Skip to content

Månad: januari 2014

#Val2014 – den inofficiella spellistan

onkel_wart (thomas lieser) / Foter.com / CC BY-NC-SA

Musik är, som de som följt mig ett tag, mycket viktigt för mig. Det är en uttrycksform som listigt kringgår mina rationella och cyniska filter och når mig på djupet på ett sätt som inget annat. Ofta när jag hör musik dyker allehanda associationer upp. Såväl det musikaliska uttrycket som det textmässiga har den effekten. Ibland är det en enskild strof som jag kanske egentligen helt tar ur sitt sammanhang som känns så klockrent applicerbart på något annat. Jag misstänker att när jag lyssnar på musik sätter hjärnan igång att skicka signaler åt alla möjliga håll och struntar högaktningsfullt i sin vardagliga sortering av ting i lätthanterliga fack. Och som samhällskritiker och debattör som man väl ändå får kalla sig efter snart åtta års agiterande på den här bloggen så är det inte helt sällan som de där kopplingarna har med just politik och samhälle att göra.

Så jag fick för mig att försöka sätta ihop en spellista till valåret 2014. Därför skickade jag för några veckor sedan ut en förfrågan på G+ där jag bad folk om låttips. Därefter har jag egenhändigt i sann diktatorisk anda rensat och sorterat listan utifrån vad som passar mitt budskap och, naturligtvis, vad som i samma diktatoriska anda kvalificerar som bra musik. Och det här är resultatet.

Val 2014 by Johnny Olsson on Grooveshark

Ett par kommentarer om själva listan. Jag kände direkt att jag var säker på vilken låt som skulle öppna och vilken som skulle avsluta. Ok, Styx skulle kunna avsluta hela klabbet med att uppmana folk att ansluta och segla bort, men poängen är inte att bokstavligen segla bort utan snarare att segla tillsammans. Att Come Sail Away kommer från albumet The Grand Illusion gör liksom ingenting heller. Det borde för övrigt vara Anna Trobergs theme song. Låtarna därefter har ingen egentlig tematisk ordning utan är mer sammansatta för att vara hyfsat varierande. Att Police och Every Breath You Take är med är ganska självklart med den texten. Som lite kuslig kuriosa kan nämnas att många uppfattar den som en kärlekssång men i själva verket handlar det om en sjukligt svartsjuk individ som inte kan släppa att exet gått vidare. Känns som det går ganska bra att översätta till retoriken kring övervakningssamhället, eller hur? ”Oh can’t you see? You belong to me.

Uprising är väl inte heller någon skräll och ganska självförklarande. Däremot vill jag nämna ett par ord om Jewels The New Wild West. För mig är det en låt om avståndet mellan det politiska etablissemanget och resten av oss, om hur man ropar för döva öron och hur man faktiskt har ett ansvar att göra något åt saken själv. Och ”We’ll be an army of thieves, of self-freed slaves” känns självironiskt applicerbart på den rörelse jag själv är en del av.

Privilege has ruled for thousands of years
Wars have been fought with bibles and tears
Yet liberation can’t deny the temptation
And soon becomes the oppressor

The Pilgrim’s Address skulle kunna citeras från början till slut, men den har jag bloggat om förr så jag ska inte upprepa mig. Outcry har, liksom Uprising och i viss mån även New Wild West ett revolutionsromantiskt skimmer över sig med en stark refräng. ”Rise up, be counted, stand strong and unite.” Och If You Tolerate This… torde vara rätt självförklarande. Freedom Of Speech är förvisso instrumental men titeln räcker och därtill är det ett mycket vackert och kraftfullt stycke.

Anybody Listening? Ja, tyvärr är det ju det, men inte på det bra sättet. Det finns ett tema genom hela Queensrÿches Empire-album (Ledtråd: Albumet heter Empire) så det är nog bara att välja och vraka, men Anybody Listening? passar så bra med sin dubbeltydiga titel som kan anspela både på övervakningssamhället och det här med att ropa för döva öron. Och så är det en bra låt med en dramatisk känsla bra refräng.

Is there anybody listening?
Is there anyone that sees what’s going on?
Read between the lines,
criticize the words they’re selling.
Think for yourself and feel the walls
become sand beneath your feet

The Good Don’t Last kan appliceras på lite olika saker. Huvudsakligen handlar den för mig om en kulturskymning där vi har ett helt smörgåsbord av fantastisk kultur att välja av och bygga vidare på, men nöjer oss med lättsmält skval. Och missförstå mig nu rätt; folk får tycka om vad de vill och det är inget konstigt i att minsta gemensamma nämnare utgör bas för bra försäljningssiffror. Jag kunde bara önska Idol-kulten var fullt så dominerande, eller att det kunde få stå några andra böcker på fronthyllorna i bokhandeln även när Jan Guillou eller Liza Marklund har släppt något nytt. Men på sätt och vis handlar det också om att ”det goda” kan vara flyktigt och måste vårdas och återerövras. Det gäller till exempel när det gäller demokratiska principer. Bara för att vi en gång har enats om något bra kan det lätt luckras upp om vi inte bevakar våra rättigheter.

Keep On Rockin’ In The Free World. Ja tack. Det vore väl ganska nice om vi kunde göra det? Men jag vill också uppmana folk att ”keep on rocking the free world”. See what I did there? Stagnation är farligt. The good don’t last, because liberation can’t deny the temptation and becomes the oppressor.

Och så rundar vi av det hela med en hälsning från Pink Floyd. A Great Day For Freedom. Varje dag är en bra dag för frihet. Det känns rätt att avsluta med en melankolisk ballad, för tyvärr är inte den där friheten självklar längre, om den någonsin var det. Melankoliskt, men inte uppgivet utan försiktigt hoppfullt, det är den sinnesstämningen Pink Floyd lämnar mig, och förhoppningsvis er andra, i. Och om du lyssnar igenom den här spellistan och ändå inte lyckas rösta rätt på kommande valdagar, då kan jag tyvärr inte hjälpa dig…

Passar det inte? Gör gärna en egen lista. Det vore intressant att se hur den ser ut.

Tack också till er som med låttips och motiveringar bidragit till att den här listan blev till. Ingen nämnd, ingen glömd.


Andra bloggar om: , , intressant?

Ibland sluttar planet mer än vanligt

JanetR3 / Foter.com / CC BY

Det sluttande planet är en metafor som används för att förklara varför det är viktigt att upprätthålla principer. Poängen är, enkelt sammanfattat, att även om en enskild handling inte är hela världen så har man övergett en principiell hållning och gett sig ut på ett sluttande plan där nästa handling kan motiveras med den förra därför att de inte skiljer sig så mycket åt. Ungefär så.

Nå. I december publicerade Expressen namn och bild på ett antal Sverigedemokrater som i varierande ordalag sagt ungefär ”Hej, jag är en idiot” på hemsidor där det är meriterande att vara just en idiot. Redan där upplevde jag att publiceringen var problematisk men landade ändå i att det kunde motiveras med att de aktuella individerna var förtroendevalda inom sitt parti och att Expressen således nog hade gjort en korrekt avvägning. Men känslan av att vara ute på ett sluttande plan fanns där, och delades av bland andra Piratpartiets partiledare Anna Troberg.

Den där eventuellt korrekta avvägningen höll bara till nästa dag. Då kom nämligen nästa uthängning av Expressen, och den här gången var det inte förtroendevalda politiker som skyltade med sitt exceptionella underskott av förnuft, utan ”vanligt folk”. Därmed fråntog Expressen sig själv möjligheten att försvara sig med att man granskar offentliga personer och publiceringarna måste ofrånkomligt ses som uthängningar. Detta ÄR problematiskt.

Det fascinerar mig att flera vanligtvis resonabla och till synes principfasta debattörer tar tilltaget i försvar. Det heter att man ”har rätt att veta” och att ”de ger uttryck för extrema åsikter”. Nej, det finns ingen automatisk rätt att veta vem som är en idiot, och det faktum att det skulle vara extrema åsikter är en mycket farlig hållning. Vilka andra ”extrema” åsikter ska man inte våga ge uttryck för om man inte vill hängas ut med namn och bild i Expressen? Vem bestämmer vilken åsikt som är godkänd? Vem drar gränsen? Jag tycker lika illa om rasismen som er andra (vilket inte ska behöva sägas) men det faktum att jag tycker att en åsikt är vedervärdig, eller ”extrem”, eller att den uttrycks på ett sällsynt motbjudande sätt är inte i sig ett skäl att försvara att kvällspressen används som offentlig skampåle. Expressen gör i det här fallet sig själv till både åklagare, domare och bödel, och man kan förvisso tycka att dessa intellektuella kalhyggen har sig själva att skylla, men då måste man ändå gå tillbaka och fråga sig: Vilka åsikter ska man få ge uttryck för utan att hängas ut i kvällspressen?

Samtidigt ska det naturligtvis understrykas att åsikts- och yttrandefrihet inte innebär konsekvensimmunitet. Det är viktigt att komma ihåg. Är du ett kräk kan det hända att folk inte vill leka med dig. Lev med det. Jag tycker inte att jävla dugg synd om människor som under pseudonym skriver avskyvärd rasistisk smörja, och som dessutom skyller på sina barn när de konfronteras med det. Det är inte alls vad det handlar om. Det handlar om att jag inte vill ha ett samhälle där den som ger uttryck för en åsikt som avviker från normen får löpa gatlopp. Jag vet inte ens om det är bra att folk med hål i huvudet håller tyst och sopar sina åsikter under mattan. Det är väl bättre att kunna bemöta skiten? Där mycket skit sopas under mattan blir det lågt i tak, som ordspråket säger.

Och som om inte det vore nog så hakade Aftonbladet på och listade lite uttalanden som gjorts på diverse ”hatsajter”. En av de listade är den socialdemokratiska bloggen Mitt I Steget som drivs av Johan Westerholm. Där är det inte ens längre fråga om att hänga ut folk, eller om sensationsjournalistik. Det är fråga om ett fullkomligt haveri. Aftonbladet har sedemera bett om ursäkt för detta och det är väl gott så, men det hindrar inte att Johan Westerholm redan har hunnits hängas ut som en av ”näthatarna”. Är det något ni också försvarar? Lite svinn får man räkna med?

På fyra dagar, från den första publiceringen på Expressen den tionde december till idag den fjortonde, har vi alltså gått från att publicera vad några förtroendevalda politiker skriver under pseudonym till att omdömeslöst delta i ett drev där även oskyldiga drabbas. Och strax därefter hängde Ofog ut mannen bakom den försvarspolitiska bloggen Wisemans Wisdoms.

I de efterföljande diskussionerna av publiceringarna förekommer också en del märkliga jämförelser mellan Internet och köttvärlden. Den sortens jämförelser blir sällan riktigt bra, inte heller nu. Någon menar att anonyma hatar på nätet är jämförbart med att maskerade människor sitter i horder på parkbänkar och basunerar ut sina åsikter. Expressens chefredaktör Thomas Mattson menar att 55000 användarkonton är detsamma som att ”55000 maskerade människor marscherade genom Stockholm med samma texter på sina plakat som det nu står på dessa hatsajter”. Att chefredaktören inte kan formulera ett starkare försvar för en pressetiskt problematisk publicering är sorgligt.

Om någon jämförelse överhuvudtaget ska göras så är det väl i så fall behovet av att vara olika personer i olika sammanhang. En integritetsfråga, kort och gott. Markus Bylund beskriver det hela väl i boken Personlig Integritet på nätet där han understryker människans behov av att anpassa sig och förhålla sig till sin omgivning, och att det inte är rimligt att vi i alla situationer ska stå för allt vi någonsin sagt i något sammanhang, alltid. Arbetsgivaren har inte att göra med allt vi säger och gör utanför arbetet och bästa kompisen skulle kanske inte känna igen oss om vederbörande fick vara en fluga på väggen i fikarummet på jobbet.

Nu är det som nu skrivs på Avpixlat och liknande sajter inte fråga om variationer i uttryck och personlighet, men behovet av att kunna uttrycka sig anonymt på nätet kan förklaras enligt ovanstående. Vikten av att försvara anonymiteten handlar alltså inte om att det är viktigt att rasister kan uttrycka sig rasistiskt tillsammans med andra rasister på rasistforum. Snarare handlar det om att vi behöver kunna uttrycka oss olika i olika sammanhang och att eftersom allting på nätet lagras och är spårbart är pseudonymer ett sätt att hålla isär dessa sammanhang. Alternativet, att allting sker inför öppen ridå, skulle dels göra oss till individer ungefär lika nyansrika som karbonpapper och dessutom leda till att folk väljer att hålla käften snarare än att riskera att någonting yttrat i ett sammanhang kommer tillbaka och biter en i arslet i ett annat.

Det rent principiella borde, särskilt för en tidning, vara att försvara åsikts- och yttrandefrihet även när det gäller avskyvärda åsikter och yttranden såvida det inte går över gränsen till det olagliga, och då är det rättsväsendets sak att hantera. När man nu väljer en annan väg så hade man kunnat hoppas att det fanns ett noga övervägt ställningstagande bakom. Tyvärr verkar det inte göra det, och det i sig är bekymmersamt. Kom ihåg att samma medier vanligtvis är mycket restriktiva med att publicera namn och bild ens på dömda brottslingar. Diverse SD-sympatisörer brukar härja om ”PK-media” och hävda att dessa ingår i en häxjakt mot Sverigedemokraterna. För oss andra blir den sortens påståenden allt svårare att bemöta, inte minst när uthängningarna görs i samarbete med extremvänstern.

Det är så man undrar om inte så kallad PK-media i själva verket är i maskopi med SD.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Ring ut det gamla året, ring in 1984

{Guerrilla Futures | Jason Tester} / Foter.com / CC BY-ND

Jag undrade om jag fortfarande var full när jag satte mig och läste Carl Bildts debattartikel i Expressen idag. Skörden av ölflaskor på köksbänken i kombination med tiden på dygnet pekade dock på att det var osannolikt, och reaktionerna från andra undanröjde alla tvivel. Det står precis så som jag tyckte att det stod. Carl Bildt förklarar att friheten på internet är viktig och att Sverige är ett föredöme på den punkten samt att andra länder med beundran sneglar på vår lagstiftning på området och ämnar ta efter.

Jag mår fysiskt illa av det här. FRA-debaclet var, och är fortfarande, upprörande med alla undanflykter och bortförklaringar. Liksom var, och är fortfarande datalagringsdirektivet. Och Ipred, ACTA och allt vad ni vill. Men det här. Att uttrycka sig som Bildt gör… Hur fan har karln mage!? Hur långt gången är man i sin psykopati när man tar till den här sortens nyspråk?

Det finns ett par möjliga förklaringar. En är att Bildt är fullständigt okunnig om vad han pratar om. Det är osannolikt. Vi talar inte här om någon riksdagsledamot som av sitt parti tilldelats den otacksamma uppgiften att försvara en kontroversiell hållning och som är utbytbar om det inte håller. Vi talar inte om någon stackars sate som förts bakom ljuset av partiledningen. Vi talar om en utrikesminister och före detta statsminister. Han vet och han har inflytande.

Ett annat alternativ är förstås att han är skvatt galen. Att osten har halkat av hans kex och att han därför har en skev världsbild där han tror att det han säger är sant. Det vore både sorgligt och ytterst allvarligt. Sorgligt för honom själv förstås och allvarligt eftersom han alltjämt är Sveriges utrikesminister. Det vore episkt oansvarigt av partiledningen att fortsätta en psykiskt sjuk person representera Sverige internationellt. Såvida man inte utnyttjar det enligt ovan, för då är det inte bara episkt oansvarigt utan även fruktansvärt cyniskt.

Själv tror jag inte att någon av ovan nämnda förklaringar är sann. Jag tror på en tredje variant där Carl Bildt är mycket medveten om sitt nyspråk och kallt räknar med att lejonparten av folket aldrig kommer att tro att han ljuger. Ni vet, det där folket som hans partiledare en gång omskrev som ”det sovande”. Folk må vara drabbade av politikerförakt men har alltjämt ändå väldigt svårt att identifiera de stora lögnerna. Eller snarare; man har svårt att ta in att någon skulle ljuga så stort och uppenbart och därför måste det vara sant. Jag överlåter åt Adolf Hitler att förklara det mer utförligt:

All this was inspired by the principle–which is quite true within itself–that in the big lie–there is always a certain force of credibility; because the broad masses of a nation are always more easily corrupted in the deeper strata of their emotional nature than consciously or voluntarily; and thus in the primitive simplicity of their minds they more readily fall victims to the big lie than the small lie, since they themselves often tell small lies in little matters but would be ashamed to resort to large-scale falsehoods. It would never come into their heads to fabricate colossal untruths, and they would not believe that others could have the impudence to distort the truth so infamously. Even though the facts which prove this to be so may be brought clearly to their minds, they will still doubt and waver and will continue to think that there may be some other explanation. For the grossly impudent lie always leaves traces behind it, even after it has been nailed down, a fact which is known to all expert liars in this world and to all who conspire together in the art of lying.

Adolf Hitler, Mein Kampf

Om det nu är något andra länder tittar beundrande på så är det i så fall den svenska regimens skamlöshet, dess nyspråk och dess enorma lager av teflon. Ingen kritik biter. Ingen övervakningsskandal är tillräckligt stor för att få någon att öppna käften. När de väl gör det så är det alltså Calle Kartbok som kommer ut ur teflonbubblan och serverar oss denna smörja. Och det som gör det så oerhört obehagligt är att det säger något om hur långt det redan har gått.

Bildt skryter malligt om att Obama-regimens utredare kring NSA:s verksamhet tittar på den svenska modellen, men vi vet ju redan att ”den svenska modellen” är ett beställningsjobb. Från USA. Vi vet redan att FRA är en viktig del i NSA:s verksamhet. Vidare hävdar han att dessa diskussioner bara kan föras i de öppna demokratierna, för i de stater som bygger på en laglös övervakning är det tyst. Han glömmer dock lämpligt nog att hans partiledares enda minnesvärda kommentar vid tiden då FRA-lagen piskades igenom var ”det bästa vore om debatten lägger sig”. Om Bildt och kompani menade allvar med att föra diskussioner här i vår öppna demokrati kunde de ju börja med att svara på frågorna som riktas till dem. Gång på gång på gång.

Christer Jansson har på ett föredömligt sätt dissikerat artikeln. Det är värt att läsa, i synnerhet om man inte är helt insatt i turerna. Jag tänkte göra något liknande själv först men jag orkar faktiskt inte. Jag läser artikeln om och om igen och är fortfarande lika häpen. Mållös. Och det är så den ska läsas. Inte plockas ner i beståndsdelar utan ses i sin helhet. Den säger antingen något alarmerande om vår demokratis tillstånd eller om vår utrikesministers hälsa. Eller om vem ärenden han går. För låt mig säga så här: Om det någon gång i framtiden dyker upp en visselblåsare med dokument som visar att Sveriges regering är infiltrerad av amerikanska intressen, att till exempel landets utrikesminister är en agent, så skulle jag inte ramla av stolen. Jag påstår absolut inte att det är så – det vore förtal – jag bara säger att det inte skulle få mig att ramla av stolen.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?