Skip to content

Japaner, japaner

För ungefär ett år sedan snubblade jag över Babymetal för första gången och världen blev aldrig riktigt densamma igen. Babymetal är ett bisarrt (förmodligen till och med med japanska mått mätt) crossoverprojekt som kombinerar trallvänlig flickpop med tung metal. Och bara för att förtydliga: Vi pratar inte om att stoppa in ett mesigt riff och låtsas att det är tufft. Inte heller är det fråga om ett metalband som skriver en lite popigare refräng för att expandera marknaden. Det här är egentligen ganska kompromisslöst där det både är metal och pop. Samtidigt. Och det fungerar, mot alla odds. Nu har bandet släppt sitt debutalbum och recensionen som ges på Daily Dot är underhållande. Det tycks också som att det där med att kombinera tunggung med en nästan löjligt catchy refräng inte var en engångsföreteelse.

Somewhere in Norway there is a metalhead in corpse paint standing in a forest crying tears of blood.

Babymetal utmanar konventionerna. På en metalscen där banden tävlar i hårdhet är det här så kontroversiellt det kan bli. Hårdrock har varit rumsrent rätt länge och de metalband som fortfarande försöker väcka anstöt gör det numera med någon slags äckelestetik som, åtminstone för mig, är obegriplig och stundtals skrattretande. Men metal med småflickor i skoluniform – det är provocerande! Det känns betydligt mer förbjudet att titta på än en typisk death metal-video med diverse odöda och likmaskar. Och när andra death metal-band brölar ut ilska och smärta sjunger Babymetal om hur gott det är med choklad. Gissa vilket som är mest provocerande för ett metalhead.

Det hela är musikaliskt kompetent och därtill väldigt utstuderat. Ingenting lämnas åt slumpen. Babymetal leker mycket medvetet med perceptioner och kulturella betingelser. Genom att skifta den musikaliska och visuella bakgrunden framstår samma söta skolflickor i samma utstyrsel helt olika. När musiken är gladpopig och omgivningen ofarlig är intrycket oskuldsfullt, med ett fluktande inslag av ”det här borde inte vuxna män titta på”. När musiken istället är tung och omgivningen ”farligare” framstår samma söta småflickor plötsligt som tagna ur en skräckfilm. Att sedan bandet bakom tjejerna uppträder i skelettutstyrsel och bjuder på sig själva genom att dansa istället för att bara headbanga är uppfriskande självironiskt. Det är så mycket som är fel, och det är därför det är rätt.

Tvättäkta metalheads borde hata det här. Tvättäkta popsnören likaså. Men för alla oss andra som både gillar tunggung, snygga melodier och självdistans finns det mycket att älska hos Babymetal.


Andra bloggar om: , ,

Published inKulturMusik

5 Comments

  1. johan,karlskrona johan,karlskrona

    Vad roligt!
    Gladmusik

  2. Alexander. O Alexander. O

    Lyssnade på Justin Bieber, avbröt Justin Bieber för att lyssna på det här, tyckte det sög, satte på Justin Bieber igen. Jag ser fortfarande inte Japanerna komma upp med en grupp/artist av samma kaliber som Lady Gaga eller Miley Cyrus, dock…

  3. Att du lyssnade på Justin Bieber innan du provlyssnade ger inte direkt ditt omdöme tyngd, om man säger så. :P

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: