett upp och helt enkelt börjat plocka bort folk. Det är ganska enkelt: Folk som ägnar sig åt förtal genom att hänga ut människor med namn och bild, praktiskt taget uteslutande från diverse ”patriotiska”, ”invandringskritiska”, ”Sverigevänliga” eller vilken omskrivning rasisterna nu föredrar, förtäckt till sanningssägare, ryker. Jag orkar helt enkelt inte med det längre. Bort med er. Det finns tillräckligt många idioter som jag inte kan undvika, jag behöver inte ha en egen samling också.

Jaha, så man får inte tycka vad man vill? Censur!!!!11ett
Jo, man får tycka vad man vill. Man får skriva och säga vad man vill (för mig i alla fall, sedan finns det lagliga begränsningar samt Facebooks egna regler), och man får länka till vad för dumheter som helst som man vill ta för sanning. Men man får inte göra vad som helst och fortfarande kalla sig min vän. Mentala kalhyggen tillför ingenting i mitt liv. Och nej, det är inte censur, men att försöka förklara det är slöseri med bandbredd. Att kasta sakliga argument och logik efter plattnackar som inte klarar av den mest basala källkritik eller impulskontroll är som att sparka vatten uppför en backe.

Tror jag då att det här tilltaget kommer att förändra någonting? Absolut inte. Jag är inte så naiv eller full av mig själv att jag tror att folk ser ljuset för att jag avfriendar dem på Facebook. Alldeles bortsett från att vi pratar om människor som bevisligen inte kan tänka i flera led eller göra en grundläggande konsekvensanalys vore det dessutom en hybris av rent episka proportioner. Så nej, det kommer inte att förändra någonting hos dem. Det är inte heller syftet. Vad det däremot kommer att förändra är vad jag har för människor i min virtuella omgivning. Mina motiv är således uteslutande själviska.

Dessutom; hela den här ”vända andra kinden till och bemöta människors korkade jävla åsikter med respekt”-idén som dyker upp här och var och som jag i viss mån tog till mig; DET om något är naivt! Vad fan tror ni? Att ni, genom att bemöta idioti med en respekt det inte förtjänar skulle lyckas med det avsändarens föräldrar misslyckades med? Att man med logiska och sakliga argument skulle få intelligens att magiskt uppstå ur ett intellektuellt svart hål? Lycka till med det.

Själv väljer jag att främja mig. Jag kommer att må bättre av det. Nötterna får klara sig bäst de vill.
Good riddance.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Published inPlattnackarSamhälle

16 Comments

  1. Som lekman kan man möjligen undra varför du är/blev vän med ett gäng plattnackar? Via jobbet eller liknande?

    PS: Själv har jag ett enkelt system. Alla som jag inte interagerat med på ett tag, eller de som använder fejjan mest för egenreklam, eller de helt enkelt skittråkiga, de ovännar jag. Detta håller ner antalet fejjanvänner till 40-50. Precis lagom.

    • Birch: Folk man gick i skolan med en gång i tiden men inte haft kontakt med på många år (eller ens då) dyker upp på Facebook. Nån som jag träffat vid nåt tillfälle men inte haft koll på vem det är. En pirat som gled iväg till tokliberal och vidare till typisk Sd-apologet och verkar allmänt sorglig. Lite olika med andra ord.

  2. Jaha, så man får inte tycka vad man vill? Censur!!!!11ett

    Då undrar jag varför du upplever att dina åsikter censureras, förklara gärna.

  3. Webster Webster

    Om Birch är den Birch jag tror så kan vi ha setts i SFOSM, och i så fall borde han veta ALLT om hur man blir bekant med ett gäng plattnackar. :-)

  4. Josh: Jo, jag drog också till mig några from-the-past:are. Men de flesta var så tråkiga så de poofade jag.

    Det är fortfarande några som vänförfrågar mig lite då och då som jag tvärnobbar. :-)

    Man skall alltid hålla i huvudet att det inte är en tävling typ ”flest fejjanvänner när hen dör vinner”, då blir det en hanterbar mängd.

  5. Webster: Jo, det stämmer nog. Men mellan bekant och vän är det som bekant ”skitlångt”.

    SFOSM, ja. Huga.. Those were the days…
    Där lärde sig många hur man drar på sig äkta LBL-vrede. Det räckte med att andas. Eller skriva ”diskution.”

  6. Tja, så kan det vara. En del ser man tämligen snabbt att de inte a) inte vill diskutera, bara säga idiotiska saker, b) inte heller har förmågan att resonera någorlunda logisskt eller anständigt.
    Då tröttnar man. Låter dem vara. Och mer el mindre tvingas stänga av dem från att använda min kanal för att sprida sin dynga. Det får de göra i egna fora.

  7. Rejn Rejn

    Du har min fulla förståelse för att du inte orkar se skiten. Man måste skydda sitt eget välmående i någon mån. (Hela gårdagens morgon blev förstörd för mig för att SD hade en halvsidesstor annons på första sidan i lokaltidningen.) Samtidigt är det säkert viktigt att några orkar bemöta idotin sakligt. Det är ju inte för att omvända den man ifrågasätter som debatten är viktig, utan för dem som lyssnar/läser.

    • Rejn: Det är förstås en utmärkt poäng du gör, och vikten av att så att säga ta en diskussion för åskådarna är inte att förringa. Men på sätt och vis handlar det också om att Facebook kallar det för ”vänner”. Det må vara småaktigt och en fråga om semantik men jag vill inte ha såna plattnackar i en lista över vänner. På G+ eller Twitter kan man ju istället följa folk som är intressanta och ta diskussioner utifrån det. Men vänner, det borde vara människor man får ut något positivt av, som man kan tänka sig att ha i närheten av sina barn (eller åtminstone i möblerade rum).

  8. Alexander. O Alexander. O

    Lulz @ Intrnw3bz Dr4mA, Assfacebook och Twittr. LoL @ F0lkz diskussioner @ Twttrz = – !nT3ll3kttorz

  9. Patrik Patrik

    Hamnade här efter att ha följt en länk i en diskussion hos opassande bredvid en kommentar om att bemöta SD-dumheter med rationella argument. Blev tyvärr lite besviken när jag inte hittade några, men det är ju inte ditt fel eftersom det inte var du som länkade.

    Ett av de stora problemen med attityden att det inte är värt att diskutera är att om man är för aggressiv med att hävda den så blir man själv ett pucko. Nu säger jag inte att du gör det, men tyvärr är det alldeles för många som gör det. Diskussionen hos opassande var rätt så typisk. Utväxlingen såg ut ungefär så här:

    Misstänkt SD-are: Samhället håller på att förfalla. Det är numera väldigt vanligt med skottlossningar mellan kriminella gäng i våra storstäder, och det beror på att vi tar in en massa utlänningar.

    Mot”argumenten”: Du är dum i huvudet, och det är inte lönt att argumentera med dig för du fattar inte logik.

    Vem som helst som har någon som helst skolning i logik vet att ”motargumentet” inte är ett argument alls utan ett ad-hominem, och det är i princip självmål att bemöta ett rationellt argument (eller kanske påstående) med ologiska personangrepp. Det imponerar inte ett dugg, utan det får bara den misstänkta SD-anhängaren att framstå som sansad när inga bättre argument verkar finnas än ”du är dum” för att förklara varför han har fel. Att hävda att det finns logiska argument som stödjer det man säger räcker liksom inte, om man bara har det att komma med är det faktiskt bättre att inte alls bemöta det man tycker är rasistiskt.

    • Helt klart en bra poäng, Patrik.

