Skip to content

Ibland sluttar planet mer än vanligt

JanetR3 / Foter.com / CC BY

Det sluttande planet är en metafor som används för att förklara varför det är viktigt att upprätthålla principer. Poängen är, enkelt sammanfattat, att även om en enskild handling inte är hela världen så har man övergett en principiell hållning och gett sig ut på ett sluttande plan där nästa handling kan motiveras med den förra därför att de inte skiljer sig så mycket åt. Ungefär så.

Nå. I december publicerade Expressen namn och bild på ett antal Sverigedemokrater som i varierande ordalag sagt ungefär ”Hej, jag är en idiot” på hemsidor där det är meriterande att vara just en idiot. Redan där upplevde jag att publiceringen var problematisk men landade ändå i att det kunde motiveras med att de aktuella individerna var förtroendevalda inom sitt parti och att Expressen således nog hade gjort en korrekt avvägning. Men känslan av att vara ute på ett sluttande plan fanns där, och delades av bland andra Piratpartiets partiledare Anna Troberg.

Den där eventuellt korrekta avvägningen höll bara till nästa dag. Då kom nämligen nästa uthängning av Expressen, och den här gången var det inte förtroendevalda politiker som skyltade med sitt exceptionella underskott av förnuft, utan ”vanligt folk”. Därmed fråntog Expressen sig själv möjligheten att försvara sig med att man granskar offentliga personer och publiceringarna måste ofrånkomligt ses som uthängningar. Detta ÄR problematiskt.

Det fascinerar mig att flera vanligtvis resonabla och till synes principfasta debattörer tar tilltaget i försvar. Det heter att man ”har rätt att veta” och att ”de ger uttryck för extrema åsikter”. Nej, det finns ingen automatisk rätt att veta vem som är en idiot, och det faktum att det skulle vara extrema åsikter är en mycket farlig hållning. Vilka andra ”extrema” åsikter ska man inte våga ge uttryck för om man inte vill hängas ut med namn och bild i Expressen? Vem bestämmer vilken åsikt som är godkänd? Vem drar gränsen? Jag tycker lika illa om rasismen som er andra (vilket inte ska behöva sägas) men det faktum att jag tycker att en åsikt är vedervärdig, eller ”extrem”, eller att den uttrycks på ett sällsynt motbjudande sätt är inte i sig ett skäl att försvara att kvällspressen används som offentlig skampåle. Expressen gör i det här fallet sig själv till både åklagare, domare och bödel, och man kan förvisso tycka att dessa intellektuella kalhyggen har sig själva att skylla, men då måste man ändå gå tillbaka och fråga sig: Vilka åsikter ska man få ge uttryck för utan att hängas ut i kvällspressen?

Samtidigt ska det naturligtvis understrykas att åsikts- och yttrandefrihet inte innebär konsekvensimmunitet. Det är viktigt att komma ihåg. Är du ett kräk kan det hända att folk inte vill leka med dig. Lev med det. Jag tycker inte att jävla dugg synd om människor som under pseudonym skriver avskyvärd rasistisk smörja, och som dessutom skyller på sina barn när de konfronteras med det. Det är inte alls vad det handlar om. Det handlar om att jag inte vill ha ett samhälle där den som ger uttryck för en åsikt som avviker från normen får löpa gatlopp. Jag vet inte ens om det är bra att folk med hål i huvudet håller tyst och sopar sina åsikter under mattan. Det är väl bättre att kunna bemöta skiten? Där mycket skit sopas under mattan blir det lågt i tak, som ordspråket säger.

Och som om inte det vore nog så hakade Aftonbladet på och listade lite uttalanden som gjorts på diverse ”hatsajter”. En av de listade är den socialdemokratiska bloggen Mitt I Steget som drivs av Johan Westerholm. Där är det inte ens längre fråga om att hänga ut folk, eller om sensationsjournalistik. Det är fråga om ett fullkomligt haveri. Aftonbladet har sedemera bett om ursäkt för detta och det är väl gott så, men det hindrar inte att Johan Westerholm redan har hunnits hängas ut som en av ”näthatarna”. Är det något ni också försvarar? Lite svinn får man räkna med?

På fyra dagar, från den första publiceringen på Expressen den tionde december till idag den fjortonde, har vi alltså gått från att publicera vad några förtroendevalda politiker skriver under pseudonym till att omdömeslöst delta i ett drev där även oskyldiga drabbas. Och strax därefter hängde Ofog ut mannen bakom den försvarspolitiska bloggen Wisemans Wisdoms.

I de efterföljande diskussionerna av publiceringarna förekommer också en del märkliga jämförelser mellan Internet och köttvärlden. Den sortens jämförelser blir sällan riktigt bra, inte heller nu. Någon menar att anonyma hatar på nätet är jämförbart med att maskerade människor sitter i horder på parkbänkar och basunerar ut sina åsikter. Expressens chefredaktör Thomas Mattson menar att 55000 användarkonton är detsamma som att ”55000 maskerade människor marscherade genom Stockholm med samma texter på sina plakat som det nu står på dessa hatsajter”. Att chefredaktören inte kan formulera ett starkare försvar för en pressetiskt problematisk publicering är sorgligt.

Om någon jämförelse överhuvudtaget ska göras så är det väl i så fall behovet av att vara olika personer i olika sammanhang. En integritetsfråga, kort och gott. Markus Bylund beskriver det hela väl i boken Personlig Integritet på nätet där han understryker människans behov av att anpassa sig och förhålla sig till sin omgivning, och att det inte är rimligt att vi i alla situationer ska stå för allt vi någonsin sagt i något sammanhang, alltid. Arbetsgivaren har inte att göra med allt vi säger och gör utanför arbetet och bästa kompisen skulle kanske inte känna igen oss om vederbörande fick vara en fluga på väggen i fikarummet på jobbet.

Nu är det som nu skrivs på Avpixlat och liknande sajter inte fråga om variationer i uttryck och personlighet, men behovet av att kunna uttrycka sig anonymt på nätet kan förklaras enligt ovanstående. Vikten av att försvara anonymiteten handlar alltså inte om att det är viktigt att rasister kan uttrycka sig rasistiskt tillsammans med andra rasister på rasistforum. Snarare handlar det om att vi behöver kunna uttrycka oss olika i olika sammanhang och att eftersom allting på nätet lagras och är spårbart är pseudonymer ett sätt att hålla isär dessa sammanhang. Alternativet, att allting sker inför öppen ridå, skulle dels göra oss till individer ungefär lika nyansrika som karbonpapper och dessutom leda till att folk väljer att hålla käften snarare än att riskera att någonting yttrat i ett sammanhang kommer tillbaka och biter en i arslet i ett annat.

Det rent principiella borde, särskilt för en tidning, vara att försvara åsikts- och yttrandefrihet även när det gäller avskyvärda åsikter och yttranden såvida det inte går över gränsen till det olagliga, och då är det rättsväsendets sak att hantera. När man nu väljer en annan väg så hade man kunnat hoppas att det fanns ett noga övervägt ställningstagande bakom. Tyvärr verkar det inte göra det, och det i sig är bekymmersamt. Kom ihåg att samma medier vanligtvis är mycket restriktiva med att publicera namn och bild ens på dömda brottslingar. Diverse SD-sympatisörer brukar härja om ”PK-media” och hävda att dessa ingår i en häxjakt mot Sverigedemokraterna. För oss andra blir den sortens påståenden allt svårare att bemöta, inte minst när uthängningarna görs i samarbete med extremvänstern.

Det är så man undrar om inte så kallad PK-media i själva verket är i maskopi med SD.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Published inMediaPiratPolitikSamhälle

3 Comments

  1. Word!

    Jag kom att tänka på ett TV-program jag såg någon gång runt -90. Det var ett program som granskade andra medier i dåtidens Sverige.

    Om jag minns rätt hade Aftonblajet eller Hexpressen hängt ut anhöriga till någon misstänkt i utredningen av ett snaskigt brott. Vederbörande tidnings chefredaktör fick skarpa frågor om huruvida det verkligen var försvarbart att hänga ut garanterat oskyldiga människor på det viset.

    Jag minns inte exakt vad han svarade men han var arrogant så det räckte för ett helt kompani. Sen dess har jag betalat 0 kr för nämnda tidningar, och helst inte velat läsa dem heller.

    Men, vad jag ville komma fram till, är att den här typen av uthängningar har förekommit tidigare. Däremot har jag inte någon koll på hur pass vanligt förekommande de är. Det är ett jävla oskick i vart fall.

  2. Linda Linda

    Ditt språk!!! Njuter för fulla muggar här! (naaturligtvis har du rätt också, men det hör inte till saken.)

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: