Skip to content

Månad: mars 2014

Stoppa bron!

davidyuweb / Foter / CC BY-NC-ND

Ni vet hur i stort sett allt kan motiveras med att det ska skydda mot terrorism? Inga utgifter är för stora, inga inskränkningar i medborgarrätten heller. Kort sagt är inga uppoffringar för stora när det gäller att hålla terroristerna borta. Det handlar ju faktiskt om att rädda liv!

I slutet av 2013 färdigställdes NSA:s enorma datacenter i Utah. Det beräknas ha kostat en och en halv miljard amerikanska dollar. Och det är själva faciliteten det. Därtill kommer personalkostnaden. NSA beräknas ha cirka trettiotusen anställda, men det exakta antalet är hemligstämplat. Det är även budgeten, men Washington Post har beräknat att NSA:s budget 2013 uppgick till 10,8 miljarder dollar, av en total underrättelsebudget på 52,6 miljarder dollar. Det måste vara många liv man räddar. Eller väldigt dyra. Det är trots allt inte särskilt många som faller offer för terrorism, i synnerhet inte i USA, något underrättelsetjänsten och politiker naturligtvis tar åt sig äran för. Det bevisar ju bara att det fungerar, enligt elefantpulverteorin.

Något folk däremot dör av är Golden Gate-bron. Det är ett av världens populäraste ställen att begå självmord. Officiellt slutade man föra statistik 1995, då räknaren stod på 997 döda, men inofficiell statistik säger att man nu passerat 1600. 2013 ska 46 personer ha hoppat mot sin död från den legendariska bron.

Så vad har man då gjort för att förhindra det? Tja, man har satt upp telefoner på bron som den suicidiala kan använda för att komma i kontakt med i kriscenter. Poliser patrullerar bron regelbundet. Bron är numera avstängd för fotgängare nattetid, men det är fortfarande tillåtet att cykla. Det har diskuterats att sätta upp ett slags nät som skulle göra det omöjligt att hoppa. Sådana används redan på flera andra ställen, till exempel vid katedralen i Bern. Hittills har man dock inte fattat beslut om någon sådan konstruktion. Det anses nämligen för dyrt. Det beräknas nämligen kosta mellan fyrtio och femtio miljoner dollar att bygga en självmordsbarriär på Golden Gate-bron. Och så kan den ju bli ful, gubevars!

Lite cyniskt skulle man kunna säga att det är inte är rimligt att lägga lika mycket resurser på att rädda folk som aktivt söker avsluta sina liv, som att skydda de som fortfarande vill leva. Man kan också tänka sig att den som ändå har tänkt ta livet av sig hittar på ett annat sätt att göra det än att hoppa från bron och att det därför är verkningslöst. Det är kanske rent av till viss del sant. Dock är det också så att en del av självmord är spontana. Inte så att man dansar fram på en räkmacka och sedan plötsligt, mitt på bron, bestämmer sig för att hoppa kanske, men ändå. Det finns kanske en anledning till att folk hoppar från just broar. Således, om man är ute efter att rädda liv, då kanske inte fyrtio till femtio miljoner för en självmordsbarriär för att hindra ca trettio personer från att ta livet av sig varje år är så mycket pengar, i förhållande till vad det får kosta att skydda sig mot terrorister. Och en något sämre utsikt känns inte heller så allvarligt i jämförelse med inskräkningar av fri- och rättigheter och kränkningar av privatlivet.

Kort sagt; om man vill rädda liv ska man stoppa bron. Metoderna som används i väst för att skydda det öppna samhället är i stort att montera ned det. För dyra pengar. Det vore både billigare och effektivare att helt enkelt riva Golden Gate-bron. Visst, det är tråkigt på ett monument, men man kan ju alltid titta på bilder av den och drömma sig tillbaka till forna dagar, ungefär som man gör med den amerikanska konstitutionen…


Andra bloggar om: , , , ,

Den goda staten – en pågående serie

Från min vän Sophia borta på Dexion fick jag tips om en fiffig WordPress-plugin: Organize Series. Med hjälp av den kan man på ett enkelt sätt länka ihop bloggposter som hör ihop och på så sätt skapa artikelserier. Posterna dyker upp i flödet som vanligt, men de artiklar som hör ihop finns då också automatiskt länkade i själva inlägget. Därtill kan man också plocka fram hela artikelserien via länk. Så här.

Den goda staten

Än så länge innehåller den artikelserien tre poster, varav en är en reprispostning som tidigare publicerats på Tankesmedjan Demos. Meningen är att det ska bli åtminstone två poster till i den här serien. Jag ska bara läsa på lite mer först. Hint: en av dem kommer att handla om den kanske längsta förkortning som dykt upp hittills i övervakningssammanhang.


Andra bloggar om: , ,

Ursäkta röran, jag vet inte hur man bygger om

Lite nu och då kommer den där känslan över mig att jag vill bygga om bloggen. Trots allt har jag kört på den här designen sedan… 2006, tror jag. Det är länge. Och jag gillar den visserligen fortfarande, men jag känner mig lite begränsad i att jag har ett tema som inte stöder widgets, till exempel, och ibland vill man fräscha upp grejer lite. Prova något nytt. Bara en sådan sak som att arkivdelen av min sidebar börjar bli mer än lovligt lång, och alla plugins jag kan hitta som skulle kunna vika ihop den till något mer hanterbart kräver widgets. Det är lite frustrerande.

Ibland letar jag fram något tema och testkör som man ju numera kan göra i WordPress, men det ser alltid ut som hej kom och hjälp mig. Eller i alla fall inte som i preview. Jag antar att jag har kört på mitt tema så länge att nya, moderna teman efterfrågar element som jag liksom inte har. Vilket genast får det att kännas som ett mastodontprojekt att bygga nytt. Och jag som förmodligen inte ens klarar av att sätta upp en lokal server att testa labba med. Det känns som att jag har glömt mer om dylikt än jag lärde mig när jag gick över till WordPress för åtta år sedan.

Ett annat problem är att jag inte har en susning om hur jag skulle vilja att en ny design ska se ut. Jag tänker spontant att jag skulle kunna tänka mig något lite mer magasinlikt men fortfarande lätt och luftigt. Jag skulle också kunna tänka mig ett upplägg där både Drottningens och min blogg läggs ihop under huvuddomänen scriptorium.se, vilket också skulle kunna möjliggöra för eventuella andra att ansluta.

Men jag har väldigt lite aning om vad jag egentligen vill åstadkomma funktions- och utseendemässigt. Jag skulle behöva sitta ner med någon som har känsla för design och diskutera fram någonting. Något som känns lite nytt och fräscht.

Idéer är välkomna. Vad skulle du göra med en cynisk blogg som den här?


Andra bloggar om: , ,

Vård, skola, hamburgare

Dave77459 / Foter / CC BY-NC-SA

I år är det valår. Medierna har försökt lura i oss att det skulle vara något slags supervalår eftersom det utöver val till riksdag, kommun och landsting också är val till EU-parlamentet, men eftersom samma medier inte vill prata om det senare så är det inte så mycket som är super med det. Utom möjligen en och annan uppgiven piratpartist.

Årets valfråga är tydligen hamburgare. Det började med att Max i ett nyhetsbrev förklarade hur saker och ting hänger ihop. Förvisso klumpigt, men på det stora hela korrekt. Det gillades inte av vänsterblocket som manade till bojkott, vilket i sin tur ledde till att högern manade till att stödäta på Max. Nyligen gick SSU ut med en pantad kampanj om hamburgare, medan högerungdomar på Twitter postar bilder på sig själva ätandes hamburgare under hashtaggen ”hamborgare”. Nåväl, det är något annat än vård, skola, omsorg i alla fall.

Så jag tänkte att vi kunde sätta upp ett hamburgerhak någonstans, ett valhak, där varje parti får sätta ihop en egen hamburgare på menyn. Överskottet går därefter till Feministiskt Initiativ som får elda upp det. Menyn skulle kunna se ut så här:

Socialdemokraterna: En grillad 90-gramsburgare med bröd, senap och ketchup, lite oengagerat ihopslängd i ett papper. Nej, du kan inte få rostad lök eller några andra tillval. Du kan få välja mellan 120 eller 150 gram också, men då kommer kocken ändå att glufsa i sig allt över 90-gram så det är både billigare och fräschare att välja 90-grammaren från början.

Moderaterna: En maffig, grillad burgare med nybakt gyllenbrunt bröd, krispig sallad och en läcker dressing. På bilden. När du öppnar boxen visar det sig vara en socialdemokrat.

Centern: En moderat, fast mindre.

Folkpartiet: Kör ungefär samma hamburgermodell som moderaterna men lockar med massor av tillval; rå eller rostad lök, bostongurka eller saltgurka, 28 sorters dressing. Sedan väljer de åt dig så du inte väljer fel och passar det inte så blir du tvångsmatad.

Kristdemokraterna: En oblat. Hade från börjat tänkt sig två oblater istället för hamburgerbröd men ville inte riskera att begå dödssynden frosseri.

Vänsterpartiet: Kött är mord!

Miljöpartiet: Sjögräs och quorn.

Sverigedemokraterna: Protesterar mot konceptet för man vill egentligen inte befatta sig med sådan hobbabobbamat, men om man nu är tvungen så ska det åtminstone vara svenskt nöt. Och svenskt bröd. Och svensk gurka, inte nån jävla bostongurka!Bostongurka är en svensk uppfinning.

Piratpartiet: Sitter inte i riksdagen och får därför inte vara med. Går till Harrrrd rock café och tar en burgare istället.


Andra bloggar om: , ,

Kolla aldrig en bra story

NapInterrupted / Foter / CC BY-ND

Lite nu och då kan man läsa förnumstiga tips till användare av sociala medier att tänka en gång extra innan man delar något vidare. Det är ett gott råd. Tänk efter, verkar det du just läst/sett rimligt? Är källan trovärdig och välrenomerad? Finns det andra källor angivna eller kan uppgiften verifieras på annat håll? Om inte kan det vara så att det helt enkelt inte är sant. Å andra sidan bör man också dra öronen åt sig när rapporteringen blir alltför ensidig. När alla upprört drar åt samma håll kan det vara en god idé att stanna upp och tänka efter. För ingen vill egentligen vara en del av ett drev. Men hur lätt är det för den enskilde att avgöra en nyhets bäring och en källas trovärdighet när inte ens medierna med alla sina resurser tycks klara av det?

Media, den tredje statsmakten, har ett stort inflytande över människors uppfattning om världen. Därför är det också av yttersta vikt att dessa medier tar detta ansvar på största allvar. Det tror jag också att man för det mesta gör, men i klickonomins tidsålder känns det som att det allt som oftast slarvas med faktakoll och skarvas för att uppnå önskad dramaturgisk effekt.

Nyligen rapporterade flera svenska medier en lustig historia om en lärare som tröttnade på stöket i klassrummet och fick ordning på sina elever genom att hota med att avslöja vad som kommer att hända framöver i Game of Thrones. Här tog dock Metro tag i saken och gjorde ett gräv. Historien visar sig omöjlig att verifiera. I vart fall har den inte kunnat verifieras av något media som återberättat historien.

Nu är det inte en särskilt allvarlig fadäs. Det är en lite gullig historia och den skadar liksom inte någon. Det värsta som kan hända är väl att någon försöker sig på det på riktigt, och vem vet – det kanske funkar. Slarvande med faktakoll kan få mycket allvarligare effekter än så.

Ta Koppargården till exempel. Eller Carema-skandalen som det också hette. Girigt företag det där som fyllde fickorna medan de gamla fick liggsår och vanvård. Symbolen för denna girighet blev de vägda blöjorna som rapporterades om som om man tog av blöjor, vägde och satte tillbaka om de inte vägde tillräckligt mycket. Så var det naturligtvis inte. Även mycket annat som rapporterades om från Koppargården låter misstänkt likt LEAN – något även kommunala boenden sysslar med. Huruvida det är en bra idé är en annan femma.

Men Carema-skandalen etsade sig in i människors medvetande, och det spelar liksom ingen roll att man i efterhand kan konstatera att det var en mediaskandal snarare än en vårdskandal. Skadan är gjord. Carema är så förevigt stämplade att företaget numera bytt namn. Vilket är synd, för oavsett vad som egentligen hände på Koppargården under Caremas tid så tyder inte mycket på att det är bättre nu, och därtill finns det personal på andra boenden där Carema skött driften som anser att allt var bättre på deras tid.

Problemet är att medierna inte gjorde sitt jobb som granskare utan litade på den ursprungliga källan och hakade på drevet. Det skapade en tämligen kompakt bild av ett obestridligt faktum. De dramaturgiska effekterna var också starka och hela historien blev ett självspelande piano och klirr i kassan för medierna. Apropå företag som fyller fickorna alltså. Det händer att det rapporteras om vanvård på kommunala boenden också, men har inte samma genomslagskraft, samma dramaturgi. Tydligen är det okej att farmor får liggsår, bara inte någon privat aktör tjänar pengar på det.

Nyligen var det dags igen. Den här gången var det elaka kapitalister som håvade in storkovan på att låta dagisbarn svälta. En rapportering som inte heller den tycks stå pall för granskning. Eller ett annat färskt exempel: Nyheten att NASA förutspått att världen som vi känner den går under inom ett par år. Det stämmer inte heller. Vad som är sant är att någon använt verktyg som NASA utvecklat (i något annat syfte) och kommit fram till att vi är körda. NASA står emellertid inte bakom rapporten. Och det är ju liksom viss skillnad i tyngd att rapportera att NASA gjort en beräkning och att ”some guy” har gjort det.

Bara ur minnet kommer jag på saker som när det påstods att The Pirate Bay hade publicerat bilder på döda barn (nej), när DN genom Hanne Kjöller påstår att Piratpartiets Christian Engström inte är aktiv (jo) eller den där bilen som Aftonbladet berättade om som världens farligaste (ja, bilar utan styrstång och med några hundra kilo ballast i bakluckan är rätt farliga). De flesta av oss kan göra en lista över felaktigheter och den kommer att se olika ut beroende på våra personliga intressen och kunskaper. Det är också däri farorna ligger, för det finns saker jag vet en hel del om och där kan jag ganska snabbt bedöma om en nyhet verkar skev vilket leder till att jag forskar vidare. Men vad gäller mycket annat som skrivs besitter jag inte den bakgrundskunskap för att omedelbart se om nyheten verkar falsk. Så är det för alla, och i varje ämne finns antagligen en övervägande majoritet som inte har verktygen för att genomskåda lögnen. Därför fungerar det. Därför är det lönsamt att skarva och fara med osanning. Och därför uppstår drev.

Så frågan är då: Vem kan man tro på när det är så här? Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har inga svar på det annat än att vara kritisk, jämföra källor och glömma myten om att medierna skulle vara opartiska. Det är nämligen själva kärnan av falskhet – den här illusionen av att medier skulle agera opartiskt och som någon slags forskare som använder vetenskapliga metoder för att verifiera fakta och rapporterar resultaten, oavsett vad de själva hade önskat sig. Det är inte sant, och det vore ärligare om mediahusen och journalisterna var öppna med sina sympatier.

Samtidigt är det också en kapplöpning. I en tid där alla rapporterar nyheter blir nyheterna också gammelheter väldigt fort. I konkurrensen med nya medier har gammelmedia ett rejält handikapp i sitt krav på faktakoll och korrekthet. Att tumma lite på det och skjuta från höften kanske är nödvändigt för att hänga med, med baksidan att man då kompromissar med sin trovärdighet förstås.

Vän av ordning kan förstås i sin tur ifrågasätta mina källor. Beskylla dem för att vara partiska. Gör gärna det, det är nämligen precis det vi ska göra.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Veckans plattnacke v.13

JeepersMedia / Foter / CC BY

Kent Kullander är en skön kille. I en artikel i Affärsliv berättar han hur han vill belysa att kvinnors lön i genomsnitt är 14% lägre än mäns genom att själv sänka sin lön med motsvarande procentsats. Eller, så antyder åtminstone rubriken. I själva verket ska Kenta K, som han skulle kalla sig om han var rappare, klara sig på 14% mindre i en månad, och de där 14% han inte använder kommer han att lägga i ett kuvert som han kan plocka fram igen nästa månad. Ni vet, precis som vilken kvinna som helst.

Hela resonemanget är så fail och påminner om människor som vill ha med en ut på krogen och när man svarar att man inte har pengar till det ser de lite konfunderade ut och berättar att det finns en bankomat runt hörnet.

Den här sortens symbolhandlingar är faktiskt bara förolämpande mot människor som kämpar med att få sin ekonomi att gå runt på riktigt. För det är en jävla skillnad på att ”klara sig” på mindre än man är vad vid en månad och att leva på marginalen hela tiden. Att dessutom flytta fram de pengarna till nästa månad kallas ”sparande”. Det är något bara människor med marginaler i sin ekonomi kan unna sig. Kenta K ska för övrigt klara sig på 27500. Sedan är det tillbaka till pengar rullar in, det går bra nu. Han tror att han kommer att börja märka av effekten de sista tio dagarna av månaden. Det är väl då brödet börjar ta slut så att han måste gå på tårtan.

Jag hatar verkligen symbolhandlingar. Fina människor som ska göra något för de sämre bemedlade och liksom inte har en aning om hur förolämpande och insiktslöst det är. Att fasta för att sympatisera med de som inte har någon mat men äta på nätterna. Att släcka lampan en timme för att tänka på miljön.

Om Kenta K hade velat sätta ljuset på löneskillnader och veta vad de där 14% innebär på riktigt kunde han ha gått ner i lön på riktigt. Då hade budskapet kunnat vara ”varför ska jag ha mer för att jag har en penis?”. Eller så kunde han åtminstone ha donerat de där 4500 kronorna som han nu sparar till något välgörande ändamål. Men nej. Kenta K vill inte avstå sina pengar. Vilket jag förvisso har full förståelse för. Det är hans pengar att göra som han vill med, och det är just vad pengar innebär: Valfrihet. Och det är det människor som Kenta K aldrig kommer att haja. 14% mindre i lön innebär 14% mindre valfrihet. För Kenta K innebär det bara att han kan skjuta upp 4500 i utgifter till nästa månad.

Hela grejen är så dum så man någonstans måste börja fundera på om det är något slags marknadsföringsjippo nu igen. Ni vet, ett sådant där stunt där man skriver något korkat för att få massor av uppmärksamhet och sen bara: ”TADA! Vi är egentligen ett företag som säljer hängslen”. Och om så är fallet får jag vill utnämna mig själv till nästa veckas plattnacke för att jag gick på det, men tills dess: Grattis, Kenta K!


Andra bloggar om: , , ,

Fuck me in the ass ‘cause I love Jesus

Garfunkel and Oates är en briljant komikerduo bestående av Kate Micucci och Riki Lindhome. Om de ser bekanta ut kan det bero på att de båda två har dykt upp i andra sammanhang. Bägge har exempelvis gästspelat i The Big Bang Theory; Lindhome som Sheldon Coopers stalker och Kate Micucci var under några avsnitt Rajesh Koothrappalis mer än lovligt nojiga flickvän.

Men deras riktiga geni kommer fram i deras satiriska sånger. Som Save The Rich. Eller Weed Card. Eller som i nedan inbäddade The Loophole. Det är en text så full av träffsäker satir och ordvitsar att man nästan bör läsa texten för att få ut allt av den. Eller åtminstone lyssna på sången flera gånger.


Andra bloggar om: ,

Och den ljusnande framtid är vår

marsmet473a / Foter / CC BY-NC-SA

I Magasinet Neo finns en artikel av historieprofessorn och rövhatten Dick Harrison om att människor kommit att bli så lättkränkta att även fakta är kränkande. Det är en alarmerande observation och behöver diskuteras. Men det som kunde ha blivit en intressant artikel mynnar istället ut i ett två kilometer långt orerande där Dick Harrison lägger ut texten om sin egen förträfflighet. Dick Harrison berättar otaliga exempel från verkligheten om infantila elever som han, Dick Harrison, måste stå ut med och om hur hela Finland reste sig som en ilsken man då han, Dick Harrison, förklarat hur saker ligger till. Och sådär fortsätter det. Dick Harrison struttar runt på en springare av självgodhet och svingar sanningens svärd vart än han drar fram.

Som ni kanske redan har listat ut är jag inget fan av Dick Harrison. När jag läser artikeln ser jag hans självgoda nuna och viktiga min framför mig, hör hans högfärdiga ton. Jag klarar helt enkelt inte av att läsa texten opartiskt. Till skillnad från till exempel Sveriges Radio låtsas jag emellertid inte om att jag är opartisk heller.

Men om nu Dick Harrison kan ägna spaltkilometer åt att skryta så tänker jag inte vara bättre. Ty det Harrison observerat, att det finns studenter på universitetsnivå med bristfälliga kunskaper och därtill oförmåga att förstå att de har fel, att de blir kränkta av fakta, förutspådde jag för sisådär 20 år sedan. När jag gick på gymnasiet. Sug på den du, Dick!

Saken är den att när jag började på gymnasiet 1993 höll man som bäst på att reformera skolan. Igen. Det var då linjerna försvann och ersattes av program. Därmed försvann också uppdelningen av yrkesinriktade och studieförberedande linjer och ersattes av program som skulle vara både och men blev varken eller. I samma veva gick man från medelbaserade sifferbetyg till målbaserade godkändskala. Just min årskull hamnade precis i övergången. Vi var de första som gick treåriga program där det tidigare varit tvååriga linjer vilket, att döma av tempot, betydde att vi gjorde på tre år vad tidigare studenter gjort på två. Vi skulle ha målbaserade betyg, men använde fortfarande siffersystemet. Både vi och lärarna var tämligen förvirrade.

När jag närmade mig studenten började jag observera att elever ett par år yngre än mig hade mycket bättre kläm på hur systemet fungerade. De visste att de hade rättigheter och visste att utnyttja dem. En av dessa rättigheter var rätten att gå ut med godkänt betyg, vilket innebar att man kunde kräva omtenta och liknande om man blivit underkänd. Detta i sin tur ledde till extraarbete för lärare som därmed måste ägna tid och energi åt att skriva och rätta nya prov för elever som minsann hade rätt att bli godkända. Elever som kanske inte borde ha kommit in på gymnasiet till att börja med, men det var en annan del av reformen. Alla som ville skulle få plats på gymnasiet. Därmed utökades antalet platser, intagningströsklarna sänktes och undervisningsnivån därefter. Man behöver inte vara ett geni som Dick Harrison för att lista ut att detta så småningom också skulle leda till att lärare ger upp och börjar dela ut godkända betyg till kreti och pleti. Varför underkänna elever om det bara skapar extrajobb för en själv och såväl politiker som deras förlängda armar i skolledningen redan bestämt att eleverna har rätt att bli godkända? Det ser ju dessutom illa ut för skolan om alltför många elever blir underkända. När godkänt betyg är en rättighet delar man ut det och går vidare så att man kan spara sin energi till de elever man faktiskt kan göra något för.

Efter gymnasiet skaffade jag mig en form av arbetsmarknadsåtgärd som jag inte längre minns förkortningen på där jag arbetade ett år som vad vi betecknade som ”musiklärarassistent” på samma gymnasieskola jag just gått ut från. Inte för att jag var så kär i själva gymnasieskolan i stort, men väl i musik, och kanske lite hemligt i musikläraren också. Jag fortsatte att göra observationer inifrån lärarrummet som bekräftade min uppfattning.

Några år senare jobbade jag som IT-pedagog på en högstadieskola. Min uppgift var att utbilda lärare mot datorkörkort (ECDL) men även om jag inte var anställd av själva skolan så var det oundvikligt att bli en del av skolans verksamhet. På något sätt bör samtliga vuxna på en skola ha ett ansvar för eleverna, så det är inte konstigt. Även där gjorde jag liknande observationer. Lärare som kapitulerat. Elever som hade rättigheter, men uppenbarligen inga skyldigheter. Elever som i nionde klass helt uppenbart inte kunde läsa och skriva. Hur kan det få vara så?

En bekant till mig som arbetar som lärare berättade hur hans rektor meddelat honom och övriga lärare att de inte fick testa elevers läsförståelse i syfte att upptäcka dyslexi. Varför? Jo, om skolan upptäcker dyslexi är den också skyldig att skaffa fram hjälp i form av specialpedagoger för den eleven. Sådant kostar pengar. Därför.

Nu tror jag inte att skolor generellt är så cyniska, men jag upptäckte själv en elev som enligt min uppfattning uppenbarligen hade brister i läsförståelsen. Hon kunde sätta ihop bokstäverna till ord men förstod liksom inte innebörden. Och hon var på intet sätt dum i huvudet, för om jag läste texten för henne och sedan ställde frågor så var det uppenbart att hon förstod. Jag fick en känsla av, och det kan mycket väl bara var min tolkning av situationen, att hon för ett ögonblick gläntade på dörren till en värld där det var kul att lära sig saker. Där hon plötsligt förstod och inte kände sig dum. Den dörren smälldes i så fall omedelbart igen av ett skolsystem som redan hade stämplat henne som ett hopplöst fall då hon låg så långt efter att det ansågs meningslöst att försöka. Men gymnasiet skulle hon gå. Förmodligen Individuella Programmet, även om hon hoppades på Fordon.

Hur är det möjligt att hamna så långt efter att man är hopplös, utan att få hjälp? Och hur är det möjligt att dessa ”hopplösa” ändå kommer in på gymnasiet? Förklaringen ligger i att ribban sänks till en nivå där man kan snubbla över den, och därmed skyfflas problemet vidare till nästa instans. Grundskolan skickar ut elever som inte har med sig grundläggande kunskap med godkända betyg. Dessa tar sedan plats på gymnasiet med resultatet att gymnasieskolan får ägna sig åt att repetera saker som grundskolan borde ha lärt ut, och därefter från eleverna godkänt därifrån också. Fortfarande utan basala kunskaper. Och därmed ligger vägen öppen för att söka sig vidare till högskola och universitet där de kan göra livet surt för Dick Harrison.

Som jag ser det är hela den här betygsfixeringen en stor del av problemet. Alla vet att det är något som inte fungerar, men ingen verkar veta riktigt var man ska börja, så då ägnar man sig åt symbolhandlingar som att ändra i betygssystemet så att det syns att man har gjort något. Men kanske är inte problemet hur man sätter betyg, utan att man alls gör det. Skolgången blir en jakt på betyg snarare än på kunskap. Man går i skolan för betygens skull, inte för kunskapens. Betygen blir en rättigheten man kräver, inte kunskapen. Så det man lär sig blir således också hur man skaffar sig betyg, inte hur man skaffar sig kunskap.

Ingenting i detta görs förstås av illvilja, men kombinationen av en alarmerande brist på trösklar och grindvakter, elever som lär sig att de har rätt att ha fel, lärare som lär sig att det är meningslöst att streta emot och allmän brist på respekt och förståelse för kunskap och de processer som ligger bakom den, gör att vi får en våg av lättkränkta särskrivare med universitetsexamen som så småningom också tar plats på maktpositioner. Och allt detta för våra skattepengar, icke att förglömma. Det här systemet är vår investering i framtiden.

Dick Harrison och jag kommer aldrig att bli bästa vänner. Han vet inte vem jag är, och visste han det skulle han antagligen uppskatta mig lika mycket som jag honom, men jag tror ändå att vi skulle komma hyfsat överens om själva sakfrågan. Vi har ett problem här.


Andra bloggar om: , , , intressant?

#blogg100 ställer frågor och ger svar

Nu har det gått ett par veckor med #blogg100 och än så länge är jag med. Några korta reflektioner så här långt:

  • Det finns alltid något att skriva om.
  • Att skriva gör det lättare att skriva.
  • Att jobba eftermiddag gör det svårt att skriva.
  • If you want to be a writer, you must do two things above all others: read a lot and write a lot. There's no way around these two things that I'm aware of, no shortcut. - Stephen King

Särskilt punkt två är jag glad över att få bekräftad. Det är en gammal visdom att det blir lättare att skriva ju mer man skriver. Ett inte ovanligt råd är att sätta mål i antingen tid eller antal ord per dag och skriva, även om det man skriver bara är trams. Det verkar stämma. Dammluckorna har öppnat och orden kommer ut. Det lättar på trycket.

För ibland kan jag känna att jag har för många idéer, för många uppslag. Ni vet hur det kan vara när man klipper upp till exempel en popcornpåse i ena hörnet och försöker hälla över de opoppade popcornen i en burk, men man har klippt ett lite för litet hål. Det är förvisso och gott och väl stort nog för vilket popcorn som helst i världen att ta sig igenom, men på grund av att alla vill ut samtidigt (eller kanske har det mer att göra med gravitation och andra fysiska lagar än om torra majskorns fria vilja) så pressas de mot varandra tillräckligt hårt för att inget ska komma ut istället. Så kan jag ibland uppleva att det stockar sig i huvudet. Därför hjälper det här mig. Än så länge.

Men så kommer det lite eftermiddagshelg och snuva ivägen och då får jag motvilligt acceptera att jag måste hålla det kort och tumma på kvaliteten för att hålla igång. Samtidigt börjar idéerna redan stocka sig. Jag har åtminstone fyra längre, mer seriösa saker att skriva. Samtidigt fortsätter världen att snurra och hitta på nya dumheter som pockar på uppmärksamhet.

Så vi får se hur det artar sig. Jag är hur som helst glad att jag hakade på. För även om en del kritik riktats mot konceptet i form av att det skapar kvantitet istället för kvalitet så är mitt motargument att en del kvantitativt trams behövs för att få ut kvalitet. Det fungerar för mig åtminstone.


Andra bloggar om:

Önskar hjälp att hitta en film

Ett crowdfunding-projekt jag önskar att jag hade varit med på men som tyvärr redan var avslutat när jag upptäckte det är Public Sex, Private Lives. En dokumentärfilm av Simone Jude där hon följer ett par porrstjärnor och låter dem komma till tals. Ni vet, de där som alla pratar om men ingen pratar med.

Jag vill gärna se den, men för att lyckas med det ska man tydligen ha varit med och fundat den, alternativt ha råkat befinna sig på nån festival där den har visats, ty någon distribution verkar inte finnas. Inte heller har jag lyckats hitta den på någon torrentsite.

Så nu undrar jag: Har mina kontakter i den virtuella världen tillgång till några mer exklusiva fildelningssiter och har de i så fall lust att söka efter den här dokumentären? Ja, jag vet, fildelning är mord och att lyssna på vad sexarbetare själva har att säga är också outsägligt omoraliskt. Min biljett till himlen annulerades för flera år sedan så… skit samma.


Andra bloggar om: , , ,