  10. Jag gjorde misstaget att logga in på Fejan igen häromdagen efter en hyfsat lång frånvaro. Det bidde platt fall på fler sätt än ett…och det utmynnade hursomhelst i liknande tankar som de du så eminent för på tal här. Det har under senare år blivit allt mer knepigt för undertecknad att vara tolerant mot de intoleranta/tafatta/oförsigkomna/ointresserade/indifferenta när man själv åtminstone försöker stå för något diametralt motsatt. Det finns så många sätt att få draghjälp ned i dyn i den här världen så nog känns ditt initiativ i den här posten allt annat än missriktat.

    Eller som salig far en gång i tiden uttryckte det: ”Man ska hålla skiten ifrån sig!”

    Lite off topic så är jag fortfarande lite putt över att SD tillåts äga såväl fokus för allas uppmärksamhet som sin position. SD är egentligen ett symptom som håller på att bli en sjukdom på egna ben. Oroväckande, men jag inbillar mig alltjämt att skulle man börja fokusera mer på den ursprungliga sjukdomen så skulle det finnas större möjlighet att komma till rätta med den än det kommer finnas i häraden 5-10 år från nu.

  11. Patrik Patrik

    @Thomas: OK, jag förstår frustrationen. Jag har känt den själv. Men – ser du inte hur problemet med det du själv skriver?

    Du pekar ut SD-are (en grupp människor), i stället för en åsikt (rasism, antar jag?)

    Du beskriver SD som en sjukdom (negativt laddat ord), i stället för att konkret beskriva ett problem.

    Det här är ett språkbruk och en attityd som enbart tjänar till att polarisera och skapa konflikt. Om det du skriver här på något sätt liknar det du skriver när du diskuterar med SD-are så är det en självklarhet att du inte kommer någon vart i de diskussionerna. ”Självklart inte!” kanske du säger – och kanske stämmer det i ditt fall – men jag har sett alltför många fall där det inte stämmer. Fall när anti-SD:are stormar in i diskussionen med en orubblig övertygelse om att man själv har rätt och att de andra bara är dumma, vilket resulterar i att man uppvisar en nedlåtande attityd och en total ovilja att lyssna eller förstå hur någon annan tänker eller besvara det de faktiskt säger.

    Tro fan att man upplever alla andra som dumma då, när de inte lägger sig platta för ens egna överlägsna intellekt…

    Ja, jag vet att det är svårt. Och jobbigt. Och frustrerande. Joshen gör det rätt, han skriver ”de som gör/tycker X, de skiter jag i”. Glider man däremot över gränsen och säger ”X är idioter, de skiter jag i” – då har man själv blivit en idiot.

  12. @Patrik: Du misstolkar mig. Tvärtom så försvarar jag ju SD indirekt (hoppsan, det där trodde jag aldrig att jag skulle säga i något sammanhang någonsin) genom att kritisera själva ”den vanliga” kritiken mot SD. Jag var inte särskilt utvecklande i kommentaren här men lite mer åt det hållet i en kommentar hos Opassande.

    Vad jag menade med SD som ett symptom är det jag refererar till ur nyssnämnda perspektiv. Många av SD-kritikerna (undertecknad definitivt inget undantag för några år sedan) fastnar i att snöa in på SD som ett huvudproblem (sjukdomen) när det är ett symptom på en annan sjukdom som inte specifikt har med SD att göra utan istället bl.a. bottnar i att etablissemangspartierna odugligförklarat sig själva. (Och tolka inte detta som att jag nu menar invandringspolitiken per se.)

    Mina kommentarer till inlägget hos Opassande är förhoppningsvis lite mer utvecklande (det sista skrevs först):

    http://opassande.se/2013/11/14/kan-sd-nansin-bli-nagot-annat-an-ett-rasistiskt-parti/#comments

  13. Patrik Patrik

    @Thomas: Inläggen hos opassande var upplysande, och jag ser att vi verkar tycka rätt så lika. Gött! Jag reagerade ungefär som du, tycker att det är tråkigt när de som är emot SD (exempelvis) gör självmål efter självmål genom att blanda samman ”argumentation” med att högljutt hävda sin egen förträfflighet.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: