Skip to content

Ender’s Game

Att göra film på böcker är aldrig oproblematiskt. När man läser en bok skapar man sig bilder; uppfattningar om hur personerna, intryck om hur miljöerna ser ut, etcetera. En bok kan också berätta om personernas inre på ett sätt som inte gör sig på film. Film, åtminstone Hollywoodsk sådan, har vissa krav på tempo och komprimering som böcker inte behöver bry sig så mycket om. Och ju mer komplex en bok är avseende psykologi, motiv, lojaliteter och så vidare, desto svårare blir det generellt att få fram det på vita duken. I det avseendet måste det vara en mardröm att göra film av Ender’s Game.

Men; den har också andra saker. Fräna scifi-miljöer, strider i viktlöst tillstånd, en utomjordisk ras som är en högstående form av insekter, utomjordiska baser på en himlakropp som tidigare bebotts av sagda insekter. Allt det här borde vara mumma för regissörer och specialeffekt…iker. Eller vad titeln nu kan vara.

När man går och ser en film baserad på en bok man verkligen tycker om, så bör man nog också ha just det här i åtanke. Att vissa saker helt enkelt inte går att överföra till vita duken. Att saker kommer att göras om, strykas eller läggas till för att fungera som film. Att intrycket kommer att bli plattare, att nyanser kommer att saknas. Att persongalleriet antagligen kommer att vara lite mer stereotypt än i boken därför att det helt enkelt inte finns utrymme att presentera dem i sin fulla komplexitet. Stereotyper har ju den fördelen att publiken instinktivt förutsätter en massa saker om dem. Alla vet att killen med det spetsiga skägget, monokel och tysk brytning är skurk, liksom. Sedan blir det förvisso skrattretande och larvigt om stereotyperna är för övertydliga. När man går och ser en film baserad på en bok man verkligen tycker om bör man ställa in sig på att bli besviken, och försöka ställa in sig på att det är en film baserad på en bok, inte boken brought to life on the big screen.

Jag var inställd på att bli besviken när jag gick och såg Ender’s Game. För jag älskar verkligen boken. Men jag intalade mig att saker och ting inte skulle kunna vara lika, att jag måste se den som något separerat från boken, och därför blev jag rent av positivt överraskad. Den fungerar överraskande väl, faktiskt.

Visst, jag skulle kunna bitcha om att Valentine och Peter är fullkomligt marginaliserade när de i själva verket har en enorm betydelse för Ender, inte minst för att förstå Enders polarisering. Jag skulle kunna gnälla på att processerna genom vilka Ender vinner sina kamraters förtroende i Battle School är alldeles för snabbt överstökade. Eller att Petra får alldeles för mycket plats jämfört med till exempel Bean och Alai, och att hon och Ender dessutom står och glor varandra djupt i ögonen i nåt slags ”snart slätar vi av varandra”-situationer. Och mycket mera. Filmen, i jämförelse med boken, har helt klart sina brister.

Men ser man filmen som något fristående så tycker jag nog att den fungerar. Svårt för mig att bedöma hur någon som inte är bekant med boken ser den i och för sig. Jag tror inte att biobesökarna kommer att ta filmen till sig så som bokens läsare har gjort. Jag tror inte att det är en film man förälskar sig i. Men den funkar. Det är en schysst scifi-rulle som, till skillnad från mycket annat i genren, har en story som är mer än en ursäkt för att spränga saker med blåa energistrålar. Där modet inte har spårat ur åt vare sig ena eller andra hållet. Folk ser varken ut som synthare i spandex eller som andra klassens Lady Gaga, utan som… folk. De kör till och med Audi. Tack för den produktplaceringen.

Det finns också saker från boken som fungerar överraskande väl. Inomhusmiljön på den av giftingarna (fast de kallas något annat dumt i filmen, varför?) tidigare bebodda himlakroppen är läskigt likt hur jag föreställde mig det när jag läste boken. Och Battle School. Samma där. Miljön känns väldigt autentiskt utifrån vad jag föreställde mig när jag läste boken, och stridsrummet där eleverna övar sig i strid i viktlöst tillstånd är också märkligt likt min inre bild. Dessutom riktigt häftigt gjort. Harrison Ford gör sig utmärkt som Graff, även om samtalen mellan Colonel Graff och Major Anderson känns rätt taffliga. I boken fyller de samtalen en funktion för att beskriva samvetskval och moraliska aspekter av vad som försiggår. I ett större perspektiv är det egentligen ett destillat av hela den mänskliga historiens diskussion om krig och fred, om ändamål och medel; idealisten mot pragmatikern. I filmen framstår de mer som veliga, och då hade jag hellre sett att det psykologiska spelet mellan ungdomarna på Battle School, eller Enders egna samvetskval, fått mer utrymme.

Asa Butterfield fungerar som Ender, men inte mer. Han är lite för emlig i mina ögon. Lite för stora oskuldsfulla ögon även om de blixtrar till ibland. Lite för Elijah Wood, helt enkelt. Inget fel på rollprestationen alltså, han ser bara inte ut riktigt som jag tycker att han ska se ut. Det är ju knappast hans fel. Precis som det inte är Edward Nortons fel att han ser för ung och oförstörd ut i Röd Drake, när jag hela tiden såg Lance Hendricksen framför mig när jag läste den boken. Däremot tycker jag att filmen trampar ner i stereotypträsket lite väl hårt på ett par ställen. Både Sergeant Dap och Bonzo är så överdrivet stereotypa att det var svårt att hålla sig för skratt när de dök upp. Det gjorde mig besviken då något som är genomgående i Orson Scott Cards persongalleri är just att människor är komplexa, mångfacetterade. Det förvånar mig att det slank igenom, helt enkelt. Det förvånar mig också att en så uppenbar idiot som filmens Bonzo skulle ha tagit sig igenom alla tidigare prövningar och tagit sig till Battle School.

Men på det stora hela: Om man kan hålla i bakhuvudet att det här är filmen, inte boken, så är det en klart godkänd film som gör sig väl på bio. Det förvånar mig att jag inte har hört eller sett någon som helst reklam för den. Det är ju knappast ett hafsverk utan känns som en ganska välproducerad och påkostad historia, och precis en sådan sorts film som folk vill se på bioduken.

Många tack till Sophia och Carina. Utan deras försorg hade jag inte sett den.

I väntan på en Honest Trailer får ni hålla tillgodo med den riktiga.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Published inKultur

4 Comments

  1. Mina åsikter om filmen; Copy-Paste från FB:

    – The Demothones / Locke thing is cut entirely. Probably because today, two kids conquering the world with two blogs seems a little more ridiculous and less Sci Fi. Probably for the best. However, this also makes it a bit unclear as to why Valentine would aid the IF.

    – Harrison Ford as Graff is a perfect casting choice.

    – Enders Game could have been made two ways. Pro-War; Action Movie or Anti-War; focusing on Ender as a character. Take a fucking guess what this is.

    – Dap… what the hell did they do to you? Same with Andersson. Andersson was supposed to be the cynic, not caring about the kids and only wanting the game. Dap was the caring one; even calling Graff out and ratting out on him. While Dap gets a few caring moments; they are generally the NCO Kind of Caring. That being a Salute. Or two. Or three. Nothing else.

    – Ender as a character was not very fleshed out in the movie. I understood him because I had read the book. I wonder if everybody truly did that.

    – All the Battle Room scenes are mixed into one. They could at least have done a montage…

    – As my dear friend pointed out; despite this being the future; the gender roles was pretty solid. Women being the caring ones; Males the tough and the ones in charge – as shown by the strategos. Was there even one female Stratego? Petras Role in the Battle was not as one of Enders top commanders, but simply to fire the Doctor Device. Anderson was – instead of trying to stop Graff from changing the game – trying to stop Graff from messing up Ender.

    – The Telepathic Link Ender had with the Formics is not explained. Nor the fact that they are unable to talk to each other (the Formics actually having tried; but their recipient not able to comprehend what he was being told).

    – Orson Scott Card made Petra a LI for Ender. They do pretty much everything but kiss, and thank god for that. Any subtle hint on how much Ender care for Ali and Bean is removed.

  2. Glad att det inte var en engelskspråkig Arn!

  3. Alexander. O Alexander. O

    >> Visst, jag skulle kunna bitcha… <<

    Bitcha? Humlan, efter alla dessa år av att ha kritiserat folk som har bidragit till det, har du nu själv fallit till föga för degraderingen av det Svenska språket? :P

    • När jag gör det är det edgigt. Pördigt, rent av. :P

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: